onsdag 12 september 2018

Metoder som hjälper och lösningar som fungerar, eller strategier för att undvika problem?

Vi lever i en lösningsfokuserad tid och det har vuxit fram en kultur som är fixerad av effektivitet, kontroll och styrning. Målet anses viktigare än vägen dit. Och det får konsekvenser på en rad viktiga områden, till exempel hälsa, klimat och utbildning, vilket är aspekter av livet och tillvaron som dessutom hänger ihop. Låt mig förklara hur jag tänker.

Utbildningssverige befinner sig i något slags kris, även om ansvariga gärna pekar på indikatorer som pekar uppåt. Fast kunskap är något annat än betyg och internationella jämförelser och läraryrkets attraktivitet dalar eftersom arbetsförhållandena inte skapar förutsättningar för lärande; bara för effektiv produktion av resultat. Problemet är att så länge resultatproduktionen hålls igång ringer det inga varningsklockor, trots att det finns massor av tecken på att KUNSKAPEN utarmas i samhället och förståelsen för komplexitet är dåligt utvecklad och av vissa inte ens erkänns som relevant. Det behövs kunskap för att klara klimatutmaningen och för att hantera hotet från de ökande hälsoproblem som västvärlden brottas med; tänker på den fetmaepidemi som härjar och som leder till en hel massa livsstilsrelaterade sjukdomar.

Både klimatproblemen och hälsoproblemen bottnar i samma grundproblem, nämligen människans önskan att få det hen vill ha, nu. Så länge man vill äga och tjäna allt mer samt resa så mycket det bara går och äta det man är sugen på, när man är sugen på det och så länge det finns ett sug, kommer fokus att fortsatt vara riktat mot metoder som hjälper och lösningar som fungerar. Vi lever i förnekelsens och rädslans tid; det ena leder till det andra. För att slippa reflektera över vad som är rätt och bäst på lite längre sikt, för att kunna fortsätta söka lyckan någon annanstans än där man är just nu och för att kunna fortsätta optimera ekonomis tillväxt, fortsätta resa och äta det man är sugen på litar man på ny teknik och läkemedelsbolagens forskning. Istället för att tänka om och agera på ett sätt som INTE leder till problem letar allt fler allt mer mer desperat efter metoder som hjälper och lösningar som fungerar.

Hellre än att sluta resa och förändra livsstilen för att minska klimatpåverkan satsas det på forskning som förhoppningsvis kan lindra eller kanske lösa problemen. Ingen vet dock om det går och oavsett hur det är med den saken ligger det långt in i framtiden. Vi spelar alltså ett högt spel genom att vägra inse allvaret. Det finns i dagsläget inga tecken på att ny teknik leder till minskade utsläpp; istället finns massor av indikationer på att resandet och konsumtionen ökar, vilket leder till en nettoökning av klimatpåverkan. När det gäller hälsan tänker och agerar många på samma sätt och lägger sina liv i händerna på läkemedelsbolagens forskare och deras förmåga att uppfinna nya mediciner som botar sjukdomarna som blir allt fler och allt allvarligare, istället för att anamma en hälsosam livsstil som leder till förbättrad hälsa och som dessutom medför minde klimatpåverkan. Jag ser även tecken på samma sätt att tänka i efterdyningarna av valet i söndags, när högerdebattörer på allvar menar att det faktum att människor i utsatta förorter i hög grad röstar på vänstern måste bero på valfusk och manipulation (trots att den logiken i konsekvensens och rimlighetens namn borde gälla även för den höga andelen högerröster på Lidingö och i Djursholm och Örgryte). Listan på exempel kan göras mycket längre men jag tror jag klargjort hur jag tänker och vad jag menar.

Utvecklingen oroar mig. Den växande främlingsfientligheten, som är en variant på samma tema, är ett slags syndabockstänkande, vilket är en livsfarlig tankemodell. Problemen vi brottas med är inte någon annans fel, det finns inga revolutionerande lösningar där ute, och ingen annan än vi själva kan undvika att hamna i trubbel. Det fiktiva behovet av experter är samma andas barn. Det behövs nytänkande bryta mönstret och för att kunna komma till rätta med problemen. Inget revolutionerande dock, som tur är. Vad som behövs är ett perspektivskifte, bort från fixeringen vid mål och metoder som hjälper och lösningar som fungerar, till strategier för att undvika problem.

Vägen fram och livet i vardagen är ALLT som betyder något. Tid för eftertanke och reflektion, återhämtning och möjlighet att inte göra något alls, skulle göra underverk för hälsan och förmågan att tänka kritiskt. Sex timmars arbete, eller varför inte fyra, är varken orimligt eller någon utopi. Det skulle frigöra tid för vila och kontemplation, minska pressen och stressen samt skapa möjlighet för fler att skaffa sig mer kunskaper och bättre förståelse för livet och tillvarons komplexa samband. Lyckan bor inom oss människor, inte på andra sidan jorden. Det är i mötet med andra människor vi lär känna oss själva; och ärligt, hur mycket njuter man av maten man är sugen på och stoppar i sig? Genom att äta lokalproducerad, klimatsmart och hälsofrämjande mat går det att undvika många hälsorisker och när fler mår bättre frigörs tid för reflektion och utbyte av tankar med andra. Längtan bort kanske skulle minska och fokus skulle riktas mot det som är här och nu, där meningen med livet uppstår och med små medel faktiskt går att påverka.

Inga kommentarer: