När jag uttalar mig om vad jag på lika goda grunder anser mig veta INTE fungerar, är jag, av samma skäl och med hänvisning även här till Popper, däremot tvärsäker och har jag tänkt igenom saken och formulerat argument som håller är det svårt att övertyga mig om att jag har fel. Orsaken till denna skenbara inkonsekvens är att det är lättare att veta vad som inte fungerar, än att veta hur det är egentligen; helt enkelt eftersom verkligheten är beskaffad på det sättet.
Jag inser att jag uppfattas som stängd och arrogant av vissa och att jag som är en varm anhängare av samtalet talar mot mig själv när jag hårdnackat håller fast vid en falsifieringen. Den uppfattningen tror jag bottnar i att när jag tappar tålamodet när jag tvingas försvara det uppenbart felaktiga. Man kan tycka olika, men när jag identifierar ett uttalande bygger på en rasistiskt människosyn anser jag att jag som forskare har ett ansvar att påpeka detta samt visa hur och varför påståendet, förslaget eller vad det nu kan vara är problematiskt, nonsens eller rent felaktigt. När jag tänkt färdigt och har formulerat mig samt offentliggjort min ståndpunkt är den diskussionen vad mig anbelangar stängd. På anodan kan jag försöka förtydliga mig, men jag backar i normalläget inte och är inte särskilt intresserad av att lyssna på någon som försvarar det jag avfärdar, särskilt inte ifall försvarat inte pekar på något jag förbisett.
Texter där jag presenterar egna tankar, vilka ofta är hugskott och försök handlar inte om att leda något i bevis, utan just om att sätta igång samtal. Eftersom dessa texter är skrivna av en tvivlare, av en som sticker ut hakan och vill testa tankarna mot annan kunskap och utsätta dem för kritisk granskning, lyssnar jag alltid med respekt på invändningarna jag får, givet att de handlar om innehållet och inte är personangrepp eller försök till karaktärsmord.
Jag skriver texter och agerar i sociala nätverk först och främst för att lära mig saker, och i andra hand för att försöka påverka samhällsdebatten i en mer samtalande riktning. Först i tredje hand skriver jag för att sprida kunskap. Det är lärandet och utvecklingen av kunskap som är min drivkraft, inget annat. För mig är det förenad med mer lycka och tillfredställelse att övertygas om att jag har fel eller att det finns brister i mitt sätt att tänka, än att få bekräftelse på att jag tänker rätt och har något viktigt att säga.
Jag är visionär, samtidigt som jag är en tvivlare som bara vet säkert vad jag inte vet. Min kritik av målstyrning och kvalitetssäkring bygger på dessa utgångspunkter, som jag förvärvat genom åren i akademin. Samhället och kultur som är mina vetenskapliga verksamhetsområden. Det jag undersöker är, eller verktygen jag förfogar över är åtminstone skapade för att hantera, komplexa problem, inte komplicerade. Detta återkommer jag till ofta här på bloggen. Komplexa processer går inte att målsäkra och kvalitet är ett så pass vagt begrepp att det aldrig går att mäta på något entydigt sätt. Därför krävs visioner och ihärdigt arbete med att falsifiera påståenden. Kunskap utvecklas evolutionärt i en trial-and-error-process och den är aldrig definitiv, vårt vetande förändras i takt med att samhället och kulturen förändras. Och för att samhällsutvecklingen ska kunna bli hållbar och leda till att det blir bättre krävs att insikter om vad som falsifierats sprids snabbt, samtidigt som insikter om vad som fungerar möts med kritisk vaksamhet.
Tvärsäkerhet är bara ett problem om den rör sådant man anser sig veta. Om man vet säker att det som hävdas inte fungerar är det alla forskares plikt att påpeka detta, och det ser jag som motsatsen till arrogans. Kunskapen kan ingen kontrollera och för demokratin är den viktigare än medborgarna. Därför känns det viktigt att påpeka detta, särskilt här i valrörelsens slutspurt. Ingen kan vara säker på att det parti man röstar på kommer att (kunna) genomföra sin vallöften, men detta kan vi vara fullkomligt säkra på, att politiska förslag eller åsikter som bygger på antaganden som falsifierats kan och måste man överge, om man faktiskt värnar demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet. Den som väljer att lita mer på känslan än på forskningen utgör ett allvarligt hot mot allt det vi vant oss vid att ta för givet. Drömmare och visionärer som lyssnar på kritik och som ständigt modifierar sina visioner och förslag är något helt annat; det är så demokratin utvecklas, samhällets hållbarhet främjas och förmågan att härbärgera komplexitet och mångfald förbättras.
Jag inser att jag uppfattas som stängd och arrogant av vissa och att jag som är en varm anhängare av samtalet talar mot mig själv när jag hårdnackat håller fast vid en falsifieringen. Den uppfattningen tror jag bottnar i att när jag tappar tålamodet när jag tvingas försvara det uppenbart felaktiga. Man kan tycka olika, men när jag identifierar ett uttalande bygger på en rasistiskt människosyn anser jag att jag som forskare har ett ansvar att påpeka detta samt visa hur och varför påståendet, förslaget eller vad det nu kan vara är problematiskt, nonsens eller rent felaktigt. När jag tänkt färdigt och har formulerat mig samt offentliggjort min ståndpunkt är den diskussionen vad mig anbelangar stängd. På anodan kan jag försöka förtydliga mig, men jag backar i normalläget inte och är inte särskilt intresserad av att lyssna på någon som försvarar det jag avfärdar, särskilt inte ifall försvarat inte pekar på något jag förbisett.
Texter där jag presenterar egna tankar, vilka ofta är hugskott och försök handlar inte om att leda något i bevis, utan just om att sätta igång samtal. Eftersom dessa texter är skrivna av en tvivlare, av en som sticker ut hakan och vill testa tankarna mot annan kunskap och utsätta dem för kritisk granskning, lyssnar jag alltid med respekt på invändningarna jag får, givet att de handlar om innehållet och inte är personangrepp eller försök till karaktärsmord.
Jag skriver texter och agerar i sociala nätverk först och främst för att lära mig saker, och i andra hand för att försöka påverka samhällsdebatten i en mer samtalande riktning. Först i tredje hand skriver jag för att sprida kunskap. Det är lärandet och utvecklingen av kunskap som är min drivkraft, inget annat. För mig är det förenad med mer lycka och tillfredställelse att övertygas om att jag har fel eller att det finns brister i mitt sätt att tänka, än att få bekräftelse på att jag tänker rätt och har något viktigt att säga.
Jag är visionär, samtidigt som jag är en tvivlare som bara vet säkert vad jag inte vet. Min kritik av målstyrning och kvalitetssäkring bygger på dessa utgångspunkter, som jag förvärvat genom åren i akademin. Samhället och kultur som är mina vetenskapliga verksamhetsområden. Det jag undersöker är, eller verktygen jag förfogar över är åtminstone skapade för att hantera, komplexa problem, inte komplicerade. Detta återkommer jag till ofta här på bloggen. Komplexa processer går inte att målsäkra och kvalitet är ett så pass vagt begrepp att det aldrig går att mäta på något entydigt sätt. Därför krävs visioner och ihärdigt arbete med att falsifiera påståenden. Kunskap utvecklas evolutionärt i en trial-and-error-process och den är aldrig definitiv, vårt vetande förändras i takt med att samhället och kulturen förändras. Och för att samhällsutvecklingen ska kunna bli hållbar och leda till att det blir bättre krävs att insikter om vad som falsifierats sprids snabbt, samtidigt som insikter om vad som fungerar möts med kritisk vaksamhet.
Tvärsäkerhet är bara ett problem om den rör sådant man anser sig veta. Om man vet säker att det som hävdas inte fungerar är det alla forskares plikt att påpeka detta, och det ser jag som motsatsen till arrogans. Kunskapen kan ingen kontrollera och för demokratin är den viktigare än medborgarna. Därför känns det viktigt att påpeka detta, särskilt här i valrörelsens slutspurt. Ingen kan vara säker på att det parti man röstar på kommer att (kunna) genomföra sin vallöften, men detta kan vi vara fullkomligt säkra på, att politiska förslag eller åsikter som bygger på antaganden som falsifierats kan och måste man överge, om man faktiskt värnar demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet. Den som väljer att lita mer på känslan än på forskningen utgör ett allvarligt hot mot allt det vi vant oss vid att ta för givet. Drömmare och visionärer som lyssnar på kritik och som ständigt modifierar sina visioner och förslag är något helt annat; det är så demokratin utvecklas, samhällets hållbarhet främjas och förmågan att härbärgera komplexitet och mångfald förbättras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar