Viljan att veta är varken ond eller god och aldrig neutral. Det handlar inte enbart om nyfikenhet för nyfikenhetens skull. Viljan att veta kan leda till både positiva och negativa konsekvenser; därför är det viktigt att man förstår hur kraften kan och bör användas. Här tänker jag närmast på insikten om att bara för att man vill veta betyder inte det att det man gör eller får leder till kunskap.
Viljan att veta är en känsla; det handlar om psykologi. Liksom alla känslor kan det vara svårt att veta exakt vad den står för. Ett exempel: Studenter på högskolan borde vara där för att lära, för kunskapens och den personliga utvecklingens skull, och så är det för de flesta. Fast påfallande många blir ändå besvikna på lärarna när de misslyckas på tenor och kritiska kommentarer på språkbehandlingen möts inte sällan med starka känslor av ilska riktade mot den som påpekar det som behöver påpekas. Vill man verkligen lära sig och om den känslan är överordnad borde det inte bli så, då borde glädjen över responsen och möjligheten att förbättras ta överhanden.
Om viljan att veta tas för given eller om den okritiskt blandas samman med andra känslor kommer det att påverka skolan och den högre utbildningen, särskilt i det köp-sälj-upplägg som råder idag. Jag hade en gång en chef som sa att "inga studenter får vara missnöjda", utan närmare precisering. Och om de ändå klagade, egalt vad de klagade på, var det i hens ögon lärarens fel. Det spelade ingen roll om studenterna gick utbildningen för kunskapens skull eller för att få ett betyg eller en examen, och inga utlåtanden om lärarna eller kursens innehåll och upplägg relaterades till kursens eller studenternas verkliga mål med utbildningen (eller hur många timmar man lagt ner på studierna för den delen). Det som plågade mig mest under de där åren var att kunskapen inte placerades i centrum för verksamheten och att ignoransen inför det faktum att viljan att veta inte bara får vara en läpparnas bekännelse var sanktionerad från institutionens ledning.
Vi har alla ett ansvar för att bevaka att kunskapen placeras i centrum. Samhället, demokratin och den långsiktiga hållbarheten står och faller med den kollektiva förmågan att förstå, söka, utvärdera och använda KUNSKAP. Om viljan att veta blandas samman med andra känslor, eller om den medvetet utnyttjas för att uppnå något annat än bättre kunskap och fördjupad förståelse kommer det förr eller senare att visa sig, och i många fall kan det då vara försent.
KUNSKAPEN och lärandet måste placeras i centrum för både skolan, den högre utbildningen, politiken och samhällsförvaltningen; inte eleven, studenterna, väljarna eller medborgarna. Allt och alla påverkas av kulturen och det spelar roll hur den ser ut, vad som tas för givet och vad som värderas högt och lågt inom den. Om kunskap blandas samman med andra känslor eller om viljan att veta misstas för viljan till makt växer ett annat samhälle fram, än om kunskapen verkligen placeras i centrum. Särskilt i en köp-sälj-organiserad skola får det konsekvenser ifall elever/studenter (och deras föräldrar) söker kunskap eller om de bara vill ha höga betyg och examina från fina (vad det nu är) skolor. Lärarens inflytande och möjligheter att arbeta med lärande och kunskapsutveckling påverkas direkt av samhällets syn på och värdering av kunskap. Det faktum att läraryrket idag inte är särskilt attraktivt och att många lärare slutar, samt att patentlösningen för att höja yrkets anseende är att öka lönen, visar skrämmande tydligt vad som betyder något i dagens samhälle. En ledtråd: det är INTE kunskap och lärande.
Vad handlar valfriheten på skolmarknaden om egentligen? Vad är det man önskar sig och vad väljer man mellan när man väljer skola? Hur marknadsför sig skolorna, vad är det man konkurrerar med för att få så många elever/studenter som möjligt att välja just deras skola? Sätter man kunskapen i centrum, eller lockar man med annat? Det är viktiga frågor att ställa sig och ha som utgångspunkt i samhällsdebatten. Om kunskapen inte står i centrum, och det är den inte i dagens målstyrda samhälle och utbildningssystem. Kunskap är nämligen inte och kan heller aldrig vara ett MÅL (som ska nås). Kunskap är en dynamisk process som aldrig går att utvärdera exakt. Dagens skolor delar således ut skenbetyg och eldar under annat och premierar andra drivkrafter i skolan, den högre utbildningen och samhället som helhet, än viljan att veta och strävan efter kunskap.
Vad är det man röstar på? Lockas väljare av utspel eller tänker medborgarna mer långsiktigt och läser partiprogram och funderar över vilken politik som på sikt ledder till det samhälle man vill se förverkligat och på goda grunder anser vara mest långsiktigt hållbart? En samvetsfråga, så klart. Och det finns inget sätt att säkert avgöra. Det är ett av demokratins alla dilemman. Just därför är det så oerhört viktigt att verkligen placera kunskapen i centrum samt att inte blanda samman viljan att veta med andra känslor och mer eller mindre realistiska och hållbarhetsfrämjande önskningar. Där och när viljan att veta inte går att skilja från viljan till makt är det demokratin och hållbarheten som förlorar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar