Särskilt problematiskt är det när offentligt finansierad verksamhet ska effektiviseras; för det leder till åderlåtning av skolan, vården och förvaltningen av det allmänna. När underhållet av infrastrukturen effektiviseras leder det bevisligen inte till bättre kvalitet, och samma gäller i vården eftersom tillfrisknande tar den tid det tar. Och när läkare inte hinner lyssna ökar oron hos patienten och risken för missförstånd ökar. Lärande är en dynamisk process som inte kan skyndas på med mindre än att det går ut över kvaliteten. Möjligen går det att sänka skatten, men om det verkligen sänker kostnaderna på lite längre sikt vet ingen någonting om. Ifall den ekonomiska vinsten av effektivisering hamnar i fokus och pengarna plockas ut ur systemet skjuter man nödvändiga investeringar och andra kostnader på framtiden. Det är som att låna till konsumtion.
Att jaga ekonomiska vinster genom att effektivisera leder dessutom, dels till ökade klyftor i samhället, dels till ökad utslagning. När effektiviseringsvinsterna inte kommer alla som bidragit till dem till del blir alla utom en försvinnande lite elit i toppen förlorare, och de som fortfarande har en anställning -- effektiviseringarna verkar inte leda till att det skapas särskilt många nya arbetstillfällen -- får arbeta mer för en över tid sänkt lön (per tidsenhet). Om tidsvinsten istället fördelades jämnt skulle fler kunna arbeta mindre, vilket skulle leda till minskad risk att bli sjuk; den potentiella samhällsvinsten borde diskuteras mycket mer. Om effektiviseringens vinster fördelades jämlikt i samhället skulle alla få både mer tid och ökad trygghet, och det skulle innebära att chansen ökade att kunskapen och bildningen kunde utvecklas mer. Om fler arbetar mer finns tid för läsning, samtal och mellanmänskligt utbyte av erfarenheter. Det upplevda hotet från det okända och allt som kommer utifrån skulle inte uppfattas som lika alarmerande som det gör idag när tid för analys och eftertänksamhet saknas. Ett samhälle som sprider effektiviseringsvinsterna är ett mer integrerat samhälle eftersom alla tjänar på att samverka och har ett intresse för helheten.
Den fria marknadens inneboende logik leder till monopol, och det är jakten på effektivisering som driver utvecklingen i den riktningen. Allt förre företag blir allt större och allt mäktigare ju mer man effektiviserar utan att sprida vinsten. Det handlar inte om pengarna, utan om tiden. Påståendet att effektiviseringsvinsterna är allas att gemensamt förvalta är inte kommunism eller planekonomi, det är en sant demokratisk tanke som skapar fler möjligheter för fler människor att göra mer av sina liv. Effektiviseringen vänder människor mot varandra och gör att alla (som har en anställning) tvingas arbeta mer på kortare tid för att ens få behålla sitt jobb; samtidigt som valmöjligheterna blir färre. Sträck ut tidsperspektivet och det är inte svårt att föreställa sig en framtid där det finns cafékedja, en snabbmatskedja, ett bilmärke. Konkurrens som bygger på ökad effektivisering leder inte till mångfald, utan till torftig, andefattig enfald.
Om några få plockar ut den ekonomiska vinsten som genereras genom effektivisering innebär det att alla måste jobba mer för att inte få det sämre, och det är ingen vinst! Om några få tillåts äga resultatet av effektivisering kommer det att leda till att en allt mindre andel av jordens befolkning att bli allt rikare. Det handlar om makt, inte om pengar. Därför äger ingen eller alla effektiviseringens vinster som bör fördelas lika eftersom det leder till att alla får det bättre. Nyckeln till både demokrati- samt kunskapsutveckling och framväxten av välfärdssamhällen är återinvestering av vinst, inte vinstuttag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar