onsdag 4 juli 2018

Livet

Att bara dra iväg. Sätta sig på ett tåg och åka till en annan stad. Bo på hotell. Sitta på caféer, i parker, vid vatten och läsa eller bara titta på folk i vimlet. Frukost ute. Promenera i en stad som vaknar, i solen som ännu inte riktigt värmer lika mycket som mitt på dagen. Ljuden, lukterna, intrycken. Man behöver inte åka långt bort. Flyga behöver man verkligen inte. Det är inte vart man åker som är det viktiga, utan att man skaffar sig upplevelser under ledigheten som skiljer sig från vardagen, intryck man minns; samt att man faktiskt är ledig. Dagar utan krav och oro över saker man inte hinner eller hur det ska bli. Dagar som bara följer sin egen inneboende logik utan försök att styra mot mål eller optimera kvaliteten i tillvaron. Det är semester, för mig.

Livet är inte antingen eller, utan både och. För att arbetet ska fungera behövs semester och för att uppskatta semestern behövs arbete. Samma med veckorna under året. Balans mellan arbete och ledighet, jämvikt mellan krav och frihet. Andas in, andas ut. Ansträngning och återhämtning. Lagom av allt är nyckeln till ett hållbart, långt liv, värt att leva.

Vinstmaximering. Jakt på kostnader och prispress. Effektiviseringar, besparingar och allt fler krav på kontroll och styrning. Allt det som jag som är privilegierad kan hålla på armlängds avstånd under semestern är motsatsen till ett gott liv och inkräktar på möjligheterna att njuta. De rika bör inte kunna bli rikare. Att tjäna pengar saknar mening, men det skapar möjligheter och skänker trygghet. Fast när jämvikten i samhället rubbas och klyftorna ökar finns mer att oroa sig över för fler. De som är rikare än de allra flesta brukar bygga murar (både i betong och mentalt) mot omvärlden för att skydda sig mot allt och alla som riktar lystna blickar mot deras framgångar och pengar, och den rädslan ökar när allt fler blir allt mer desperata. Ett individualiserat samhälle där alla kan och tvingas se till sig själva är inget samhälle. Därför behöver de rika skyddas mot sin egen girighet och de fattiga garanteras en dräglig tillvaro. Och det stora flertalet däremellan behöver lugn och ro.

Att kunna påverka sin livssituation är viktigt. Känslan av kontroll och förståelse för varför man har det som man har det är avgörande för att man ska vilja bidra till det allmänna som alla är lika beroende av, om än på olika sätt och vid olika tillfällen och skeden i livet. Strävan efter balans och jämlikhet handlar inte om att alla ska ha samma, det handlar om att främja samhällets långsiktiga hållbarhet.

Under ledigheten tillåter jag mig att skriva friare, och dagar när jag inte känner lust skriver jag inte. Det är nödvändigt för inspirationen och skrivglädjen på sikt. Krav på prestation måste balanseras med möjlighet att inte prestera, annars bränner man livets ljus i båda ändar. Det gäller mig, och, föreställer jag mig, alla andra; även de som jagar vinst och låga priser, ständigt optimerar sina upplevelser och aldrig stannar upp och njuter, tänker efter eller bara är. Förr eller senare kommer kroppen och livet ikapp och då kan ingen vilja i världen förhindra det oundvikliga.

Den mänskliga genomet och våra biologiska förutsättningar har inte förändrats under de senaste 10000 åren. Samhället och kulturen däremot förändras snabbare och snabbare för varje år som går. Det är en ekvation som inte går ihop. Livet som det levs idag må fungera och det verkar som fler får det bättre över tid, men det är inte hållbart. Livet handlar inte bara om jag eller om oss, utan om naturen, klimatet och om framtida generationer av människor, djur och växter. Livet är inget som någon har, det är en komplex förändringsprocess som allt och alla är del av; en GEMENSAM angelägenhet.

Inga kommentarer: