måndag 16 juli 2018

Kunskapskontrollens paradox

Om bildning, som man brukar säga (och jag gillar verkligen den definitionen), är det man har kvar när man glömt det man lärt sig framstår dagens fixering vid styrning och kontroll av just kunskaper som ett fatalt, utbildningspolitiskt feltänk. Snacka om slöseri med skattemedel, särskilt som en ansenlig det av pengarna som samhället lägger på utbildning hamnar hos aktieägare, inte sällan utomlands.

En skola där fokus riktas mot allt fler prov och kontroller rörande allt mer detaljerade och specificerade kunskapsmål kan inte vara och kan heller aldrig fostra elever och studenter till att bli bildade medborgare. Där betygen och det man kan göra med hjälp av dessa är allt hamnar kunskapen i skymundan och förståelsen för relationer mellan olika ämneskunskaper och komplexa samband går förlorad. Vad har man då kvar när man glömt det; om man inte ens har lärt sig något, om både lärarnas och elevernas fokus riktats mot provresultaten och betygen? Ingenting. Några siffror eller bokstäver på ett papper.

Bildning är något djupt personligt, samtidigt som det är något man delar med andra. Bildning är ett förhållningssätt till både kunskap (det man redan vet) och lärande (det man ännu inte kan), inte en lista över viktig information och avgörande fakta. Bildning är ett mångfacetterat och öppet begrepp, inte en allmän kanon. Därför är bildning mer en riktning för utbildning än ett mål, och därför kan ingen annan än en själv styra eller leda processen. Lärare är inte ledare som producerar resultat, utan skapare av förutsättningar för lärande. Lärare visar vägen, men bildad blir man på egen hand och med utgångspunkt i sina egna, högst personliga intressen.

En bildningsinriktad skola är ett sammanhang där KUNSKAPEN står i centrum. Kunskapen är vägen fram, inte målet för resan. Den kunskapssyn som New Public Management bygger på är motsatsen till bildning; det är en resultatorienterad kunskapssyn. NPM-skolan är målfixerad och resultatorienterad; det är en standardiserad och strikt kontrollerad verksamhet. Att kalla det skola är missvisande, i alla fall för alla som värnar bildning. Det enda man har kvar när man glömt vad lärarna talade om på lektionerna i NPM-skolan är målfixeringen, resultatorienteringen och förmågan att följa order. NPM-skolan fostrar eleverna till rättänkande, effektiva kuggar i ett ekonomiskt system inriktat på vinst.

Det går inte att mäta graden av bildning. Det finns ingen standard. Bildning handlar mer om hur man ser på kunskap och de sammanhang man lever och verkar i, än om vad man kan. Eftersom bildning handlar lika mycket om det man kan och vet som om det man glömt och det man ska lära sig i framtiden är det ett flytande och föränderligt begrepp som passar synnerligen dåligt att upphandla i konkurrens. Utan omsorg om innehållet och ödmjukhet inför komplexiteten kan ingen bildning utvecklas. Det krävs tid och marginaler, analys och eftertänksamhet. Utan generösa möjligheter att börja om och överseende med misslyckanden rinner bildningen som sand mellan fingrarna och det spelar ingen roll hur fina resultat man kan visa upp. Bildningen finns alltid någon annanstans, den går bara att närma sig indirekt.

En bildningsskola kan man paradoxalt nog bara få genom att släppa på kontrollen och sluta tänka på mål och fokusera på mätbara resultat. Valfrihet är viktigt, men det handlar om vilka vägar man tar, inte om vilken skola man går i. Elever och studenter som söker bildning måste arbeta självständigt, vilket dagens NPM-skola förhindrar dem att göra. Lärare som söker bildning är där för att lära, inte för att producera resultat. Alla med genuint intresse för kunskap och lärande inser att ju mer man satsar på dagens skola, ju mer och bättre resultat man kan visa upp, desto mindre och mer utarmad blir bildningen i samhället.

Inga kommentarer: