Tyngden av tröttheten vid slutet av läsåret

Varje år vid denna tid drabbas jag av en obeskrivlig trötthet; det är som om hela årets små vardagliga ”tyngder” mot slutet av året adderas till en enda stor sten som man inte bara kastar av sig i en handvändning, därtill är den allt för tung och otymplig. Den här tröttheten är en konsekvens av den resultat- och produktionsfixering som NPM bygger på och som inte tar några som helst mänskliga hänsyn. Jag ser det som en varningsklocka och skriver om detta för att inte lida i tysthet; jag är inte ensam, vi är många som delar känslan. Det märker jag både på jobbet och här på konferensen i Uppsala. Kanske har humanister särskilt svårt att hantera kraven på prestation och resultat som systemet bygger på, för humanister skapar en typ av kunskap som svårligen går att pressa in i och bedöma inom ramen för det standardiserade kontrollsystem som NPM är.

Känslan jag bär på är kluven, för konferensdagarna har gett mig enormt mycket inspiration. Huvudet är fullt av tankar och jag har närmare 20 utkast till bloggposter som kommer att bearbetas och publiceras här under de närmaste dagarna. Jag älskar mitt arbete och brinner för det jag gör och är enormt tacksam för att jag får chansen att åka iväg på konferenser som denna: Nordic Ethnology and Folklore Conference 2018, där jag hade äran att tillsammans med en av mina gamla doktorandkollegor från Umeå arrangera och leda en session på följande tema:

The Humanities as Field of Culture: Making, transferring, andchallenging knowledge

What is the valueand identity of the Humanities? And how can we understand the Humanities as a cultural field, theoretically and empirically, in a post-factual world?
The state of the Humanities as field of knowledge has been debated over the past years, not only in media, but also within academia, battling over research and teaching resources and cuts. The Humanities as a field of knowledge includes a heterogenic group of disciplines, yet often defined as a single homogenous unit, and sometimes described as not “useful” or to be unaccustomed into the current market of higher education. 

How can the Humanities as field ofknowledge be understood from a cultural perspective? The aim of our panel is to broaden the understanding of theHumanities in relation to changing cultures within academia and also to theoretically problematize the Humanities from an epistemological perspective. How do different discourses and practices affect identity, knowledge making/narratives, and working conditions within the Humanities? 

From an ethnological perspective, we take on a reflexive approach through theoretical analysis, empirical cases, studies of transdisciplinarity, and debates of pros and cons of the Humanities as field of knowledge.

Jag brukar sällan vara nervös, men detta var första gången på länge som jag talade om min forskning och det jag brinner för tror på och anser är viktigt för mina peer, för mina etnologkollegor. Jag har talat om mina tre böcker och min syn på forskning och organisering av högre utbildning i olika andra sammanhang, men då har jag gjort det som outsider. Här befann jag mig bland forskare som gått samma grundutbildning som jag och som fostrats till forskare inom samma vetenskapliga disciplin. Det kändes högtidligt och ansvarsfullt, och jag är nöjd och glad för gensvaret. Inte så att jag hyllades som hjälte, därtill är jag nog allt för mycket en outsider, även bland mina kollegor. Så har det alltid varit; ska jag göra något bra måste jag få göra det på mitt sätt. Och det fick jag.

Åker hem till två dagar med möten på jobbet, och sedan nästan två veckor med skrivande. Har ett slags vetenskapligt manifest att redigera som ska publiceras innan sommaren, och tre artiklar att färdigställa. Just nu är jag som sagt trött, och därför är det så frustrerande att känna av den där mördande tröttheten. Även om jag inte känner någon press behöver jag vara pigg och känna glädje i skrivandet för att artiklarna ska bli bra, och det är inte riktigt så jag känner just nu tyvärr. Förhoppningsvis känns det bättre efter helgen.

Det jag tar med mig från konferensen är följande: Värdet med etnologin och en konferens som denna är helheten, det faktum att jag fick möjlighet att återupptäcka och se mitt ämne i ljuset av andra konferenser arrangerade av forskare från andra discipliner, vilket gör det så uppenbart och tydligt att etnologin verkligen kännetecknas av bredd, djup och en rik mångfald. Under sessionerna och key-nots och i samtal med kollegor på fikaraster har jag fått insikt om mitt ämnes möjligheter, vilket inspirerar och ger mig kraft. Och den analytiska kompetens jag mött under konferensen är imponerande. Jag har verkligen lärt mig massor. Det är en skandal att etnologi inte lockar fler studenter och att ämnet behandlas styvmoderligt av ledningarna för landets högskolor och universitet, vi borde vara fler och tas om hand bättre och professurerna borde inte tillåtas försvinna. Nu är det inte så, och det tjänar ingenting till att gnälla. Jag repar mod, vilar ut och kommer tillbaka, stärkt av intrycken och alla minnena.