När kunskap blandas samman med eller likställs med resultat, poäng, publikationer och citeringar får det konsekvenser för en hel massa olika delar och aspekter av vetandets landskap. En sak som jag kommit att reflektera över allt mer på senare tid är vad förändringarna och den ökade omsättningshastigheten på vetenskapliga artefakter gör med synen på metod. Produktionstänkandet som sprider sig i vetenskapen gör att det växer fram allt fler krav på standards och likriktning, vilket är rationellt i produktionsindustrin och på många andra områden, men inte inom forskningen. Standardiserad kunskap är fakta, inte KUNSKAP. Och kunskap kräver respekt för dess unika kvaliteter, vilket förenklingarna som kraven på prestation tvingar fram är motsatsen till. Utan tid för reflektion finns ingen möjlighet att uppnå kunskapskvalitet.
Som handledare och examinator får jag allt oftare och trots att jag föreläser om vetenskapsteori för samma studenter läsa i uppsatser och examensarbeten att det finns två vetenskapliga metoder, en kvalitativ och en kvantitativ. Det finns det inte, säger jag från dag ett och upprepar detta genom hela utbildningen; det finns massor av olika metoder och dess vetenskaplighet handlar om hur metoderna används och till vad de används, och för att avgöra om en metod är bättre än en annan måste man ställa den i relation till det syfte som formulerats samt argumenterats för och som ska uppfyllas i undersökningen. Inget är givet på förhand. Visst får man säkrare svar om man samlar in stora mängder data som analyseras statistiskt, men all kunskap om allt går inte att nå på det sättet. Det är så jag ser på vetenskap och den synen hämtar stöd från sekler av forskning och mycket lång och väl beprövad erfarenhet. Fast det där håller på att ändras.
Idag "kör" man en enkät, eller sysslar med "quick and dirty" field work; eller använder semi-strukturerade intervjuer utan att närmare redogöra för hur eller ingående diskutera varför man anser det vara bästa sättet att leva upp till syftet. Det har vuxit fram en syn på metod som sprider sig snabbt och som går ut på att vetenskapliga metoder kan kvalitetssäkras och att man kan välja metoder från en lista och sedan snabbt och effektivt börja producera resultat. Och i takt med att allt fler forskare som utbildats i enlighet med denna syn på metod etablerar sig i akademin samt meriterar sig och blir auktoriteter inom sina allt allt smalare områden förstärks denna syn på metod allt mer, den blir den nya standard mot vilken all vetenskap mäts, trots att det är en okritisk och produktions- och resultatorienterad syn på forskning. Det är olyckligt och det är framförallt kvalitativa metoder som påverkas och förflackas, kanske för att dessa metoder kräver mer av kritisk analys för att resultaten av studierna ska bli användbart.
När jag läser texter och rör mig i akademin märker jag att man inom andra discipliner kallar antropologiska metoder för fallstudier eller följeforskning, vilket inte bara är förklenande utan även minst sagt missvisande. Kvalitativa metoder saknar tekniska beskrivningar och går inte att standardisera. Utan en ingående analys av materialet är kvalitativa metoder inte bara meningslösa utan även ovetenskapliga, även om det är forskare som använder metoderna, eller kanske just för att det är så eftersom det leder till falsk marknadsföring. Visst kan man på detta sätt snabbt få ihop ett resultat. Och det resultatet kan sedan presenteras i en artikel, som innan den publiceras granskas av andra forskare inom samma disciplin, allt oftare och för kvalitet(skontroll)ens skull enligt en på förhand uppgjord bedömningsmanual, för att ge legitimitet åt resultaten. På detta sätt produceras artiklar som framförallt används i meriteringssyfte och som citeras av kollegor inom det egna området, vilket leder till att avståndet mellan forskarna samt forskningen och kunskapen ökar och på sikt riskerar att skiljas åt och bli två olika sfärer utan kontakt med varandra. Det räcker inte att beskriva ett fall, för verkligheten och det material som samlas in talar inte för sig själv. Och om följeforskning i praktiken, vilket ofta är fallet, handlar om att ge legitimitet åt projektet som genomförs i kraft av att en forskare är närvarande är det minst sagt olyckligt. När kravet på mätbara prestationer och resultat ökar, minskar tiden som finns för att göra ingående analyser och kunskapen förflackas, bildningen uppfattas som ett problem och vishet förpassas till sagornas värld.
Det är så här kultur fungerar och alltid har fungerat. Ingenting är fast, allt är föränderligt och mer eller mindre flytande. Kunskap och kvalitet är komplexa och vaga egenskaper som måste hållas levande i vardagen för att dess innebörder inte ska förvanskas, men det kräver förståelse och tar tid. Det sker förskjutningar av synen på saker och ting hela tiden, det i sig är inget problem, men vissa saker bör inte förändras, i alla fall inte hur som helst och framförallt inte av några andra anledningar än för att värna kunskapen. Forskning handlar om vetande, annars är det något annat man sysslar med. Forskares uppgift är att skapa kunskap som fungerar, inte producera resultat eller bevisa det som olika aktörer och intressenter vill ska bevisas. Därför är det så viktigt att synen på vetenskapliga metoder inte förflackas och att forskning aldrig utförs av slentrian eller för något annat skäl än att utveckla bättre kunskaper. Kvalitativa metoder är endast användbara och kommer bara till sin rätt om och när man undersöker frågor utan givna svar, och förstår man inte detta förvandlas resultatet till pseudovetenskap.
Eftersom det är genom analysen som kunskapen uppstår när man arbetar kvalitativt, det är inte den kvalitativa metoden det kommer an på och kunskapen finns inte i den insamlade datan, går det inte att standardisera eller förenkla. För att forskningen ska resultera i kunskap krävs förståelse för vetenskapens mångtydighet och respekt för komplexiteten och det faktum att alla frågor inte går att besvaras säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar