Det ofärdigas värde

Det imperfekta, lätt skadade; det ännu inte riktig färdiga. Dagens bloggpost handlar om värdet i det ännu inte färdiga; den där spruckna vasen som håller längre än den perfekta vasen som just för att den är oskadad behandlas vårdslöst och därför lättare går sönder. För mig är det en livsvisdom jag vårdar, delvis för att insikten går på tvärs mot hur samhället idag organiseras. Insikten jag vill förmedla handlar om att i livet är andrasortering det normala och det perfekta undantaget. Fast det är som sagt inte så vi ser på saken, det är inte med utgångspunkt i den insikten som som samhället organiseras. Vi vill så förtvivlat gärna tro att vi är lika bra som våra höga ideal, och det är bara en i raden av bevis på att det stora flertalet, på ett eller annat sätt, är mer eller mindre skadat gods. Problemet är inte att det är så, utan att vi inte kan acceptera detta och arrangera samhället efter den insikten. Människans misstag är inte misstagen utan oförmågan att inse sina egna, inneboende begränsningar. Konsekvensen blir att vi bygger ett samhälle på förnekelse av oss själva, vilket alltid riskerar leda till att skulden för alla problem som hopar sig skylls på någon annan; idag flyktingar och muslimer, fattiga, handikappade och andra som på ett eller anat sätt avviker från normen. På detta sätt biter våra egna ideal oss i baken och samhället undermineras inifrån.

Det är inte fel att ha höga ambitioner, att sikta högt. Det är oproblematiskt att ha höga tankar om sig själv och sina medmänniskor, att förväntas sig det bästa. Problemet uppstår när det perfekta blir norm och alla som inte når upp till idealen straffas för det. Min poäng är att om orimliga mål inte nås kan det aldrig vara fel på människorna. Målen och förväntningarna, systemen och normerna måste anpassas efter mänsklighetens mångfald av egenskaper, förmågor och drömmar, inte tvärtom. Den som blir sjukskriven på grund av att hen inte når upp till arbetslivets krav kan och får inte lastas för det, för då förstärks perfektionsnormen och kraven kan öka, fram till den punkt då ingen längre kan leva upp till idealet. Lösningen är dock inte att sänka kraven, höga ambitioner är i grunden bra. Mitt förslag är att vi anammar en mer positiv syn på misslyckanden. Slarv och medvetna underprestationer är och ska betraktas som problematiskt, och jag tror det är relativt enkelt att identifiera den minoritet av medarbetare som har sådana egenskaper och som vägrar ändra sig. Det behövs inga allomfattande system för att stävja den typen av problem. Majoriteten vill oftast väl och gör för det mesta sitt bästa; därför är det så viktigt att man kan och får misslyckas, för ingen vet på förhand var just deras gräns går eller när den nås. Tillvaron är allt för komplex och oöverblickbar för kunna veta säkert. Får man misslyckas kan man kasta in handduken INNAN det är för sent, och man kan snabbare repa mod och komma tillbaka. Dessutom kan alla lära av varandra och ingen behöver vara orolig för att inte räcka till, vilket minskar stressen och pressen.

Vägen fram och det som håller på att bli borde värderas högre, det är i grunden detta jag säger. Det ännu inte riktigt färdiga är det ideal jag strävar efter och här försöker lansera. Vi ska bli världsledande, vi ska bli bäst, hör vi ofta. Den typen av utfästelser hyllas och värderas högt. Varför nöja sig med mindre, liksom? Av just de skäl jag angivit ovan; för att det är orimliga mål och ambitioner som människor aldrig kan leva upp till och som därför, förr eller senare, kommer att leda till problem. Tänk om vi istället tänkte, sa och hade som mål, att vi ska ständigt bli bättre! Vi kommer aldrig att slå oss till ro med några predefinierade mål som kräver kostsamma utvärderingsapparater, rigida kontroll- och ledningssystem! Tänk om vi såg varandras olikheter, egenheter och brister som utgångspunkten för det fortsatta, gemensamma arbetet med att bygga ett bättre samhälle för fler. Jag är övertygad om att ifall fler fick spänna sin båge skulle den musik som uppstår i mötet mellan människor bli mer melodiöst varierad och skönljudande än den entoniga frekvens som nu ringer i öronen på den krympande skara som har ett arbete och känner sig trygga.