Lika intressant och viktigt är det att se vad skolan repellerar, vad dagens utbildningsorganisation stöter bort. Det råder lärarbrist och engagerade och erfarna lärare väljer att sluta vara lärare. Det är allvarligt och djupt problematiskt, fast jag ser det som en sund reaktion på hur skolan kommit att utvecklats. Skolan är ett gravitationscentrum, en komplex helhet som inte går att styra. Försöken att styra och talet om ordning och reda är exempel på sådant som skolan lockar fram och drar till sig, det är inga lösningar. Skolan är inte ett problem som ska lösas, ett lands utbildningssystem är resultatet av drömmar och visioner från många olika människor.
När den svenska folkskolan infördes och blev obligatorisk på 1800-talet var det inte för att främja entreprenörskap, eller någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det var ett sätt att samla befolkningen och skapa ordning i riket. projektet bars framåt av en tro på kraften i kunskapen, vilket mötte motstånd från olika håll. Folkskolan var ett led i en folkbildningsrörelse och dess nav och gravitationscentrum utgjordes av lärarna och kunskapen. Viljan att veta drev utvecklingen, och eftersom alla (när skolan väl etablerat sig som en allmänt accepterad samhällsinstitution) omfattades av samma vilja och drog åt samma håll blev skolan en samhällsförändrande kraft som bidrog till att omdana Sverige. Länge var det lärarna som enväldigt bestämde, liksom det var professorn som ledde arbetet på universitetet, med utgångspunkt i sina kunskaper och med omsorg om kunskapen.
Någon gång under senare delen av 1900-talet fick politikerna för sig att man med hjälp av socialt ingenjörskap skulle styra skolan mer i detalj, för att optimera resultatet. Och det fungerade hyfsat så länge skolan var statlig och innan man fick för sig att det går att bibehålla samma kvalitet trots att man tillför mindre pengar. Det tog inte lång tid innan nedskärningarna ledde till sjunkande kunskaper, och där, någonstans runt 1990-kom skolan att ändra karaktär. Fram till dess hade kunskapen stått i centrum och skolan attraherade människor som lockades av och som ville arbeta med kunskap. Sedan, när den politiska styrningen av skolan inte gav önskat resultat och politikerna ville rädda sitt anseende började man först skylla på lärarna, sedan allt mer reglera och detaljstyra deras arbete och yrkesvardag. Kunskapen försköts allt mer till periferin och mätbara resultat och ekonomi blev allt viktigare. Sedan blev skolan ett politiskt slagfält och öppnades upp för privata lösningar och konkurrens, eftersom förespråkarna för den linjen sade sig veta säker att det skulle leda till att kunskapsskolan återupprättades. Det blev inte så, och fler åtgärder i samma anda kommer inte att lösa problemen.
Jag vill se skolan som ett gravitationscentrum med ett svart hål i centrum eftersom den bilden gör det omöjligt att hävda att man vet var som ska vara i centrum, liksom den illustrerar hur svårt det är att styra en så pass komplex organisation. Om ingen ved vad som är i centrum kan ingen heller säga sig veta vad sm behövs för att skolan ska bli en kunskapsskola, vilket alla är överens om att skolan ska vara. En sådan syn på skolan skulle främja en med ödmjuk skolpolitik, eftersom alla skulle tvingas förhålla sig till både det som skolan attraherar och det den repelleras, samt vad som kommer ut ur den. Idag, med en syn på skolan som en produktionsanläggning som går att ekonomistyra, kommer lärarna att betraktas som producenter med ansvar för utfallet, och när politiken misslyckas blir det lärarnas fel vilket motiverar mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss idag.
Låt skolan vara ifred och ge lärarna ansvar för det som sker i klassrummet. Skapa förutsättningar för skolan att attrahera de mest kunniga i landet och de mest engagerade och så länge det inte är så, låts oss betrakta det som problemet, inget annat. Låt oss tillsammans engagera oss i utfallet av skolan och ge inte sken av att betyg är något som kan produceras enligt lagen om tillgång och efterfrågan. Skolan är och kommer alltid att vara ett svart hål som ingen har direkt tillgång till, därför är det först när skolan uppfattas på det sättet och inte förrän politikerna överlåter ansvaret för skolan på kunniga och kunskapsintresserade lärare som är fria att utforma verksamheten efter eget huvud och med kunskapen som enda hänsyn, som en verklig kunskapsskola kan växa fram.
Någon gång under senare delen av 1900-talet fick politikerna för sig att man med hjälp av socialt ingenjörskap skulle styra skolan mer i detalj, för att optimera resultatet. Och det fungerade hyfsat så länge skolan var statlig och innan man fick för sig att det går att bibehålla samma kvalitet trots att man tillför mindre pengar. Det tog inte lång tid innan nedskärningarna ledde till sjunkande kunskaper, och där, någonstans runt 1990-kom skolan att ändra karaktär. Fram till dess hade kunskapen stått i centrum och skolan attraherade människor som lockades av och som ville arbeta med kunskap. Sedan, när den politiska styrningen av skolan inte gav önskat resultat och politikerna ville rädda sitt anseende började man först skylla på lärarna, sedan allt mer reglera och detaljstyra deras arbete och yrkesvardag. Kunskapen försköts allt mer till periferin och mätbara resultat och ekonomi blev allt viktigare. Sedan blev skolan ett politiskt slagfält och öppnades upp för privata lösningar och konkurrens, eftersom förespråkarna för den linjen sade sig veta säker att det skulle leda till att kunskapsskolan återupprättades. Det blev inte så, och fler åtgärder i samma anda kommer inte att lösa problemen.
Jag vill se skolan som ett gravitationscentrum med ett svart hål i centrum eftersom den bilden gör det omöjligt att hävda att man vet var som ska vara i centrum, liksom den illustrerar hur svårt det är att styra en så pass komplex organisation. Om ingen ved vad som är i centrum kan ingen heller säga sig veta vad sm behövs för att skolan ska bli en kunskapsskola, vilket alla är överens om att skolan ska vara. En sådan syn på skolan skulle främja en med ödmjuk skolpolitik, eftersom alla skulle tvingas förhålla sig till både det som skolan attraherar och det den repelleras, samt vad som kommer ut ur den. Idag, med en syn på skolan som en produktionsanläggning som går att ekonomistyra, kommer lärarna att betraktas som producenter med ansvar för utfallet, och när politiken misslyckas blir det lärarnas fel vilket motiverar mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss idag.
Låt skolan vara ifred och ge lärarna ansvar för det som sker i klassrummet. Skapa förutsättningar för skolan att attrahera de mest kunniga i landet och de mest engagerade och så länge det inte är så, låts oss betrakta det som problemet, inget annat. Låt oss tillsammans engagera oss i utfallet av skolan och ge inte sken av att betyg är något som kan produceras enligt lagen om tillgång och efterfrågan. Skolan är och kommer alltid att vara ett svart hål som ingen har direkt tillgång till, därför är det först när skolan uppfattas på det sättet och inte förrän politikerna överlåter ansvaret för skolan på kunniga och kunskapsintresserade lärare som är fria att utforma verksamheten efter eget huvud och med kunskapen som enda hänsyn, som en verklig kunskapsskola kan växa fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar