lördag 24 mars 2018

Deleuze, en introduktion 2

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Andra premissen: Idealet för tänkandet är det sunda förnuftet. Utgångspunkten för tänkandet idag är att det finns ett sunt förnuft och att det är den enda princip kunskapssökandet behöver. Man kan fundera över vad som är hönan och vad som är ägget, om det är tanken på individen (den första principen) som leder över i tanken om det sunda förnuftet, eller om det är tvärtom? För en individ är det så klart smickrande att adresseras som innehavare av förnuft och auktoritet på ett område. Fast det kan också vara tanken på förnuftet som skapat individen, som ett slags behållare av den idealiserade egenskapen. Det sunda förnuftet antas hur som helt vara ett och det samma överallt, det ses som universellt och immanent. Föreställningen om att människan är rationell och att alla beslut som tas bygger på rationella överväganden är samma andas barn, tänker jag.

Ett sunt förnuft antas vara något man föds med, en egenskap man har och som man lär sig utnyttja och knyta kontakt med för att nå sin fulla potential som tänkande människa. Det är en essentialistisk syn på kunskap och kompetens eftersom innebörden i begreppet finns där mer eller mindre färdig. Överfört till skolan och den högre utbildningen ger denna princip stöd för en pedagogik som går ut på att locka fram egenskaper som individen redan bär på och det finns därför ett begränsat utrymme för utveckling och förändring. Samtidigt är det sunda förnuftet inte personligt utan universellt, eller i alla fall kollektivt. Paradoxalt nog bygger föreställningen om ett sunt förnuft på antagandet att det inte är så, att innebörden i begreppet är evig och oföränderlig och inte kulturell.

Det sunda förnuftet är liksom Gud en idealisering av synen på kunskap. Det handlar om en norm för vetande som liksom normen för manlighet beskrivs indirekt, genom vad den inte är eller står för. Det finns ingen lista över egenskaper som kännetecknar det sunda förnuftet, just eftersom man antas känna igen det när man kommer i kontakt med det. Det sunda förnuftet är således inte det dunkelt tänkta. Det sunda förnuftet är vidare inte subjektivt, inte flummigt eller byggt på känslor. Det sunda förnuftet är förkroppsligad rationalitet, vilket gör det svårt att kritiskt granska kunskapssynen. Om tanken som granskas kritiskt eller ifrågasätts ligger en nära och om den utgör en integrerad del av ens personlighet blir svårt. Att tvingas överge tankar som utgör grunden för allt man tror på och ser sig som leder till ångest, vilket kickar igång djupt liggande försvarsmekanismer. Vill man undersöka förutsättningar för förändring är detta en aspekt av mänskligt liv som måste tas på största allvar. Om och när föreställningen om sunt förnuft och immanent rationalitet förkroppsligats och byggts in i samhällsstrukturen utgör den synen på kunskap en vital del av människans kött och blod och samhällets fundament. Sådana tankar överges inte i en handvändning, inte ens om man inser problemen med dem och trots att man vill överge dem. Likt en inbiten rökare håller man fast vid dem, för att annars rasar hela ens värld och man skjuter på budbäraren.

Tanken på det sunda förnuftet är en sådan tanke, en sådan existentiell övertygelse som det är oerhört svårt att släppa taget om. Fast vi borde göra det, för det existerar inget sunt förnuft. Det sunda förnuftet är ett hjärnspöke, en dröm om hur det borde vara. Självförnekelse. Människan är inte på långa vägar så rationell som hen vill tro och i många fall och situationer utgår från. Detta bevisas för oss, gång på gång. Ändå lever myten och den påverkar samhället och kulturen. Under moderniteten skapades myten om rationaliteten och framsteget. Konsekvent glömmer vi att människan har förmåga att vara rationell. Logik är en av människans alla fantastiska egenskaper. För att utnyttja den rationella förmågan krävs dock en ansenlig mängd energi, koncentrationsförmåga och tid. Rationaliteten finns där inte bara och den kan inte heller bara kopplas på. Logik är ett verktyg och likt alla andra verktyg krävs att det används till rätt ändamål och att den som använder det har det rätta handlaget. Alla människor är mer eller mindre logiska, men för att verkligen kunna använda det sunda förnuftet krävs övning och noggrannhet samt inte minst att andra godkänner det man gör som uttryck för sunt förnuft.

Människan styrs av en massa olika impulser och egenskaper. Sunt förnuft och rationalitet är bara en, bland många andra och ofta motstridiga aspekter av människoblivandet. Affekt är en mycket starkare drivkraft som rationaliteten har svårt att bjuda motstånd mot, till exempel. Vid kassan i affären, på väg hem från jobbet. Hungrig, stressad och huvudet fyllt av tankar på morgondagen och allt som inte hanns med idag. Plötsligt ligger det en chokladkaka på bandet och rätt som det är smälter den på tungan. Fast du beslutat dig för att detta var din fastedag, i enlighet med 5:2 dieten som du satt dig in i och finner rationell och görbar. Du glömde bara en sak, att dieten må vara rationell, men för att den ska fungera krävs att du har ett sunt förnuft som fungerar även när du är upptagen med annat. Ytterst få har det. Och de som är helt igenom rationella brukar uppfattas som märkliga i de flesta sociala sammanhang. Kapten Spock i TV-serien Star Treck kan fungera som ett exempel på hur alla skulle vara och agera, om det sunda förnuftet fanns, fungerade och verkligen styrde människorna och samhällsförvaltningen.

Detta glömmer vi, konsekvent, av en hel massa olika skäl. Ibland bortser vi från det av fåfänga, när vi adresseras som rationella. Inget tillfälle i livet är så paradoxalt som när människor tilltalas som rationella varelser. Den som får höra: "Du som är så klok", som fångats av de orden är ett lätt byte för den som vill kränga eller övertyga en om något, och först senare upptäcker man vad man borde gjort istället, men då är kontraktet redan påskrivet. "Sådana beslut ska inte tas av politiker, de ska avgöras hemma vid köksbordet", var motivet för det systemskifte som här och nu dignar under pressen av sin egen vikt och inre spänningar. Och New Public Management motiveras med hänvisning till sunt förnuft; hur skulle vi ANNARS göra?! Det finns dock en gräns för hur många beslut en aldrig så klok människa hinner med att ta, i lugn och ro, hemma vid köksbordet. Dygnet har bara 24 timmar och livet är fyllt av beslut. Det som låter så bra i det enskilda fallet blir till problem när allt fler beslut ska tas av den enskilde.

Företagen jublar, för myten om det sunda förnuftet leder till fler och fler ologiska beslut. Och ju fler beslut som ska tas, under allt kortare tid, desto mer affektiva tvingas människor bli. Allt mer av vår vakna tid går vi på känsla, som långt ifrån alltid är rationell, vilket fallet med chokladkakan visar. Ju mer vi litar till det sunda förnuftet, desto mer irrationellt blir vårt handlande och desto mer affekt tränger sig in i vardagen. Och när problemen hopar sig visar sig styrkan och destruktiviteten i föreställningen om det sunda förnuftet genom att man varnar för den mänskliga faktorn och använder det som argument för att automatisera, det vill säga flytta kunskap och kompetens samt ansvar från individer till system och maskiner.

Rationalitet är kontextberoende. Tänk till exempel på cheferna som kräver höga bonusar för att göra det man får (en hög) lön för att göra. Ställ det i relation till hur samma chefer resonerar om sina anställda, för att motivera dem att jobba sänker man lönen. Om rationalitet och sunt förnuft fanns hade världen inte sett ut som den gör. Det räcker att blicka in i sin egen vardag så ser man avsaknaden av sunt förnuft. Alla har förmågan att tänka rationellt, ingen tvekan om det, men hur ofta använder vi den förmågan? Och om vi lägger rationaliteten i ena vågskålen och affekterna i den andra, vilken vågskål kommer då att väga tyngst om vi ser till hur det ser ut i vår vardag? Var ärlig! Jag har många års träning att tänka rationellt, men det är en förmåga som är svår att använda i vardagen, speciellt när det stressigt, vilket det är allt oftare. Det gör det än svårare att acceptera avsaknaden av det sunda förnuftet. Som docent är det lätt att få för sig att allt man gör håller samma höga kvalitet som det man gör i tjänsten. Så är det INTE. Jag styrs lika mycket av affekter som alla andra och gör långt ifrån alltid bruk av min rationella förmåga.

Om fler kunde förmås inse detta, att människan styrs mer av affekt än av sunt förnuft (vars innebörd dessutom förändras över tid) skulle man kunna tala om ett sunt förnuft som fungerar, alltså en mer pragmatisk definition av orden sunt och förnuft. Alternativet till det sunda förnuftet är inte dumhet eller lasses faire, inte relativism eller förespråkande av känslostyrning. Den typen av kritik mot filosofin som Deleuze och andra utarbetat bygger på existensiell ångest och magkänsla, inte på logik, rationalitet eller sunt förnuft i den mening som försvararna själv förfäktar.

1 kommentar:

Alan Ford sa...

Hur är det egentligen med rena,praktiska och ilusionistiska förnuftet i våra dagar?
Det är värt en egen undersökning men förstånd (intellectus) är instrumentell synetisk organ som tolkar det som förnuft(ratio,novus)har analyserat med alla de konsekvenser för gemenskapen och uprättande av en sort imperativ eller etik.
Under tiden läser simultant och försöker hitta en röd tråd i alla dessa tanke gångar som kan leda fram till en konsensus men djup skeptisk.

här är Zarko Paic tolkning av framvägen men vi för se :

Abstract:

The paper try to explore a problem of the relationship between philosophy and theology versus the triumph of modern technoscience in the creation of artificial intelligence and artificial life Author shows how so-called world views in dispute between “mind” and “faith” are confronted with the question of human existence in the form of cybernetic system of chaos and control and make the wrong opinions out of an genuine modernity. In an extensive analysis of Heidegger’s and Deleuze’s tkinking as paradigmatic philosophers concerning the question of the fate of metaphysics today, it has been emphasized that the difference between the end of metaphysics in cybernetics and ontology of the differences in the openness of the upcoming event means one step further to other possibilities of other history. Against the power of technoscientific logic of transformation the world in computing, planning and construction, philosophy and theology beyond traditional metaphysics has to search a new way to their unexamined sources. Technical time enslave authentic human existence and destroy the sacred place for an upcoming event. Instead obsolete approach in fighting of worldviews (theism vs.ateism) as ideological struggle for discursive power of ruling today, it is necessary to create the conditions for convergence in the encounter between “mind” and “faith “ beyond the reduction of philosophy and theology as the “positive” sciences of the modern age. Upcoming event transcends the vulgar actuality of time as well as future in the technical construction. It is a fundamental question about the meaning of life today in the time that remains in total technicisation of metaphysical fold Beign-God -World-Human.

mvh /predrag