fredag 26 januari 2018

Sätt att se på läxor

Läxor är bara en av alla många olika skolrelaterade frågor som debatteras i samhället idag. När jag gick i skolan på 1970-talet, på den tiden då svensk skola sågs på med avund i hela världen, fick lärarna arbeta i fred, och deras beslut respekterades. Innan svensk skola började reformeras och sedan allt oftare omreformeras, var lärarna verkligen lärare. Omogen som jag var och långt innan jag lärt mig hantera min inre rastlöshet och alla känslor som ständigt bubblar inombords gjorde jag visserligen inga läxor, i alla fall inte på högstadiet, men aldrig någonsin att jag ifrågasatte mina lärare eller läxornas vara. Jag lyssnade på vad lärarna talade om och lärde mig massor, även om jag inte alltid gjorde som de ville eller använde kunskaperna jag fick på det sätt lärarna önskade. När jag gick i skolan hade lärarna både ansvar för och mandat att utforma undervisningen efter eget huvud; följaktligen var läraryrket väl ansett, eftertraktat och lockade till sig de allra bästa studenterna. På den tiden hade eleverna ansvar för sitt eget lärande, ett ansvar jag inte var riktigt mogen att ta, men jag visste vad jag gjorde och förstod att ingen annan kunde lastas för beslutet. Jag minns inga diskussioner om betyg, allts tjafs och försök till förhandling; det betyg man fick accepterades, även om många så klart var missnöjda. Vi som gick i skolan på den tiden när Sverige var mer jämlikt och klyftorna i samhället var mindre än någonsin, vi respekterade våra lärare även om vi inte gillade dem och trots att det ofta var stökigt i klassrummet, och sedan gick ut i livet med kunskaper av skiftande kvalitet med med en väl utvecklad förmåga att ta egna ansvar för kunskaperna vi ansåg oss behöva för att lyckas i livet. Visst målar jag med bred pensel och sätter framförallt ord på mina känslor, men jag hävdar inte att jag har rätt. Jag vill locka till reflektion.

På 1990-talet skulle svensk skola bli världens bästa; den kommunaliserades och lärarnas arbetstid och ledigheten vid loven och hela sommaren började omgående diskuteras ute i samhället. Jag förstod aldrig hur man tänkte sig att försämrade arbetsförhållanden för en central och kvalificerad yrkeskategori, vars uppdrag är att värna den kunskap som bara blir viktigare och viktigare för vårt land och allas vår gemensamma framtid, skulle kunna leda till ännu bättte resultat i skolan?! Och jag förstår fortfarande inte hur någon kan få för sig att det skulle kunna gå att styra en så pass komplex organisation som skolan mot politiskt bestämda mål. Läraryrkets anseende började också där och då dala, menar jag men har som sagt inget annat att gå på än min egen känsla och minnena av ändlösa diskussioner i bageriet där jag arbetade och där kollegorna trots att de inte hade en aning om vad det innebar att vara lärare uttryckte sin avundsjuka och ogina inställning till lärarnas arbetssituation och sin ignorans inför läraryrkets unika och delikata karaktär. Varför ska lärarna vara mer lediga än vi? Utan att ha en aning om hur mycket lärarna arbetade på kvällar och helger "visste" man hur det var, och det var många på den tiden som störde sig på lärarna och som njöt av att se hur läraryrket allt mer kom att lika arbeten i produktionsindustrin. På den vägen är det. Talet om neddragningar, mer kontroll, mindre frihet och tid att lösa den högst komplexa uppgiften, och förflyttningen av ansvar för resultatet, från eleverna till lärarna, har pågått sedan dess. Läraryrkets anseende kommer inte att öka med högre löner, enda sättet att verkligen höja attraktiviteten i yrket är att sluta försöka styra skolan, sätta kunskapen i centrum och lita på lärarna, samt förlägga ansvaret för att lära sig det man anser sig behöva för att lyckas uppnå sina mål i livet på eleverna.

Förlorade mig lite och tappade tråden, men bara tanken på hur skolan och lärarna har behandlats genom åren gör mig ledsen och arg. Nåväl, när ansvaret för inlärningen och kunskapsutvecklingen flyttas från eleverna till lärarna och skolorna, vars resultat jämförs med varandra och där det gäller att stå sig i konkurrensen för att inte förlora anseende, "kunder" och pengar, förvandlas läxor till något helt annat än det var förut. Då sågs läxor som en självklar och integrerad del av inlärningen; läxorna som lärarna delade ut när jag gick i skolan (men som jag alltså sällan gjorde, och ansvaret för det är helt och hållet mitt) handlade om sådana moment som passade för ändamålet. Läxorna handlade om att på egen hand upprepa sådant som gåtts igenom redan, om att utföra uträkningar som behöver nötas in för att sitta och om glosinlärning eller inläsning av texter som ska behandlas under kommande lektioner. Läxorna konsoliderade kunskaperna som undervisningen handlade om. Idag ser det annorlunda ut och synen på kunskap är en annan. Idag betraktas skolan som en upphandlad samhällstjänst och eleverna ser lärande som ett arbete, vilket är följden av att lärarna förväntas producera mätbara resultat; och då betraktas läxor följaktligen som ett slags övertid och politiker ser en chans att plocka billiga poänger genom att lova läxförbud, vilket är ett av de tydligaste tecknen på att Sverige inte längre är en kunskapsnation.

Lärande och utbildning är inte en avgränsad uppgift, det är en inställning till kunskap och när man är i utbildning är man det dygnet runt och alla dagar i veckan. Därför är loven så viktiga för eleverna, loven är även nödvändiga andhämtningspauser och tillfällen för lärarna att fortbilda sig på egen hand och efter eget intresse. Det var när synen på utbildning förvandlades från att ha varit en inställning till kunskap till att betraktas som en fastställd mängd eller bestämd kvalitet som ska produceras så effektivt och billigt som möjligt, som debatten om läxorna blossade upp. Jag skriver ibland om hur jag upplever att studenterna som kommer till högskolan ser mig som ett hinder på vägen mot deras examen, och debatten om läxor är ett tecken på samma sak. Läxor uppfattas som en börda, ett straff. Det är en konsekvens av samhällets syn på kunskap, ett tecken i tiden att ta på största allvar. Kunskap är inget man producerar eller presterar, och utbildning är ingen rättighet; kunskap är en inställning till livet, samhället och medmänniskorna, och en fungerande utbildning (det vill säga en utbildning som skapar förutsättningar för lärande) är en av grundpelarna i demokratin. Läxor är och ska vara en INTEGRERAD del i lärandet men det fungerar bara om samhället som helhet värnar kunskapsutvecklingen och respekterar lärarna och ger dem möjlighet att utföra sitt arbete och förvalta arvet av tidigare generationers mödor. New Public Management får läxor att framstå som en förhandlingsfråga och avsaknad av läxor som en förmån, vilket säger allt om vad det är för skola vi har i Sverige idag.

När jag inte gjorde mina läxor i grundskolan fick det konsekvenser, betygen blev lidande och det var helt och hållet min egen förskyllan. Jag fick bita i det sura äpplet och ta en omväg till högskolan, som jag inte var redo för än och inte ens trodde jag skulle hamna i. Jag ser detta som den absolut viktigaste lärdomen från åren i grundskolan, detta att jag fick ta ett eget ansvar för mitt eget lärande och den kunskapsutveckling jag kände att jag mäktade med. När jag sedan mognat och landat i mig själv var jag redo för studier, först på KomVux och sedan på universitet. Visst var det mödosamt att ta igen allt jag hade missat, men det var kärt besvär och handlade bara om extra tid eftersom jag nu var motiverad och eftersom jag faktiskt lärt mig ta eget ansvar. Jag har aldrig sett det som att jag läser för att uppnå något annat mål än mer och bättre kunskap, och det är fortfarande så jag ser på saken. Jag vill vara i kunskapen, inte producera resultat. Jag lever för att lära och lär för att leva och blir allt mer övertygad om att det är enda egen till verklig kunskap och ett hållbar samhället. Nyckeln till kunskap är förmågan att ta eget ansvar och insikten om att ingen annan än individen kan lära sig det man behöver kunna för att lyckas i livet. Hur ska man kunna lära sig något på egen hand om man inte kan ta ansvar? Läxor är inget straff, men att inte få lära sig ta eget ansvar är det.

All utbildning är förberedelse för nästa steg i livet, det är INTE något slags produktion. Ju mer jag tänker på skola, högre utbildning och forskning, desto mer uppenbart blir det att det är den underliggande synen på kunskap i samhället som helhet som är problemet. Dagens fokus på betyg leder till en lång rad högst olyckligs konsekvenser. När skolorna förväntas producera betyg snabbt, billigt och effektivt blir skolan en produktionsenhet bland andra, och det är kunskapen som blir lidande, och eftersom kunskap är en förutsättning för utveckling går det förr eller senare ut över samhällets långsiktiga hållbarhet. När fokus ligger på betygen blir varje avgränsad del av utbildningssystemet en egen enhet, istället för att vara en integrerad del av samma helhet. Studier på högskolan bygger per definition på EGET, SJÄLVSTÄNDIGT arbete och det är omöjligt om man inte lärt sig ta eget ansvar tidigare i utbildningssystemet. När man tar steget från elev till student spelar det ingen roll vad man kan (och då har jag inte ens berört dagens studenters bristande förkunskaper), för på högskolan bedrivs självständiga studier. Högskolan är sista länken i den kedja som utbildningssystemet utgör, och det är en del av den kedja som kunskapssamhället utgör. Vi får den kunskap vi förtjänar och kunskapens stats i samhället är sammanlänkad med lärares anseende. Allt och alla hänger ihop och alla försök att göra läxor till en separat och fristående fråga, liksom för övrigt gäller även valfrihet och betyg, är del av skolans problem, inte av lösningen.

Inga kommentarer: