tisdag 23 oktober 2018

Forskningsetik i praktiken

Hur ska man förhålla sig moraliskt till sin forskning? Hur ska man göra för att leva upp till en högt ställd etisk standard? Den frågan dök upp på en av sessionerna på FEKIS och det slog mig där och då att: Om det verkligen är en fråga som forskare behöver befatta sig med eller reflektera över idag, säger det mer om vad som premieras inom forskningen än om forskarnas intresse för och förmåga att följa en etisk kompass. Om ansvaret för forskningsetiken läggs på den forskande individen eller om man tror att det räcker med tydligare lagar och hårdare straff har man inte förstått någonting.

Mediernas roll i avslöjandet av forskningsfusk och oredlighet är enormt viktig eftersom problemet finns inbyggt i det akademiska systemet och dess incitamentsstruktur. Det är inte KUNSKAPEN som premieras utan det som mäts och kontrolleras, vilket är som upplagt för problem. Den som bryr sig mer om sin egen karriär än om kunskapen kan självklart lockas av pengarna och utmärkelserna samt uppmärksamheten och den stjärnstatus som tilldelas (bibliometriskt) framgångsrika forskare. Grävande journalister har troligen gjort mer för forskningsetiken än ledningarna på landets högskolor och forskningsinstitut.

Presentatören på sessionen talade om att man som (medicinsk) forskare ofta befinner sig i ett etiskt vakuum eftersom man agerar i ett gränsland där det saknas kunskap och traditioner som behövs för att den etiska kompassen ska fungera. Dessutom är det så att där mycket står på spel; pengar, prestige, makt, är sannolikheten att man råkar på en psykopat som inte skyr några medel för att nå framgång och uppmärksamhet högre än i andra sammanhang. Det är ännu ett skäl att inte tillmäta bibliometriska data det oproportionerliga värde det har idag, på kunskapens bekostnad. Är det kunskap vi vill ha finns helt enkelt inga genvägar.

Macchiarini som kommit att bli själva sinnebilden för fuskaren är inte representativ för forskare som fuskar, sades det, vilket är intressant och viktigt att framhålla. Det är sällan som forskningsresultat produceras och fabuleras fram på det sätt som han praktiserade. Mycket vanligare är att man slarvar, plagierar eller på andra sätt avviker från vägen som leder till sanningen och bättre kunskap. Forskningsfusk är dessutom vanligare än man tror och vad avslöjanden av fusk indikerar. Det finns ett stort mörkertal, just eftersom "alla" (enskilda forskare och universitetsledningar) tjänar på att publikationerna och citeringarna strömmar in. Det finns inga riktiga incitament att granska den egna verksamheten kritiskt, annat än skam då, vilket alltid måste ställas mot vinsterna. Forskningsfusk är akademins motsvarighet till idrottens doping, skulle man kanske kunna säga.

Allt börjar med ett litet steg, och sedan fortsätter det över tid, utan att man blir avslöjad och samtidigt som man uppmärksammas och får uppskattning. Fuskaren bygger in sig i en bubbla som lätt tenderar att bli självbekräftande. Fusk är vanligare miljöer där det man inte har seminarier och där man bryr sig mer om resultat, publikationer och citeringar. Där man talar mer om strategier än om kunskapens egenvärde, där man drivs mer av pengar och prestige än av nyfikenhet. Det är främst inom tillämpad forskning det fuskas, inte inom grundforskning. Skälet är enkelt, för där framgång premieras saknas incitament att INTE fuska, vilket inte främjar framväxten av en kunskapsfokuserande akademisk kultur.

När man gjort undersökningar av hur forskare i allmänhet ser på sitt värv och vad man värderar högst hamnar ärlighet i topp. Många forskare anser det vara den viktigaste egenskapen hos en forskare, men utan en kultur där ärlighet, öppenhet och prestigelöshet värdesätts kommer man aldrig tillrätta med problemen. Där den som drivs av nyfikenhet betraktas som suspekt och där man måste ha ett imponerade track record och en publiceringsstrategi samt där bara den med en väl utvecklad förmåga att attrahera forskningsmedel kan göra karriär, är det som upplagt för fusk av olika slag.

Forskning om forskning behövs, slår det mig; för att öka förståelsen för vad som driver forskare att FORSKA och hur man ser på kunskap inom olika områden. Ibland kritiseras vetenskapsteoretiker för att vara relativister, men det är skillnad mellan kritik och att vara kritisk. Hittar en gammal artikel i DN (från 1997), av Sara Danius där hon intervjuar Bruno Latour. Kan varmt rekommendera den artikeln, inte bara för att den ger en viktiga nycklar till förståelse för forskningsetik utan även för att det på ett vackert språk beskriver relationen mellan kunskap och vetenskap. Danius skriver att:
Latour gör på vetenskapssociologins område vad Pierre Bourdieu gjort på kultursociologins, även om Latour är långt mer provokativ. Bourdieu relativiserar en idealiserad föreställning om intellektuell verksamhet, vilket noga taget bara upprör de intellektuella själva. Latour relativiserar en idealiserad föreställning om naturvetenskaplig verksamhet och hävdar att det inte finns någon distinktion mellan fakta och fiktion, sanning och kontext, vilket potentiellt sett borde uppröra de allra flesta av oss.

Att vetenskapliga sanningar inte är objektiva betyder dock inte att de är subjektiva. Det betyder heller inte att de kan reduceras till de sociala, ekonomiska och politiska omständigheter under vilka de produceras.
Forskning är en mänsklig verksamhet, med allt vad det innebär. För att förstå hur forskningen ska kunna bli mer etisk krävs förståelse för detta. Dikotomin falsk/sann eller subjektiv/objektiv, bygger på ett fundamentalt feltänk. Latour forskar inte om forskning för att kritisera utan för att kritiskt granska vetenskapens praktik och vägen som leder till kunskap.
Han förklarar att han inte vill beteckna sig som en kritiker av naturvetenskapen. Tvärtom betonar han sin respekt för den hårda vetenskapen, ja, sin kärlek till den.

- Vi ägnar oss inte alls åt att delegitimera eller kritisera naturvetenskapen utan snarare åt att placera in den vetenskapliga praktiken i antropologins huvudfåra, fortsätter Latour. Han och hans kolleger försöker formulera beskrivningar som skildrar vad som faktiskt pågår när vetenskapsmän försöker utröna naturens lagar och utöka kunskapens domäner, det kan sedan gälla Louis Pasteur, dieselmotorns uppkomst eller ett misslyckat transportsystem i Paris.

- Mitt projekt har alltid handlat om att försöka hitta sätt att beskriva och definiera vad man kan kalla sanningsregimer.

Tänkare som Michel Serres, Foucault och Deleuze har haft betydelse för Latour. Han betonar dock sitt arbetes kollektiva karaktär och menar sig inte vara stort mer än ett pennskaft åt kollegerna Michel Callon och Isabelle Stengers.
På senare tid har sanningens försvarare avslöjat hur man lyckats få in fuskartiklar i humanvetenskapliga tidskrifter, vilket måste sägas vara talande. Kanske är det så att man vet hur enkelt det är att hacka systemet för att vinna fördelar, och att man ser humanisternas kritiska granskningar som ett hot mot den makt som naturvetenskapen förfogar över? Det är en ren spekulation från min sida, men ändå tänkvärd, inte minst i ljuset av det utbredda forskningsfusket och vetenskapsstudiernas uttalade ambition att faktiskt verka för bättre kunskap.

måndag 22 oktober 2018

Cynismen i att efterfråga billig arbetskraft

Förra veckan såg jag en dokumentär på SVT om handel med barn. Dokumentären ingår i en serie där förekomsten av slaveri diskuteras. Det som grep tag mest var cynismen, egoismen och den totala bristen på humanism.
Indien är en av världens snabbast växande ekonomier. Men priset på barn är lågt. Över hela landet säljs de allra fattigaste som arbetskraft till fabriker och medelklasshem. Hur är det möjligt? Pankaj Johar gör en resa på den mörka sidan av sitt hemland. Varför slaveri? är en internationell kraftsamling med målet att få igång en global diskussion om vår tids slaveri.
Ja, det behövs verkligen en sådan diskussion. Ekonomi är en allt annat än neutral fråga som handlar om väldigt mycket mer än om vilket parti man röstar på. Att tänka på pengar och allt som rör ekonomi i termer av höger och vänster och att reducera frågan till att handla om skatt och reglering kontra frihet och mer pengar i plånboken är en variant av den högerpopulism som Björn Wiman benämner dödskult i DN.
”Hela mänsklighetens självmordssekt”. Det var skribenten Kjell Häglund som nyligen myntade detta välfunna uttryck för att beskriva den våg av aggressiv högerpopulism som sveper över jorden – just vid den tidpunkt i historien då mänskligheten skulle behöva raka motsatsen. När världen skulle behöva en omställning utan historiskt motstycke fylls dess president- och regeringspalats av klimatförnekare som i stället gör precis tvärtom – det senaste exemplet är miljöhuliganen Jair Bolsonaro i Brasilien, som vill ta världens femte största land ur Parisavtalet och köra en kniv rakt in i hela jordklotets lunga, regnskogen Amazonas.
Livet och samhället kan inte på ett hållbart sätt reduceras till (kvartals)ekonomi, inte utan priset av växande cynism. Vi får inte det samhälle vi vill ha, vi får det samhälle vi förtjänar. Det går att rösta fram ledare som lovar en precis det man önskar sig, men någon får förr eller senare betala priset för populismens cynism.
Hur ska man se på parallellerna mellan dagens högerextremism och den som växte fram i Europa på 20- och 30-talen? I New York Review of Books gör den amerikanska förintelsehistorikern Christopher Browning ett försök att besvara den frågan. Browning är författare till ”Ordinary men”, en av de viktigaste böcker som har skrivits om Förintelsen, så när han tar till orda finns det anledning att lyssna – särskilt för dem som avfärdar oron för högerpopulismens utbredning med hånfulla hänvisningar till hysteri och alarmism. 
I ett demokratiskt och humanistiskt samhälle, vilket inte har något med politisk färg att göra, hör inte barnarbetare, slavarbete, prostitution eller andra former av "affärsuppgörleser" som går ut på att någon köper en annans kropp, alternativt att en säljer sin frihet och blir en annans objekt. Lagen om tillgång och efterfrågan kan inte gälla allt, inte om man vill att samhället ska fortsätta vara demokratiskt, humanistiskt och hållbart. Olika partier har olika hjärtefrågor och ömma tår och alla ideologier har sina problem att hantera, men ingen politik kan slå sig för bröstet och hävda att just den är bättre än alla andra. Wimans artikel avslutas på följande tankeväckande sätt:
En särskild roll i den illiberala demokratin har förstås medierna. I dag behöver Donald Trump inte genomföra några hårda tillslag för att tysta de fria medierna. Vad de senaste två åren har visat är att Washington Post, New York Times, CNN och andra amerikanska kvalitetsmedier kan fortsätta att dagligen avslöja Trump som en (möjligen kriminell) serielögnare utan att det får några som helst politiska konsekvenser. Tvärtom blir dessa medier bara ytterligare en användbar ”fiende” som den auktoritäre ledaren kan hetsa sin väljarbas mot, i sina egna lojala kanaler. ”De fria medierna behöver inte kväsas när de kan göras irrelevanta eller till och med utnyttjas för politisk vinning”, skriver Christopher Browning. Ett talande exempel på detta var Trumps sinnessvaga svammel kring IPCC:s klimatrapport, där medierna och vetenskapen användes i just detta syfte, för att ytterligare demonisera hans politiska motståndare.
Demokratin måste värnas av ALLA för att även fortsättningsvis vara DEMOKRATISK. Här har inte bara du och jag och alla andra medborgare ett ansvar, även medierna, företagen och politikerna måste värna demokratin för att den ska fungera. Idag har egoismen utsträckts till att även gälla företag och andra organisationer, som i sin allt mer intensiva och desperata jakt på pengar och uppmärksamhet, agerar som psykopater. I det korta loppet kanske det går att säga hö-hö-hö, men på sikt kommer det som goes around att come around. Man kan och får, som jag brukar säga TYCKA vad man vill, men det finns alltid ett pris att betala för handlingarna som utförs.
Christopher Brownings analys är inget lyckopiller. Men avslutningen är riktigt besk medicin. Efterverkningarna av den nuvarande presidentens tid vid makten, menar han, kommer att sitta i långt efter att Trump själv har lämnat Vita huset – inte minst på grund av den ”ekologiska katastrof” som Trump med sin förvridna syn på den globala uppvärmningen bidrar till att skapa. Browning förutspår att klimatkollapsen kommer att orsaka extremväder och resursbrist som får dagens folkförflyttningar från Syrien och Centralafrika att blekna. ”Ingen mur kommer att vara hög nog för att skydda USA från dessa händelser”, skriver han.

Sedan man läst Browning ser man ännu tydligare än tidigare vad dagens idéstrid handlar om. På den ena sidan står vi som älskar livet. På den andra en irrationell, apokalyptisk högerradikalism som kan vara på väg att driva civilisationen mot dess undergång.
Fattigdom och analfabetism som är grogrunden för den slavhandel som togs upp i dokumentären är inte en ekonomisk resurs, men det är så förekomsten av mänsklig misär används idag. Där och när ekonomin är allt och girighet ses som något positivt kommer cynismen som ett brev på posten (vi måste verkligen finna ett bättre uttryck), det blir oundvikligen så eftersom dumhet och ignorans är enda sättet att förena det oförenliga.

Det DEMOKRATISKA samhällets uppgift är att skapa förutsättningar för alla att leva ett drägligt liv, och för det krävs utjämningssystem och omfördelning av välstånd. Skatt är inte stöld utan en hållbarhetsstrategi. När den som är rik utnyttjar den som är fattig för att det går påverkas båda negativt, men om den som lyckas hjälper den som av olika anledningar inte har det så gott ställt växer båda och på köpet blir samhället mer långsiktigt hållbart vilket gynnar både fattig och rik samt klimatet och livet på jorden.

Jag ser satsningar på utbildning och uppvärdering av kunskap som vägen fram. Det går inte att informera bort dumhet, men i ett samhälle där det kostar på att vara korkad och cynisk eller där man kan utnyttja andras olycka för egen ekonomisk vinnings skull eller med hjälp av pengar kan köpa någon annans kropp kommer den som vill göra det med rätta att få finna sig i att bli bemött med förakt. Inget gott kan komma ur cynism och arrogans!

söndag 21 oktober 2018

Kritiskt företagsekonomiskt tänkande

Ännu en session. Fler tankar och mer eller mindre sammanhängande reflektioner och fria associationer. Kritiskt tänkande handlade det om; olika sätt att se på och hantera kritiskt tänkande på högskoleutbildningar och i forskningen.

Först den helt avgörande skillnaden mellan detta att vara kritisk och att framföra kritik. Vem som helst kan framföra kritik, men att tänka kritiskt är ett förhållningssätt eller en färdighet som kräver att man har en idé om hur det skulle kunna vara istället. Innan man kan komma vidare i en diskussion om detta angelägna ämne måste man även skilja ut Kritisk teori och vara på det klara med att det är just en teori, det vill säga en modell eller tanketradition. Problemet idag är att det sällan fins tid att reda ut och bygga upp förståelse för grundförutsättningarna för det ämne man diskuterar.

Ett citat kom upp, ett förslag på beskrivning av vad kritiskt tänkande skulle kunna handla om. Det tillskrevs konstnären Nils Dardell som lär ha sagt: Varför inte tvärtom? Fast det är också ett citat som i dokumentären om finansmannen Jan Stenbeck ansågs beskriva hans inställning till det mesta. Kanske passar citatet bättre för att beskriva vad kreativitet är, fast å andra sidan hänger dessa saker ihop. Det går inte att vara kreativ utan att äga förmågan till kritiskt tänkande, och utan kreativitet är det svårt att utveckla och förfina den kritiska förmågan.

Kan man utbilda någon i kritiskt tänkande? Det står i högskolelagen att vi ska utbilda studenterna i kritiskt tänkande, först inledningsvis på en grundläggande nivå och sedan genom att skapa progression. Hur mycket kritiskt tänkande ligger bakom den formuleringen, kan man undra? Det är lätt att säga och ge någon annan i uppdrag att utföra en skräddarsydd tjänst, men en helt annan sak att utföra ordern med önskat resultat. Visst kan man formulera mål och skapa dokument som visar att man tänkt rätt, men för att utfallet ska bli som man tänker sig krävs något helt annat och frågan är om det är möjligt att uppnå målet, annat än i något slags instrumentell eller formell mening, på pappret. Jag tror rent allmänt att det är svårt att styra någon annans kunskapsutveckling och handlar det om kritiskt tänkande tror jag det krävs att den som ska lära både vill, förstår och utför arbetet helt på egen hand. Som lärare kan man övervaka processen och bedöma resultatet, men inte mer än så.

Var ska det kritiska tänkandet praktiseras och hur skiljer det sig åt på olika nivåer i det akademiska systemet? Som lärare har man att förhålla sig, dels till: Högskolelagen och högskoleförordningen. Dels till: Utbildningsplaner och kursplaner. Dels till: Scheman, lektioner och seminarier: Dels till: Examinationer, som ska vara rättssäkrade. Kritiskt tänkande är lätt att säga och alla håller med om att högskolan inte ska vara okritisk, men vad betyder det och hur examinerar man kritiskt tänkande? Det är inga lätta frågor och ju svårare och mer abstrakt problemet är desto mer tid behövs för att bringa reda i saken. Vad innebär kritiskt tänkande i ovanstående nivåer/aspekter av undervisningens praktik, på formell nivå, i skrivningarna och informellt, i undervisningsvardagen? Under vilken kategori i utbildningsplanernas stipulerade rubriker hör det kritiska tänkandet hemma? Är det under: Kunskap och förståelse? Eller: Färdighet och förmåga? Jag vet inte, men lutar åt att det är en kvalitet som ska genomsyra alla nivåer och kategorier. Fast tvingas jag välja skulle det bli under: Värderingsförmåga och förhållningssätt, vilket är den mest abstrakta kategorin.

Högskolans uppdrag utgår från samhällets och demokratins långsiktiga behov av kritiskt, självständiga och ansvarstagande medborgare. Högskolans verksamhet handlar ytterst om att skapa ny kunskap och om att förvalta resultatet av det kritiska, självständiga och ansvarsfulla arbetet. Det är lite av en paradox att kvalitet i utbildning idag allt mer handlar om att målstyra och kontrollera, när vi vet att ny kunskap är just ny och därför inte går att styra mot eller kontrollera. När vi får det vi vill ha får vi inte det vi behöver, och vise versa.

Den avgörande frågan är om och hur det kritiska tänkandet praktiseras i vardagen och vad det betyder för lärare och studenter, eller om det är något som sker på formell nivå och lever ett eget liv i dokument och utvärderingar av handlingsplaner och styrdokument. Är tänkandet ens kritiskt om det inte handlar om vardagen och det som sker mellan människor som vill lära sig mer och bättre? Liksom med väldigt mycket annat som rör kultur och komplexitet är det lätt att vara överens och ännu lättare att skriva texter, men att verkligen praktisera kritiskt tänkande är svårt eftersom det är ett undflyende begrepp. Frågan blir därför om det handlar om att visa att man lever upp till systemkrav eller är det något som faktiskt betyder något i vardagen och i praktiken. Det är en samvetsfråga mer än något annat.

Under sessionen lyfts och diskuteras olika sätt att se på kritisk praktik:
Kritik = felfinnande (Här handlar det om att jämföra det som sker och ställa det i förhållande till dokument eller regler, vilket är allt för mekaniskt för att kunna kallas kritiskt tänkande, menar jag)
Kritik = söka logiska inkonsekvenser (Här närmar man sig något som kan sägas vara uttryck för kritiskt tänkande, för logiska inkonsekvenser är alltid kontextuella och därför relativa och föränderliga)
Kritik = modeföljande (Detta sätt att praktisera kritiskt tänkande handlar om att marschera i takt och om att leva upp till normer inom ett ämne, vilket inte är vad jag menar med kritiskt tänkande eftersom det måste vara en individuell handling)
Kritik = ifrågasätta normer och värna miljön (om det görs individuellt och med fokus på den logiska uppbyggnaden av helheten och med förståelse för förändring, är det kritiskt tänkande man sysslar med och det är inget man blir färdig med; det är viktigt)
Habermas kunskapsintressen nämns, vilket leder till fördjupad förståelse för komplexiteten och mångtydigheten. Han talar om tre sätt att närma sig kunskap. För att: 1. Lösa tekniska problem. 2. Förstå världen. 3. Klara av nya situationer samt överskrida dessa. Särskilt den sista punkten fångar det jag menar med kritiskt tänkande. Det handlar om att komma framåt samt om att överskrida och om att aldrig slå sig till ro. Kritiskt tänkande är en DYNAMISK PROCESS.

Man kan, och det görs väldigt ofta, tänka i termer av negationer. Dardel och Stenbeck ovan praktiserade det sättet att tänka. Men, som sagt, är det kritiskt tänkande eller är är det styrt tänkande som håller sig inom givna ramar och därför inte leder till ny kunskap, nya praktiker och normer. Jag är benägen att se det så, att göra tvärtom handlar inte om att söka ny kunskap och heller inte om att överskrida den. Ledarskap och följar- eller medarbetarskap är motsatsen till kritiskt tänkande. Vi ska inte utbilda ledare och följare, vi ska utbilda studenter som är kritiska till både sin utbildning, rådande normer och kunskaper samt sina egna förgivettaganden. Kunskapen är inte högre om den inte kombineras med kritiskt tänkande och förmågan att vända och vrida på den samt relatera den till kontexten där den ska användas. Kan man inte ändra åsikt är det heller inte kritiskt tänkande man praktiserar.

Vad innebär det att utvecklas, som människa och som akademiker. Det är en relaterad fråga. Vad ska stå i centrum för högre utbildning och forskning? Kunskapen, eller lärarna/forskarna, studenterna, akademisk kultur? Jag menar att akademisk utbildning endast kan vara AKADEMISK om kunskapen står i centrum, och den går inte att kontrollera och ingen äger den. Inför den måste man vara anpasslig och ödmjuk, vilket är viktiga delaspekter av kritiskt tänkande.

Sessionens avslutande frågan var: Vad är företagsekonomi, och är den kritisk? Följande förslag till svar lyftes. Företagsekonomi har ett specifikt studieobjekt (företagsekonomi handlar om organisationer och organisering). Den vetenskapliga disciplinen bygger på ett normativt förhållningssätt (organisationernas verksamhet ska förbättras, tyvärr ibland oavsett vad organisationerna sysslar med). Det finns inom ämnet en ambivalent inställning till teori (många vet inte vad teori betyder), samt en bristande tillit till den egna förmågan (ett underdog-ämne). Här finns som jag ser det massor av goda grunder för framväxten av ett kritiskt tänkande, samtidigt som det är uppenbart att det återstår en hel del arbete. Dock är det ovanligt att frågan ställs i dagens akademi och ännu ovanligare att man "vågar" blotta det egna ämnets brister, vilket lovar gott inför framtiden.

Vad ska företagsekonomer syssla med och hur kan man bli bättre på att utveckla olika aspekter av det kritiska tänkande som alla är överens om behövs? För att nå dit måste man klargöra premisserna för ämnet och det som studeras. Vända och vrida på OLIKA aspekter av det som studeras. Individerna måste beaktas i tänkandet: Vem ska lära, vad och varför? Och samhället måste också finnas med i reflektionen: Vad spelar roll egentligen: I alla fall inte endast organisationers väl och ve. Och utan hänsyn tagen till olika typer av forskningsresultat, inte bara från det egna ämnet, kan inget kritiskt tänkande utvecklas: Idag används läroböcker när man skulle kunna använda forskningsartiklar och andra böcker istället, vilket skulle tvinga studenter att utveckla ett eget, kritiskt förhållningssätt och öva dem i förmågan att ta ansvar. För att utbildningens ska kunna sägas vara kritisk och för att den verkligen ska främja kritiskt tänkande måste ovanstående aspekter beaktas. Frågan är om vi verkligen vill det och om det vore välkommet, från politikernas, näringslivens håll och samhället i övrigt?

Allt kokar mer till frågan om vad AKADEMISK kvalitet är? Vad ska vi ha högskolan till? Och den frågan är minst lika komplex ...

lördag 20 oktober 2018

Lättar på förlåten till min nästa bok

Nu är det nära. Jag har manuset till min nästa bok framför mig och ska ägna helgen åt en sista kontroll av texten. Nästa vecka publiceras Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki. Kan inte riktigt fokusera på något annat då dagen dessutom ska fyllas med annat, ett besök på IKEA till exempel. Därför delar jag med mig av förordet till boken, som också handlar om de andra böckerna i serien: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. 

Bara en liten reflektion över akademisk meritering. Att skriva böcker premieras inte alls i dagens akademiska kultur, boken finns inte ens med som en egen kategori på listorna där forskarnas prestation mäts. Böckerna som jag skriver hamnar under den förminskande kategorin bokkapitel, övriga texter. Det är sant att min text inte peer-rewiewats. Böckerna jag publicerat open access på nätet har inte lästs av två anonyma granskare, fast jag presenterar å andra sidan inga resultat som behöver granskas. Jag påstår en hel del saker, men pekar inte på någon empiri för att övertyga. Jag skriver som jag gör för att hjälpa läsarna och mina medmänniskor, som tillsammans skapar den kultur jag som kulturforskare försöker förstå, att få syn på kulturen och för att främja ett analytiskt tänkande som behövs för att förstå den och förutsättningar för förändring av den. Jag bloggar och skriver böcker som publiceras på nätet, fritt nedladdningsbart, för att främja samtal och engagemang kring den kultur som angår oss alla och som vi både påverkar och påverkas av. Kultur är ett ämne, hävdar jag, som kan kokas ner till ett enda ord; förändring. Och då kan man inte hävda något bestämt om den, man kan bara engagera sig och försöka engagera andra i dess ömsesidiga tillblivelse. Den kunskapen har jag skaffat mig genom åren av studier av andra kulturforskares arbeten och egen forskning. Böckerna ser ut som de gör för att jag anser att det är bästa sättet att skriva om och bygga upp förståelse för kultur, och jag har valt att göra på detta sätt trots att det inte på något sätt gynnar min karriär, i alla fall inte i dagens akademiska kultur och utifrån den kunskapssyn som råder i samhället.

Sådär, nu drar jag till IKEA och lägger följande ord i läsarens händer, som ett smakprov på min nästa bok. Återkommer imorgon med fler reflektioner från FEKIS.

Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är undertiteln till tre böcker om kultur, kunskap och (förutsättningar för) hållbarhet och demokratiutveckling. Denna bok är en av de tre. När jag började skriva var ambitionen att det inte skulle finnas någon inbördes ordning mellan böckerna. Jag ser dem fortfarande som en tredelad helhet, eller som tre olika ingångar till samma problem. Ingen av böckerna är överordnad de andra och det bör gå att börja med vilken som, lite beroende på vad man är intresserad av. Fast nu när jag sitter här och ska inleda slutredigeringsarbetet av den sista boken inser jag att det är svårt att hålla fast vid den ambitionen. Det finns en progression; jag har utvecklats under arbetets gång, något annat vore så klart märkligt. Även om jag fortfarande tänker mig att man ska kunna läsa denna bok fristående från de övriga två och att man kan börja med vilken som är detta den sista boken i serien för mig och jag har svårt att dölja detta faktum. Det händer saker när man skriver och publicerar tankar. Jag tänker inte på exakt samma sätt om kultur nu som när jag inledde arbetet med böckerna, och jag är säker på att tankarna jag har nu kommer att förändras framöver som en konsekvens av kunskaperna och erfarenheterna jag hela tiden skaffar mig, inte minst genom utbyte av tankar, svar på frågor och bemötande av kritik.

Var och en av böckerna utgår från ett begrepp hämtat från den tänkandets verktygslåda som de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari lämnade efter sig: Samtal, Rhizom och Nomadologi. Tre begrepp som ytterst handlar om hållbarhet, eller som i alla fall kan användas för att förstå förutsättningarna för ett hållbart hållbarhetsarbete. Hållbarhet berör alla och det är avgörande att många engagerar sig i arbetet. Böckerna innehåller därför massor av olika uppslag och exempel att tänka med. Ambitionen har varit att resonera, snarare än argumentera. För att knyta samman böckerna skulle man kunna säga att mina ”samtal” med Deleuze och Guattari är tänkta att locka till andra samtal, samtal om kunskap och kultur, om ordning och struktur samt förändring och tillblivelse. Det som händer i mellanrummen är betydelsefullt, liksom vardagligt handlande och mellanmänsklig kommunikation. Processen och vägen fram är viktigare att fokusera på än det som är, och därför undersöks här förutsättningar för förändring och det som skulle kunna bli. Hållbarhet kräver förändring och är ett tillstånd som skulle kunna bli. Dagens problem med bristande hållbarhet kommer inte att lösas av experter, det är först när många människor tänker och agerar var och en för sig och på olika sätt som sammantaget är långsiktigt hållbart som samhället också blir hållbart, och det är inte ett mål eller ett statiskt tillstånd utan ett relativt jämviktsförhållande som hela tiden måste bevakas och värnas. Hållbarhetsfrågan ägs av oss alla tillsammans, och svaren som ligger till grund för handlingar som leder till förändring skapas gemensamt och är aldrig givna. Varken hållbarhet, kultur eller kunskap är någon annans problem. Ansvaret för hur det blir är vårt och vi har att hantera det tillsammans.

Med åren har det blivit allt tydligare vad som är den röda tråden i min forskning: dels har den handlat om olika sätt att se på och hantera komplexitet, dels om att undersöka förutsättningar för förändring. Båda temana har med hållbarhet att göra. Hållbarhet är ett komplext problem utan enkla och entydiga lösningar, och för att samhället ska bli hållbart krävs något slags förändring. Griper man sig an frågan på ett konventionellt sätt finns förväntningar om att man som forskare ska komma fram till ett svar på hur man ska göra för att ordna allt till det bästa, fast min utgångspunkt är att det inte finns några sådana svår på den typen av frågor eller problem som jag upparbetat kompetens för att hantera. Därför behövs det samtal; sökande, lyssnande och inkännande samtal vars mål är ömsesidigt utbyte av kunskap och fördjupad förståelse. Det är temat i en av böckerna i serien. Vidare behövs insikt om hur man kan studera förändring samtidigt som man befinner sig i rörelse, vilket är temat för en annan av böckerna. Och utan regler finns bara kaos, så det behövs även förståelse för hur man kan tänka ordning i avsaknad av hierarki och skapa strukturer utan centrum. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle är undertiteln till alla tre böckerna som var och en griper sig an det komplexa problemet hållbarhet från olika håll, även om utgångspunkten för hela serien är den filosofi som skapats av Deleuze och Guattari. Mellan böckerna finns inga vattentäta skott, resonemangen går in i och ut ur varandra och trådar som lämnas i en bok tas upp i en annan. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle är en helhet, även om böckerna kan läsas fristående och i vilken ordning man vill.

Den uppmärksamme läsaren märker att det saknas metodkapitel i böckerna. Det finns ett skäl till det och det är att jag allt mer och allt tydligare inser det omöjliga i att genom en på förhand definierad vetenskaplig metod nå fram till absolut visshet och säker kunskap om det som är mitt studieobjekt, nämligen kultur. Strikt metodologi kan med den franske filosofen Michel Foucault (1993) betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, om vad, hur, när och var. Det håller på att bli så i både akademin och samhället att bara den som arbetat efter på förhand bestämda och godkända metoder blir lyssnad på, och eftersom metoden är godkänd anses det räcka att man bara kontrollerar att den följs för att resultatet ska bli relevant och användbart, vilket riskerar leda till att förmågan att tänka kritiskt utarmas i samhället. Om den aktuella metoden faktiskt fungerar är det inom nuvarande ordning bara ett fåtal erkända forskare som har mandat att avgöra och uttala sig om, inte sällan forskare som byggt sin karriär på just den metoden. Jag vänder mig mot det sättet att se på vetenskap eftersom det riskerar leda till att forskning reduceras till okritiskt utförande av standardiserade och kontrollerade metoder, vilket kan leda till att samhället går miste om många kloka lösningar, helt enkelt därför att kreativiteten hämmas och kompetensen att lyssna på och värdera innehållet i det som sägs urvattnas, vilket leder till att man riskerar att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs.

Här bjuds in till samtal, här undervisas och mästras inte. Denna bok bevisar inget. Kultur är en föränderlig, sammanhållen och dynamisk helhet, som får sin betydelse i relation till sammanhanget och som dessutom är fylld av för många paradoxer för att en forskare, utifrån en studie ska kunna säga något varaktigt om den. Kunskap om kultur är mycket mer ett resultat av kollektiv delaktighet än av solitär expertkompetens. Innehållet i böckerna är resultatet av över 15 års forskning om kultur som omvandlats till texter som alla ska kunna läsa. Tankarna har jag levt med sedan mitten av 1990-talet. Länge sökte jag i mitt arbete som kulturforskare efter svaret, men sakta gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns något svar. Kultur är förändring. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men det är ett svar som inte är till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning. Förutsättningar för förändring är vad jag undersöker, det står allt mer klart ju mer jag forskar om ämnet. Kulturforskning handlar om framtiden, men inte framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera, vilket inte betyder att det är lönlöst att försöka. Kultur går inte att styra i en bestämd riktning, mot ett tydligt mål; kulturella processer går inte att kontrollera, bara lära sig leva med och hantera.

Jag har tagit fasta på att det verkar råda konsensus i samhället om att hållbarhet är bra, jag har i alla fall inte stött på någon som sagt att hållbarhet är dåligt och bör motverkas. Och den tanken, den önskan, utgör det nav runt vilket resonemangen om kunskap och kultur som presenteras i böckerna kretsar. Hållbarhet är liksom kultur en fråga som saknar definitiva svar. Många försök att definiera begreppet har gjorts och många har stött på patrull i arbetet. Hållbarhet är svårt på samma sätt som kultur är svårt, eller etik. Det finns massor av exempel på den typen av gäckande frågor där ute. Kompetens att förstå vad som krävs för att försöka hantera sådana frågor är därför viktig, inte minst för att hållbarhetsarbetet ska kunna leda till att samhället blir mer hållbart. Försöka och hantera, är nyckelorden här. Lika viktig är förmågan att överge svar när de inte fungerar längre. Att vara människa handlar om att vara i rörelse och hantera förändring, tillsammans. Vi måste fortsätta vara ödmjuka inför världens och livets komplexitet, fortsätta ställa frågor av typen: Vad är kultur? Vad är hållbart? Vad är kunskap? Hur är samhället möjligt? Vi måste utveckla kompetensen att hantera frågor utan givna svar. Om den typen av frågor och om sätt att hantera komplexa problem handlar böckerna.

Ett samhälle som saknar förståelse för och kompetens att hantera komplexa problem är ett fattigt samhälle, dränerat på mening. Det är ett samhälle och en kultur som förlorat förmågan att skilja mellan rationell och intellektuell, som är två helt olika mänskliga egenskaper och delvis även personlighetstyper. Människans intellektuella förmåga är något annat än rationalitet, och vill man förstå både människor och kultur måste man beakta den skillnaden i analysen. Intellekt är inte som rationalitet linjär och logisk. Intellektet utgår inte från befintlig kunskap och räknar fram ett resultat, det enda och bästa. Intellektet handlar om ständig revidering och modifiering av det som hålls för sant och om att bedöma rimligheten i olika uttalanden. Intellektet svänger i takt med människan och överbryggar mellanrummet mellan jag och vi. Rationella beslut går att debattera och är möjliga att nå konsensus om, medan intellektuella beslut alltid är mer eller mindre öppna och därför lämpar sig bättre att samtala om.

Hur blir det som det blir? I den bästa av världar tänker man först och handlar sedan, men i sinnevärlden handlar många först och tänker sedan. Människans intellekt används olika i en kultur som dyrkar rationalitet och utgår från att människor är rationella, och i en kultur som präglas av intellektuell mognad, där man förstår att kunskap utvecklas av människor för människor; med allt vad det innebär (det vill säga att man beaktar det faktum att känslor och olika typer av bias alltid påverkar utfallet). Vårt moderna samhälle är på många sätt intellektuellt omoget och därför blir det svårt att diskutera problemen med att handla först och leta efter eller uppfinna rationella förklaringar i efterhand. Det är enkelt att identifiera olika typsituationer och exempel på liknade fenomen: Förklaras följandet eller följs förklaringarna? Lyssnar man på vem som talar eller vad som sägs? Människan är social och därför är kulturen en oskiljaktig del av kunskapen, på samma sätt som intellektet (till skillnad från rationaliteten) alltid är förkroppsligat. Ett hållbart samhälle är ett intellektuellt moget samhälle där medborgarna både förstår skillnaden mellan rationell och intellektuell samt inser att båda kompetenserna behövs; rationalitet för att lösa komplicerade problem och intellekt för att lösa komplexa.

Jag har valt att respektera mina läsare genom att lägga mig på en relativt hög abstraktionsnivå eftersom jag menar att det krävs för att förstå kultur på kulturens egna premisser. Tyvärr anses det av många elitistiskt, men jag ser snarare den typen av påpekanden och anklagelser som en indikation på det finns en allmän och utbredd, bristande förståelse i samhället för betydelsen av intellektuell förmåga bland befolkningens breda lager. För om man talar om verkligheten är det den som avgör, inte personliga åsikter eller kulturella smakpreferenser. Vid sidan av skrivandet följer jag flödet på olika sociala nätverk, av tankar och erfarenheter från lärare ute i landet som kämpar för att få gehör för sina önskemål om att få ägna sig åt lärande och undervisning, inte som nu åt administration, budgetdisciplin och kontroll av elevernas resultat. Jag skriver som jag gör i solidaritet med dem och alla andra som liksom jag vill placera kunskapen i centrum och värna bildningen i samhället. Jag balanserar medvetet på gränsen och ibland blir det allt för abstrakt. Därför vill jag vara tydlig med att det inte är ett uttryck för snobberi. Hög (och ibland allt för hög) abstraktionsnivå kan vara nödvändig i såväl vetenskap som konst. Här ett exempel som förhoppningsvis kan förklara hur jag menar: Under en poesiuppläsning kan författaren lägga sig på högsta möjliga abstraktionsnivå för att utmana intellektet hos åhörarna och det är inte tänkt att man ska förstå allt, åtminstone inte direkt eller på något förutbestämt sätt. Konstutställningar och uppläsningar går man på för upplevelsens skull, för att utmanas intellektuell, inte för att få svar. Förutsatt naturligtvis att man lever i ett intellektuellt moget samhälle. Där lyssnar man på forskare som föreläser om sina resultat och kunskaper för att lära sig mer, för att utvecklas som människa, inte för att informeras om fakta. Det är bra och viktigt att förenkla så mycket det bara går, men förenklar man mer än så talar man plötsligt om något helt annat. Det kan man göra i ett intellektuellt omoget samhälle och i sammanhang där man lyssnar mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs. I ett intellektuellt moget samhälle däremot, lyssnar publiken uppmärksamt och tvekar inte att påpeka felaktigheter, för att tillsammans kunna räta ut frågetecknen. Där kunskapen verkligen betyder något får känslorna anpassa sig trots att det kanske upplevs obekvämt. I ett intellektuellt moget samhälle är det kunskapen som styr makten, inte tvärtom. Där avfärdas ingen som allt för intellektuell och kunskapen och lärandet står i centrum både i samhällsdebatten och i skolan och den högre utbildningen. Där delar man på ansvaret för att arrangemang inom konst och vetenskap blir lyckade och alla är med på tanken att ju högre abstraktionsnivå man kan lägga sig på desto bättre är det, för alla. Ingen ställer krav på den andre och man visar ömsesidig respekt för varandra och ämnet som avhandlas. Ingen äger kunskapen, inför den är alla lika. Bara i ett intellektuellt moget samhälle kan verklig frihet, kunnighet, varaktig fred och långsiktig hållbarhet växa fram; bara där kan medborgarna hantera abstraktioner och mångfald.

fredag 19 oktober 2018

Reflexivt ledarskap

Företagsekonomerna Mats Alvesson, Martin Blom och Stefan Svenningsson har skrivit en bok som heter Reflexivt ledarskap, vilken presenterades på en av sessionerna på FEKIS i Stockholm. Jag har här ingen ambition att försöka förklara vad de menar med begreppet utan tänker snarare med deras ord än om dem.

Vad reflexivt ledarskap handlar om läser jag på hemsidan som boken (som jag inte läst, men har köpt och tänker läsa) presenteras på. Börjar där och utgår sedan från tankarna som kom upp under presentationen.
Ett reflexivt ledarskap handlar om att överväga vad vi menar med ledarskap, vad det kan göra och inte göra, när det kan fungera och när det inte är bästa alternativet. Författarnas ambition är att uppmuntra chefer och andra att tänka både bredare och djupare om hur man bäst samordnar arbete i moderna organisationer. I detta ingår att även lyfta fram och diskutera alternativen till ledarskap. 
Ledarskap handlar om att samordna arbete, det talade man om på sessionen, och den tanken faller ofta bort i samhällsdebatten som fokuserar på och är närmast fixerad av LEDAREN och de egenskaper som krävs för att LEDA, vilket utgör ett potentiellt hot för både organisationer, samhällen, miljön och livet på jorden. Ska vi klara av att hantera problemen som klimatförändringarna ställer oss alla inför måste vi verkligen tänka bredare och djupare om samordning. Synen på ledarskap måste omvärderas, inte minst i ljuset av #MeToo.
Boken vänder sig till universitetsstudenter inom ämnen som företagsekonomi, organisationsteori och ledarskap, samt till deltagare i kvalificerade vidareutbildningar inom ledarskap. Fast mest vänder den sig till dig som är genuint intresserad av ledarskap och som gillar att få invanda föreställningar utmanade. 
You got me by "gillar att få invanda föreställningar utmanade".
Är ledarskap ett magiskt elixir mot alla möjliga organisationsproblem? Självklart inte, menar författarna och slår ett slag för ett mer reflexivt förhållningssätt till fenomenet ledarskap.
Ledarskap är INTE lösningen på alla problem, även om det finns en utbredd föreställning om att det är så och trots att det finns en stor efterfrågan på ledare och bättre ledarskap. Författarnas forskning av ledares upplevelser av sitt arbete blottlägger skillnaden mellan föreställningen och ledarnas vardag på ett nyttigt och bra sätt. Detta är saker vi måste tala mycket med. Det borde skrivas en hel uppsättning böcker där ordet reflexivt sätts framför befintliga ämnen. Om det är något som saknas och behövs i dagens samhälle är det reflektion och tid att tänka tankar till slut. Övertron på ledaren har tagit sig närmast religiösa former i vårt samhälle och den som antas kunna leda andra mot mål och effektivisera verksamheter utan några betänkligheter är idag själva sinnebilden för en hjälte. Det är inte hållbart och vi behöver en annan syn på ledarskap, en mer reflexiv syn där fokus läggs på frågan om hur man bäst SAMORDNAR arbete.

Alla vill att det ska fungera. Kanske just därför finns det ett begär efter lösningar och även efter någon som är beredd att lova saker och ta på sig ansvaret för genomförandet. Följaktligen står vi därför vidöppna för ledarskapskonsulternas budskap som okritiskt tas upp av både ledare och ledda. Ledarskap är ett magiskt ord som behöver avmystifieras och fyllas med meningsfullt innehåll, menar författarna och jag kan bara hålla med. Författarnas definition av begreppet ledarskap handlar om att bjuda motstånd mot alla tendenser till att begreppet utvecklas till att bli ett ord som täcker in allt. Tänker man så kring ledarskap blir det ett hegemoniskt begrepp som ger den som lyckas appropriera det och bli accepterad som ledare enormt mycket makt. För att det ska bli meningsfullt att tala vetenskapligt om ledare och ledarskap krävs att det är ett avgränsat och preciserat begrepp, istället för som nu ett buzzword och en karaktärsbeskrivning.

Ledarskapet måste stödja handlingar och leda förändring, inte bara låta bra. Det handlar som sagt om att samordna arbete. Reflexivt ledarskap ser jag som ett sätt att bryta med och komma bort från alla krigsmetaforer och synen på ledaren som en frälsare. Det är ledarskapet som ska vara reflexivt och det är ledaren TILLSAMMANS med medarbetarna som ska reflektera över uppdraget och samordningen av arbetet.

Författarna talar om sex Organiseringsprinciper, av vilka jag tyvärr bara lyckades fånga upp fyra (eller hur det nu blev, jag känner mig osäker). Det gick väldigt snabbt och innan jag hann skriva bytte man Power Point, men det viktiga är inte antalet punkter eller dess exakta ordalydelse, utan just att man reflekterar samt att man uppmärksammar skillnaden ledarskapets olika dimensioner:

1. Vertikala samtalsformer: Chefskap (management), Maktutövning (instrumentellt, tvingande), Ledarskap (frivillighet, ömsesidighet). Ledarskap innehåller alla dessa aspekter men kan inte reduceras till någon av dem; det beror på sammanhanget och uppdragets karaktär och förändras dessutom över tid och beroende på personlighet. Mot dessa uppifrån kommande och mer eller mindre tvingande former av ledning ställs följande former, som måste balanseras mot varandra för att ledarskapet ska bli reflexivt.

2. Horisontella samordningsformer: Kollegiala inflytelseprocesser -- nätverk, Team och grupparbete, Autonomi -- självständighet.

Reflexivt ledarskap kan handla om att utveckla organisationen för att göra den mindre ledarskapsberoende, menar man. Och den tanken gillar jag verkligen. Dagens syn på LEDAREN och hens unika, frälsande egenskaper är potentiellt livsfarlig och har som jag ser det banat väg för Donald Trump och andra auktoritära ledare med totalitära anspråk. Ett reflexivt ledarskap, eller kanske man ska tala om reflekterande ledning, handlar om att ständigt befinna sig i rörelse och aldrig slå sig till ro. Revidering och omvärdering är nyckelorden.

Det talades även om fem P, men jag uppfattade inte vad P stod för, fast det spelar heller inte så stor roll; i alla fall inte här där jag bringar reda i mina tankar och försöker visa att författarna är något viktigt på spåren. De fem P som uppmärksammades handlade om att reflektera över följande fråga: Hur åstadkommer man inflytande; vilka tekniker finns för att leda? Svaret var att det finns två, nämligen piska eller morot. Båda teknikerna kan bygga på att man använder makt och auktoritet för at driva igenom beslut, eller mer av medbestämmande och olika typer av incitament som motiverar.

Som ledare måste man jobba med följande saker, vilket gäller oavsett ledarskapsstil:
Förtydliga syftet med verksamheten
Priortiteringar
Förväntningar
Arbetsmoral och entusiasm

Det reflexiva ledarskapet lägger vikt vid helt andra saker och aspekter än den idag dominerande synen på ledarskap, vilken inte finner stöd i författarnas gedigna och mångåriga forskning. Reflexivt ledarskap är inte en ny modell, det är resultatet av forskning om vad som INTE fungerar. Reflexivt ledarskap handlar om att flytta fokus, från individ och mål till det som händer mellan och på vägen fram. Den trogne läsaren av Flyktlinjer förstår varför jag finner det intressant och viktigt.

Följande fem punkter eller aspekter beskriver de fem P som presenteras i boken. Det handlar om olika roller och personlighetstyper som alla på olika sätt kan förknippas med ledarskap.

Ledaren som:
Profet: Retorik, symboliska handlingar, (okonventionella individer med stark dragningskraft). En sådan ledare ses som ett föredöme och har karisma  och kan beskriva sina visioner och profetior på målande och entusiasmerande sätt. Det handlar om någon som kan inspirera och motivera.

Pastor: Predika värderingar. Moral; verksamhetens riktighet. Vad är rätt?

Psykoterapeut: Fokus på människors emotionella status, prat och samtal, uppmuntra och engagera. Här handlar det om att få människor att må bra, om att främja personalens självkänsla och självrespekt. Ledarens närvaro och tillgänglighet. Kanske är det dessa aspekter av ledarskap som brukar talas om i termer av kvinnligt ledarskap?

Patyvärd: Social identitet. En som ser till att alla är med på båten och som arbetar med tillhörighet. Verktygslådan är fylld av olika sociala aktiviteter och sätt att arbeta med teambuildning. Ledaren som kompis; arbeta med uppmärksamhet. Bemärkelsedagar.

Pedagog: Klargöra meningen med arbetet och sätta verksamheten i ett större sammanhang. Utbildning, främja kritisk reflektion över vad man gör och vart man är på väg. Ett slags Sokratiskt ledarskap som med hjälp av frågor får medarbetarna att inse vad som behövs och är bäst att göra.

Sammanfattningsvis handlar det reflexiva ledarskapet om att värja sig från och undgå en naiv övertro på ledarskapets undergörande funktion och mota alla tendenser till dyrkan av LEDAREN i grind. Det handlar om att mobilisera alla i organisationen, om att undvika att arbetet utvecklas till ett slags one man show. Genom att arbeta med ovanstående sex O och fem P kan ett reflexivt ledarskap utvecklas, men det är inte ett recept på framgång eller någon ny och revolutionerande metod att effektivt leda verksamheter mot mål.

Är den reflekterande chefen och organisationen en utopi? Inte om man fokuserar både på ledaren och på medarbetarna och det som händer mellan. Reflexivt chefskap kräver tid, det går inte att effektivisera. Ledare och ledarskap kan och får inte ersätta resten av organisationen. Ledare kan och bör skydda sina anställda genom att utgöra en buffert mellan ledningen och resten av organisationen.
Reflexivt ledarskap är en investering som tar tid. Förstår man inte det kan inte ledarskapet utvecklas och bli bättre. Det handlar om att ta sig tid för att i förlängningen vinna tid.

Ledare/ledarskap kanske kan ses mer som en funktion, som något som uppstår och verkar mellan människor i en organisation. Vad händer om man slutar se ledaren som en individ och mer som ett fenomen eller en princip för att hantera förändring. En kollektiv funktion som alla ansvarar för. Jag tror det skulle kunna leda till att andra kompetenser utvecklas i samhället och kanske är det just detta som behövs för att klara klimatutmaningarna vi står inför.

Det är smickrande att utses till ledare, och många lockas av att tillskrivas unika och värdefulla personliga egenskaper. Fast det finns en allvarlig risk med det sättet att se på ledarskap, för det syns inte på utsidan vad man kan och vet och människor förförs väldigt enkelt. Låt Donald Trump vara ett varnande exempel och strävan efter att utveckla ett reflexivt ledarskap visa vägen fram; så tänker jag efter att ha lyssnat på denna högintressanta presentation av en bok jag nu känner att jag måste läsa.

torsdag 18 oktober 2018

Digitaliseringens möjligheter och hot

Började den andra konferensdagen med att lyssna på en paneldiskussion om digitalisering av utbildning. En av deltagarna säger att digitalisering handlar om att placera individen i centrum, till skillnad från datorisering där fokus ligger på tekniken och automatisering. Jag tror helt klart att det är så förespråkarna vill att det ska vara men är osäker på det fungerar så i praktiken. För mig är digitalisering ett utmärkt svar, men det känns som vi tappat bort frågan på vägen. Det brukar sägas att det är olyckligt att försöka laga det som fungerar och lite så menar jag att digitaliseringen fungerar. Jag hör bara de översvallande entusiastiska argumenten för och avfärdas inte sällan helt när jag ställer frågan varför och vill veta vilka problem som digitaliseringen är tänkta att lösa. Missförstå mig inte, jag är ingen motståndare mot datorer och utveckling, det är bara sättet som nyordningen säljs in på som jag reagerar på, för kunskapens och lärandets skull, inte av någon annan anledning.

Det talas om en ny generation som är födda in i den digitala eran och som ser digitala lösningar som en uppsättning av gränslösa möjligheter och man menar att högskolan måste anpassa sig efter denna grupps krav och behov. Fast varför? I alla tider har studenter kommit till högskolan för att bedriva självstudier, vilket man alltid kunnat göra på en hel massa olika sätt och med olika verktyg. Jag förstår inte varifrån uppfattningen kommer att lärarna självklart ska anpassa sig efter studenterna. Alla som vill lära och utveckla kunskap borde anpassa sig efter kunskapen menar jag. Dessutom, är det verkligen så att det dykt upp en helt ny generation med studenter vars behov och krav skiljer sig från tidigare? Finns det fog för den uppfattningen? Jag förstår att det kanske känns och upplevs så, men gynnar det verkligen lärandet och kunskapsutvecklingen, som är lika analogt idag som under mänsklighetens hela historia, att på kort tid överge sådant som visat sig fungerar till fördel för ny teknik. Den tekniska utvecklingen går svindlande snabbt och kultur förändras också allt snabbare över tid; fast människans biologi har inte förändrats. Uppmärksamhetsspannet, möjligheten att ta in och bearbeta information samt förmågan att hantera komplexitet, är den samma idag som den var för 10000 år sedan. Tar man inte hänsyn till dessa förutsättningar vinner man ingenting, då finns en uppenbar risk att digitalisering leder till att innebörden i begreppen kunskap och lärande utarmas och anpassas till tekniken istället för att anpassa tekniken efter kunskapen och lärandet. Bara för att bredbandets spännvidd ökar betyder inte att människans förmåga att processa information skyndas på. Och lärstilarna som dyker upp i paneldiskussionen, som motiv för digitaliseringen är dom jag förstår saken rent hittepå.

Digitaliseringen måste svänga i takt med kunskapen och människornas biologi snarare än människans drömmar, visioner och önskningar om hur det borde vara. Om utbudet är större än förmågan att ta in och bearbeta information leder det bara till ökad stress och det gynnar inte lärandet och kunskapsutvecklingen; tvärtom ökar rastlösheten och behovet av omväxling. Ska man läsa och reflektera över klassikernas innehåll krävs tid och fokus mer än något annat. Visst kan man använda datorn för att kommunicera med andra om innehållet, men det är ju inte det som digitaliseringsentusiasterna talar om. Det talar sig ju varma för den revolution de tycker sig se konturerna av och säger ofta att tåget står på stationen, avgångstiden närmar sig och nu måste vi hoppa på för att att inte bli frånåkta i utvecklingen.

När det talas om digitalisering fokuseras problematiskt nog bara på dess möjligheter och verktygens förträfflighet; titta här vad man kan göra ... Ofta är säljsnacket provocerande naivt och påfallande okritiskt. Inte sällan är det ovärdigt en akademi med kunskapsambitioner. Som sagt, bara för att tekniken förändras betyder inte att människorna MÅSTE följa med. Kunskapen måste placeras i centrum om vi inte ska riskera att kasta ut barnet med badvattnet, vilket mycket talar för att vi är i full färd med att göra. Om digitalisering införs som ett sätt att effektivisera utbildning är man helt fel ute eftersom lärande tar tid; lika lång tid idag som för 100 eller 20 år sedan. Tiden är mer värdefull än världens mest avancerade dator och alla nya fräcka lärplattformar. Lärande handlar om erfarenhet och antal timmar som ägnats åt problemen man brottas med, om antalet aspekter som anlagts på en fråga och hur mycket man brottats med problemen. Lärande är en komplex och dynamisk struktur som blir mer hållbar ju fler kopplingar som görs och som hålls levande. Varken läshastigheten eller skrivhastigheten påverkas av vilket medium man använder. Informationen ska in i huvudet där den ska bearbetas och sedan ska kunskapen ut för att kunna bedömas. Det har och kommer inte att förändras.

Det finns absolut möjligheter med datorer och digitala verktyg, men om man låter sig bländas av alla löften och förhoppningar som företrädarna för digitaliseringen säljer in den nya tekniken med kommer man aldrig att kunna reformera skolan och den högre utbildningen på ett sätt som faktiskt leder till att lärandet förbättras och kunskapen utvecklas. Återigen, kunskap tar tid och följer sina egna lagar eller brist på logik. Man blir inte mer intellektuell för att man är en hejare på digitala verktyg, det blir man bara genom att låta saker och ting ta den tid de tar. Paradoxalt nog leder digitaliseringen till att den nödvändiga tiden minskas, särskilt om verktygen införs för att effektivisera utbildningarna.

Paneldeltagarna talar ganska raljant om motståndet mot digitaliseringen och skrattar åt mossiga lärare som motarbetar utvecklingen, vilket som sagt är väldigt vanligt. Och man gör det här liksom i många andra sammanhang utan att lyssna på argumenten som kritiken och farhågorna bygger på. Oron över att tiden för lärande minskar och att förståelsen för komplexiteten i lärprocesserna utarmas handlar om just det och är inte nödvändigtvis ett uttryck för teknikfientlighet. Vad är det för PROBLEM som digitaliseringen är lösningen på; vilket fråga besvarar datorerna i den högre utbildningen? Jag förbehåller mig rätten att vara skeptisk så länge dessa frågor viftas bort eftersom jag blev lärare för KUNSKAPENS skull.

Jag har inte övertygats om att penna och papper, seminarier på campus och katederundervisning samt pappersboken har spelat ut sin roll. Jag vet så klart inte att det är så, men jag är öppen för att tänka om. Jag störs dock av konsultspråket och säljsnacket som jag finner ovärdigt i en akademisk miljö där man ser värdet av intellektuella kvaliteter. Framtiden skapas av oss människor, det finns ingen teleologi; och den som säger att jag och andra måste följa med i utvecklingen utan att visa vilka argument och belägg man lutar sig mot kan och kommer jag inte att lyssna på bara för att de söker uppmärksamhet och gapar högt.

Även en oinspirerad bloggpost har ett värde

Inspirationen kommer och går. Just nu, just här; i sängen på hotellrummet efter konferensmiddagen igår är den inte på topp. Jag vänder hemåt senare idag med en rad utkast till olika bloggposter och jag är säker på att det blir fler när jag väl kommet till och sitter där på sessionerna idag. Många intressanta ämnen ska avhandlas och när jag lyssnar det brukar tankarna flöda, men där är jag inte än. Just nu är det som något står i vägen, eller som det är trångt i dörren. Inte så att det är blankt i huvudet, det är mer som jag blir min egen alldeles för hårda kritiker. Jag vill ibland mer än jag för stunden har förmåga att få ur mig.

Här på Flyktlinjer strävar jag efter en annan typ av kvalitet än i andra sammanhang. Här handlar det om helheten och om att hålla skrivandet och tänkandet igång. Viktiga tankar publiceras i andra kanaler, efter noggrann genomgång och bearbetning. Det är här allt börjar och det glömmer jag ibland. Då känns det kravfyllt och det hämmar mig. Därför tänkte jag skriva om det; sätta ord på känslan dels för att lura mig själv, dels för att tvinga fram nya tankar om och perspektiv på det invanda. Kan jag inte vara prestigelös här tappar bloggen och bloggandet all sin mening. Det finns också en poäng att glänta på förlåten och visa på skrivandets vedermödor. Det handlar om skapande verksamhet och inspiration är inget man kan räkna med eller beställa fram, det krävs en rejäl dos ödmjukhet för att det ska fungera.

Jag tror jag vet ungefär vad känslan jag försöker beskriva handlar om. Efter snart 4000 bloggposter börjar det gå lite i cirklar och jag vill inte upprepa mig allt för mycket, vill inte skriva samma bloggpost om och om igen. En del poster anser jag förtjänar att publiceras igen, men då brukar jag redigera dem eller påpeka att det är en återpublicering. Kultur må vara ett brett och mångfacetterat ämne, men det finns en gräns för hur mycket man kan variera sig. En viss känsla av mättnad har infunnit sig. Jag förstår att det är oundvikligt att det blir så, men det tänker jag inte låta hindra mig. Skrivandet kan hållas igång och utvecklas ändå, på olika sätt. Jag är övertygad om att jag kommer att finna dessa och att jag har många nya bloggposter inom mig. Skrivandet ger mitt liv mening och att bli läst inspirerar.

Känslan av bristande inspiration här handlar också om att jag står i begrepp att publicera min nya bok, den bok som fullbordar trilogin: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. I våras när jag arbetade intensivt med den kände jag samma. Jag är nöjd med boken och tycker jag fått till språket. När jag jämför den texten med hur det blir här, där jag skriver på helt andra premisser och med andra mål, känns det som sätts på pränt futtigt. Jag tycker inte riktigt att jag lever upp till mina egna förväntningar. En del av min kreativa energi går även åt till att utarbeta uppslag till nästa bok. Det händer överhuvudtaget mycket i mitt liv just nu, relaterat till skrivande och lärande. Utveckling går i skov. Man når en platå och stretar på där, tills det plötsligt lossnar och man finner en väg fram. Samma gäller skrivande och allt skapande. Det är därför det är så viktigt att det finns tid; tid att tänka, tid att återhämta sig och bara vara för att ge inspirationen möjlighet att komma ikapp.

Om jag var pressad att skriva, om någon tvingade mig, eller om bloggandet utvecklas till en prestation, om jag känner att det finns krav, skulle jag sluta omgående. Det fungerar inte. Men känslan jag reflekterar över här handlar om något annat; om mina egna krav på mig själv. Kanske handlar det bara om psykologi, om det undermedvetna som testar mig och mitt projekt? Lått fånget, lätt förgånget, brukar man säga. Om skrivandet INTE vore en kamp, om det flöt på utan problem och alltid kunde tas för givet, skulle orden och språket förlora sitt värde. Jag ser trögheten jag upplever just nu som en påminnelse om hur viktigt och värdefullt det är att faktiskt ha möjligheten att överhuvudtaget kunna skriva och att dessutom bli läst. Nästa vecka hyser jag goda förhoppningar om att boken Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, ska kunna publiceras. Och det ser också ut att lugna ner sig på jobbet framöver. Inspirationen kommer förhoppningsvis tillbaka. Än ger jag inte upp, det finns massor av möjligheter och alternativ att testa först.

Nu lite frukost och sen iväg till konferensen och all den inspiration som finns att hämta där. Det ligger redan utkast till en tre fyra bloggposter i arkivet, och fler lär det bli. Och på tåget hem finns inget annat att göra än att tänka, läsa och skriva. Så, på återhörande!

onsdag 17 oktober 2018

Vad är företagsekonomi för ämne?

Stockholm, kom hit igår. På konferens i fina lokaler i kräftriket där ämnet företagsekonomi huserar, vilket är logiskt då konferensen är just företagsekonomisk; den årligen återkommande Fekis. Har lärt mig massor i detta sammanhang tidigare och hoppas på två inspirerande dagar. Lyssnar på en paneldiskussion. Låter tankarna vandra och tillåter mig att associera. Det är så jag lär och utvecklas; genom att sätta tankar på pränt och sedan läsa och reflektera över resultatet. Där finns värdet med bloggen och bloggandet för mig. Kan någon annan ha behållning av flödet av ord och tankar är det en bonus och något jag är enormt tacksam för.

Uppe på scen sitter en panel bestående av professorer i ämnet företagsekonomi och man diskuterar vad det är för ämne man verkar i. Diskussioner om det egna ämnets identitet och frågan om vad det är man sysslar med och ska fokusera på i undervisning och forskning är intressanta, inte för att det råder koncensus inom ämnena och skiljer sig åt mellan dem, utan för att det är precis tvärtom, för att man inte är överens inom ämnet och för att det ser i princip likadant ut överallt. Min erfarenhet är att just detta förenar alla ämnen som sysslar med mer eller mindre dagsaktuella ämnen, ämnen som rör sig i samtiden och upptäcker eller skapar sitt studieobjekt samtidigt som man studerar verkligheten och lever mitt i den. Humanistiskt samhällsvetenskapliga ämnen förenas av dissensus och verksamheten drivs framåt av kontroverser. Etnologer förenas av frågan: Vad är det vi sysslar med egentligen? Det skulle kunna ses som ett problem, men jag ser det som en konsekvens av studieobjektet och kunskapsmålet; en förutsättning för verksamheten. Uppfattas det som ett problem säger det mer om den som ifrågasätter än om ämnena som kritiseras.

Professorerna i företagsekonomi fick frågan om vad de menar att ämnet är egentligen. De fick uppgiften att skriva var sin tweet, och resultatet sammanställdes och presenterades för publiken i form av ett ordmoln där det tydligt visade sig att det vanligaste ordet var OLIKA. Detta stärker mig i uppfattningen om att det är mer som förenar forskare än som skiljer dem åt, både i och mellan olika ämnen. Även etnologer ställer sig som sagt frågande kring vad det egna ämnet är egentligen, utan att komma fram till något entydigt svar. Företagsekonomer är olika forskare som forskar på olika sätt om olika aspekter och frågor inom det övergripande ämnet organisering och organisationer, vilket kan förstås på olika sätt.

Det säger en hel massa om forskare och forskning att man tänker så här, så att säga, mellan skål och vägg. Bilden utåt är mer samlad, men bland vänner och när man möts utanför seminarierum och inte behöver konkurrera med varandra kan man släppa på garden och tänka högt tillsammans. Det är bra och viktigt och borde praktiseras oftare, även i offentliga och mer publika sammanhang. Människor är just människor, med allt vad det innebär. Människor är sammansatta varelser och det är omöjligt att skilja ut vad som i varje givet tillfälle påverkar handlingar, ord som skrivs eller uttalas och tankar som tänks samt hur andras texter och uppfattningar bemöts. Människa är något man blir, dels i relation till sina egna upplevelser och den personliga livshistorien, dels i relation till andra människor, dels i relation till teknologier och mer handfasta aspekter av vardagen samt kultur och andra virtuella aspekter. Människa blir man tillsammans med andra och det som händer mellan påverkar oss alla, om än på olika sätt. Avkrävs man tydliga svar och får man inte tveka eller ändra sig kan man inte utvecklas. Att OLIKA är det vanligaste ordet när företagsekonomer beskriver sig själva finner jag trösterikt och fyller mig med hopp. Det får mig att känna mig hemma.

Nytta är ett tema som kommer upp i samtalet; eller egentligen handlar det om hur akademiker ska motivera sina anställningar och respektive ämnes existens? Det kostar pengar att forska och bedriva undervisning; samhället behöver kunskap och har rätt att kräva valuta för pengarna. Frågan är bara hur och vad som kan anses vara rimliga krav. Tyvärr glömmer man alldeles för ofta bort, eller också bryr man sig inte; kanske för nekar man det faktum att forskare är människor och att alla människor har ett behov av att känna trygghet. Oavsett hur man tänker kring detta är det mänskliga en aspekt av den akademiska verksamheten som ingen kommer undan, som oundvikligen kommer att påverka resultatet av arbetet. Det är inte ett problem, det är en förutsättning. Nytta är bra för den som kan övertyga ansvariga och anslagsgivare om att just det egna ämnet är det, för alla andra utgör den typen av krav ett hot. Därför kan man på goda grunder misstänka att akademiker har allt att vinna på att försöka framställa sig själva och deras ämnen som nyttigt, vilket inte självklart gynnar kunskapsutvecklingen.

Även frågan om effektivitet kommer upp i paneldiskussionen. Det ämnet hänger ihop med nytta eftersom ekonomiska aspekter av verksamheten allt mer kommer i fokus. Idag sparas på allt, eller för att tala klarspråk så skär man ner på allt som går att skära ner på. Och det som inte anses nyttigt eller som uppfattas vara ineffektivt kan inte räkna med nya anslag, vilket går på tvärs mot människors grundläggande behov och skapar incitament att tänja på sanningen för att övertyga ekonomiansvariga om att den egna verksamheten är effektiv och det egna ämnet är nyttigt. Fast vad betyder nytta och effektiv, i utbildningssammanhang? Är det ställt bortom varje tvivel att det är samhällsekonomiskt relevant och långsiktigt hållbart att tala om nytta och går det att effektivisera utbildning och forskning? DET är frågor som allt för sällan diskuteras. Man går direkt på svaren och satsar all energi på att övertyga om ämnets nytta och verksamhetens effektivitet, trots att mycket talat för att just det sättet att tänka och agera är instrumentellt, okritiskt och går på tvärs mot det vi vet behövs för att lära och utveckla kunskap.

BÖR är ett annat ord som är överrepresenterat i professorernas tweets om ämnet företagsekonomi. Inte heller detta är förvånande för någon som rört sig över ämnesgränserna inom hum-/samområdet. Samhällsvetenskaplig forskning är normativ. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt när man rör sig tillsammans med sitt studieobjekt och ämnets utveckling löper parallellt med samhällsförändringen? Framtiden finns inte, den blir till och för att den ska bli så bra och hållbar som möjligt måste man välja väg. Det finns aldrig en väg, en bästa väg. Det finns däremot en massa olika åsikter om vad som är bra, och den som inte kan övertyga andra om vad man anser kommer inte att kunna vara med och påverka. Ingen har direktkontakt med kunskapen eller verkligheten, så det måste bli så här. Normativ är bara ett negativt ord och begrepp för den som tror att objektivitet är möjligt att nå och det gör ingen forskare som verkligen söker kunskap och förståelse för verkligheten.

SE är det tredje vanligaste ordet i sammanställningen av professorernas tweets. Forskare säger ibland att man "tittar på" olika saker, vilket är ett ganska passivt förhållningssätt till forskning. Fast just det sättet att forska ligger troligen helt i linje med den akademiska kultur som utvecklats i Högskolesverige, där nytta och effektivitet blivit vardag och där normativ är ett skällsord. Tittar man på saker kan ingen ifrågasätta en, man ser ju det man ser och lägger ingen värdering i det. Forskning är dock aldrig värderingsfri, av ovan angivna skäl. Forskning är en mänsklig verksamhet som bedrivs av människor och för människor.

Företagsekonomi studerar vardagliga fenomen, det vill säga dynamik, komplexitet och icke-linjär, kollektiv tillblivelse. Och det gäller många andra ämnen också. Att det finns ett ÄMNE som heter företagsekonomi handlar mer om kultur och kollegialitet än om tydliga avgränsningar som existerar i verkligheten. Uppdelningen av akademin i olika ämnen handlar mer om benchmarking och kultur än om hur verkligheten är beskaffad, det inser man om man tittar på verkligheten lite från sidan och med distans, vilket jag som kulturvetare på besök i företagsekonomernas värld kan göra.

Definierande key word eller ämnet företagsekonomis catch phrase är: Hushållning med begränsade resurser. Det räcker en lång väg menar jag, som beskrivning på ett ämne. Det är detta man skapar kunskap och förståelse för inom företagsekonomi. Och det kan jag ställa upp på, finna intressant och känna lust att ägna mig åt.

Kunskapens själ och hjärta

Mänsklighetens samlade kunskap är större än alla texter och alla tankar som tänks samt både det som människor minns att de har lärt sig och det man glömt. Kunskapen jag tänker på finns inte på nätet eller i några böcker, den är heller inget som ackumuleras med tiden. Mänsklighetens samlade kunskap är inget arkiv man kan vända sig till när behov uppstår. Jag skriver om detta ämne för jag tycker mig se en vårdslöshet utvecklas i samhället, i relation till kunskapen, som väldigt mycket tas för given. Det är olyckligt på väldigt många olika sätt.

Mänsklighetens samlade kunskap är den kunskap som faktiskt ANVÄNDS här och nu; den är alltså en färskvara, och vårdas den inte, tas den för givet eller behandlas med arrogans, förlorar den oundvikligen sitt värde. Den är dessutom en ömtålig kvalitet som byggs upp långsamt och bryts ner snabbt. När utarmningen börjar märks det emellertid först inte, sedan går det desto snabbare. Tecken på arrogans i förhållande till kunskap syns överallt. Jag oroas till exempel över att mitt arbete som lärare och forskare allt mer liknar ett jobb som utförs längs något av tillverkningsindustrins löpande band. Kvantitet och effektivitet är viktigare än kvalitet. Akademins uppgift har blivit att producera artiklar och utredningar, vilka används för att motivera politiska och ekonomiska beslut. Kunskap har blivit synonymt med säkerhet, ett retoriskt grepp för att övertyga. Överflödet av artiklar gör att man kan välja och vraka i utbudet tills man hittar en studie som stödjer beslutet som ska tas eller som i många fall redan tagits. Kritisk granskning överlåts allt mer åt journalister, som liksom akademikerna dignar under samma krav på prestation och lönsamhet vilket tvingar dem att skriva kortare, snabbare och allt mer populistiskt. Samhället består av kommunicerande kärl. Ingen människa eller organisation är en ö, allt och alla hänger ihop och kunskapen utgör ett slags kitt. Därför spelar synen på kunskap roll.

Samhället urholkas inifrån, av sina egna krav och rådande syn på kunskap. Ingen styr processen, den är självgenererande. Ingen ond kraft eller individ finns att skylla på. Alla är medlöpare och understödjer mer eller mindre processen, i kraft av att man lever i samhället, fullt upptagen av vardagens futiliteter. Inga indikationer på förändring av förhållandena finns i sikte, men allt kan ändå förändras snabbt. Om tillräckligt många ser behovet, värnar kunskapen och utbyter tankar och erfarenheter om olika insikter med varandra. Passion för kunskap kan dock inte tvingas fram! Det spelar ingen roll hur mycket man mäter, målstyr och kontrollerar; finns inte förutsättningarna för lärande kan ingen kunskap utvecklas. 

Det räcker inte med reformer, lagar, visioner eller en gemensam kompass för att vända utvecklingen. Kunskapens själ finns både i och överskrider helheten. Alla förslag på förändring som bygger på en kunskapssyn som inte tar hänsyn till kunskapens unika kvalitet indikerar att man letar efter något som man både vet vad det är och var det finns, vilket aldrig kommer att resultera i att kunskapssamhället återfinner sin själ. Själen är inte en eller ett, är inget bestämt som går att kontrollera eller operationalisera. Kunskapens själ är något mycket mer svårfångat. Jag använder ibland en bild för att förklara vad jag menar och som jag tycker på ett vackert sätt illustrerar vad jag far efter. Det är en saga jag hörde som barn. Den handlar om Kejsaren av Kina, världens mäktigaste härskare. Han kan få allt han vill. När han hör en näktergal i skogen som sjunger särdeles vackert beordrar han att den ska fångas in och sättas i bur så att kejsaren kan lyssna på sången i sitt palats. Hans order uppfylls, men inte hans önskan. Näktergalen sjunger nämligen inte. Vad kejsaren än gör förblir den skönsjungande fågeln tyst. Det spelar ingen roll att kejsaren har all makt och förfogar över världens bästa verktyg och alla resurser. Det han önskar går nämligen inte att få, inte på det sätt som kejsaren vill. Näktergalen sjunger bara i frihet ute i skogen. Vill kejsaren höra fågelns sång måste han acceptera och anpassa sig efter förutsättningarna.

Ett samhälles kunskapssyn rymmer mer kunskap om kulturen än man kanske tror, om man bara utgår från sin oreflekterade magkänsla, vilket allt fler gör allt oftare. Vetenskap handlar om att övervinna den frestelsen, om att ta ett steg tillbaka och verkligen gå till botten med själva frågan och möjligheterna som finns att besvara den. Om många tror att det som står i en vetenskaplig artikel är sant bara för att det står i en vetenskaplig artikel, växer en oreflexiv och omogen kunskapskultur fram; det är en instrumentell syn på kunskap. Om det stora flertalet litar blint på vad "forskningen säger" skapas en kultur av okritiska följare som gör som andra säger utan att tänka själva.

Utan själ och hjärta finns ingen KUNSKAP. Utan engagemang kommunikation och utbyte av tankar om det man vet utarmas förmågan att förstå och värdera. Rationalitet är motsatsen till passion och kärlek till vishet. Var finns ödmjukheten idag? Förståelsen för det som är levande och som som alla behöver för att överleva? Det är retoriska frågor; frågor som inte ska besvaras, frågor som saknar givna svar och där värdet ligger mer i arbetet med att förstå än i resultatet. 

Med dessa snabba ord och hastigt nedtecknade ord går jag ner i matsalen och äter frukost och sen bär det av till konferens. Kanske blir en bloggpost till idag, vi får se. Lovar inget. Kunskapens vägar äro outgrundliga, just för att vi har att göra med något som är levande, precis som du och jag.

tisdag 16 oktober 2018

Ett ekonomiskt system som vänts mot oss

Har vi nått en brytpunkt i den ekonomiska utvecklingen, där jakten på effektivitet leder till destruktivitet? Har det kapitalistiska systemet nått vägs ände och är nu på väg att implodera under sin egen tyngd och inre spänningar? Det är berättigade frågor att ställa i dessa dagar där inget riktigt verkar fungera som det ska, trots att ekonomins hjul snurrar och samhället inte kollapsat helt och hållet (vilket vissa så kallade svärjevänner vill göra gällande). Det finns en grundtrygghet och när det verkligen gäller fungerar det, men det är inte kapitalismens förtjänst utan människornas. I alla tider har människor hjälpt varandra när systemen hållit mer än de lovat.

Fram till Sovjetunionens fall fungerade samhället som en hyfsat trygg hamn för de allra flesta, även om det även då fanns problem. SAMHÄLLET fungerade även om ekonomin efter rekordårens ständiga uppgångar gick allt mer knackigt. Idag råder ett omvänt förhållande, där ekonomin fungerar medan samhället går knackigt och människor far illa på en hel massa olika sätt. Kanske har detta med avsaknaden av alternativ att göra? Kapitalismen är lika lite som något annat system perfekt. Kommunismen är inget alternativ längre. Ingen tror på den modellen, men så länge det systemet existerade i sinnevärlden fungerade det som motpol till kapitalismen och tvingade fram en välgörande eftertanke och försiktighet. Idag finns bara ett system, en väg. Och oavsett hur den vägen ser ut leder den fel. Samhället är en komplex och dynamiskt föränderlig helhet som behöver balans för att fungera, och balans uppstår mellan alternativ vilket idag saknas.

Utan motpol finns en överhängande risk att kapitalismen utvecklas till en mördarmaskin som äter upp allt och alla i sin väg. När egoistisk och amoralisk jakt på effektivitet och lönsamhet saknar motpol i form av solidaritet, omsorg och mekanismer för omfördelning inom systemet, vänds kapitalismen för. eller senare mot människorna som lever i det. Kapitalismen har bara en gas, den vill bara upp, ut och fram. Kapitalismen tar inga andra hänsyn än jakten på vinst och strävan efter effektivitet drabbar därför alla på ett eller annat sätt. Kanske är det där vi är idag? Datoriseringen och maskinerna sägs höra framtiden till; fast vems framtid?

Samhället balanserar på en fin gräns mellan effektivitet och värdighet. Ingen kommer undan den delikata situation som uppstår mellan det som är rätt, och det som görs rätt. Samhällets värdighet och långsiktiga hållbarhet kräver en väl utvecklad och vida spridd analytisk förmåga samt förståelse för och kompetens att hantera komplexitet. Dagens högre utbildning brottas liksom alla andra verksamheter i dagens kapitalistiska system med samma problem som alla andra. Vad är rätt, och hur ska det göras på bästa sätt? Inget är självklart, det vet alla. Ingen kan veta med bestämdhet, varken vad som är rätt, eller hur uppgiften ska lösas. Det finns inte en enda väg att gå, och därför leder kapitalismen som enda väg fel. Det inser alla som bara ägnat frågan/problemet en liten tanke. Och då kommer kulturvetarens kunskaper väl till pass. För hen är bra på att hantera komplexitet, och duktig på kritiskt tänkande. Det är kombinationen av dessa egenskaper, inte var och en för sig, som är det unika med kulturvetenskapliga utbildningar.

Problemet idag, i den politik som driver landets forskning och högre utbildning, är att man väljer antingen eller, istället för både och. Och man gör det för att man har fått för sig att man ska göra så. Men varför då, undrar jag? Vem har bestämt att sanningen, överallt, alltid, är formulerad i bestämd form singular? Ingen har bestämt det, det är bara så det har blivit. Ett resultat av akademisk kultur, och maktkamp mellan olika ämnen. Det är orsaken till att det ser ut som det gör, och att förhållandet mellan olika ämnen ser ut som det gör. Det är även förklaringen till att vissa ämnen får större genomslagskraft än andra, och att vissa ämnen anses vara mer prestigefulla än andra. Universiteten drivs på samma sätt som samhället i övrigt, i enlighet med marknadens logik. Rådande utbildningspolitik är därför helt och hållet inriktad på effektivitet, vilket leder till att kunskapen utarmas i hela samhället och till att människor bränner ut sig. Det är priset vi betalar för avsaknaden av alternativ till kapitalismen. Jag menar alltså inte att den ska ersättas, det är AVSAKNADEN av alternativ jag pekar på och bristen på dynamik jag uppmärksammar.

Det är inte hållbart att fortsätta på den inslagna vägen, och för att bryta mönstret och hitta en ny väg måste man oftare tänka både ock, och mer sällan antingen eller. Ett bra sätt att organisera utbildning är att kombinera effektivitet och produktivitet, men det fungerar bara om man inser vikten av kunna hantera komplexitet, istället för att försöka eliminera den. Och endast så länge man tar hand om och anpassar systemet efter människornas behov. Detta kräver en särskild kompetens. Kulturvetenskaplig kompetens, menar jag. Alltså just den kompetens som rationaliseras bort i dagens hårt ekonomiserade och effektiva utbildningssystem. Och just det är något jag tänkt på länge, och även fått chansen att arbeta med under senare år. Kombinationen mellan Företagsekonomi och Kulturvetenskap. Det är en spännande kombination, en dynamisk relation som gynnar alla parter. För det vi har att hantera i samhället är BEGRÄNSADE gemensamma resurser. Pengar och personal, studenter, lokaler och kunskap. Alla med sina unika behov, förutsättningar och begränsningar.

Om man utgår från att efterfrågan är den samma, oavsett om det handlar om lyxbilar, färdigmat eller kunskap är man illa ute. Ändå är det precis vad man gör idag. Allt i samhället behandlas på samma sätt, och målet är överallt: Effektivitet. Lösningen som alla använder sig av är att koncentrera sig på en sak, en enda sak. Men när man gör det i högskolesammanhang leder det fel. Den enda vägen leder alltid fel i forsknings- och utbildningssammanhang, för det är komplexa verksamheter. Verksamheter där väldigt lite är givet på förhand. Användbar kunskap kan inte beställas fram. Den känns igen först när den finns där och när sammanhanget och tiden är mogen. Kunskap är komplext, och därför behöver man kombinera och hantera samtidigt, effektivitet och produktivitet. Nyckelorden här är liksom överallt kombinera och hantera. Hållbarhet handlar om det som händer mellan och om hushållning med begränsade resurser.

Utgår man från att den enda vägen är den rätta vägen hamnar man som synes lätt i cirkelresonemang, och ut ur dem finns ingen väg. Därför är kapitalismen av idag, i avisaknad av alternativ, en återvändsgränd; ett system som vänts mot oss människor som lever i det. Alla utgår självklart och oproblematiskt från att sparsamhet är en dygd, men bara för att det är bra och viktigt i privatlivet betyder inte att alla ORGANISATIONER och samhället skall spara pengar. För att inte dra på sig misstänksamhet och bli ifrågasatt hyllar alla effektiviteten. Man vågar inte eller bryr sig inte om att eller hinner inte höja blicken för att se vart vägen leder. Därför skyller man på den som ropar; Hej, vänta lite. Stopp, låt oss tänka efter och reflektera. Får vi verkligen det vi vill om vi gör som vi gör? Finns det andra vägar som är bättre och vars mål är mer tilltalande? Den som vågar ifrågasätta kommer att få problem. Man skjuter budbäraren för att budskapet inte var det man önskade sig. 

Där är vi idag. Vi lever i och med samt hyllar samfällt en målinriktad, kallt beräknande rationalitet. Den enda vägen får inte ifrågasättas, det är viktigare än allt annat. Men kunskapen, hur går det med den? Vem värnar innehållet i det som produceras så effektivt i landets högskolor och universitet? Vilken framtid skall vi sträva efter, egentligen? Är det självklart vad som är bra eller dåligt? Nej, därtill är frågan alltför komplex. Kunskapsförsörjning i och för hållbarhet måste lösas genom kombinationer mellan olika typer av kunskaper och kompetenser. Samhället är som bekant alla vi, tillsammans. En enskild organisation kan göra sig av med sina anställda, kan driva effektiviteten till max. Men det handlar bara om att lämpa över problemet till någon annan, om man ser på saken utifrån ett samhällsproblem och om man sträcker ut tidsperspektivet. Den här typen av problem är inbyggda i det kapitalistiska systemet som liksom alla samhälls- och ekonomiska system saknar självinsikt och därför måste balanseras mot andra system. Och det är just därför som vi har högskolorna och universiteten som idag håller på att utarmas och tyna bort som en effekt av kraven på effektivisering. 

Hur organiserar man utbildningen och forskningen för att på effektivaste och mest produktiva sätt möjligt tillgodose samhällets långsiktiga behov av kunskap utan att äventyra människors hälsa. Vad är rätt sak att göra, och hur gör man det på bästa sätt? Det är eviga frågor utan giva svar. Kapitalismen är inte lösningen, men den behöver heller inte vara problemet. Finns inget i praktiken att välja på blir friheten och valfriheten meningslös.

måndag 15 oktober 2018

Att utvecklas som tänkare

Att arbeta fram ett tankesystem och en fördjupad förståelse tar tid. Man måste vända och vrida på tankar och ställa dem i relation till annan kunskap och det man undersöker och resultatet av arbetet måste testas över tid, i olika sammanhang. Värdet av kunskap som hastats fram och resultat som jagats mot en deadline är omöjligt att veta något om. Först idag, femton år efter disputationen, känner jag mig landad på riktigt i mitt ämne. Först nu kan jag se mig i spegeln och både säga och känna att jag är kulturvetare.

Efter att jag blev jag docent kände jag mig trygg nog att ta ut svängarna och våga publicera egna tankar, men det är först nu, efter 3700 bloggposter och tre böcker om kultur, som jag känner mig redo på allvar att faktiskt säga något genomtänkt om mitt forskningsämne. Jag har semester idag och arbetar på inledningen till nästa bok; boken där jag syntetiserar allt jag vet om kultur och presenterar mina tankar om hur man bör se på och förstå det som händer mellan människor, det som både hålls och håller samman, det som inte förklarar något utan ska förklaras. Det är med blandade känslor jag sitter här. Känns högtidligt och spännande, ansvarsfullt och viktigt. Och äntligen är jag inte det minsta orolig för vad andra ska tycka om det jag har att säga. Jag har aldrig varit rädd för kritik, men jag har tagit ila vid mig av olika människors sätt att bemöta mig som människa och tänkare. Nu tror jag dock på både mig själv och det jag har att säga. Min självkänsla är grundmurad och det gör att jag kan vårda mitt dåliga självförtroende, vilket jag funnit vara en nyckel till framgång på tänkandets område. Säkerhet är inte en tillgång i sökandet efter KUNSKAP.

Det tar som sagt tid att nå hit, att finna min intellektuella själ och kunskapsfundament. Därför blir jag bedrövad när jag ser hur skolan och den högre utbildningen behandlas. Förutsättningarna för kunskapsutveckling har stadigt försämrats genom åren och det är framförallt tiden att tänka som skurits ner på. Effektivitet uppfattas vara viktigare än kvalitet, vilket är förödande för allt vad lärande heter. Det jag forskar om och försöker förstå handlar om metafysik. Jag söker är vishet och förståelse för verklighetens grundläggande natur och insikt är belöning nog, jag låter kunskapen ta den tid den tar och beväpnar mig med tålamod. Det finns inga genvägar. Att utvecklas som tänkare tar tid och kräver överseende och tålamod med sina egna tillkortakommanden. Har aldrig varit rädd för att blotta min okunskap, och det trodde jag länge var en brist eftersom egenheten bottnar i ett fundamentalt dåligt självförtroende. Och då är det bättre att inte ge sken av att man kan mer än man kan, ibland är det till och med bättre att få det att se ut som man kan mindre. Det var länge min livsstrategi. Den tog mig ända fram till och genom disputationen. Sedan kom jag till en organisation där det fanns förväntningar på mig, och då insåg jag att det inte var hållbart längre att ducka och glida undan. Än mindre håller det när man är Docent. Dags att sticka ut hakan lite. Det var så jag tänkte, för snart åtta år sedan, när jag började blogga på allvar. Dags att betala tillbaka. Återföra kunskapen som ansamlats och bearbetats inom mig genom åren. Viktigt dock att det fick ta sin tid.

Tankar om metafysik, som handlar om allt det som ligger bortom fysikens område, är inget man pluggar in och sedan upprepar. Det är inget man någonsin kan vara säker på. Verklighetens grundläggande natur, världens uttryck, dess form. Transcendens. Det är minst sagt stora frågor. Men idag känner jag mig redo för att ta mig an dem. Men vad är det; hur kan man förklara ordet. Vänder mig till Wikipedia. ”Metafysiken söker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande”, läser jag. Resonemanget fortsätter,
Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska, men detta är inte en tillräcklig definition. Från att ursprungligen ha varit ett mer väldefinierat ämne - som kan sägas ha haft "varande i sig" eller "första orsaker" som sitt studieämne - har det idag kommit att inkludera frågor som exempelvis viljans frihet, som förr inte skulle ha betraktats som en metafysisk fråga. Andra frågor som har behandlats inom metafysiken är Hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet. Denna utveckling av ämnet har gjort att det idag är mycket svårdefinierat.
Svårdefinierat, ja det får man hälla med om. Detta är ingen begreppshistorik, eller ens en definition. Jag tänker bara högt, för det är så jag lärt mig att mitt tänkande utvecklas bäst. Evolutionärt, genom att kasta ut möjligheter i ett begränsat sammanhang. Först behöver jag dock något lite mer att gå på och jobba med.
I samband med Immanuel Kants filosofi utvecklades en deskriptiv syn på metafysiken. Kant ansåg att vi inte kan nå åt tinget i sig. Med andra ord, den objektiva verkligheten är för oss oåtkomlig. Han menade att vi ständigt bär på ett par begreppsliga glasögon som tolkar världen på ett speciellt sätt. En konsekvens av detta var att Kant skilde mellan transcendent metafysik och sin egna kritiska metafysik. Där den transcendenta metafysiken ämnade beskriva världen såsom den faktiskt är oberoende av oss, ville Kant inrikta studiet på våra egna begreppsliga ramar som tolkade världen åt oss.
Metafysiken som jag är intresserad av handlar inte om världen som den faktiskt är. Sådana kunskapsanspråk är allt för stora, och allt för vidöppna för maktanspråk hos den som tar dem i sin famn. Hur kontrollerar man utsagor om ”världen såsom den faktiskt är”? Var finns den juridiskt vetenskapliga instans där sådana tvister avgörs? Nej, det är inte en framkomlig väg. Bättre att rikta intresset mot människans uppfattningar om och begrepp för att förstå, världen, så som den är.

Kultur är ett sådant område. Kultur är metafysik. Kulturen är den plats där kontakt med verkligheten upprättas. Det ligger något i det som gör det mödan värd att jobba vidare med. Aristoteles, läser jag, kategoriserade entiteterna som världen består av. Tio kategorier nämns. Sedan ser jag att Kant presenterande en liknande uppdelning, byggd kring tolv kategorier indelade i fyra grupper. Även Peirce, Husserl och andra tänkare har gripit sig an problemet på liknande sätt. Handlar det om kategorisering av världen, då känns det inte lika intressant längre. Det sysslade man med inom Etnologin under 1950-talet, i arbetet med mastodontverket: Atlas över svensk fokkultur. En återvändsgränd inom kulturforskningen, om än ett imponerande projekt. Kategorisering bär också på maktanspråk, vilket striden om det rätta sättet att dela upp och ordna världen visar med all önskvärd tydlighet.

Fri vilja nämns i artikeln på Wikipedia. Är den möjlig i en värld som är bestämd? Associerar till Deleuze som adresserar denna aspekt av metafysiken, och hans tankar om en värld utan original, präglad av upprepad skillnad. En dynamisk värld stadd i icke-linjär tillblivelse. En sådan förklaring av världen, en sådan metafysik, behöver inte förklara fenomenet fri vilja, det är en konsekvens av världen så som den är. Deleuze filosofi handlar om verklighetens grundläggande natur. Om kultur, om man vill använda honom på det sättet. Han ser blivande och konsekvenser och då är allt annat av underordnad betydelse. Det som fungerar, fungerar och behöver inte förklaras. Förklaringsmomentet, kravet på att det inte bara ska fungera utan även kunna förklaras, öppnar upp för maktanspråk. Kan du inte förklara, då är det du talar om inte vetenskap. Utan förklaring lyssnar ingen, även om det fungerar. Det är precis vad som drabbar kulturforskningen inom nuvarande kunskapsregim. Vetenskap, så som den definieras idag, kräver förklaring. Men om det man undersöker inte kan förklaras, för att det är föränderligt till sin natur. Kultur är det. Föränderligt till sin natur. Hur gör man då? Följer man kartan, eller orienterar man sig efter bästa förmåga i terrängen där man oundvikligen lever sitt liv? Jag vet vad jag väljer. Hur gör du?

Metafysiken har fått utstå kritik, många gånger stark kritik. Mycket beroende på att det har ansetts handla om sådant som finns bortom det gripbara. Bortom fysiken. Men en sådan anklagelse blir bara giltig om det är ställt bortom varje rimligt tvivel att fysiken är enda vägen till kunskap, och om det fysiken undersöker är det enda som är värt att undersöka. Bara för att kultur är något som ligger bortom det konkreta, är något som inte går att räkna på eller går att fånga och mäta, väga, betyder inte att det inte finns. Alla som kommit till ett nytt sammanhang har oundvikligen fått känna på kulturens konsekvenser. Kvinnan som var lättklädd och genade genom parken hem, och som utsattes för sexuella övergrepp och sedan ifrågasattes i rätten, med hänvisning till sin klädsel. Den typen av konsekvenser är ett resultat av kultur.

Kultur gör skillnad, alltså finns den. Kulturen kan förstås som ett slags aktör. Och med en sådan definition går den att undersöka, med sådana verktyg blir den möjlig att upptäcka. Dess verkan är konkret och den går att iaktta. Däremot går kultur inte att räkna på, den är inte som gravitationen (som också är något som finns men som bara går att studera med ledning av konsekvenserna den ger upphov till) oföränderlig. Kultur är oförutsägbar, det medges. Men det är bara ett problem om man bara kan hantera det förutsägbara.

Kulturforskning, har jag efter alla år av tänkande kommit fram till handlar om metafysik. Kulturforskningen söker (med betoning på verbet SÖKER) svar på frågan om verklighetens grundläggande natur. Och man söker svar förutsättningslöst, utan att på förhand utgå från någon mall som bestämmer vilket svar man ska komma fram till. Betoningen på sökandet, i kombination med intresset för verklighetens yttersta natur, är vad som gör att jag vill se kulturforskningen som en del av metafysiken. Med reservationen att forskningen bedrivs utan ambition att hitta några definitiva svar. Undersökningsobjektet är föränderligt och gäckande till sin natur. Och det ligger BORTOM fysiken.

Parallellt med utvecklingen av mitt tänkande och mig som tänkare har jag skaffat mig kunskap och erfarenhet om människorna som jag delar kulturen med. Kultur är som sagt inte, den blir till. Och detta måste kulturvetaren ta med i beräkningen. Vi människor talar lätt förbi varandra, för vi rör oss i olika dimensioner av universum, vi lägger vikt vid olika saker och aspekter. Förstår vi det ökar chanserna till att vi på sikt skall kunna utbyta tankar och erfarenheter. Vi vill ju förstå. Det är ju vad forskning handlar om. Förstå den värld vi lever i. Förståelse för varandras olikheter och ömsesidig respekt, det är vägen fram. Det kan leda till (men är ingen garant för) ett långsiktigt hållbart samhälle.