onsdag 19 december 2018

Intellektuellt ohederliga, falska motsättningar

Igår placerades en misstänkt bomb utanför sekretariatet för nationella sekretariatet för genusforskning, vilket kan ses som ett slags kulmen på den kampanj mot genusforskningen som pågått under några år. Vi har sett det tidigare i historien, hur strömningar i historien tar sig olika uttryck. Det ena hänger ihop med det andra. Vi har sett otaliga flyktingförläggningar brinna, och det är omöjligt att inte se kopplingen till att främlingsfientliga rörelser flyttar fram sina positioner. Nu verkar det som samma sak händer genusvetenskapen, och det är en VARNINGSKLOCKA för oss alla; för demokratin, öppenheten och solidariteten mellan människor. Man måste inte gilla genusvetenskap, men den kritik som ämnet drar på sig från vissa håll är inte bara orättvis, den är även helt grundlös. Anklagelserna för genusvetenskapen för att vara ovetenskaplig är hittepå! I bästa fall bygger föreställningen på missförstånd, men jag misstänker tyvärr att det är annat som ligger bakom.

Kritikerna målar upp en falsk motsättning mellan genus och biologi och hävdar att det ena utesluter det andra samt att den ENDA vetenskapligt relevanta kunskapen om människan finns i biologin och bara kan sökas med hjälp av studier av gener och hormoner, vilket inte stämmer. Arv och miljö går inte att separera från varandra på det sätt som kritikerna till genusvetenskap hävdar (här finns en artikel, och här finns en till). Visst finns det exempel på genusforskare som hävdat kulturens primat, men att döma ut ett helt vetenskapligt fält med stöd i ett fåtal exempel som ger stöd åt den tes man driver har ingenting med vetenskap att göra. Epigenetiken lär oss att människan är 100% arv och SAMTIDIGT 100% miljö. Det ena utesluter inte det andra! Att hävda att det finns en motsättning mellan kultur och biologi är fel. Människor är biologiska varelser, men varken biologi eller kultur går att separera från varandra; båda aspekterna påverkar utfallet av människoblivandet som dessutom är kollektivt. Därför behövs kunskap om såväl biologiska som kulturella aspekter av kön.

Fenotyp och genotyp blandas samman av många som anser sig finna bevis på att biologiska skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor skulle säga något relevant om INDIVIDER. Biologin styrs av evolutionen, men människor är och har alltid varit mer än sina gener (som dessutom, enligt epigenetiken i hög grad styrs av miljön). Kulturen som människan skapat är unikt för människan, och den påverkar vilka av biologins alla möjliga uttryck som utvecklas. Muskler kan tränas upp, både om den fysiska miljön kräver det och om det är kulturellt önskvärt. Mat kan ätas i överflöd för att visa att man är rik och betydelsefull, och om kulturen idealiserar smalhet svälter sig vissa. Den mänskliga POPULATIONEN, dess genpool, har inte förändrats nämnvärt under de senaste 30000 åren, medan kulturen förändrats dramatiskt flera gånger bara under de senaste 1000 åren. Att hävda att kulturen inte spelar någon roll för vilka grundläggande antagande som finns i samhället om vad som är manligt och vad som är kvinnligt är befängt och faller på sin egen orimlighet. På senare tid, i takt med att man utvecklat nya metoder och maskiner för att undersöka hjärnan, har det visat sig att dess förmåga att förändras i relation till omgivningen är stor; man talar om neuroplasticitet och försöker förstå samspelet mellan biologi och kultur och i det arbetet behövs både kulturforskare och biologiskt inriktade naturvetare.

Vad handlar genusvetenskap om? Vad är det kritikerna kritiserar? Vänder mig till Stockholms universitets hemsida där man förklarar det så här:

Vad är genusvetenskap?

Genusvetenskapen är det kunskapsområde som belyser kön som social och kulturell företeelse, det vill säga genus.
Forskningen handlar om kulturella aspekter av kön. Den som bygger sin kritik på att biologi är det enda man kan och bör forska om för att förstå män och kvinnor har ansvaret att visa upp evidens som ger stöd för den tanken. En studie som visar på biologiska skillnader visar bara just det, den säger ingenting om värdet på kunskap om kulturella aspekter.
Inom genusvetenskapen studerar vi vilken betydelse genus har i våra liv och de maktrelationer som kan sättas i samband med genus. Vi tittar också på andra faktorer som är viktiga för att förstå kopplingen mellan genus och makt, till exempel klass, sexualitet, ålder och etnicitet.
Genusvetenskap handlar om att studera makt och maktstrukturer, vilket kan sägas vara ett slags spänningsfält inom vilket människorna agerar. I en kultur som VÄRDERAR män och det män gör högre än kvinnor och kvinnlighet kommer detta naturligtvis att påverka mäns och kvinnors livsval, möjligheter och vardag. Och vad är den misstänkta bomben om inte ett uttryck för just den maktordning som kritikerna av genusvetenskap förnekar? Diskriminering är ett KULTURELLT fenomen, liksom idealisering av män och manlighet. Försöken att förklara till exempel löneskillnader (som är kulturella, liksom pengarna) med hänvisningar till studier som visar på (små) biologiska skillnader mellan populationen män och populationen kvinnor faller på sin egen orimlighet. Kulturella aspekter kan bara förstås genom att analysera kultur!  
Vår uppfattning om genus påverkas av den omvärld vi lever i. För att få mer kunskap om hur genusföreställningar bildas och förändras i ett visst samhälle behöver man därför undersöka detta samhälles politik, lagstiftning, kultur etc. Frågor som genusvetenskapen vill försöka besvara kan exempelvis vara: Hur påverkas kvinnors och mäns liv av politiska beslut? Är kvinnor och män lika inför lagen? Hur ser mäns och kvinnors livsvillkor ut i olika delar av världen? Vad händer med de personer som inte identifierar sig som varken kvinnor och män? Vad innebär det att heterosexualitet anses vara det ”normala” i samhället?
Studierna går inte att replikera, sägs det ibland. Men den som säger det blottar sin egen okunskap, för studier av kultur handlar inte om att leda saker i bevis. Kultur är alldeles för föränderligt och komplext för att kunna undersökas på samma sätt som biologiska aspekter av kön, och därför går resultaten av forskning inom respektive område inte att jämställas och jämföras. Och gör man det är man intellektuellt ohederlig och pekar på falska motsättningar.

Studierna bygger på antaganden och är politiska, sägs det också. Men det gäller all forskning; ingen forskning är fri från värderingar. Människa BLIR man, tillsammans med andra människor, i en föränderlig miljö, och detta tar man inom genusvetenskapen hänsyn till. Teori är kulturvetenskapens analytiska verktyg, inte hypoteser som ska beläggas eller förkastas. Teorin som genusforskare använder ska inte förväxlas med sanningen, vilket många kritiker gör; antingen av okunskap, ignorans eller inkompetens, vilket är lika illa.
Genusvetenskap är idag ett brett forskningsfält som grundar sig på flera decenniers feministisk forskning. Kunskapen om kvinnors villkor och maktrelationerna mellan kvinnor och män har inte bara fördjupats utan också förgrenat sig. Genusvetenskap fungerar som ett samlingsnamn för studier med olika fokus och olika inriktningar, bland annat kvinnoforskning, maskulinitetsforskning, intersektionalitetsforskning, queerteoretiska studier och jämställdhetsforskning.
Feminism är en politisk ståndpunkt som bygger på två principer: 1. Det görs skillnad mellan könen. 2. Man vill göra någonting åt problemet. Det handlar inte om något slags aktivism, som kritikerna vill göra gällande. Genusvetenskap handlar om att skapa ett vetenskapligt KUNSKAPSUNDERLAG som kan användas av alla som vill förändra samhället och öka jämställdheten. Genusvetenskapen har ingen egen agenda, annat än att skapa kunskap (om kulturella aspekter av och relationen mellan män/manlighet och kvinnor/kvinnlighet). Samma utgångspunkt kan användas för att studera relationer mellan andra grupper och kategorier av människor. Jämställdhet kan aldrig "gå för långt", för då är det inte JÄMSTÄLLDHET längre. Det borde således vara uppenbart att kritiken mot genusvetenskapen är politisk och drivs av ideologiska skäl, vilket är okej; men när kritiken förs fram som resultat av forskning är den bedräglig, pseudovetenskaplig och helt förkastlig. 
Eftersom genus på olika sätt har betydelse för i stort sett all mänsklig verksamhet och genusperspektivet är fruktbart på de mest skiftande områden är genusvetenskap ett tvärvetenskapligt ämne. Med det menas att det spänner över flera discipliner och att traditionella ämnesgränser utmanas och överskrids. Metoder och teorier hämtas från så vitt skilda områden som historia, socialantropologi, statsvetenskap, litteraturvetenskap, juridik och teatervetenskap, för att bara nämna några.
Kunskap om kultur och människor i samverkan finns inte på ett enda ställe, den uppstår och förändras mellan och bygger därför på insikter och kombinationer av metoder hämtade från en rad olika ämnen. Det är så FORSKARE arbetar, överallt och i alla discipliner. Kritikerna av genusvetenskap är inte eller agerar i alla fall inte som forskare, hur mycket de än vill ge sken av just det. Forskningens goda anseende missbrukas alltså, för att driva hem en ideologi som bygger på att män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor (vad det nu innebär?!); det vill säga att allt ska vara som det "alltid" varit. Som sagt, kritiken är intellektuellt ohederlig och bygger på falska motsättningar.

Genusvetenskap är också ett kritiskt granskande ämne som syftar till att synliggöra könets betydelsebärande karaktär där denna tidigare varit osynlig eller dåligt belyst. Det innebär att vi inom ämnet även studerar de processer genom vilka kunskap skapas och utifrån ett vetenskapskritiskt perspektiv synar de sammanhang vi själva ingår i.
Just de processer som kritikerna försöker hindra genusforskarna från att undersöka. Kritiken mot genusvetenskap handlar om makt, om makten över rådande ordning. Och makten är mångtydig och verkar på olika plan, med olika medel. Makt är inget någon har. Därför är den så skrämmande och verkningsfull. Det räcker att placera ut ett bombliknade föremål i närheten av den plats där människor man vill skrämma arbetar, så gör rädslan och den hätska stämningen resten. Därför är alla som inte tar KRAFTIGT avstånd från handlingen, medlöpare och understödjare av den makt som gör allt den kan för att förhindra att den granskas. Den hätska kritiker av genusvetenskap som väljer att förbigå hotet mot genussekretariatet med tystnad ger den vedervärdiga handlingen sitt stöd.

Demokratin, öppenheten och arbetet med minskade klyftor mellan människor handlar om långsiktig hållbarhet, som är är en ömtålig process som ständigt måste värnas och som inte tål att behandlas på det vårdslösa sätt som kritikerna av genusvetskapen väljer.

tisdag 18 december 2018

Olika sätt att se på lärares kunskaper

Det sägs vara ett mått på kvalitet i utbildning att kurserna inte är individberoende, men jag är skeptisk; för vad gör den synen på kvalitet med värdet av lärarens kunskaper egentligen? Och vilket budskap sänder den organisatoriska principen, dels till studenter, dels till lärare? Vad är det för underliggande kunskapssyn som banat väg för denna utveckling; eller handlar det om att annat än kunskap prioriteras mer (genomströmning/ekonomi kanske) i skolan och den högre utbildningen? Som vanligt bottnar frågorna i min undran över vart vi är på väg och vad som händer med kunskapen.

Det talas ofta om att lärarens auktoritet i klassrummet måste återupprättas, och här menar jag finns något att arbeta med. Jag ser det nämligen som en förutsättning för att elever och studenter ska kunna känna tillit och respekt för läraren, att kurserna är någons och bygger på just den individens unika kunskaper och erfarenheter; annars blir läraren bara en utförare av tjänsten undervisning som dessutom kan upplevas som ett hinder på vägen mot de poäng och den examen man anser sig blivit lovad. Om det inte spelar någon roll vem som undervisar, vad spelar det då för roll vad läraren har för kunskaper, och varför skulle elever och studenter betrakta läraren som en auktoritet som man ska lyssna mer på än andra?

Idag flyttas allt mer kunskap och ansvar från läraren till utbildningssystemet, som ett led i kvalitetssäkringsarbetet. Kursernas innehåll strömlinjeformas för effektivitetens skull, upplägget standardiseras för överskådlighetens skull och styrdokumenten godkänns av nämnder eftersom rättssäkerhet anses viktigt. Konsekvensen av detta blir att betydelsen av lärarnas personliga kunskaper devalveras och deras möjlighet att påverka vad som händer i klassrummet minskar. Inte konstigt att lärarutbildningen tappar i attraktivitet. Extrapolerar man lite och betraktar utbildningssystemet utifrån ett ekonomiskt perspektiv är det inte otänkbart att man inom en snar framtid, särskilt om nedskärningarna fortsätter, betraktar högutbildade lärare som en börda för systemet. Högskolans linjeorganisation får allt mer makt över verksamheten och antalet administratörer ökar hela tiden. Det är därför inte en fråga om, utan när politikerna och universitetsledningarna (som domineras av företrädare för näringslivet) anser att eftersom kursernas kvalitet inte ska vara avhängiga lärarens individuella kompetens, varför inte anställa adjunkter eller kandidater (assistenter) som kostar mycket mindre i lön än lektorer, docenter och professorer? Vad blir LÄRARENS roll i ett utbildningssystem där verksamheten bygger på en sådan syn på kunskap?

Jag blir ledsen när jag tänker på vad som håller på att hända med skolan och den högre utbildningen; när jag tänker på hur fort akademin förändrats, från att vara en plats där "alla" strävade efter mer och bättre kunskaper och där lärarnas auktoritet och frihet (under ansvar) var självklar eftersom KUNSKAPEN stod i centrum, till att idag vara en allt mer strömlinjeformad, ekonomiskt fokuserad verksamhet där lärarnas kunskaper allt mer betraktas som ett problem och där tiden för kompetensutveckling stadigt krymper; för varför ska högskolan bekosta min fortbildning när mina kunskaper inte anses värda att vårda?

Det är inte för min egen skull jag drömmer om en annan skola och högre utbildning, det är för kunskapens, samhällsutvecklingens och den långsiktiga hållbarhetens skull jag värnar vetandet och kämpar för att LÄRANDET ska vara i fokus i utbildningssystemet; inte (mätbara, strikt kontrollerade) resultat. Kunskap är personlig, och bildning liksom vishet är det i ännu högre grad. Information och fakta kan vem som helst som har en dator eller smartphone skaffa sig, men kunskap är alltid någons. Bildning och vishet tar tid att utveckla och bygger på egna studier, tålmodigt arbete samt både förmedlas mellan och värnas av individer som förstår och bryr sig om varandra och värdesätter den kunskap man vårdar tillsammans för det gemensammas bästa. Därför menar jag att kurserna som ges på universitetet och undervisningen i skolan måste vara individberoende. Det kan inte vara på något annat sätt, i alla fall inte i en kunskapsskola och ett kunskapssamhälle. Kunskapens kvalitet står och faller med engagerade, inspirerande, kunniga och erfarna lärare som elever och studenter kan se upp till lära sig av. I samma stund som läraren reduceras till en utförare av en tjänst förvandlas skolan och synen på lärande till något annat. Det blir inte längre viktigt vad eleverna och studenterna kan; allt fokus riktas mot RESULTATET. Där och då behövs inga lärare, bara administratörer, jurister och ledare.

En verklig kunskapsskola är och kan bara vara individberoende, och högre utbildning kan bara vara AKADEMISK om den bygger på högutbildade lärares unika kunskaper, erfarenheter och personliga engagemang. Kunskapsskolan står och faller med lärarna som ansvarar för den, av den enkla och självklara anledningen att kunskap är personlig och strävan efter bildning och vishet inte är ett mål utan en kollektiv strävan efter ny kunskap som bara kan nås genom att överskrida rådande begränsningar.

Den tid jag har i min tjänst för kompetensutveckling är oerhört värdefull för mig. Eftersom jag lever för kunskapen och lärandet ger mitt liv mening kan jag med hjälp av tiden jag får i tjänsten och min egen fritid fortfarande ägna mig åt lärande, utveckling och forskning. Frågan är hur länge jag kommer kunna göra det; och vad som händer med ett samhälle som värderar kunskap så pass lågt som vårt?

måndag 17 december 2018

Mitt skrivande liv

Mina bästa texter skrivs i farten, om ämnen som berör mig och när det finns en tydlig avsändare. Det går aldrig att planera för det; där och när det sker är jag bara tacksam för att få följa med på resan och får vara i känslan av flow. För ett tag sedan fick jag anledning att skriva om om mitt skrivande, närmare bestämt om de två monografier jag fått antagna på bokförlag. Tänkte dela med mig av tankarna som förmedlades i den text jag skrev som följebrev till böckerna som jag postade till en nyfunnen vän efter att vi mötts och samtalat om livet, samhället och framtiden. Jag tackade för mötet och skrev:

Jag känner mig utmanad intellektuellt på ett sätt som jag aldrig någonsin kommit i närheten av i akademin, vilket allt mer framstår som en trist, automatiserad, tom och intellektuellt död plats. Det är inte där den nya och nödvändiga kunskapen och förståelsen för vad det innebär att vara människa och leva sitt liv på ett vuxet och ansvarsfullt sätt tillsammans med andra vuxna människor kommer att växa fram.

Här kommer de två monografier som jag fått publicerade på bokförlag, vilka ger en bild av min resa fram till den mer självständiga tänkare jag idag vågar se mig som. I vederbörlig ordning följde jag akademins regler och blev docent. Där tog min akademiska karriär slut, inte för att jag slutade utvecklas eller för att jag inte har mer att ge utan för att jag vägrar anpassa tänkandet efter konventioner som hindrar mig att utvecklas. Efter att Kung Alkohol. Och andra drogaktörer, publicerats och jag hållit min docentföreläsning började jag på allvar skriva och tänka kring sådant som verkligen intresserar mig, det vill säga kunskapsutveckling och kulturens väsen. Och jag använder de kanaler och verktyg som jag anser bäst lämpade för kunskapen, inte de kanaler som anses meriterande. Jag har gjort mina hundår i produktionsindustrin och sökte mig aldrig till universitet för att göra karriär. Jag vill inte luta mig tillbaka och vila på uppnådda meriter, jag vill fortsätta att lära och utvecklas som tänkare. Och efter vårt möte i tisdags vände jag hemåt fylld av inspiration och tillförsikt. Det har känts motigt ett tag och jag har fastnat i orosloopar, men här under hösten har jag läst några viktiga och kloka böcker som gett mig viktiga nycklar till förståelse för mycket av det som framstått som fullkomligt obegripligt. Vårt samtal förstärkte den känslan!

Så här ser min resa ut i korthet: 2011 startade jag Flyktlinjer som är min oas i tillvaron, min ventil och den plats där tankar först sätts på pränt. Det är ett flöde av texter om allt och inget, personliga reflektioner över svårigheter och tillkortakommanden blandat med kritik mot (bland annat) rådande utbildningspolitik och filosoferande. Jag kastar ut texterna som kommer till mig i stunden och det viktiga där är att jag får vara fri i tanken. Snart är jag uppe i 4000 poster. Jag har bland annat skrivit lite över 100 poster om Nietzsches samlade verk och har fortfarande som ambition att reflektera över alla kapitel i Mille Plateaux, men än så länge har det bara blivit fyra serier med poster. När jag började på min nya bok om kulturforskning, som bygger på Deleuze tankar om samtal, nomadologi och rhizom, fastnade jag i serien poster om refrängen, men jag hoppas kunna ta upp tråden igen. Jag fastnade även i serien om Heidegger efter ca 30 poster. Så där måste det få vara. Flyktlinjer är inte en megafon för färdiga tankar, det är en öppen plats att tänka på. Om och när jag känner mig tvingad att skriva något eller om det finns rigida formkrav (som jag inte förstår meningen med), vilka jag måste anpassa mig efter, går det trögt. Jag bloggar för att hålla igång tänkandet och skrivandet lika mycket för att dela med mig av mina tankar. Återkommer till det.

Allting började för mig med avhandlingen och jag kommer aldrig att glömma känslan när böckerna kom från tryckeriet och jag öppnade kartongen. Det var enormt stort. Där och då bevisade jag för mig själv att grundskolans omdöme om mig var fel. Därför är jag stolt och tacksam över boken, och den läses faktiskt fortfarande, vilket är ovanligt med avhandlingar. Etnologi är ett ämne där man kan och får skriva mer berättande och det bidrar så klart till ökat läsvärde. Så här i efterhand inser jag att det var en förutsättning för att jag skulle kunna doktorera, att det var i ett ämne där man kan måla med språket och där formkraven inte var så rigida. Jag lydde mina handledare, men har i efterhand för mig själv bevisat att man visst kan göra mycket av det jag ville göra redan som doktorand. Frihet i tanken är oerhört viktigt för att utvecklas och jag har lärt mig mest genom att misslyckas.

Alldeles i slutet av doktorandtiden kom jag i kontakt med posthumanism i allmänhet och Latour i synnerhet. Därför föll det sig naturligt att använda hans tankar när jag började skriva på nästa bok, Kung alkohol. Och andra drogaktörer. Utan handledarnas vakande ögon och förmaningar kunde jag äntligen tänka och skriva fritt. Tanken var initialt att jag skulle intervjua nyktra alkoholister, men jag fångades av filosofin istället. Det var där jag kände att jag saknade kompetens och självförtroende. Även den boken är alltså ett körkort eller ett slags gesällbrev (jag är som sagt bagare och har ett sådant hemma på väggen). Den boken kan jag mer känna att jag fortfarande står för, även om tankarna är prematura och en del av innehållet hade skrivits om eller strukits ifall jag hade suttit med manuset idag. Daidalos antog den dock, och för det är jag stolt och tacksam, även om den inte säljer särskilt mycket. Jag har fått höra att jag erbjuder ett konstruktivt perspektiv på drogbruk/missbruk som inte är anklagande, vilket värmer, för det var tanken, att förstå ett komplext fenomen. Och det faktum att professorn på SoRAD, som var värd när man bjöd in mig dit för att presentera boken, avfärdade mig och min forskning med orden: ”Jag tycker att alkoholforskning ska vara kvantitativ”, ser jag som en bekräftelse på att mina tankar behövs, för en sådan trångsynt syn på forskning är helt förkastlig. Kan man inte hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt kan man inte kalla sig intellektuell. Boken handlar om kulturen i alkoholen och drogerna, och om alkoholen och drogerna i kulturen, och jag tycker fortfarande att det perspektivet behövs. Även om jag fått vara ute och föreläsa en del om boken har jag insett att alkoholforskning inte alls är lika kittlande för medierna som lastbilschaufförer. Också en värdefull kulturvetenskaplig insikt. Med ett öppet sinne finns det så mycket kunskap och lärande att ta del av överallt, vilket man missar om man följer den akademiska vägen istället för kunskapen.

Efter att jag blivit docent ville jag höja ribban lite, inte fastna i något fack. Därför började jag blogga, för att lära mig mer om nätets logik och för att få en kanal där jag kan uttrycka mig fritt i realtid samtidigt som jag får respons på det jag skriver. Jag får inte så många kommentarer på bloggen, men via andra kanaler förstår jag att texterna jag skriver blir lästa och når spridning, särskilt bland lärare som bjudit in mig i deras community på Twitter. Och jag lär mig massor både om skrivande, kunskap och kultur genom att följa Flyktlinjers utveckling. Jag ser mig inte som dess skapare, jag ser mig mer som en nomad eller ambulerande smed som följer med och gör det bästa av det som kommer i min väg.

Efter några års bloggande väcktes tanken på att min stora bok om kultur och kulturforskning skulle kunna sättas samman av olika texter jag skrivit och publicerat på bloggen. På det sättet lurade jag mig själv att bli av med ångesten över att börja ett nytt och ambitiöst projekt. Jag hade redan ett råmanus. Det var så den första boken i serien Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle skapades. Den utgår från Deleuze text om samtalet och heter Samtal om samtal om kultur. Jag fick manuset antaget på ett förlag, men de krävde 80000:- för en första liten upplaga, så jag tackade nej och publicerade boken open access på nätet istället, 2016. Det har jag inte ångrat en sekund. Nästa bok serien, Studier av förändring, i rörelse, kom 2017 och utgår från tankarna om Nomadologin som Deleuze och Guattari utvecklar i platån om Krigsmaskinen (den boken har till dags dato laddats ner 2000 gånger, vilket jag är enormt tacksam för. Hur många som verkligen läst den har jag dock ingen aning om). Den sista boken Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, publicerades för en månad sedan. Där använder jag rhizom som begrepp för att förstå organisering, kunskap och kultur.

Jag ser de tre böckerna, så här i efterhand, som ett slags förarbete till den bok jag sitter och redigerar just nu. Det är tre skisser som kastats ut i offentligheten på vinst och förlust. Det är allt mer så jag ser på kunskapsutveckling, som en ändlös serie av upprepade försök. Jag blir inte och vill heller aldrig bli, färdig; det är vägen fram som är målet. Och som Håkan Hellström säger, det bästa har inte hänt än. Gillar den tanken, och återvänder ständigt till Boyes ord: Bryt upp, bryt upp, oändligt är vårt äventyr.

Den nya boken har ingen titel än men jag ser den som mitt magnus opus, om jag tillåts vara lite grandios. Trots mitt livslånga dåliga självförtroende har jag inga problem att tänka stort, och idag vågar jag även tala om det; för jag vet av erfarenhet att inget som någon säger om mig eller mina eventuella misslyckanden kan skada min självkänsla och tron på att jag har något viktigt att säga. Det har tagit tid att nå den inre ro och trygghet jag känner idag och vägen hit har varit mödosam och fylld av problem, men jag har lärt mig massor och känner idag att det har varit värt varenda minut av resan, som fortsätter.

Jag förväntar mig verkligen inte att du läser allt, men nu vet du i alla fall lite om hur jag ser på texterna jag åstadkommit i livet hittills.

söndag 16 december 2018

Att förlora sig i lusten att lära

Trots att vi vet att en av de allra viktigaste förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling är lugn och ro och även om forskning visat att tålamod inte bara en dygd, utan också en värdefull kompetens som är helt nödvändig för intellektuell mognad, talar vi om behovet av att EFFEKTIVISERA skolan samt den högre utbildningen och utsätter verksamheterna för ständiga krav på besparingar och nedskärningar. Kunskap, bildning och vishet, vilket både mänskligheten och livet på jorden är i desperat behov av, kräver tid och kan bara utvecklas i frihet; genom att det finns möjlighet, och förståelse för vikten av, att kunna förlora sig i lusten att lära.

Man kan googla fokuserat och målstyrt. Det går att effektivisera informationssökning. Om man vet vad man söker kan vägen dit kortas och resultatet utvärderas. Maskiner är redan idag bättre än människor på detta, och utvecklingen går rasande fort. Kunskap är något annat, liksom bildning och vishet; det är MÄNSKLIGA egenskaper och värdefulla kvaliteter som inte kan tvingas fram. Utan tålamod och förståelse för komplexiteten i frågan kan ingen ny kunskap utvecklas, och bildningen utarmas, liksom förståelsen för vad vishet är och hur den kan användas.

Idag finns varken tid, eller förståelse för värdet i, att försjunka i tankar som får ta den tid de tar och som förflyttar en till platser man kanske inte hade en aning om existerade. Tiden finns allt mer sällan att förlora sig i böcker där tankarna om ämnet man söker kunskap om får ta plats och det finns utrymme för både bredd och djup. Att skriva böcker räknas inte ens som en merit i dagens akademiska värld, och i den högre utbildningen blir böckerna allt mer specialiserade, pedagogiska och målstyrda, om de nu inte ersätts med artiklar, kompendier eller Google (för att spara pengar).

Stress och press och krav på prestation och mätbara resultat föröder förutsättningarna för lärande och utveckling. Tiden som finns att läsa lite längre texter krymper hela tiden, liksom tiden att skriva texter som går på djupet och som inte väjer för komplexitet. Fokus är riktat mot SVARET samtidigt som det blir allt svårare för allt fler att förstå vad som egentligen var FRÅGAN.

Att förlora sig i lusten att lära betraktas som slöseri med tiden. Både forskare, lärare och elever/studenter förväntas tänka och agera strategiskt för att vinna fördelar i den konkurrens som antas leda till bättre kvalitet på alla områden. Vi dras på detta sätt in i ett allas krig mot alla. Tillvaron går allt mer ut på att kämpa med varandra för att vinna personliga fördelar på andras bekostnad. Och den som förlorar sig i lusen att lära betraktas som en hopplös romantiker eller verklighetsfrånvänd flummare; en bakåtsträvare. Hur hamnade vi här? Hur kunde synen på kunskap som mänskligheten vördat sedan upplysningen förändras så snabbt?

Bryter man mönstret och betraktar samtiden lite från sidan ser man hur mänskligheten återigen dansar kring ett slags guldkalv som kräver att man försakar allt för dyrkan av pengar och tillväxt. Och så upptagen av att vinna fördelar på andras bekostnad är man att man inte ser att guldet man satsat allt som verkligen betyder något på i själva verket är sand. Tomheten växer och sökandet efter syndabockar intensifieras. Akademin avakademiseras, politiken populariseras och fördumningen sprider sig. Till vilken nytta? Vad menar vi ens med nytta idag?

För att förstå krävs tid och möjlighet att tänka efter, tid och förståelse för samtal där man tänker efter och lyssnar mer än man talar. Fler behöver oftare förlora sig i lusten att lära och kunskapens egenvärde behöver uppvärderas av det enkla skälet att allt annat beror på det, på hur vi ser på och värderar kunskap, bildning och strävan efter vishet.

lördag 15 december 2018

Hermeneutik, positivism eller forskning?

I takt med att forskning blir en allt mer formaliserad, kontrollerad och målstyrd, samt dessutom ekonomifokuserad och kvalitetssäkrad verksamhet, flyttas ansvaret för forskningens utförande allt mer från den enskilde forskaren till ett administrativt system där andra aktörer har makten, vilket förändrar forskarens roll i skapandet av kunskap och hotar att reducera landets högst utbildade människor till regelföljande utförare av något som allt mer betraktas som tjänsten forskning. Det är olyckligt av många olika skäl, dels riskerar forskarnas kompetens att förflackas, eftersom den allt mer sällan kommer till verklig användning, dels förflyttas makten över kunskapsprocessen från forskarkollegiet till linjeorganisationen som arbetar på politikernas uppdrag. Forskning riskerar att förvandlas till en produktionsverksamhet bland andra. Denna syn på forskning leder till att forskarfrihet och grundforskning betraktas med misstänksamhet, eftersom det saknas tydliga mål och möjlighet att kontrollera verksamheten.

För att överleva i konkurrensen om medel tvingas forskare idag specialisera sig allt mer, vilket gör att överblicken går förlorad eftersom allt fler ägnar allt mer av sin tid åt att fördjupa sig i allt smalare och specialiserade ämnesområden. Som en konsekvens av detta förlorar allt fler forskare kontakten med forskare inom andra discipliner, där man arbetar med andra typer av frågor, teorier och metoder. Ska man hänga med i vad som händer inom det egna området hinner man inte hålla koll på andra områden, och stressen och pressen att publicera sig och skriva ansökningar gör att det växer fram en föreställning om att det egna området är det enda området som det bedrivs verkligt viktig forskning. Tvärvetenskap talade man om runt sekelskiftet, men det har aldrig fungerat riktigt, dels eftersom man inte riktigt talar samma språk mellan disciplinerna som ska fås att samverka, dels eftersom det inte finns någon ansedd tidskrift där man kan publicera resultaten.

Som ett led i denna olyckliga utveckling blir det allt tydligare att allt fler identifierar sig allt med sitt eget ämne och den uppsättning metoder man använder där. Allt färre ser sig därför olyckligtvis som forskare i betydelsen, någon som upparbetat en bred kompetens och djup erfarenhet av att söka kunskap och bedöma forskningsresultat förutsättningslöst. Allt fler ser sig allt tydligare som antingen hermeneutiker eller positivister. Och som en följd av detta uppstår det allt oftare destruktiva debatter om vem som har den bästa metoden och vilken forskning som är mest värd, vilket hämmar kunskapsutvecklingen i samhället. Som det inte vore illa nog öppnar den här utvecklingen upp för allehanda kritiker som av olika anledningar tar chansen att försöka ifrågasätta ämnesinriktningar och discipliner som inte faller dem på läppen, ofta för att resultaten går på tvärs mot deras ideologiska övertygelser. När forskare inte ser sig som forskare utan som företrädare för ett intresse och försvarare av en uppsättning metoder sätts den vetenskapliga granskningen ur spel och forskarna vänds mot varandra i en kamp om makt (över tanken). Kritiken mot genusvetenskap, till exempel bedrivs på flera fronter, av både ledarskribenter och positivistiskt inriktade forskare.

Jag vill se forskning som en generell, generisk kompetens, som utgör grunden för det kunskapssamhälle som idag bara existerar i offentliga dokument och i människors drömmar och föreställningsvärldar. Forskning handlar inte om att specialisera sig, utan om att hela tiden försöka överskrida rådande begränsningar, om att sträcka sig bortom kunskapens nuvarande gräns. Ny kunskap är per definition NY. Vet man på förhand var kunskapen finns och hur den ser ut behövs inte forskarkompetens för att skaffa fram den. Kontrollerad, målstyrd och kvalitetssäkrad forskning som leds av politiker, näringslivet eller högskolornas styrelse är inte FORSKNING. Och den som bara förstår, behärskar och erkänner en enda metod eller uppsättning metoder som vetenskaplig, menar jag inte kan eller bör få kalla sig FORSKARE, inte i ett samhälle där KUNSKAPEN verkligen står i centrum. Kan man inte svara på frågan: Vilka kunskapsteoretiska utgångspunkter vilar din forskning på? Ja, då är man inte forskare.

Dagens forskarutbildningar blir i linje med utvecklingen allt mer specialiserade, och allt fler tvingas läsa allt mer taktiskt och liera sig allt tydligare med ett allt smalare kunskapsområde. Forskare ska inte göra karriär, forskare ska forska och forskning handlar om att följa kunskapen dit den tar en och sedan bedöma resultatet kritiskt på kunskapens egna premisser, inte utifrån någon mall, en uppsättning rigida regler eller inomdiciplinära traditioner.  

Positivister och hermeneutiker i hela världen, förenen eder och kämpa tillsammans för forskningens frihet och kunskapens förlösning. Verkligt viktigt vetande växer fram mellan människor, i gemensam strävan över disciplingränser efter insikter som man inte vet på förhand var och om de finns eller ens ifall man behöver dem. Att jag skrev min avhandling om lastbilschaufförer betyder inte att jag inte kan forska om alkohol och droger, men idag är det ett legitimt skäl att inte ens skicka min artikel till peer-rewiew. På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen av detta? Och om inte kunskapen gynnas, men tjänar då på att forskare gör och tänker på de sätt som idag blivit mainstream?

fredag 14 december 2018

Om en miljon år ...

På SVT-Play finns en serie program om framtiden och utveckling av AI. Jag såg första avsnittet med viss skepsis, vilket jag alltid gör när jag hör någon tala om framtiden som om den existerade och vår väg dit var utstakad. Det andra eller tredje avsnittet handlade om människan och livet om en miljon år. Det tittade jag inte på. Jag har sällan känt mig så förolämpad som tänkande, kritiskt analyserande människa. Uppenbarligen har ingen humanist, filosof eller inkännande människa varit med i arbetet med att skapa programserien, för den bygger på tanken att endast maskiner och datorer kan utvecklas, och att människan måste anpassa sig efter en teleologisk utveckling. På sidan där programmet presenteras läser jag:
I premiäravsnittet ser vi hur artificiell intelligens snabbt blir starkare och smartare än vi är. Snart har AI medvetande och vilja. Vad händer då? Vi undersöker hur lätt AI kan krossa oss. Men vi har en plan för att överleva: Våra kroppar får växa samman med datorerna och det gör framtiden helt underbar. Det här är serien om vår framtid - när vi går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen.
Vem är vi i texten, undrar jag. Och vad bygger programserien på för människosyn? I mina öron låter det som en uppdaterad version av kristendomens urgamla, religiösa uppmaning till de troende att missionera och sprida den rätta läran om föreningen med Gud och evigt liv i utbyte mot lydnad mot prästerskapets överhet och påvens helighet. Tankarna i programmet presenteras som vetenskap, men är inte ens science fiction, det är bara fria (pojkrums)fantasier skapade av teknikdeterminister. Om vi människor vill kan vi redan idag bestämma oss för att vi ska sluta försöka sträva efter att skapa maskiner som vi sedan måste anpassa oss efter och istället försöka bli bättre på att vara MÄNNISKOR och utveckla ett mer inkännande, förlåtande och förstående samhälle som bygger på respekt och vördnad för livet här på jorden.

En miljon år är en ofattbar lång tid i framtiden. Ska det ens finnas någon mening med att fantisera om något som ligger så pass långt in i framtiden måste fantasin bygga på en realistisk övertygelse om att livet på jorden faktiskt överlevt. Utifrån hur det ser ut just nu i världen och med hänsyn tagen dels till den makt att förändra som mänskligheten förfogar över, dels till vilken typ av ledare som har och får makten idag, för att inte tala om klimatförändringarna och den rasande takt som den bilologiska mångfalden utarmas, ställer jag mig frågan om det ens är rimligt att anta att mänskligheten kommer att överleva det 21a århundradet. Programseriens ensidiga fokus på teknik är irriterande enögt, naivt och så tydligt ett resultat av vem man lyssnar på idag och vilka värden som överordnas. Framtiden är och har alltid varit en öppen fråga, just eftersom den alltid växer fram ut dynamiken i det som är här och nu och som uppstår mellan allt och alla.

Framtiden går inte att styra eller kontrollera, den går däremot att påverka, genom besluten som tas idag. Ett annat samhälle är alltid möjligt. Utvecklingen kan och kommer alltid att vara alternativ. Därför är alla profetior alltid mer en spegel av samtidens drömmar än en kvalificerad gissning om hur det skulle kunna bli. Drömmarna om framtiden såg annorlunda ut före och efter utbrottet av första världskriget, till exempel. Och på morgonen den 11 september 2001 tänkte man annorlunda än på kvällen samma dag. Samhällsförändring och historien är inga linjära processer; liksom evolutionen handlar det om slumpens spel i mellanrummen.

Tänker osökt på H G Welles bok, Världarnas krig, som handlar om hur mänskligheten attackeras av en tekniskt överlägsen och förment intelligentare, främmande livsform från yttre rymden. Mänskligheten har inget att sätta emot och tvingas inse att de kommer att tvingas kapitulera. Men så händer något. Den främmande livsformen visade sig ha glömt eller ignorerat det faktum att man saknade motståndskraft mot de virusstammar som människan under evolutionen lärt sig leva med. I Världarnas krig är det varken människans intelligens eller inkräktarnas överlägsna teknik som visar sig fälla avgörandet, utan en till synes obetydlig detalj i sammanhanget. I filmversionen har man intressant nog uppdaterat storyn, samtidigt som jag tycker att man missat något viktigt; där är det nämligen ett datavirus som fäller avgörandet, alltså något som människorna skapat.


Det är ett faktum att människan utvecklats här på jorden och att den första livsformen var bakterier, vilka utgör en förutsättning för livet. Kunskapen om bakterierna betydelse för vår hälsa är än så länge bara i sin linda, men det kommer hela tiden nya studier som visar på dess betydelse för allt fler olika aspekter av liv och hälsa, såväl på det mentala planet som det biologiska. Framtidsvisioner skapade av ingenjörer och teknikfrälsta tenderar att glömma det faktum att liv och samhällsutveckling är KOMPLEXA processer. Allt talar för att Jorden är den enda plats i hela Universum som människan kan överleva som MÄNNISKA på. Till det unikt mänskliga hör en lång rad egenskaper, som till exempel förmågan att drömma om och önska sig det omöjliga, även man vet att det är omöjligt. Och genom historien har människan överskattat sin egen förmåga och ignorerat tillsynes obetydliga detaljer. Inget talar för att den egenskapen kommer att förändras inom de närmsta 100 åren, och just därför menar jag att fantasier som sträcker sig så långt in i framtiden är mer till problem än hjälp i kampen för överlevnad här och nu. Förutsättningen för att det ska finnas någon som helst mening med att spekulera om framtiden är ju att människan inte utplånar sig själv genom att föröda planeten vi bor på och livet på jorden som vi är ett resultat av.

Djävulen bor i detaljerna, brukar man säga; underskatta aldrig slumpen!

torsdag 13 december 2018

Måste det bli riktigt illa innan det kan bli bättre?

Frågan i rubriken är berättigad, för det ser inte alls bra ut idag, i Sverige, Europa eller världen. På många sätt är det paradoxalt nog bättre än någonsin, det verkar de flesta som satt sig i i saken vara överens om. Finns ingen anledning att vara alarmistisk säger de som menar att allt ordnar sig med tiden. Fast klimatförändringarna och hoten som går att förknippa med det är ingen liten sak, ingen detalj i sammanhanget som överskuggas av alla positiva siffror. Tar vi inte hotet mot klimatet på ALLVAR spelar ingenting av allt det andra någon som helst roll. Delvis är det också så att mycket av det som lyfts fram som positivt har en direkt negativ påverkan på just miljön. Allt och alla hänger ihop och måste samarbeta för att garantera hållbarheten och för att inte hota livet på jorden.

Fångade upp en insändare i DN, om just detta ämne som ligger mig så varmt om hjärtat och jag just denna vecka också ägnar lejonparten åt. Idag är den sista av tre med seminarier om hållbarhet tillsammans med ingenjörsstudenterna (som jag lär mig väldigt mycket av). Insändaren, gårdagens budgetbeslut och seminarierna väcker så många olika tankar.
Människor fattar inte att det är allvarligt, att det måste ske en förändring inom kort för att kommande generationer ens ska kunna leva på denna planet. För att de ens ska kunna se snö och andas frisk luft utan att få lungsjukdomar senare i livet. Människor måste börja förstå att det inte hjälper att bara sopsortera hemma.
Det må låta alarmistiskt, men om man väljer att skylla på budbäraren eller har problem med anslaget är man mer del av problemet än av lösningen. Ingen tjänar på överdrifter, men för att kunna genomföra åtgärderna som krävs måste allmänheten väckas ur villfarelsen om att klimatet är ett särintresse som måste balanseras mot andra intressen. Budgeten som klubbades igenom av riksdagen igår är ett dråpslag mot samhällets långsiktiga arbete för att förändra samhället. Tilliten till marknadskrafterna och människors rationella förmåga, vilket är motivet för att sänka skatten, är antingen naiv eller cynisk. Ökade klyftor och neddragningar i all offentligfinansierad verksamhet, att som är GEMENSAMT leder till ett ökat fokus på jag och mig och mitt; vi får ett narcissistiskt och egoistiskt samhälle. Det jag gör som individ eller Sveriges klimatpåverkan spelar i det stora hela ingen roll, säger försvararna av den politik som leder till skattesänkningar. Det är cyniskt, för det är just eftersom så många tänker och agerar på det sättet som vi har de problem vi förr eller senare tvingas hantera, om det nu inte redan är försent.
I somras blev jag rädd. I stora delar av världen, även länder som inte brukar uppnå mer än 25 grader på somrarna, gick temperaturen upp till 40 grader. Människor dog på grund av hettan. I Sverige tog det slut på fläktar i affärerna. Brandmän var fullt upptagna landet runt. Det brann på ett antal platser i Sverige och vi behövde kalla in brandmän och flygplan som kunde släppa vattenbomber över våra svenska skogar som höll på att gå upp i rök, bokstavligt talat.
Jag tror inte så många tänkte på varför det kan ha blivit så här. De flesta tänkte väl ”Gud vad skönt med värme”, ”äntligen”, men jag kände snarare ångest. När halten av växthusgaser ökar i atmosfären stannar mer värme kvar vid jordytan. Det är därför det blir så varmt. Och det kommer bara bli varmare och varmare om vi inte gör något nu.
Halten stiger på grund av att vi människor åker för mycket bil, flygplan, shoppar för mycket och släpper ut för mycket koldioxid. Men också på grund av vårt stora köttätande.
Problemet är att klimatet förändras av just det som vi idag betraktar som tecken på ett gott liv. Just det som många människor drömmer om och vill ha mer av är det som ger upphov till klimatförändringar, men också hälsoproblem. Det krävs radikala omställningar i vardagen och alla måste förändra sina liv. Det räcker inte att sopsortera, köpa ekologiskt och ta bussen till jobbet. Det är inte enskilda beslut och isolerade handlingar som leder till att problemen stadigt förvärras och kanske redan försatt mänskligheten och livet på jorden i en situation som gör att det redan är försent; det är vårt sätt att leva och det vi vant oss vid att ta för givet som är problemet. Problemet är att mycket av det vi ser som gott och klokt är just det som driver på klimatförändringarna. Det är ingen enskilds fel att vi hamnat där vi är, men alla som inte arbetar aktivt på att skapa lösningar är del av problemet. Vi får inte det samhälle vi önskar oss, utan det vi FÖRTJÄNAR. Klimatångest är därför lika illa som förnekelse. Ansvaret för förändringen som måste till är allas, och kaoset i riksdagen visar att vi inte kan lita på politikerna. Donald Trump visar att tilliten till en stark ledare aldrig kan vara någon lösning på någonting, tvärtom. Kristersson sa sig vara den vuxne i rummet, men han agerar som ett barn. Jag får flashbacks till konflikterna med min syster när vi var barn, som gick ut på vem som var vuxnast. Det handlar inte om VEM som är vuxen, utan om allas gemensamma ansvar för det som bara kan förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt TILLSAMMANS.
Det är absurt hur människor kan slänga skräp rakt på marken, flyga flera gånger per år och njuta av det. Har de ingen empati för deras barn? De förstör ju livet för dem de älskar mest.
Det inte klokare politiker som förhandlar fram bättre internationella avtal som är lösningen. Klimatet står och faller med vad du och jag gör i vardagen. Först när vi förstår det, vi som befolkning och mänskligheten som helhet, kan den förändring som krävs komma till stånd. Sedan handlar det bara om tillit och tålamod. Alarmismen krävs för att väcka världens befolkning, men det är i vardagens detaljer och små och till synes triviala förändringar som utvecklingen mot ökad hållbarhet sätts i verket.
Samtidigt har jag full förståelse för människor som inte har tillräckligt mycket pengar för att köpa ekologiskt eller ta tåget. Det är dyrt att vara miljövänlig på vissa sätt. Men man måste kunna hitta saker man själv kan göra utan att det ska påverkas av den ekonomi som man har. Det kostar inte att gå ut och plocka skräp.
Att AVSTÅ från att flyga kostar inget. Att SLUTA äta kött och att börja cykla eller åka tåg till jobbet är gratis och dessutom hälsofrämjande. Talet om att det skulle vara dyrt att leva miljövänligt bygger på den naiva önskan om att man inte ska behöva avstå från något av allt det man önskar sig. Betänk att det är de rikaste och mest välmående samhällena på jorden som skapat problemen som alla tvingas hantera. Att välja den ingången eller att säga att en svensk flygskatt leder till att man flyger från Kastrup istället, är ett argument som fungerar i debatter i TV, men det löser inte problemet, det förhalar utvecklingen och bidrar till klimatförändringarna. Det är kortsiktigt, cyniskt och egoistiskt.
Det måste vara så att människor är för lata. De är för lata för att bry sig och tror att alla andra ska göra det åt dem, och det är inget hållbart tankesätt, varken för oss eller för klimatet.
Jag tror inte människor är för lata. Människor är MÄNNISKOR på gott och på ont. Och det behövs kunskap om hur människor och kultur fungerar. Kunskapen om förutsättningarna för förändring är avgörande för att en politik som faktiskt är hållbar, det vill säga inte bara låter bra och hjälper människor att hålla fast vid sina villfarelser och önskningar, ska kunna utvecklas och sättas i verket. Så länge majoriteten väljer att rösta på politiker som säger sitta inne med lösningen eller sätter sin tillit till experter som pekar på studier som visar att oron är överdriven kommer vardagen att rulla på som tidigare, vilket vi vet är grunden till problemen. Det finns inga genvägar, varken till kunskap eller långsiktig hållbarhet. Förstår vi det är halva slaget vunnet och alarmismen kan överges för konstruktiva samtal i vardagen om vad man kan och måste göra för att vårt sätt att leva idag inte ska äventyra kommande generationers möjligheter att välja väg i livet.
Vi kommer att dö om vi inte minskar våra koldioxidutsläpp, fortsätter äta kött och shoppa lika mycket. Om vi inte gör något de kommande fem åren så kommer det bara gå neråt. Då har vi inte längre någon chans att vända på problemen. Extrema katastrofer såsom tsunamis, jordskalv och extrema oväder blir vanligare. Vi har också kommit upp allt mer i extremtemperaturer runt om i världen. Dessa är bara några av de problem vi människor skapat de senaste åren. Tänk på det!
Ta in och hacka i er! Det finns inget annat sätt att finna en lösning. Utan sjukdomsinsikt finns ingen möjlighet att hitta eller skapa lösningar. Det är inte symptomlindring som krävs, utan förebyggande åtgärder.
Ta cykeln, gå eller åk kommunalt i stället för bil. Sopsortera hemma. Ta tåget i stället för flyget. Det är nästan på den nivån så att man borde sätta upp en lapp på kylskåpet där det står ”vi kommer att dö om vi inte gör något nu”. Jag bryr mig om mycket miljön. Det kan man ju kanske förstå vid det här laget. Hemma hos mig sopsorterar vi, åker tåg, går mycket och köper ekologiskt. Snälla, tänk på miljön! Tänk på oss i nästa generation. Tänk på vad ni har gett den kommande generationen. Ni har lämnat massa skit som vi nu måste ta hand om. Vilken fin present!
Fast det håller inte att tala om vi och dem. Att jag inte äger en bil utan åker kollektivt eller promenerar, att jag inte äter kött, sopsorterar, köper ekologiskt och rättvisemärkt samt på det stora hela försöker hålla nere min konsumtion gör mig inte till en bättre människa och det ger mig ingen rätt att skuldbelägga andra. Egoismen och liberalismens övertygelse om individens förmåga, tron på människans inneboende rationalitet och humanismen fokus på Homo Sapiens Sapiens leder till den arrogans och ignorans som banar väg för rådande poltik och den kultur som förnekas så fort dess konsekvenser blir obehagliga. Det handlar inte om jag och vi mot dem; vi står och faller med VARANDRA.

Fatta, det är allvar nu! Låt oss inte tala om allt vi INTE kan göra längre. Låt oss fokusera på och samtala om allt vi skulle kunna göra istället. Effektiviseringarna som idag ger oss höga BNP och ökande ekonomiska vinster skulle kunna fördelas bland befolkningen och användas för att låta resorna ta den tid de tar, om man reser miljövänligt. Vi behöver kanske, när allt kommer omkring, avstå från något; vi kanske istället kan vinna på omställning och bli lyckligare, mer hälsosamma och solidariska. Vi behöver byta perspektiv och se över våra grundläggande värderingar. Det är ingen enkel lösning, men det är förutsättningen för det nödvändiga och hårda arbete som krävs för att finna lösningar som faktiskt fungerar.

onsdag 12 december 2018

Rättssäker examination, i teori och praktik

Vad innebär det i praktiken för mig som lärare, att undervisning och examinationer ska bedrivas rättssäkert? Och hur uppfattas talet om rättssäkerhet av studenterna? Detta funderar jag ofta på eftersom det är något som skaver här. Som lärare känns det som jag sitter med Svarte Petter på hand, för det är på många sätt ett omöjligt uppdrag. Som jag ser det är mitt uppdrag att skapa förutsättningar för lärande, att undervisa och handleda samt bedöma uppgifter, sätta betyg och rapportera in resultat. Rättssäkerhet handlar dock inte om något av detta. Som lärare har jag kompetens att arbeta med innehåll och kunskapskvalitet, medan rättssäkerhet handlar om form. Det är sjävklart svårt att skilja det ena från det andra och jag förstår också att form är viktigt; det är kraven på rättssäkerhet jag vänder mig mot.

Anledningen till att jag känner och skriver som jag gör är att jag som lärare befinner mig mitt emellan, att jag har att jämka samman linjeorganisationens krav på tydliga regler och studenternas svårigheter att förstå vad kunskap är och högre utbildning går ut på. Kravet på rättssäkerhet riktar fokus på formen för utbildningen; deadlines, antalet omexaminationer, betyg, datum för när kursplaner, scheman och kurshemsidor ska vara publicerade och så vidare. Dagens studenter arbetar ofta vid sidan av, ibland heltid, vilket gör att alla ändringar i schemat genererar en störtflod av frågor och missnöje. De har ju blivit lovade saker. Och det är läraren som får ta skiten och organisera allt, enligt studenternas önskemål och i vederbörlig ordning framförhandlade krav. Tiden jag får för att leva upp till kraven och tiden det tar att administrera kurserna jag undervisar på, är en ekvation som blir allt svårare att få att gå ihop. För varje år som går krymper tiden jag har att hålla mig a jour med mitt ämne och utvecklas som lärare, vilket gör att jag över tid arbetar allt mindre med det jag är (forskar)utbildad att arbeta med och allt mer ägnar mig åt administration av ett system för produktion av standardiserade resultat. Ju mer rättssäker utbildningen blir, desto mer hamnar kunskapen och lärandet i skymundan och betraktas mer och mer som ett slags trivial formalitet. Så byggs INTE ett kunskapssamhälle.

Det tär på mig att tvingas anpassa innehållet och kunskapen efter juridiskt bindande dokument. Istället för att ägna mig åt lärande och kunskapsutveckling tillsammans med studenterna hamnar jag allt oftare i förödande debatter om regler och skrivningar av olika slag där frågorna handlar om vad JAG menar, vad jag vill ha och vad studenterna ska göra för att klara sig på tentan eller få godkänt på uppsatsen. Dagens utbildningssystem fostrar allt mer hjälplösa medborgare som är bra på att följa regler, vilket är förödande för demokratins utveckling. Hur ska våra folkvalda kunna hantera en framtid som idag är mer öppen än någonsin och dessutom fylld av stora problem och utmaningar, om de inte har förmågan att tänka kritiskt, självständigt? Vad händer med samhällen och organisationer där alla är bra på att följa order men bara ett fåtal kan ta och försvara EGNA beslut och ståndpunkter?

Fokus i högskolans utbildningsverksamhet riktas idag allt mer mot mot MÅLEN, men i den högre utbildningen handlar studierna inte om att nå utan om att överskrida målen samt om att försvara resultatet av arbetet man lagt ner. Kunskapen som forskare söker finns alltid bortom horisonten och först när man funnit den kan man bedöma den, på dess egna premisser. Det är också vad jag som lektor utbildats till, att BEDÖMA vad som är bra och vad som håller samt att argumentera för det jag kommer fram till. Kunskap är har inget med juridik att göra. Det juridiska systemet är skapat för att skipa rättvisa, medan skolan och utbildningssystemet byggts upp för att tillgodose framtida generationers behov av kunskap. Det är ingen rättighet att få ett betyg eller en examen, det är en belöning för väl utfört arbete.

Självständighet, kritisk analytisk kompetens, förmåga att ta ansvar, förståelse för värdet av kunskapens karaktär och svårigheten med att visa tillit, är unika mänskliga kvaliteter som aldrig kan standardiseras eller överföras från en lärare eller ett utbildningssystem till elever och student. Vägen till bildning och vishet är en strapatsrik resa i okänd terräng som man måste utföra på egen hand; det finns inget mål man kan nå (så snabbt och effektivt som möjligt), är det kunskap man söker är det vägen som är målet. Dagens skola och högre utbildning handlar som sagt tyvärr allt mindre om kunskap och lärande och allt mer om kompetens att förstå och följa regler. I en kunskapsskola lägger man grunden för en framtid där himlen är gränsen man strävar efter. En kunskapsskola fungerar som en trampolin; ju hårdare den är och ju mer motstånd den bjuder, desto längre och högre kan den som använder sig av den för att ta sats hoppa. Dagens skola producerar nyckeltal på ett kontrollerat sätt och når (i bästa fall) upp till lägsta godtagbara standard.

Ingen vill ha en skola där elever och studenter är rättslösa och utlämnade till lärares godtycke, men det håller inte som argument för den kunskapsvidriga omvandling av högre utbildning vi är mitt uppe i just nu. Ett utbildningssystem som inte sätter kunskapen och lärandet i centrum må vara rättssäkert, men det är också ett GIGANTISKT slöseri med tid och pengar eftersom hela systemet bygger på en omöjlig dröm om att förverkliga orimliga önskningar.

tisdag 11 december 2018

Swish säger det, så säljs all objektivitet och oberoende ut

Efter att riksdagen beslutade om att Public Service skulle finansieras via skattsedeln har många försökt driva opinion mot beslutet; som trots allt antogs av en majoritet. Det blev dock ingen folkstorm, vilket får mig att misstänka att kritikerna nog var de som inte betalat licensen. Jag har dock alltid betalat. Först gjorde jag det under protest, men efter att jag blev vuxen på riktigt har jag gjort det utan att knorra, även under året efter skilsmässan då jag levde under existensminimum. Det är nämligen viktigt för demokratin att det finns en oberoende medieaktör som har uppdraget att tillgodose HELA befolkningens behov.
Att bedriva sändningar i allmänhetens tjänst innebär i huvudsak att det ska finnas en mångfald genom ett mångsidigt utbud, spegling av förhållanden i hela landet och en variation i produktionsformer. Det ska vidare finnas en allsidig nyhetsverksamhet och ett brett kulturutbud tillgängligt för hela publiken. Bolagen ska särskilt tillgodose behov hos vissa målgrupper, nämligen barn och unga, personer med funktionsnedsättning och minoritetsspråksgrupper. Denna sändningsrätt ska utövas sakligt, opartiskt och med hänsyn till den enskildes privatliv och till televisionens respektive radions särskilda genomslagskraft.
Jag minns hur det var innan reklam-TV slog igenom; hur olika aktörer ondgjorde sig över hur uselt utbudet var och hur mycket bättre det var i USA. Historien har visat att påståendena inte var sanna och att löftena om hur bra det skulle bli var minst sagt överdrivna. Det som hände var dels att Public Service såg sig tvingade att delvis anpassa sig efter reklamkanalernas flamsiga snuttefiering, dels att man konkurrerades ut av riktade betalkanaler och inte kunde sända lika mycket sport. Och sedan kom Netflix, HBO och andra avgiftsfinansierade kanaler som erbjöd delvis samma sak som vi tidigare fick genom att betala TV-licensen. Kanske, förhoppningsvis, kan det nya sättet att finansiera Public Service leda till att ekonomin förbättras och kvaliteten ökar. Demokratin behöver det!

Försöken att framställa Public Service som propaganda från staten bygger på samma felaktiga och illvilliga tankefigur som talet om att skatt är stöld. Innehållet, utbudet och Public Service uppdrag kan och ska omförhandlas kontinuerligt, för att följa med i utvecklingen, och försöken att underminera den processen genom att misstänkliggöra medarbetarna på SR och SVT är djupt problematiska. För att Sverige även fortsättningsvis ska vara ett öppet och demokratiskt samhälle behövs en fri och oberoende mediekanal. Och enda sättet att garantera det är att medborgarna går samman och äger den kanalen tillsammans och förvaltar den gemensamt.

Vad än de så kallade Swish-journalisterna (ingen nämnd, ingen glömd) säger är de varken fria eller oberoende. Inga medier kan sägas vara helt fria och oberoende, men Public Service styrs åtminstone av regler och granskas hela tiden. Och dess uppdrag är enligt avtalet med staten att tillgodose alla medborgares och även samhällets/demokratins långsiktiga behov. Mediehusen som blir allt större och ofta ägs av multinationella bolag svarar endast inför aktieägarna och lever på reklamintäkter, vilket styr både utbudet, inriktningen och vad man väljer att rapportera om. Betalkanaler ger tittarna vad de vill ha och måste anpassa sig efter målgruppens nyckfulla behov av lättsmält underhållning. Minst fria av alla är som sagt journalisterna som finansierar sin verksamhet via Swish, för de blir snabbt slavar under uppmärksamheten som betalar deras uppehälle; de lever på människors affekter och skapar inte sällan upprörande nyheter för att tillfredsställa bidragsgivarnas behov av nyheter. Inte sällan uppstår därför ett slags symbios mellan Swish-journalisten och de som ger bidrag till verksamheten, vilket ofta leder till radikalisering.

Problematiskt nog lever övriga medier, genom den logik som skapats på marknaden för rapportering och granskning, på att misskreditera och misstänkliggöra Public Service, vilket är allvarligt. Demokratin bygger på tillit och kritisk granskning av makten, men där och när Public Service försvagats eller utsätts för ständiga attacker och antydningar om att man brister i opartiskheten blir medierna själva makthavare. Därför hoppas och tror jag mycket på den nya finansieringsmodellen som garanterar långsiktig finansiering av Public Service.

Oavsett vad man tycker om utbudet och innehållet behöver vi Public Service, för demokratins och den långsiktiga hållbarhetens skull. Makten måste vara delad för att inte äventyra balansen mellan olika instanser. Förr var alla professorer garanterade frihet i forskningen från det att de antogs till dess de gick i pension, och det fanns ett skäl till det. Kunskap kan bara skapas om man som forskare kan och får följa kunskapen dit den tar en. Idag lovar politikerna väljarna arbete, och sedan skyller man på forskarna och lärarna på högskolan när resultaten uteblir. Forskning ska vara samhällsnyttig, sägs det. Därför infördes systemet med befordringsprofessorer, vilket bygger på att forskare konkurrerar om skräddarsydda tjänster och riktade forskningsmedel, utan den trygghet som professorerna åtnjöt förr i tiden. Särskilt allvarligt är det när medierna ifrågasätter forskare som sysslar med ämnen som vissa ledarskribenter och Swish-journalister inte gillar. Där och när förtroendet för forskningen rubbas förlorar den högre utbildningen sin status, och därifrån sluttar det brant nedåt för demokratin, öppenheten och den långsiktiga hållbarheten.

Jag bloggar inte för att få uppmärksamhet och har valt att inte fiska efter likes. Visst vill jag bli läst och nå spridning med mina tankar, men det är för kunskapens skull jag bloggar och Flyktlinjer saknar därför helt vinstintresse. Jag har inte ens funderat på att öppna upp för möjligheten att Swisha pengar, för det skulle innebära att jag sålde mig till marknadens nyckfulla känslosamhet. Kanske skulle jag tjäna pengar om jag öppnade upp bloggen för reklam, men det vore i så fall till priset av min frihet i ord och tanke som är värd mer än alla pengar i världen. Min anställning erbjuder mig den grundtrygghet som krävs för att jag ska känna mig fri och oberoende att följa kunskapen dit kunskapen tar mig.

Om någon av mina läsare tänker som jag och ställer upp mina grundläggande värderingar och kanske finner tröst och inspiration i texterna jag skriver får ni gärna hjälpa mig att dela länkar och sprida poster som ni gillar, och jag kommer gärna och föreläser mot arvode. Det är inte att sälja sig, tvärtom. Jag är inte beroende av arvodena och föreläser bara om det jag står för. Och pengarna jag tjänar återinvesterar jag i Flyktlinjer. Målet är att bygga en plattform för bildning och kritiskt granskande samtal om det samhälle och den kultur vi skapar tillsammans. Inte för min skull, utan för vår skull och för vårt samhälle, för demokratin och den långsiktiga hållbarhetens skull.

måndag 10 december 2018

Om vikten av att erkänna förment goda idéers skuggsidor

Jag har tidigare bloggat om Yuval Noah Harari, om hans bok 21 tankar om det 21:a århundradet, som är en bok jag verkligen kan rekommendera. Den är sprängfylld med kloka reflektioner och tankeväckande förklaringar som i alla fall hjälpt mig förstå den snabbt föränderliga och gäckande samtiden bättre, även om han väcker fler frågor än han ger svar (eller kanske just därför). Och det är naturligtvis också ett slags svar eftersom framtiden i vår samtid är mer öppen än kanske någonsin i mänsklighetens historia.

En sista bloggpost vill jag skriva, med utgångspunkt i ett citat hämtat från sidan 202 i boken. Här ger Harari förslag till hur man kan lösa upp motsättningar mellan företrädare för olika ideologier, trosinriktningar eller (vetenskapliga) paradigm. Det ser jag som samtidens kanske största problem, detta att man debatterar för att vinna genom att fokusera på fördelarna med ståndpunkten man identifierar sig med och rikta kritik mot problemen med motståndarens ståndpunkt. Det är så man vinner debatter, men det är inte så man utvecklar kunskaper eller bygger ett långsiktigt hållbart samhälle. Han skriver:
Till exempel har kristendomen gjort sig skyldig till stora brott som inkvisitionen, korstågen, förtryck av ursprungskulturer runt om i världen och diskriminering av kvinnor. En bekännande kristen kan ta illa vid sig av detta påpekande och replikera att alla dessa brott är en följd av ett fullständigt missförstånd av kristendomen. Jesus predikade bara kärlek, och inkvisitionen byggde på en befängd förvrängning av hans läror. Vi kan ha sympati för detta, men det vore fel att låta kristendomen komma undan så lätt. De kristna som känner avsmak för inkvisitionen kan inte bara två sina händer och förklara sig oskyldiga till sådana illdåd -- de borde i stället ställa sig några riktigt tuffa frågor. Exakt hur lät sig deras "kärleksreligion" förvrängas på detta sätt, inte en gång utan många? Protestanter som  skyller allt på katolsk fanatism rekommenderas att läsa en bok om de protestantiska bosättarnas förehavanden på Irland och i Nordamerika. På liknande sätt bör marxister fråga sig vad det var i Marx lära som banade vägen för Gulag, medan forskare bör fundera över hur det vetenskapliga projektet så lätt lånade sig till att destabilisera det globala ekosystemet och särskilt genetiker bör ta varning av hur nazisterna kapade darwinistiska teorier.
Ingenting är ont eller gott i sig. Därför är debatten förödande för framväxten av förståelse för komplexitet. Det handlar aldrig någonsin om antingen eller, utan alltid om mer eller mindre av både och. Därför behövs det samtal! Och det behövs ödmjukhet och kritisk granskning, inte bara av idéerna man INTE står bakom själv. Det räcker aldrig att slå sig till ro med en ideologi eller troslära som på pappret ser bra ut, för dess värde och betydelse kan endast avgöras med ledning av praktiken. Den som säger att kommunismen är förkastlig och pekar på alla som dog av svält i Kina eller i Gulag, samtidigt som hen pekar på kapitalismens framgångar, jämför det sämsta hos motståndaren med det bästa hos den egna ideologin.
Varje religion och ideologi har sin skuggsida, och oavsett vilken trosriktning du bekänner dig till bör du erkänna din skuggsida och undvika den naiva förvissningen om att "det kan inte hända oss". Den sekulära vetenskapen har åtminstone en stor fördel gentemot de flesta traditionella religioner, nämligen att den inte är skräckslagen för sin skuggsida och i princip är villig att erkänna sina misstag och blinda fläckar. Om du tror på en absolut sanning som uppenbarats av en transcendent makt kan du inte medge några fel -- för det vore ett grundskott mot hela din berättelse, men om du tror på felbara människors sökande efter sanning är det en oskiljaktig del av spelet att erkänna blundrar.
Samhällen skapas och kultur utvecklas ÖVERALLT av felbara människor som strävar efter det rätta, men bara där och när samhällsmedborgarna är ödmjuka och kan se kritiskt på sina egna försanthållanden finns en chans att utvecklingen blir hållbar. Religion är varken bättre eller sämre än liberalism och kapitalism, inte per se. Allt handlar om hur man agerar i samhället man lever i. Det är KONSEKVENSERNA av beslut och handlingar i vardagen och över tid som avgör vad som bra och vad som är dåligt. Parisavtalet om klimatet lanserades som en framgång, som lösningen på klimatproblemet. Sedan valdes Donald Trump till president och han sa upp avtalet och inte bara satsade på kol utan motarbetar även företags som sysslar med förnyelsebar energi. Det är inte ledarna eller ideologierna som förändrar världen till det bättre eller sämre, det är vanliga människor som agerar i vardagen, fullt upptagna med att få sina livspussel att gå ihop.  
När vi ska fatta de viktigaste besluten i livet skulle jag personligen ha mer förtroende för de som medger sin okunnighet än de som gör anspråk på ofelbarhet. Om du vill att din religion, ideologi eller syn på världen ska gå i täten är min första fråga till dig: "Vilket är det största misstag som din religion, ideologi eller syn på världen har begått? Vad fick den om bakfoten?" Om du inte har något seriöst svar, skulle åtminstone jag inte lita på dig.
Jag kan bara hålla med. Den som inte kan erkänna eller tar tag i problemen med dagens dominerande ideologier och stora berättelser är inte värd att lyssnas på. På Twitter och Facebook debatteras det för fullt och företrädare för olika ståndpunkter talar förbi varandra. I TV står den ena sidan och skyller alla problem på den andra, och man hänvisar till löften man gett "sina" väljare, och agerar som man vore jultomten. Folkvalda politiker har ansvar för samhället som helhet och deras uppdrag i en fungerande demokrati är att förvalta SAMHÄLLET på ett klokt och ansvarsfullt sätt; det vill säga politikerna arbetar på allas, även framtida generationers, uppdrag. Och så länge man inte talar om problemen med den egna ideologin är man inte värd att lyssnas på; det gäller alla, överallt, alltid.

Ingen ideologi är felfri och utan risker. Historien tog inte slut efter murens fall. Kapitalismen visade sig möjligen överlägsen kommunismen, men den står inte utan skuld och mänskligheten kan inte slå sig till ro med den. Kapitalismen är en mäktig kraft med förmåga att föröda livet på jorden. Problemet är inte att kapitalismen är ond, och det var heller inte problemet med någon annan ideologi (utom Nazismen). Problemet är människors aningslöshet, kortsiktighet och bristande intresse för kritisk analys och samtal över gränser och mellan både meningsfränder och motståndare. Om utgångspunkten är att du har rätt och jag har fel är det du som är opålitlig, oavsett vilken ideologi du företräder.

söndag 9 december 2018

Den svåra konsten att kommentera tentor konstruktivt

Den typ av text jag skriver mest, vid sidan av blogginlägg, tror jag är kommentarer på olika inlämningar. Det är en konst, både att skriva och att läsa kommentarer för att de ska bli den hjälp för vidare studier som synpunkterna är tänkta att vara. Ett problem som jag stött på på senare år är att studenterna klagar över att kommentarerna inte är personliga, det vill säga specifikt riktade till exakt den text som lämnats in. Jag skriver inte kommentarer på tentor på det sättet. När man rättar över hundra svar på samma fråga är det OMÖJLIGT att skriva unika kommentarer, dels för att tiden inte räcker till, dels för att många studenter brottas med samma problem. Och jag menar att man som högskolestudent måste kunna dra egna slutsatser om vad som gäller en själv och vad man kan bortse från; kan man inte det blir det svårt att läsa kurslitteraturen på det akademiska sätt som kännetecknar högre studier.

Jag brukar dela med mig av mina instruktioner och andra dokument, och det tänkte jag göra här med. Jag har redigerat kommentarerna för att de ska fungera på alla kurser där man skriver hemtentor med utgångspunkt i kurslitteratur. Nedanstående kommentarer har jag lämnat till alla som fått G på tentan. De som bedömts som VG fick en kortare kommentar om att allt fungerar och de som fick U fick detaljerade instruktioner om vad som krävs för att få G. Håll tillgodo:
Jag har läst din text och har bedömt det som godkänt. Nedan har jag listat lite saker som kan vara bra att tänka på för att utvecklas och för att öka chansen att du får VG nästa gång. Övning ger färdighet, tänk på det. Kommentarerna är allmänna och bygger på min läsning av samtliga godkända svar. Det är en viktig kompetens att kunna avgöra vad man själv behöver tänka särskilt på. Tänker även att det är bra att alla får del av de tips och råd som annars bara vissa skulle få. Hör av dig om något är oklart, annars är det bara att kämpa på.
Tanken är att ni ska lära er av kommentarerna. En hel del av er har utvecklats, men det är också oroväckande många som inte skriver namn överst, som inte hänvisar som man ska och som inte har en referenslista på slutet. Många skriver även att det tycker, anser och tror utan att förklara varför. Och det finns även väl många exempel på rena återberättelser av innehållet i böckerna. Detta har jag valt att lämna därhän i de flesta fall, men jag vill ändå påpeka för alla hur viktigt det är att ni läser kommentarerna ni får på alla arbeten ni lämnar in, noga och att ni även tänker på det som sägs i inlämningar framöver, annars kommer ni inte att klara av att ta examen. För att det ska bli progression utbildningen och er intellektuella utveckling är det viktigt att lära av era misstag.

När man skriver en hemtenta måste man förhålla sig till innehållet i boken/böckerna. Om man bara återger vad som står där blir texten ett osjälvständigt referat, och skriver man om innehållet utan att hänvisa till och förhålla sig till författarens tankar blir det märkligt. Hemtentauppgifter handlar om att visa prov på kritisk argumentation och självständigt resonerande. En samling påståenden om hur det är räcker inte och ett citat kan aldrig ersätta den egna förklaringen. Ni kan ha med citat, men de får aldrig tala för sig själva. I en argumentation visar man läsaren hur man tänker och motiverar varför.
Tänk på att alla texter ni lämnar ifrån er måste kunna stå på egna ben, och för att texten ska kunna göra det måste den inledas på ett lämpligt sätt, och den måste vara uppdelad i logiska och tydliga stycken, samt ha en avslutning. Det måste finnas en röd tråd, och språket måste fungera. Tänk att ni skriver för någon annan än er lärare. Läsaren ska inte behöva gissa vad det är för text, och all information som behövs för att förstå måste komma från dig.
Tänk på att återgivningar av innehållet i boken (i form av refererat eller citat) i praktiken inte tillför någon kunskap. Tänk därför noga igenom hur och varför du har med detta. Det räcker inte att visa att man har läst, för det som ska bedömas är hur du har läst och dina tankar om innehållet i boken. Inga citat kan eller får tala för sig själva, du måste visa läsaren hur du tänker och förklara vad du ser.
Det är också viktigt att inte bara förklara vad orden betyder. Genom att visa på exempel visar man både att och hur man förstått, men det räcker inte att bara berätta, man måste förklara hur man tänker och vad man ser också samt peka på de kopplingar man ser mellan berättelsen och kurslitteraturen som ska tentas av. Tänk på att texten ska vara självständig och kritiskt resonerande, skriv mindre om VAD du har läst, och mer om hur du menar att innehållet i boken kan/bör förstås. Visa läsaren hur dina kunskaper kan användas i praktiken. Försök komma fram till något eget och nöj dig inte med att sammanfatta innehållet i boken eller författarna synpunkter.
Om något är bra/dåligt, svårt/enkelt eller något liknande, tänk då på att det inte räcker att påpeka detta. Samma gäller om det är roligt, intressant eller viktigt. Förklara hur du tänker och motivera dina åsikter. Alla ståndpunkter och slutsatser måste motiveras med goda (det vill säga) kontrollerbara argument. Undvik att bara påstå saker: Hur vet vi att det är så? Förklara hur du tänker. Och skriver man ”Jag anser, eller jag tycker” måste detta motiveras. Varför anser och tycker du? Det dina kunskaper som bedöms, inte din förmåga att läsa innantill. Utveckla därför dina tankar och var noga med vilka argument du väljer, och presentera även argumenten på ett sätt som gör det möjligt att följa dina tankegångar och kontrollera dina påståenden. Tänk på att du förväntas visa upp dina kunskaper, det är detta som uppgiften handlar om och det är dina kunskaper som bedöms.
Försök identifiera kursboksförfattarnas argument, och förhåll dig till dessa genom att diskutera deras slutsatser och ståndpunkter kritiskt. Är det goda argument eller kan du se motsägelser eller svagheter? Finns det något som talar mot det som sägs i boken? Detta är svårt, men det är dit man ska sikta. Jämför olika böckers innehåll med varandra och leta efter likheter och skillnader. Reflektera över vad skillnaderna kan betyda.

Filmer och föreläsningar fungerar inte som referenser. Och det blir lite märkligt om du berättar vad som sagts där, dels för mig som spelat in filmen eller hållit föreläsningen, dels för någon som inte sett/hört dem. Man anger referenser för att läsaren ska kunna kontrollera källan. Om ni finner något användbart i förelösningen, uttryck det ni lärt er med egna ord. Jag utgår från källor och texter eller egen forskning när jag föreläser och det är detta som i så fall är referensen. Innehållet i föreläsningen ersätter aldrig boken, det är en hjälp att förstå innehållet, som är det som ska tentas av.

Avslutningsvis: Avsluta alltid med en referenslista på slutet! Och läs igenom texten noga och gärna högt, minst två gånger (och gör språkliga ändringar och förtydliganden) innan du lämnar in texten. Tänk på tonen, anslaget och hur du inleder och avslutar texten. Underskatta inte betydelsen av ett ledigt och fungerande språk som gör era tankar och kunskaper rättvisa. Hälften av alla problem som jag hittar när jag läser hade unnat åtgärdas bara genom en ordentlig korrekturläsning.

lördag 8 december 2018

Vem påverkar i vem i mötet?

Fångade upp följande rubrik i flödet av inlägg på Twitter: ”Invandringen har förändrat Sveriges befolkning i grunden.” Läste den inte, men förstod av sammanhanget att förändringen inte ansågs positiv. Det var inte ett inlägg för invandring, utan en varning för den. Visst förstår jag att det inte är möjligt att bara öppna gränserna; inte som världen ser ut idag. Migration måste ske under någorlunda kontrollerade former. Jag är dock för mer öppenhet, mer medmänsklighet och solidaritet och jag menar att Sverige både kan och bör tillåta fler människor komma hit för att rota sig och leva sina liv här. Självklart påveras vårt land och kulturen av invandring, men det är aldrig en ensidig förändring. Därför kunde jag inte hålla mig från att interagera med personen. Jag skrev följande som svar:
Och den svenska kulturen har på samma sätt påverkat de som kommer hit. Kultur uppstår mellan och är inget någon har, och den har alltid varit stadd i förändring. Därför undrar jag varför man väljer att bara tala om vad de gör med oss. Varför inte tala om vad vi gör med varandra?
Sverige är och har aldrig någonsin varit ett entydigt begrepp. Därför har främlingsfientliga partier, debattörer och deras anhängare fel när de säger att vi måste bevara Sverige svenskt. De som säger så är inte intresserade av Sverige, de är intresserade av sig själva och sina unkna värderingar och förkastliga människosyn. Sverige är ingenting i sig, Sverige blir vad vi som bor här gör vårt land till. Sverige är inte ett varumärke eller något man kan ta patent på. Sverige förändras hela tiden, och självklart går det snabbare om migrationen ökar; men det är dels inte bara invandringen som förändrat Sverige, dels är det inte bara Sverige och svenskarna som förändrats, även invandrarna har förändrats tillsammans med Sverige.

Artikelrubriken och debattörer som säger sig vara sverigevänner skyller vissa aspekter av förändringen, det man uppfattar som negativt, på en obestämbar grupp människor som inte ryms i det snäva vi som de anser sig tillhöra och gör sig till talespersoner för. De använder förändringen och människors oro som förevändning för att driva opinion för den förändring av Sverige de vill se, vilket inte alls handlar om någon återgång till något. Det Sverige som svärjevännerna vill se förverkligat är ett Sverige som har lika lite med den svenska historien som de invandrare som pekas ut som syndabockar för problemen som vårt land brottas med.

Sanningen är att Sverige alltid har förändrats av en lång rad OLIKA orsaker, och en av dem har alltid varit migration; men det är en liten variabel i sammanhanget. Vi lever idag i en uppkopplad värld och översköljs dagligen och stundligen av intryck utifrån som påverkar oss och bidrar till att förändra Sverige. Amerikansk populärkultur har förändrat Sverige enormt mycket mer än muslimerna som ofta anklagas för att vilja omstörta samhället. Och multinationella företag med bas i andra länder köper upp svenska företag och inför regler samt förväntar sig att de anställda ska anamma nya normer och koncernspecifika värderingar som går på tvärs mot traditionellt svenska. Den förändringen, som drivs igenom med ekonomiska medel, påverkar Sverige väldigt mycket mer än invandrarna som gör vad de kan för att lära sig språket och smälta in i samhället. Och svenskarna som åker utomlands till länder långt bort och som tar med sig vanor och maträtter hem förändrar också Sverige och kulturen som finns här, i grunden.

Försöken att stoppa förändringen leder dessutom till fler problem än arbetet med integration, som alltid är ömsesidigt och dessutom berikande. Det är inte invandrarna som förändrar Sverige, det är helt andra saker. Svärgevännerna och deras växande makt över politiken förändrar Sverige enormt mycket, och det är inte till det bättre. Invandringen berikar vårt land och vår kultur, och för att Sverige ska överleva måste vi alla bli bättre på att hantera förändring, eftersom försöken att förhindra den är dömda att misslyckas och dessutom leder till problem.

fredag 7 december 2018

Det behövs OLIKA sätt att granska forskning

På samma sätt som inte finns en enda vetenskaplig metod finns det inte heller ett enda sätt att granska vetenskapliga texter. Verkligheten är allt för komplex för att kunna fångas in och kontrolleras på det sätt som den typen av tankefigur förutsätter. Metoderna för granskning av vetenskapliga texter och resultat måste vara fler än en; men det betyder inte att anythig goes, absolut inte! På samma sätt som det är syftet, det vill säga kunskapsmålet, som styr vilken metod man använder, måste granskningen av resultaten anpassas efter det som undersöks och den kunskap som studien ytterst handlar om. Jag ser med oro på hur det dyker upp allt fler "granskningar" av forskning som hävdar att det som kritiseras är ovetenskapligt, bara för att man inte bedriver naturvetenskaplig forskning. Det är stor skillnad mellan att hävda att något är sant och att presentera kritiska analyser av kulturella normer och maktordningar, till exempel. Det är inte vad som sägs som avgör, utan vilka argument man lutar sig mot och vilka kunskapsanspråk man hävdar.

Jag vill se en mer samtalande granskning av texter där forskningsresultat presenteras. Ett mer öppet och kritiskt förhållningssätt till artiklar som publicerats och läses. Idag används dels en och samma modell över hela linjen, en modell som bygger på en form av granskning som syftar till att skapa perfekta texter med lång giltighetstid, dels är granskningen och sättet att se på kunskap debatterande, det vill säga bygger på en dikotomisk föreställning om att resultaten antingen är sanna eller falska. Mångfald är viktigt i såväl samhället som vetenskapen, i alla fall i ett kunskapssamhälle. Olika typer av kunskap kräver olika typer av metoder, som i sin tur måste granskas på olika sätt. Vetenskap handlar om att UNDERSÖKA verkligheten och främja förståelse, och eftersom verkligheten alltid är mer eller mindre föränderlig är det olyckligt om föreställningen om att alla forskningsresultat är antingen vetenskapliga eller pseudovetenskapliga. Den synen på forskning bygger på en naiv och hänsynslös förenkling.

För att leva upp till idealet och den dominerande kunskapssynen har granskarna av sådana artiklar uppdraget att ”aldrig” vara nöjda, vilket är bra om man granskar forskning inom medicin, fysik eller epidemiologi. Forskar man om kultur leder det dock bara till att publiceringen dröjer, och samtalen om studiens resultat riskerar att utebli eftersom frågan kanske inte längre är relevant när artikeln tröskats genom systemet för granskning. Minor revision eller ännu mer accept utan revidering existerar nästan inte i den kunskapsregim som byggts upp inom det akademiska sammanhang där högrankade tidskrifter utgör normen. Allt kan självklart (och bör även) förbättras, men det är olyckligt om det växer fram en kultur där det betraktas som en seger att bli publicerad. Författarna till sådana texter betraktas och betraktar sig ibland även själva som ett slags utmanare som klarat hindren och överlistat gladiatorerna, vilket granskarna av sådana texter lite fungerar som (kanske inte inom naturvetenskapen, men definitivt inom humaniora).

Vissa resultat måste självklart utsättas för nitisk granskning, men långt ifrån all forskning passar in i en sådan rigid mall. Kulturvetenskaplig forskning, till exempel. Eller resultat av hermeneutiska studier med tolkande ansats. När forskningsresultat som bygger på kvalitativa tolkningar utsätts för den typ av granskning som studier där man bearbetar materialet statistiskt blir granskningen lika subjektiv som resultaten som granskas. I dessa fall är det bättre att publicera ofärdiga texter och sedan engagera läsarna i kritiskt, analytiska samtal om innehållet. Kultur är allt ett för vagt och föränderligt problem för att kunna fångas i en text. För att kulturen ska bli levande och hållbar kräver kollektivt engagemang; kunskapen om kultur får inte bli en angelägenhet enbart för forskare. Det är detta jag menar med en samtalande granskning. Tilliten till forskare kan och får aldrig bli blind, för inget system i världen kan skydda kunskapen från någon som Paulo Macciarini.

Forskning handlar om att leverera så klara och tydliga svar som möjligt, men för att förstå olika typer av forskning krävs insikt om att det som är diffust inte kan definieras exakt. Kultur är vagt till sin natur och då spelar det ingen roll hur stort begäret efter ett tydligt svar är, för om det som studeras förenklas för mycket handlar forskningen inte om frågan längre utan om något annat. Detta är ett exempel på hur kulturellt skapade förväntningar kan leda tanken fel. Det finns olyckligt nog en föreställning i samhället idag om att all vetenskap kan och ska leverera entydiga svar på alla frågor som ställs. Tänker man efter en stund inser man dock att det som är vagt aldrig kan beskrivas på något annat sätt, med mindre än att man gör våld på verkligheten. Kombinationen av ett starkt begär efter ett tydligt svar och en stressad och pressad vardag kan göra det svårt att hantera känslan av besvikelse när svaret man får inte motsvarar förväntningarna. Ingen tjänar dock på att skjuta budbäraren. 

Problemet med tillvarons och kulturens vaghet är inte kulturvetarens, det är allas. Därför behöver sådan forskning granskas löpande av många i kritiskt reflekterande samtal, snarare än ett fåtal anonyma som fäller ett definitivt avgörande. Kulturens vaghet är bara ett problem om det betraktas med naturvetenskapliga glasögon. Man kan lika gärna uppfatta vagheten som en förutsättning som man måste acceptera och förhålla sig till. Kulturvetenskap handlar om något som till sin natur är vagt och diffust, föränderligt och komplext samt dessutom inte sällan motsägelsefullt.

Kritiken mot kulturvetare och kulturvetenskap bottnar i ett underliggande antingen-eller-tänkande. Kulturellt finns ett vida spritt antagande om att antingen är svaret sant eller falskt och något annat accepteras inte. Detta dikotomiska tänkande är förföriskt och retoriskt tacksamt, men det borde inte få så mycket utrymme som det får. Inte om man verkligen vill lära känna kulturens karaktär och förutsättningarna för förändring. Ändå är det vanligt förekommande och det visar att vetenskapsutövare lika mycket som människor i allmänhet är kulturvarelser. Tankemodellen bygger på att världen är enkelt ordnad i binära oppositioner. Intuitivt känns det kanske som den enda möjliga uppfattningen, men om man inom vetenskapen utgår från en sådan syn på kunskap generellt leder det till slutsatsen att alla avsteg från denna kunskapsteoretiska princip måste klassas som obegripligt snömos. Den skenbara enkelheten ligger oss alla i fatet eftersom antagandet inte stämmer med hur verkligheten är beskaffad.

Allt för mycket tid och resurser läggs på strider som handlar om vem som har eller vad som är den bästa kunskapen, den bästa metoden, utan hänsyn till vad kunskapen och metoden ska användas till. Till vilken nytta? Jag efterlyser istället vetenskapliga samtal, mellan olika vetenskapsgrenar med olika intressen, verktyg och kunskaper; med det gemensamma målet att samverka för användbar kunskap i mänsklighetens tjänst. Vi har ett val här, antingen samarbetar vi eller så bekämpar vi varandra. Jag ser emellertid inget positivt i kampen. Kanske för att kulturvetare redan på förhand dömts att förlora den? Konkurrens är ett tvivelaktigt verktyg för att nå kvalitet i kunskapsprocesser, för kampen tar död på alla samtal och premierar säkerhet framför osäkerhet, oavsett vad som studeras. Det finns ett värde i att inte blunda för komplexiteten utan samtala över gränser för att med gemensam ansträngning försöka lära sig hantera utmaningen och förstå världen och kulturen i sin fulla vidd och på sina egna premisser.

Ett mer öppet och pragmatiskt sanningsbegrepp är att föredra inom kulturvetenskapen. Sanning blir då helt enkelt det som fungerar och det märker man. För att avgöra vad som fungerar behövs sällan någon vetenskaplig skolning eller avancerade uttolkningar. Kulturen finns dessutom överallt och den både påverkar och påverkas ömsesidigt av delarna som interagerar med varandra i den kollektiva och dynamiska processen av tillblivelse. En bred allmänhet ser mer än två anonyma granskare, därför kan den peer-review-granskning som idag blivit norm inom vetenskapen leda till att kunskapens kvalitet försämras och allmänhetens förmåga att tänka kritiskt utarmas, vilket är högst olyckligt.

Kulturvetenskapens uppgift handlar mer om att konstruera begrepp att tänka med, än att leverera vattentäta och tvärsäkra svar. Tänker man så blir vetenskapliga kontroverser ointressanta och meningslösa, och då avslöjas kampen om vetandet som den kamp om makt och inflytande den ofta är. Med en pragmatisk definition av sanning, eller hellre med en väl utvecklad, spridd och beprövad insikt om vad som fungerar, kan man koncentrera sig på det som är viktigt, på livet här och nu och på förutsättningarna för förändring. Vill man förstå kultur är det mot förväntningarna och handlingarna som skapar kulturen samt konsekvenserna av samverkan man bör rikta blicken. Frågorna är alltid viktigare än svaren i kulturvetenskaplig forskning. Om resultatet av det kulturvetenskapliga arbetet inte fungerar är det bättre, mer effektivt och konstruktivt att bara lämna det därhän, istället för att jaga efter och brännmärka budbäraren.

Ytterst handlar det om att konsekvent avfärda alla uppdelningar mellan subjekt och objekt, för att på det sättet rikta uppmärksamheten mot tillblivelsen och förändringen och för att betona att ingen fråga som rör kultur har ett givet svar. Det handlar om att fokusera på sammanhanget som helhet och det som händer i samspelet mellan. Inom kulturvetenskapen är forskaren både subjekt och objekt i förhållande till det som undersöks och det gäller även mottagaren av kunskapen. Därför är samtal en bättre väg till kunskap (om kultur) än debatt, och därför behövs synen på vad som är bra metoder för granskning av vetenskap breddas; för KUNSKAPENS och den långsiktiga hållbarhetens skull.
-->

torsdag 6 december 2018

Rättssäker och kvalitetssäkrad eller akademisk, utbildning

Alla vill ha kvalitet, så den som säger att det är viktigt konstaterar det uppenbara. Ingen är emot kvalitet; det finns ingen rörelse som kämpar för sämre kvalitet i skolan och den högre utbildningen. Det förutsätts på något sätt att det skulle finnas två läger i denna fråga, och att det handlar om ifall man ska bry sig om kvalitet eller inte. Jag tror den föreställningen, den villfarelsen är en orsak till att kvaliteten i det svenska utbildningssystemet allt mer överförs från vardagen och människoras praktik till papper och planer, dokument och utvärderingar. Istället för att debattera om vi ska ha kvalitet eller ej borde vi samtala om den komplexa frågan: Vad menar vi med KVALITET, i utbildning?

Akademisk är en kvalitet i sig, och liksom alla kvaliteter är den ömtålig och undflyende; så när man inför system för att säkra den går något unikt och värdefullt förlorat. Kvalitetssäkringen och systemen för rättssäkerhet i skolan och den högre utbildningen införs så klart av omsorg och välvilja, men det riskerar att bli en björnkram. Bara för att man vill väl betyder inte att det blir bra. Och råder det ingen samsyn om vad kvalitet är eller om systemen för säkring av kvalitet införs uppifrån, om den administrativa bördan ökar och lärarna tvingas underkasta sig kontroller och serva utvärderarna, istället för att tilldelas ansvar, tas tid, energi, resurser och fokus från kvaliteten som systemet skulle garantera. Lärarna berövas som auktoritet i klassrummet och i mötet med elever och studenter, vilket de så klart märker av. Lägg därtill kravet på genomströmning och vi får ett köp-sälj-system där kunden alltid har rätt, vilket är en tendens som förstärks av att utbildning ska vara rättssäker.

I Sverige är det gratis att gå i skolan och studera på universitetet. Det kan och får aldrig uppfattas som en rättighet att få examen, men med nuvarande system för kvalitetssäkring och betoning på rättssäkerhet riskerar det att bli så (om det nu inte redan är så). Jag är engagerad i frågan eftersom jag värnar kvalitet och kunskap, överallt i samhället. Och akademisk kvalitet kan bara uppnås om alla förstår att studier på högskolan dels bygger på eget ansvar, dels handlar om kunskap och lärande för livet. En högskoleexamen är inget man får, det är något man skaffar sig genom eget, ihärdigt arbete. Som lektor delar jag aldrig ut betyg; jag bedömer och värderar studenternas inlämningar och deras engagemang i gruppövningar. Det är självklart att studenterna kan och ska kräva tydliga besked och transparens i bedömningarna. Ingen student ska någonsin behöva vara utlämnad till en lärares godtycke. Dagens syn på kvalitet och rättssäkerhet handlar dock inte om detta, och i praktiken går arbetet ut över den akademiska kvaliteten.

På grund av att utbildning ses mer som en rättighet än som en värdefull möjlighet och eftersom studier idag av många betraktas mer som ett nödvändigt ont eller som ett hinder på vägen mot ett arbete, än som en strapatsrik och spännande, utvecklande, personlig resa mot fördjupad kunskap och förståelse för livet och tillvaron, går idag allt mer av den krympande tid jag som lärare har till mitt förfogande för undervisning åt till att hantera ärenden rörande fusk och plagiat av olika slag. För varje år som går får jag fler och fler frågor om hur "vi gör nu är jag ska åka på semester(!?) och därför inte kan vara med på de obligatoriska momenten." Julbord med jobbet anförs som skäl att gå tidigare från seminarium och efter varje tentamen hopar sig mailen och växer kön av studenter som är missnöjda med min kvalificerade bedömning av deras inlämningar och vill diskutera betyget; som om det handlade om ett restaurangbesök där maträtten som serveras inte levde upp till gästens förväntningar. Det tär på mig, mer och mer för varje år, att ständigt möta alldeles för många studenter som försöker bedriva studier på högskolan i avsaknad av eget ansvar och utan engagemang för studierna och kunskapsinhämtningen. Det sägs att genomströmningskravet inte får påverka kvaliteten, men hur skulle det INTE kunna göra det? Vi är alla människor och det är i mötet mellan som kultur växer fram. Och verksamheten i dagens högre utbildning må vara rättssäker och kvalitetssäkrad, men den är allt mindre akademisk.

Systemen som blir allt fler och som används för att främja kvalitet i den högre utbildningen vänds allt mer och allt tydligare mot lärarna vars administrativa börda ökar samtidigt som tiden för att hålla sig ajour med aktuell kunskap på området man undervisar i samt möjligheten till kompetensutveckling stadigt minskar. Allt sammantaget underblåser utarmningen av den AKADEMISKA kvaliteten, vilket gör att det snart är berättigat att ställa oss frågan vad vi ska ha högskolan till. Jag menar, om skillnaden mellan gymnasiet och universitetet blir allt otydligare och om studierna på högskolan inte leder till utveckling av djupa kunskaper och breda kompetenser, om studenternas examen bara är ett papper utan mening, om det inte är ett bevis på att man visat prov på kritisk, analytisk förmåga och SJÄLVSTÄNDIGHET, vad är det då för mening att samhället lägger så mycket pengar som man nu gör på skola och utbildning?


Försäkra sig om att man uppnår kvalitet i verksamheten (vilket är något helt annat än att kontrollera) kan man bara göra genom att lita på lärarna och förlägga ansvaret för studierna och kunskapens kvalitet hos studenterna. Det behövs mer tid för och tydligare fokus på studierna, och mindre av kontroll, utvärdering, kvalitetssäkring, målstyrning och effektivitet för att den högre utbildningen ska kunna bli just högre och för att främja akademisk kvalitet. Akademisk kvalitet kan man bara få genom att bygga utbildningssystemet på TILLIT och frihet under ansvar. Rättssäkerhet och kvalitetssäkring låter bra, men leder inte till att vi får det vi önskar. I teorin fungerar det, men det är praktiken som ger oss den verklighet vi har att hantera. Högre utbildning och allt lärande är omvägar och kräver hårt EGET arbete för alla inblandade, särskilt den som ska lära (och det gör alla i en sant akademisk miljö; inte bara studenterna). Det finns inga genvägar till kunskap; därför leder alla försök att effektivisera utbildning till att man både rör sig bort från målen och försämrar kvaliteten.

Kanske måste utbildningssystemet likt en alkoholist nå sin botten innan det mödosamma arbetet med att bygga upp verksamheten igen kan inledas och bära frukt? Ingen kan dock säga att vi inget visste, för all kunskap om läget i akademin och den högre utbildningen finns mitt framför ögonen på oss alla. Det handlar bara om att rikta blicken dit, istället för mot kartan.