onsdag 13 december 2017

Virtuell kultur och reell vardagsverklighet

Det finns naturvetare som försöker göra gällande kultur är hittepå och att all relevant kunskap som rör människor finns i generna och biologin och att den går att härleda till evolutionen. Jag ser det som ett uttryck för scientism, eller naturvetenskaplig hybris. Självklart behövs kunskap om biologi och det finns absolut många viktiga insikter att hämta och ta hänsyn till från sådan forskning: om frågorna man söker svar på rör kroppen och biologin; vill man förstå vad det innebär att vara människa måste man göra mer än att bara läsa av den genetiska koden.

Jag har fortfarande inte riktigt kommit över känslan av trötthet och sjaskighet från i måndags. Att hamna i diskussioner på Twitter är vanskligt, för risken finns alltid att man fastnar i destruktiva debatter som inte har någonting med kunskap och förståelse att göra. Jag gjorde vad jag kunde för att förklara genusvetenskapens syn och hävda ämnets vetenskaplighet, men för döva öron. De ignoranta naturvetarna vägrade förstå och avfärdade allt jag sa med hänvisning till genietik och evolution. Det går inte att förneka biologin, sa man; som om någon faktiskt gör det. Att de själva förnekar kulturen som kropparna lever och verkar i upphöjdes närmast till vetenskapligt ideal. För mig blev diskussionen ytterligare ett bevis på hur viktigt det är med bildning, det vill säga bred kunskap om olika ämnen och ett historiskt perspektiv att relatera till. Ett samhälle byggt på fackidioter som inte kan se längre än näsan räcker och som anser sig ha direkt tillgång till otvetydig kunskap om verkligheten kan aldrig bli ett hållbart samhälle. Det blir ett iskallt och människoföraktande samhälle, för människa är så oändligt mycket med än evolution, bilogi och genetisk kod. Djävulen finns i detaljerna, brukar man säga, och det var så det kändes i Twitterflödet i måndags.

Igår vaknade jag med en känsla av tomhet i kroppen. Självförtroendet var nedtryckt i botten. Jag fick verkligen kämpa med känslan av uppgivenhet. Om det är dit vi är på väg, om det är den typen av oresonliga forskare som jag mötte på Twitter och den synen på kunskap som gäller i den akademiska världen är vi alla illa ute. De kommer snart ha smulat sönder och malt ner kunskapen om världen och mänskligheten som byggt upp under århundradena. Kvar finns bara en destruktiv kamp om vem som har rätt, vilket jag ser alldeles för många tecken på för att kunna känna mig trygg. Fast under dagen repade jag mod och arbetade med mitt bokmanus. Genom att läsa vad jag skrivit under bättre dagar och när jag var inspirerad hittade jag tillbaka till och återknöt kontakten med kunskaperna som jag faktiskt har. Och sedan på kvällen var jag med i ett podcastavsnitt i serien 50 meter från byggnaden, vilket utgjorde en enorm kontrast till diskussionen på Twitter och som definitivt fick mig tillbaka på banan igen. Jag fick delta som objuden gäst i ett intellektuellt SAMTAL om vetenskap, där man lyssnar på varandra och vill förstå. Vi var inte överens om allt, men det är aldrig aningen att man ska bli det i ett kunskapsutvecklande samtal. Tack Jesper och Niklas!

Kontrasten mellan hur jag kände mig när jag vaknade igår efter att ha blivit hårt ansatt, ifrågasatt och avfärdad som idiot av några besserwissrar på Twitter och hur jag känner mig efter det intellektuellt utmanande och respektfullt intresserade samtalet igår är slående. En akademi och ett samhälle byggt på debattens logik är ett kallt samhälle där man misstror varandra och där allt handlar om att vinna; det är ett egoistiskt och oresonligt samhälle. Ett samhälle byggt på samtalets logik är mänskligt, öppet, demokratiskt och långsiktigt hållbart. Där hjälper man varandra att tänka istället för att försöka  sätta dit och misskreditera andra.

Efter debatten i måndags snurrade tankarna i huvudet kring frågan: Var är jag, och orkar jag verkligen arbeta med kunskap vara kvar i den akademiska världen? Efter samtalet igår snurrar helt andra tankar i huvudet och självförtroendet är tillbaka. Jag vaknar pigg och utvilad och vill omgående börja skriva om frågan: Vad är kultur? Svaret på frågan är att kultur kan ses som ett slags kollektivt överflöd av tankar och föreställningar. Vardagsverkligheten, den reala verklighet vi människor lever i är per definition och av nöden en mellanmänsklig kompromiss. Kulturen är resultatet av en nödvändig sortering av tankeöverflödet och en anpassning till verklighetens och sammanhangens begränsade förutsättningar.

Kultur är en abstrakt summa av allas tankar och drömmar som alltid vida överstiger verklighetens givna förutsättningar, kulturen både påverkar och påverkas av det som är konkret och reellt. Kulturen går bara att studera indirekt, för den finns dels i huvudet på människor, dels mellan människor och den uppstår och förändras i dynamiken som präglar alla mellanmänskliga möten just eftersom kulturen existerar parallellt med och är större än den högst begränsade, konkreta verkligheten. Tankefelet som rabiata positivister begår är att man bortser från allt som inte går att fånga med hjälp naturvetenskapliga metoder. Kulturen blir på det sättet en elefant i rummet som man inte kan eller får tala om, trots att både människor, djur, natur, klimat och samhällsbyggande i högsta grad påverkas av den. Paradoxalt nog är kulturförnekande kulturer också kulturer. Kulturförnekande kulturer är bildningsfientliga, inhumana och kunskapsförnekande kulturer där bara fakta och det som kan ledas i bevis erkänns. Kulturen kommer aldrig att kunna ledas i bevis, för den förändras hela tiden.

Summan av tankarna och fantasin hos var och en av oss är ett slags abstrakt, parallellt universum som rymmer mer än vad som går att realisera i verkligheten. Om jag förstår den kognitionsforskning(?) som ägnats åt studier av fri vilja, indikerar den att det inte finns något sådant som fri vilja. Tydligen är det så att när man scannar av hjärnan med magnetröntgen så visar det sig att medvetna handlingar föregås av impulser i hjärnan. Ändå gör människor hela tiden olika typer av val som inte går att härleda till något annat, till någon yttersta punkt. Människan är inte enbart sin hjärna eller sin biologi, enbart. Människa blir man tillsammans med andra och kulturen är det som skiljer oss människor från djuren. Visst finns det andra sociala djur, men bara människan har en kollektiv föreställningsvärld och utbyter abstrakta tankar med varandra.

Kulturen är resultatet av öppen och dynamisk tillblivelse. Jag har ingen anledning att betvivla kognitionsforskarna och neurovetenskapen (varför skulle jag det? Jag är forskare och sökte mig till akademin för att lära mig veta mer, inte för att tävla och vinna), men de undersöker isolerade hjärnor; jag undersöker kulturen, det som händer MELLAN människors hjärnor och det är kunskap som inte går att fånga med hjälp av röntgenapparater. Fria vilja eller elektriska impulser i hjärnan, det är inte viktigt VAD det är, eftersom det är som det är. Vi människor är både skapare av kultur och slavar under den. Vill man förstå vad det innebär att vara och leva som människa är det inte ett mikroskop man ska studera världen genom, där finns massor av viktig kunskap, ingen tvekan om det, men människa är ett kollektivt fenomen som bara går att studera indirekt. Och kulturens roll för människoblivande och samhällsbyggande måste beaktas och forskas om, ifall vi verkligen vill förstå levt liv och förutsättningar för förändring.

Gilles Deleuze tanke om virtualitet är ett förslag på förklaring, ett verktyg att tänka med för att försöka förstå kultur. Virtuell går hand i hand med reell och verkligheten är båda aspekterna tagna tillsammans. Det virtuella är det parallella, abstrakta universum varifrån det som realiseras hämtas. Liksom handlingsimpulser först uppstår i hjärnans synapser föregås det reala av förhandlingar och kompromisser i människors hjärnor, som sedan förverkligas. Om du och jag ska göra något tillsammans måste båda vara med, och för att handlingen ska kunna sägas vara gemensam måste vi komma överens och det kräver ofta kompromiss. Om jag i min ensamhet har svårt att realisera allt jag vill göra kommer vi två få det ännu svårare att realisera våra drömmar. I mötet mellan människor uppstår dessutom inte sällan nya drömmar. Och ju fler som lever tillsammans desto större blir det parallella, virtuella universum varifrån impulserna till handlingarnas innehåll och riktning kommer.

Att anklaga kulturvetare för att deras resultat inte går att ledas i bevis eller kontrolleras är en lika befängd och ovetenskaplig tanke som att anklaga färgen blå för att den är just det, blå.

Inga kommentarer: