torsdag 2 november 2017

Makten över framtiden

Alla funderar på framtiden och vad som ska hända; med mig, med mina barn, i nästa val, i flyktingfrågan, med bostadspriserna, klimatet, börsen och så vidare. Få aspekter av livet ägnas så mycket uppmärksamhet som det som ännu inte hänt, men som skulle kunna hända. Och få saker river upp så mycket känslor som just framtiden; det är dit alla blickar riktas. Frågorna som ställs i vardagen visar detta: Hur kommer det gå i matchen? Vad blir det till middag? Blir det regn i morgon? Hur blir semestervädret, vad händer med pensionspengarna och tåget (kommer det fram i tid?): Hur ska det gå, hur ska det bli, vad kommer att hända? Det är intressant och talande detta att få ställer sig frågan: om jag gör si eller så, vad händer då? Alternativa framtider talas det inte om, bara alternativa fakta. Kanske för att så många uppfattar det främsta problemet med alternativa fakta att de är just ALTERNATIVA. Vi människor har svårt att hantera ambivalens och osäkerhet; vi vill veta SÄKERT hur, vad och varför! Vi vill ha tydliga och bestämda svar på frågorna som ställs. På frågor av typen hur var det, vad hände och hur är det egentligen, går det ofta att svara säkert; framförallt går det att avgöra vilket svar som ligger närmast sanningen. Den typen av frågor är vetenskapligt prövbara och det 'är sådana frågor som forskare utbildas för att svara på. Frågor om framtiden är av en HELT annan karaktär. Framtiden är inte, den blir hela tiden till och den är alltid mer eller mindre öppen. Ändå lyssnas det lika andäktigt och respektfullt på experter som uttalar sig om framtiden som på experter som talar om historia eller nutid. Det är djupt mänskligt samtidigt som det är ett fatalt misstag och en olycklig tankevurpa. Varken kunskapen eller framtiden finns nedlagd i världen, möjlig för någon att UPPTÄCKA; både framtiden och kunskapen är resultatet av samspel mellan en lång rad faktorer och aspekter, varav människan i hela sin komplexa vidd och mångtydighet är en av aspekterna som alltid måste tas med i beräkningen. Den som säger sig veta säkert vad som ska hända i framtiden ljuger. Ingen kan veta något om det som inte existerar, alla utsagor om framtiden är metafysiska och därmed omöjliga att pröva vetenskapligt. Om det blir som experten säger -- förutsatt att frågan handlar om kultur och samhälle, för det går så klart att räkna på planetbanor och mycket annat som ligger utanför människornas sfär -- finns ingen möjlighet att avgöra om det beror på tur eller skicklighet.

Ett alternativt sätt att se på framtiden, för frågan är omöjligt att undvika eftersom viljan att veta är en känsla och känslor alltid övertrumfar intellektet, är att betrakta framtiden som virtuell, det vill säga öppen, mer eller mindre möjlig, men alltid mångtydig och aldrig någonsin avgjord på förhand. Det är ett mer ödmjukt sätt att se på och förhålla sig till det som ännu inte hänt, och det sättet att förhålla sig till framtiden tar dessutom hänsyn till människans komplexitet och kulturens och tillvarons oöverblickbarhet. Tänk tärning, tänk på kulturell förändring och framtidens tillblivelse som upprepade kast med en eller flera tärningar. Det går att göra sannolikhetskalkyler men det går aldrig att uttala sig säkert om utfallet, det är en kunskap som existerar först när en eller ett av det virtuellas mångfald av möjligheter realiserats. Det spelar roll vad vi gör idag, för alla handlingar öppnar och stänger möjligheter. Varje beslut som realiseras får konsekvenser. Det går att lära sig mer om vad som är möjligt och det går att bli bättre på att göra prognoser, men principen att ingen vet något om framtiden är närmast helig. Det handlar om hållbarhet, för tror man att det går att veta något om mänsklighetens utveckling och framtidens samhälle kommer det att påverka besluten som tas i dag. Det är en AVGÖRANDE skillnad att ta beslut om vad som ska göras idag med en vision om framtiden för ögonen och med stöd i gedigen kunskap om det som är här och nu, och att ta beslut som rör framtiden med hänvisning till en expert som säger sig veta vad som ska hända, en som säger sig ha kontakt med framtiden.

Det spelar ingen roll hur vetenskapligt meriterad eller hur smart och kompetent personen är; INGEN vet något om framtiden. Den som säger sig veta något och vill få andra att lyssna på budskapet agerar som en präst och talar om det som inte finns i sinnevärlden. Jag finner det djupt oroande att en sådan berömd och aktad vetenskapsman som Max Tegmark kommer ut som omnipotent metafysiker, och att han röner respekt för det och blir lyssnad på när han uttalar sig om saker han inte har en aning om. Artikeln om honom på Under Strecket från igår har jag haft svårt att skaka av mig; därför skriver jag om detta ämne (igen). Nicklas Berild Lundblad (Adjungerad professor i innovation vid KTH och samhällspolitisk chef för Europa på Google) skriver följande:
Kanske är det vi ser också början på en ny livsform? Det är åtminstone grundtesen i den svensk-amerikanske kosmologen Max Tegmarks bok ”Liv 3.0 – Att vara människa i den artificiella intelligensens tid” (övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn; Volante). Tegmark tecknar ett schema där livet börjar som enkelt biologiskt liv med förmåga till reproduktion, utvecklas så att det kan förändra sin egen mjukvara genom kultur och sedan kan förändra också sin hårdvara genom teknologiska landvinningar. Detta tredje stadium är nytt, och vi måste – menar Tegmark – börja förhålla oss till det på ett mer medvetet, reflekterat sätt.
Som jag läser det är det en ny skapelseberättelse, ett slags mänsklighetens kosmologi som Tegmark skrivit. Med stöd den renommé han skaffat sig som fysiker tar han här steget över till religionens område och blir metafysiker, och att han tillägnas en hyllningsartikel och får ge ut boken på ett förlag som gett ut en rad vetenskapliga böcker bekräftar rimligheten i tanken jag ofta återkommer till; vi människor tenderar att lyssna mer på VEM som talar än på VAD som faktiskt sägs. Det är djupt problematiskt att lyssna på det Tegmark säger, om framtiden, märk väl (jag ifrågasätter inte hans forskning eller kompetens, jag underkänner bara hans uttalanden om framtiden som är ovetenskapliga eftersom de inte går att falsifiera), för om hans tankar och visioner om framtiden tas som intäkt för att det han säger faktiskt kommer att hända påverkas framtiden och hans profetia riskerar att bli självuppfyllande. Framtiden är inte så pass öppen att vi människor kan styra den, men besluten som tas idag påverkar utfallet imorgon och på lite längre sikt. Lundblad skriver vidare (om singulariteten och hotet om apokalypsen):
Ingen av dessa premisser är absoluta, påpekar ­Tegmark. Det är fullt möjligt att tänka sig utvecklingen av flera olika artificiella intelligenser och en mer evolutionär takt i ­utvecklingen. I konsekvens med att vi talar om artificiell intelligens som en livsform borde vi anlägga ett mer biologiskt än datavetenskapligt perspektiv, menar han.
Fast ett HELT annat och minst lika möjligt scenario är att vi människor säger STOP, tar vårt förnuft till fånga och på allvar börjar reflektera över frågan om hur klokt det är att, och om vi verkligen vill, avskaffa oss själva och det unikt mänskliga, i jakten på effektivitet och förutsägbarhet. Varför ska vi lyssna på Tegmark? Han kommer inte att ta ansvar för sina rön om det i framtiden visar sig att han har fel, vilket jag inte säger att han har; bara att INGEN kan veta något om framtiden. Jag håller inte med Lundblad när han säger,
Det är ett viktigt påpekande. Alltför ofta förvandlas ­bilden av artificiell intelligens till bilden av ett platonskt väsende som omfattar allt, en sorts helt obunden existens som överstiger vårt förnuft, misstänkt likt en gud. Det finns också något trösterikt i tanken att vi skulle kunna överlåta alla våra problem – klimatförändringar, fattigdom, pandemier – åt en varelse som är överjordiskt intelligent. Diskussionen om artificiell intelligens kan alltså ibland få en bismak av teologi, inte minst i diskussionen om singulariteten – den punkt då den artificiella intelligensen accelererar så snabbt att den ögonblickligen blir universell.
Fast lika illa är det att tala om framtiden som den vore teleologisk och möjlig att uttala sig om. Visst kan man tänka på och närma sig AI på en lång rad olika sätt; även om jag är skeptisk till den utvecklingen betyder det ju inte att jag vet vad som ska hända. Min poäng är att det inte finns någonting som säger att vi måste förhålla oss till den utvecklingen, en annan framtid och ett annat samhälle är alltid möjligt. Vi människor kan besluta oss för att INTE fortsätta utveckla teknisk intelligens och satsa på bildning och utveckling av kunskap om människan och det unikt mänskliga istället.
Ett biologiskt perspektiv fordrar i stället att vi funderar på sådant som den artificiella intelligensens metabolism och livslängd, eller dess konstitution och storlek. Idag kräver en mänsklig hjärna mycket mindre energi än en dator för att spela brädspelet go, men schack kan datorn spela med mindre energiåtgång än oss. Detta spelar stor roll – artificiell intelligens som förutsätter en energi­åtgång som är betydligt större än om en människa utför samma uppgift vore inte särskilt värdefull.
Som sagt, det finns inget som tvingar oss att fundera över AI över huvud taget, det är ett val vi människor gör. När man väljer att lyssna på Tegmark och andra som säger sig veta något om framtiden är det ett uttryck för människans fria vilja. Bara för att Tegmark vet en massa om rymden och fysiken betyder inte att han vet något om människan och mänsklighetens framtiden. Det är och förblir virtuell, menar jag. Och det är ett vetenskapligt hållbart uttalande, till skillnad från Tegmarks metafysiska, orakelliknande visioner.
Med ett biologiskt perspektiv får vi också anledning att fråga oss om även artificiella intelligenser kommer att ­utveckla ekosystem, leva i symbios med artificiella bakterier och kanske drabbas av högst verkliga om än artificiella virus. Livet är trots allt ganska väl organiserat, och föreställningen om den artificiella intelligensen som något starkare, renare och friare kanske är mer ett uttryck för vår egen flyktinstinkt från köttets snöda verklighet än en god intuition?
Tankefelet ligger före påståendet om det biologiska, datavetenskapliga påståendet. Likt en trollkarl är situationen riggad. Felslutet som gör att Tegmark fångar allmänhetens öra och får oss att köpa hans teleologiska uttalanden om framtiden bygger på att han är aktad och ansedd som en av de smartaste i världen. Jag har ingen anledning att betvivla hans kompetens, men i samma stund som han uttalar sig om framtiden lämnar han vetenskapens domän där hans kunskaper är tillämpbara och äntrar religionens där hans ord inte självklart är mer trovärdiga än någon annans. Faktum är att vi inte BEHÖVER anta ett biologiskt perspektiv, vi kan välja att lägga ner forskningen om AI och ägna oss åt att läsa romaner, filosofi, konst eller åt att försöka förverkliga helt andra och mer mänskligt fokuserade visioner. Artikeln avslutas på följande sätt:
Sanningen är förstås att vi inte vet om vi någonsin kommer att lyckas skapa en superintelligens – och hur den i så fall kommer att gestalta sig. Samtidigt vore det oansvarigt att inte överväga vad det skulle innebära om vi lyckades. Och hur detta ”vi” skulle förändras i grunden när en ny intelligens träder in i det.
Jag menar att det är oansvarigt att utveckla AI utan försiktighet. Det finns ingenting som säger att vi människor MÅSTE utveckla artificiell intelligens, det är ett val som människor har gjort och ett val som görs varje dag som den utvecklingen drivs framåt. Om det blir som Tegmark och Lundblad tror är det ett resultat av mänskliga beslut och handlingar som mycket väl skulle kunna se annorlunda ut: Om, säger om, vi valt att lyssna på anda visionärer och om vi fascinerades mer av människor än av teknik. Genom att att lyssna med vördnad på män som Tegmark och Lundblad, genom att ta deras kunskaper och kompetenser om dagens teknik och fysik som intäkt för att de vet något om framtiden, ger vi dem makt att bestämma över vart vi är på väg. Frågan jag ställer är om det är särskilt klokt att tänka och agera så? Svaret på den frågan har jag dock inte, det måste skapas av oss som funderar i de banorna och som inser att framtiden inte finns utan är öppen och blir till.

Inga kommentarer: