Vad är rimligt att kräva av någon som har en högskoleexamen?

Studier på högskolan i Sverige är: 1. Frivilliga, 2. Gratis. Där, i den tanken, vill jag börja denna reflektion; som jag ser som ett slags fortsättning på gårdagens bloggpost om kunskap och vad som är möjligt att veta om någon annans kunskaper och kompetenser. Som lektor arbetar jag med kunskap, och det ingår i mitt uppdrag att utfärda intyg där jag går i god för studenternas kunskaper. Jag inte bara avgör vilket betyg studenterna ska få, jag intygar även att de faktiskt kan det som står i examensmålen. Vill här inledningsvis vara tydlig med att jag skriver om min roll som myndighetsutövare och försvarare av kunskap, inte om studenterna.

Som myndighetsutövare har jag makt och det är självklart viktigt att besluten jag tar i den rollen är korrekta och följer gällande lagstiftning; samtidigt är det olyckligt att blanda samman juridik med kunskap. Som lektor är jag ingen domare, och jag avgör inte en tvist när jag sätter betyg; jag bedömer studenternas inlämningar och intygar att de lever upp till kraven som finns kopplade till kurserna. Jag sätter min heder på spel på ett helt annat sätt än en domare vars namn (tror jag) inte står på domen (?). Detta tycker jag inte att lagstiftaren tagit tillräcklig hänsyn till. Det är min uppfattning att man framförallt fokuserar mer på studenternas rättigheter än på kunskapen och vad som faktiskt är möjligt  för lärarna att leva upp till. Jag har många gånger varit inne på detta att dagens högskola sätter STUDENTEN i centrum, inte kunskapen och lärandet. Detta oroar mig eftersom det går ut över kunskapen, och i förlängningen givetvis över samhällsutvecklingen. Jag tycker det är olyckligt att studier på högskolan betraktas som en rättighet och att högskolornas ekonomi är kopplad till genomströmning, samt att verksamheten utvärderas genom att mäta prestationsgrad (det vill säga hur många examen som respektive högskola producerar). New Public Management bygger på att man styr och kontrollerar det man kan styra och kontrollera, och det gör att kunskapen faller mellan stolarna.

Vad är det jag intygar att studenterna kan när jag sätter betyg? Och vad är rimligt att kräva av någon som vill ha en högskoleexamen? Hur ser samhället på detta, det vill säga skattebetalarna som har rätt att förvänta sig (kunskaps)kvalitet och inte bara effektivt resursutnyttjande. Om högskolans uppdrag är att SPARA pengar har jag ett förslag: Lägg ner hela verksamheten. Fast nu säger vi ju att det är kunskap som är målet. Jag får inte riktigt ihop det; det är något som skaver. Kunskap är svårt i sig och att avgöra vad någon annan faktiskt kan är (vilket jag försökte visa igår) i princip omöjligt. Och jag sätter som sagt mitt namn på dokumenten där jag som myndighetsutövare intygar att studenterna kan det som samhället har rätt att kräva att de ska kunna. Ändå beaktar lagen inte lärarnas rättigheter och den tar heller inte hänsyn till svårigheterna i uppdraget. Kunskapen faller mellan stolarna, vilket jag menar är oacceptabelt, givet att det är ett kunskapssamhälle vi säger oss vilja bygga.

Tycker vi på allvar att det räcker att man kan visa upp en examen, det vill säga att man som potentiell arbetstagare kan visa att man passerat genom högskolan och tagit sig förbi lärarnas granskande blick?Eller är det rimligt att samhället och arbetsgivarna kräver följande, det vill säga att detta (se nedan) är kriterier för att få en examen? Följande kan jag nämligen utan problem leva upp till och faktiskt stå bakom.

Som myndighetsutövare och lärare på högskolan intygar jag att NN kan: Uttrycka sig på ett korrekt sätt i både text och tal, inte bara i uppgifterna som lämnas in utan även i mailkonversationer, telefonsamtal, möten och under handledningar. Som erfaren lärare har jag sett och hört det mesta. Jag har till exempel under ett samtal med en internationell gäst, i lärarnas lunchrum, blivit avbruten av en student som krävde svar på en för studenten angelägen fråga. Även om just det exemplet är extremt är det inte ovanligt. Alldeles för många studenter ser mig som en tjänare som de som kunder förväntar sig service av, helt och håller på deras villkor. För att leva upp till kravet på rättssäker examination är det BARA inlämningarna som bedöms, inte övriga texter och det språk som används vid andra tillfällen. Nöjer vi oss med att det räcker finns en risk att vi fostrar ögontjänare som bara presenterar där och när det behövs, vilket jag som försvarare av kunskapen inte tycker är tillfredställande, givet att det är jag som intygar vad studenterna faktiskt kan.

Som myndighetsutövare och lärare på högskolan intygar jag att NN kan: Hålla deadline(es). Jag förstår inte varför inlämning i tid inte kan vara ett kriterium för examen. När jag som forskare lämnar in ansökningar går det inte att vara sen, då får jag vänta till nästa år. Varför gäller inte samma på högskolan? Varför måste jag visa förståelse för en hel massa olika saker; uppfinningsrikedomen är stor när inlämningar kommer sent och självklart finns det alltid en förklaring. Frågan är vad samhället och kunskapen vinner på att högskolan tar hänsyn till och lyssnar på förklaringarna. Jag menar, det är ändå både frivilligt och gratis att studera. Hur kommer det sig att vi tycker synd om studenter, men inte om forskare (för att inte tala om fattiga, sjuka, brottslingar och asylsökande som möter ISKALLA myndighetsutövare? Varför behandlas studenter som ömtåliga barn och inte som de vuxna människor de är? Hur hamnade vi här, och hur kan det krävas av mig att jag ska intyga saker jag i vissa fel vet att jag inte kan intyga?

Som myndighetsutövare och lärare på högskolan intygar jag att NN kan: Komma i tid. Om jag ska hålla två tretimmars föreläsningar om något utnyttjar jag självklart tiden på bästa sätt. Jag har en plan och en tanke med allt jag gör, för att optimera möjligheterna till lärande och kunskapsutveckling. Om man släntrar in efter 15 minuter och försöker hitta en plats att sitta på störs både jag och studenterna som faktiskt kommit i tid. Och går man efter rasten eller reser sig och lämnar fem minuter innan föresläsningen är slut går man miste om massor. För om jag som lärare ska individanpassa föreläsningarna kommer tiden jag har till mitt förfogande inte att kunna utnyttjas på bästa sätt, vilket sänker kvaliteten. Visst är föreläsningarna frivilliga, men kommer man sent och/eller lämnar lokalen tidigare visar man inte kunskapen och lärandet tillbörlig respekt. Kunskap och lärande handlar inte enbart om att får godkänt på proven, och det går aldrig med ledning av ett provresultat att faktiskt intyga vad någon kan. Förmågan att komma i tid kan dock både mätas på ett rättssäkert sätt och intygas utan problem.

Som myndighetsutövare och lärare på högskolan intygar jag att NN kan: Förstå och följa instruktioner. När jag formulerar frågor till prov gör jag det inte bara för att fånga in viktiga aspekter av innehållet i litteraturen, jag gör det även för att se om studenterna faktist läser vad jag skriver. Påfallande ofta brister det just här. Om det var ett kriterium att man faktiskt ska följa instruktionerna som ges (avseende både frågan som sådan och antalet sidor eller tecken, typsnitt och radavstånd, referenssystem, plats och tid för inlämning, och så vidare, skulle jag kunna fokusera helt på kunskapen och de studenter som faktiskt lägger sig vinn om ett korrekt beteende. Jag skulle slippa dras in i ändlösa (och ofta otrevliga) diskussioner och förhandlingar om vilka avsteg från instruktionerna som är rimliga. Varför anser vi att det är okej för studenter att agera så när vi inte accepterar att politiker, hantverkare eller vårdpersonal och andra gör avsteg från instruktionerna?  

Som myndighetsutövare och lärare på högskolan intygar jag att NN kan: Samarbeta. Som en konsekvens av att högskolan aldrig får full täckning för ökande kostnader finns idag ingen möjlighet att låta alla studenter skriva enskilt (detta vet alla, och ändå står det i högskolegen att studenterna ska bedömas INDIVIDUELLT), vilket man kan ha synpunkter på. Jag ser dock ett värde i att man faktiskt lär sig samarbeta, och det finns gott om sådana inslag i alla utbildningar. Till exempel seminarier, och även hur man agerar i föreläsningssalar, under handledning och för övrigt när man interagerar med andra i högskolans lokaler. Som student är man inte kund, på högskolan samverkar man med lärarna och övrig personal för att lära sig så mycket som möjligt och för att vara med och utveckla samhällsnyttig kunskap. Kan man inte samarbeta på högskolan är det lite som talar för att man kan det ute i arbetslivet. Och detta är en kunskapsrelaterad förmåga som faktiskt går att kontrollera och intyga.

Som myndighetsutövare och lärare på högskolan intygar jag att NN kan: Göra mer än man MÅSTE. kanske har det alltid fokuserats på och diskuterats vad som är LÄGSTA godtagbara standard för respektive betyg, men jag tycker det är problematiskt att det anses vara okej att bara göra precis vad man måste. Vilken arbetsgivare idag imponeras av en arbetssökande som frågar: "Hur LITE måste jag göra för att få och behålla jobbet och lönen?". Varför detta fokus på minsta möjliga? Hur kom det sig att det uppfattas som ett straff att göra mer? Jag möter ständigt den inställningen och det gör mig beklämd, för det säger så mycket om studenternas ambitionsnivå. Att behöva försvara kraven är ännu värre, inte ens det man måste göra anses nämligen rimligt. Som lärare idag måste man ständigt försvara kraven och eftersom studenternas makt är stor i dagens högskolesystem finns en ständig press nedåt i systemet. Som en jämförelse: När jag var student och skrev B-uppsats var kravet att jag som ensamskrivande skulle utföra tio intervjuer, som skulle spelas in och transkriberas. Idag (i alla fall på utbildningarna jag undervisar på) krävs det inte sällan fem intervjuer per uppsats (och ibland är det fem studenter som skriver tillsammans). Tittar man över tid är det enkelt att konstatera att kraven på dagens studenter är betydligt lägre än för 20, 30 eller 40 år sedan. Om förmågan att göra mer än att leva upp till minimikraven ingick i bedömningen, vilket är enkelt att kontrollera (oändligt mycket enklare än att kontrollera att man faktiskt kan det som kraven säger att man ska kunna), skulle betygen bli rättvisare och den som faktiskt är på högskolan för kunskapen skulle premieras.

Vilken tankemodell och kravprofil utgör den bästa och mest solida grunden för ett kunskapssamhälle? Detta menar jag att vi borde tala mycket mer om än vi faktiskt gör. Och är det ett verkligt kunskapssamhälle vi vill bygga går det inte att undvika frågan. Det är ingen rättighet att få en examen. Så varför förväntas jag som lärare och myndighetsutövare ha förståelse för att studenter arbetar (ibland heltid) vid sidan av? Eller att man läser parallella kurser och har svårt att planera sin tid? Hur kom det sig att det anses legitimt att ge uttryck för KÄNSLAN att det är svårt eller mycket att läsa, att det är en faktor att ta hänsyn till? I förhållande till tiden som finns, det vill säga 40 timmar per vecka om man läser en kurs som går på helfart, kan det inte sägas vara för mycket att läsa 250 sidor text per vecka (det blir 50 sidor om dagen, det vill säga 25 sidor på förmiddagen och 25 på eftermiddagen). Jag förstår att det kan UPPLEVAS som mycket, men om vi lärare förväntas väga in den typen av faktorer kommer det att gå ut över kunskapen. När jag var student läste vi mer än dagens studenter och jag vet att mina lärare läste ännu mer, och på universiteten i England är kraven mycket högre än i Sverige. På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i vårt land av att vi SÄNKER kraven över tid? Och varför uppfattas jag som sträng när jag ställer rimliga krav (det vill säga krav som det finns goda argument för), och varför uppskattas så kallade "snälla" och förstående lärare?

Jag har som vanligt inga svar; jag ställer frågor och visar på behov av samtal. Vad är rimligt att kräva av elever, studenter, lärare, människor och samhället? Vill vi verkligen ha ett kunskapssamhälle, eller är det bara något vi säger?