En skola för alla

Skola och utbildning är framförallt en angelägenhet för samhället och demokratin. Vi har skolplikt i Sverige, utbildning är med andra ord en skyldighet, inte en rättighet. Det är inte för att att enskilda ska nå framgång som samhället satsar skattemedel på skola, utbildning och forskning; utan för det gemensammas bästa. Därför utgör allt annat än en likvärdig skola ett problem för samhället och ett hot mot den långsiktiga hållbarheten. Det är i alla fall så jag ser på det, och det är en av många olika anledningar till att jag är kritisk mot friskolereformen. Detta är tankar som även Dilsa Demirbag-Sten (Verksamhetsansvarig Berättarministeriet) och Åsa Fahlén (Ordförande Lärarnas Riksförbund) är inne på i en artikel i Uppsala Nya Tidning, som jag använder som utgångspunkt för reflektion.

De mest framgångsrika demokratierna stärker den egna utvecklingen och systemets legitimitet genom att aktivt verka för varje individs möjlighet att söka kunskap och forma sitt liv. Ett fungerande och likvärdigt utbildningssystem är därför ryggraden i ett demokratiskt samhälle och den främsta garantin för dess överlevnad. Kvaliteten på utbildningsväsendet ger också en tydlig fingervisning om nationens framtida välstånd.

Som sagt, samhället erbjuder inte skola och högre utbildning som en service till medborgarna. Kunskap är demokratiutvecklande och hållbarhetsfrämjande. Enskilda har i alla tider, om de haft pengar och möjlighet, kunnat placera sina barn i exklusiva privatskolor för att ge dem ett försprång i karriären, men det ligger inte i samhällets intresse. Politiker som vill erbjuda "alla" en möjlighet att välja flörtar med populism för någon verklig valfrihet handlar det så klart inte om. För att man verkligen ska kunna välja måst det finnas skolor att välja mellan och det gör det inte idag. För att ha en chans att komma in på en eftertraktad skola krävs att föräldrarna ställer en i kö redan när man föds. Det är inte valfrihet, det är istället ett tecken på att Sverige är på väg att bli ett klassamhälle där det är börd och pengar som avgör vem som lyckas och inte kunskaper och förmågor. Skolan är en nationell angelägenhet och dess syfte är att värna demokratin, det vill säga det allmänna.

Men trots att det i dag råder bred enighet om att skolan är den viktigaste samhällsinstitutionen för ett demokratiskt samhällsbygge fortsätter skillnaderna mellan skolorna att växa. Med vår erfarenhet och den gedigna kunskap som i dag finns om den svenska skolans tillstånd finns det stor anledning till oro.

Skolan är en samhällsbärande institution; det vill säga skolan som helhet, inte enskilda skolor utan utbildningssystemet som sådant. När skillnader växer fram mellan olika skolor förvandlas valFRIHETEN snabbt till ett tvång, och när fler snarare väljer bort än till ökar klyftan; inte bara mellan skolorna utan även i samhället eftersom de som hannar i dysfunktionella skolor halkar efter. Ett sådant skolsystem kan inte värna demokratin, det utgör snarare ett hot, vilket är allvarligt och riskerar att undergräva hållbarheten på sikt.

Svensk skola har tagit emot över 70 000 nya elever under flyktingkrisen 2015. Dessa 70 000 nya elever har mötts i skolan av lärare som, utifrån de förutsättningar som gavs, gjort och gör så mycket de kan för att integrationen ska bli så lyckad som möjligt. Lärare som oftast sedan tidigare undervisade under pressade förhållanden. Segregeringen i skolan är en av orsakerna till Sveriges sjunkande skolresultat, vilket är tydligast i storstadsregionerna där hälften av befolkningen bor.

Ett land, en befolkning, en (och samma) skola. Utbildning är samhällets investering i sin egen överlevnad och utveckling, inte en individuell rättighet man ska behöva vara tacksam för. Det är samhällets generella kunskapsutveckling som utbildning arrangeras, inte för att optimera enskildas möjligheter att lyckas i konkurrensen. Det är ett fatalt feltänk detta att konkurrens är bra för SAMHÄLLET; konkurrens är endast bra för den som lyckas i kampen om utrymme och resurser, möjligheter och framgång. Mångfald är en tillgång, inte ett problem; fast bara om mångfalden kan hanteras och det är omöjligt i ett segregerat samhälle och ett uppdelat utbildningssystem.

Var tredje elev, grovt uppskattat runt 35 000 svenska ungdomar i varje årskull, lyckas inte fullfölja sin skolgång ända till studenten. Dessa ungdomar löper stor risk att hamna i utanförskap och arbetslöshet. Fortsätter utvecklingen har en halv miljon ungdomar slagits ut från den svenska skolan fram till år 2029. Barn till lågutbildade och arbetslösa drabbas hårdast. Vi bygger sakta men säkert in en underklass.

Talet om att det finns ett behov i samhället av låglönejobb är djupt problematiskt för det visar att man inte ser eller förstår vilka risker samhället och demokratin utsätts för när klyftorna växer. Påminner återigen om att skolans uppdrag är att värna demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet, att skolan är en skyldighet, inte en rättighet. När skolan bidrar till att öka klyftorna instället för att motverka att de uppstår och förvärras visar det hur fel vi tänker och agerar ifråga om utbildning. Mer valfrihet och individualisering löser inte problemet eftersom det är just dessa inslag som är upphovet till klyftorna och segregeringen. Att ge alla samma skolpeng och tro att det är så man skapar likvärdighet är kontraproduktivt och eldar på problemen.

Skolans kompenserande och likvärdighetsuppdrag är svåra att fullfölja för lärare i de socioekonomiskt mest utsatta skolorna i Sverige. Lärarnas förutsättningar har förändrats i takt med segregationen och flyktingvågen.

Skolans uppgift är att ge alla samma möjlighet att lyckas, inte att ge alla samma summa pengar att förvalta efter eget huvud. Liksom skatterna är skolan ett av samhällets många olika verktyg för att omfördela resurser och utjämna orättvisor. Skolan är allas angelägenhet och det är befolkningens samlade kunskaper som ska värnas, inte några få lyckligt lottade individers möjligheter. När den starke hjälper den svage växer båda; det är på den tanken en demokratiutvecklande kunskapsskola vilar.  

Det samhälle som inte lyssnar på och värnar sina lärare värnar inte heller en demokratisk utveckling. Dagens lärare stärker, utvecklar och bygger framtidens medborgare och därmed Sverige.

Lärarna bär samhället på sina axlar och är en enormt viktig och värdefull yrkeskår som behöver stöd och hjälp för att kunna utföra sitt uppdrag, vilket är att främja lärande och värna kunskapsutveckling. Att skapa konkurrens inom lärarkåren eller göra den mer hierarkisk eldar på utvecklingen och vidgar klyftorna. Det ska inte spela någon roll var man arbetar. Lärare ska inte jaga personliga fördelar eller kunna spela ut olika arbetsgivare inom skolsystemet för att vinna personliga fördelar. I en verklig kunskapsnation är lärare ett välbetalt hedersuppdrag som de bästa kämpar för att få, men när man väl blivit lärare ska man inte konkurrens med andra, man ska arbeta tillsammans för att främja samhällets kunskapsutveckling. Bara så kan en likvärdig, jämställdhet- och jämlikhetsfrämjande skola byggas där demokrati och hållbarhet är målet.

Mycket lite tyder på att utvecklingen i den svenska skolan är på väg att vända. Det skolsystem vi har i dag fortsätter snarare att cementera socioekonomiska skillnader. Föräldrarnas bakgrund blir allt mer avgörande för barnens framtid och skolans kompensatoriska uppdrag är i vissa skolor endast ord på papper, i verkligheten svårt att uppnå. Det gäller därför att så mycket som möjligt av Skolkommissionens förslag blir verklighet med bland annat större statligt ansvar och att huvudmännen måste garantera en miniminivå för undervisning och elevhälsa. Vänder vi inte utvecklingen är tvåtredjedelssamhället snart ett faktum och med det kommer ökad politisk oro och motsättningar i samhället.

Alla drabbas av en sådan utveckling, på samma sätt som alla gynnas av demokrati och jämlikhet. Likvärdighet handlar inte om att alla ska bli identiska, utan om att alla ska få samma chans att lyckas förverkliga sina egna drömmar. Det är inte bra för demokratin och samhällsutvecklingen om bara de redan gynnade får möjligheten att lyckas. På sikt blir alla förlorare om inte likvärdighetsprincipen värnas och skolan är en plats där det inte spelar någon roll varifrån man kommer.

Men den negativa utvecklingen i den svenska skolan är ingen naturlag. Det går att vända, men det kräver stort engagemang och sammanslutning. Nästa generations kunskapsnivå är en nationell angelägenhet, vår demokrati står och faller med vår vilja, förmåga och framförallt – handlingskraft – att skapa de bästa förutsättningar för att säkra att alla barn har tillgång till en god och likvärdig utbildning. Kunskapen finns och våra politiska partier är eniga om utmaningarna. Nu krävs kraftfulla åtgärder. 

Vi behöver omgående fokusera på och agera för: 

Riktade insatser för att motverka socioekonomisk segregering av skolan enligt Skolkommissionens förslag. 

Ökad regional närvaro från statens sida som bättre kan ge stöd till lärarna i deras dagliga arbete. 

Stärka lärarkåren genom ökad samverkan mellan olika sektorer. 

Avskaffa kösystemet i skolan. 

Öka statliga stödet till skolan. 

Skapa tydligare rollfördelning mellan myndigheter, huvudmän och berörda parter.

Likvärdigheten är en så pass angelägen fråga att bara misstanken om att den är hotad borde utlösa panik hos ansvariga politiker. Avsaknaden av oro och de eviga debatterna som handlar om vem som vill mest med skolan och vem som kan erbjuda mest valfrihet är ett tecken på krisens omfattning och mer en del av problemet än av lösningen. Hålla; vill jag ropa. Fatta att en likvärdig skola är bra för ALLA! Och tar vi inte problemen på allvar utgör det en allvarlig risk för hela samhällets långsiktiga hållbarhet.

Nästa generations utbildning är en fråga om vår demokratis stabilitet, rent av överlevnad. Vi har ingen tid att förlora.

Varför är det så svårt att inse och förstå att det inte finns några genvägar till ett långsiktigt hållbart (kunskaps)samhälle? Kanske för att lärarnas möjligheter att värna kunskapsutvecklingen i landet eftersatts under så lång tid; det är i alla fall värt att tänka på.