Jag har fått äran att recensera en intressant och tankeväckande bok om ett ämne som mitt forskarhjärta klappar lite extra för. Ett hedersuppdrag alltså, och jag har verkligen ansträngt mig, dels för att göra boken rättvisa, dels för att läsa kritiskt. Boken, vars redaktörer är Jonas Frykman och Maja Povrzanovic Frykman, innehåller bearbetade papers från konferensen Sensitive Objects som hölls i Dubrovnik våren 2014. Bidragen kommer från forskare verksamma i Norge, Sverige, Kroatien, USA och England. Affekt är det begrepp man samlats kring och tänkt med, vilket är ett begrepp jag också arbetat med, om än på lite annat sätt och med lite andra utgångspunkter än forskarna vars bidrag boken består av. Återkommer till det efter att innehållet presenterats.
Kapitel 1 (Affect and Material Culture. Perspectices and Strategies, skrivet av Jonas Frykman och Maja Povrzanovic Frykman) börjar med att försätta läsaren i rätt stämning genom att illustrera kroppens, sinnesorganens och känslornas betydelse för kunskapen om världen. Författarna uppmärksammar och väcker läsarens affekter för att illustrera hur viktiga känslorna och subjekten som upplever är. Fokus riktas mot kroppen, mot sammanhang och tingen som omger oss. Det är ett fenomenologiskt perspektiv som anläggs, och som artiklarna i boken här placeras in i. Inledningskapitlet är långt ifrån bara en presentation och en uppräkning, redaktörerna sätter här texterna och forskningen i ett sammanhang, förklarar och pekar på samband. Senisitve objects är därför mer än bara en samling texter om ett givet ämne. Det är en förtjänstfull introduktion till en fenomenologiskt inriktad, tingens och känslornas etnografi, som lever upp tillförfattarnas förhoppningar om att bidra med kunskap och förståelse för forskningen om affekt och materialitet.
Kapitel 2 (Moods and Emotions. Some Philosophical Reflections on the ”Affective Turn” skrivet av Nils Gilje) handlar mer om filosofi än om etnografi. Här fördjupas perspektivet och rötterna till forskningen om affekt, stämningar och känslor spåras till Spinoza. Gilje följer tankespåret via Kant fram till Heidegger och reflekterar över Kierkegaard och hans filosofiska analyser av ångest, som han menar är själva grunden till förståelse för känslornas fenomenologi. Här vänds och vrids på begreppen och slutsatsen är att känslor spelar en viktig roll för all kunskapsteori.
Kapitel 3 (Ethnography and the Choices Posed by the ”Affective Turn” skrivet av Stef Jansen) handlar om utmaningarna som användandet av etnografiska metoder ger upphov till när de relateras till dagens teorier om samhälle och kultur. Både problem och förtjänster gås igenom noggrant, med utgångspunkt i forskarens egna studier av upplevelsen av filmen A stranger (som handlar om kriget på Balkan) hos olika publiker i Bosnien och Herzegovina. Slutsatsen som Jansen landar i är att affekt är ett perspektiv som fungerar bäst om känslorna som studeras relateras till dess historiska kontext, om forskningen handlar om att identifiera mönster och när analyserna tillåts samtala med resultatet av annan forskning.
Kapitel 4 (Sensitive Objects of Humanitarian Aid. Corporeal Memories and Affective Continuities, skrivet av Maja Povrzanovic Frykman) bygger på en analys av talet om minnen av och känslor inför sakerna och förnödenheterna som befolkningen i Sarajevo mottog från resten av världen under belägringen av staden på 1990-talet. Fokus i analyserna ligger på interaktionen mellan människor och tingen och de känslomässiga banden som uppstod under det exceptionella sammanhang som belägringen utgjorde. Det visar sig att känslorna fortfarande lever kvar och påverkar tillvaron för människorna i staden.
Kapitel 5 (The Titoaffect. Tracing Objects and Memories of Socialism in Postsocialist Croatia, skrivet av Nevena Skrbic Alemoijevic och Sanja Potkonjak) handlar om Tito som var ledare i det forna Jugoslaven och analysen rör de motstridiga känslorna som bilder och andra artefakter kopplade till honom väcker idag. Författarna identifierar ett fenomen som de talar om som en ”Titoeffekt” och det är denna de följer etnografiskt. Trots att han i princip raderats från den politiska kartan lever han vidare i människors känslor, vilket är ett bra exempel på betydelsen av forskning om affekt.
Kapitel 6 (Emotional Baggage. Unpaking the Suitcase, av Orvar Löfgren) tar sin utgångspunkt i den till synes triviala och ur kunskapshänseende obetydliga resväskan och tar med läsaren på en historisk exposé för att visa på motsatsen. Resväskan är ett objekt som verkligen väcker känslor och som bär på mening som växlar över tid och beroende på vad det är för typ av resa man ska ut på. Detta är klassisk etnologi av bästa märke där det till synes triviala med hjälp av historisk analys och en väl utvecklad etnografisk blick avlockas mening och kunskap som sträcker sig långt utanför det ämne som studerats.
Kapitel 7 (Done by Inheritance. A Phenomenological Approach to Affect and Material Culture, av Jonas Frykman) handlar om testamenterade saker och känslorna de väcker, om den kulturella processen som förvandlar upplevelsen av tingen. Kapitlet är ett försök att kombinera en fenomenologisk ansats med teorier om affekt. Här svävar Heideggers och Arendts ande över texten och analyserna av olika typer av material avtäcker lagren av känslor som sedimenterats och visar hur upplevelser formas både av minne, perception och sammanhang. Kombinationen av affektteori och fenomenologi visar sig kunna komplettera båda uppsättningen verktyg.
Kapitel 8 (What Alters When the Traditional Sámi Costume Travels? A Study of Affective Investments in the Sápmi, skrivet av Britt Kramvig och Anne Britt Flemmen) tar sin utgångspunkt i fejade samedräkter sydda i Kina, som ledningen för ett detaljhandelsföretag beläget i hjärtat av Sapmi, ålade försäljningspersonalen att bära. Studien handlar om känslorna som detta väckte. Ännu en analys av känslorna som en till synes trivial handling eller objekt triggar, och ännu ett exempel på styrkan i en kulturvetenskaplig analys.
Kapitel 9 (In the Mood. Place and Tools in the Music Industry with a Focus on Entrepreneurship av Elisabeth Sörfjordal Hauge) handlar om musik och focus riktas här mot det rum av känslor som musiken förmår skapa. Det är alltså platsen som står i fokus, och med verktyg hämtade från Heidegger analyseras relationerna mellan affekt, kreativitet och plats som uppstår i det rum som skapas av black metal musiken. Vissa atmosfärer väcker mer känslor än andra och det handlar inte bara om människor och ting, utan även om sammanhang.
Kapitel 10 (Innovation and Embodiment in a Small Town Hotel av Kirsti Mathiesen Hjemdahl och Jonas Frykman) beskriver en typisk dag i en kreativ hotellföreståndares liv. Med etnografens blick för detaljer detaljstuderas här relationen mellan subjekt och objekt och analysen fångar samspelet och energin som en kreativ, energisk och karismatisk ledare kan skapa och sprida runt sig och hur känslan påverkar omgivningen och gästerna som bor på hotellet samt hur helheten ger upphov till den ultimata upplevelse som turisterna vittnar om och som lockar dem tillbaka. Magin uppstår i ett slags processuell växelverkan, mellan hotellföreståndaren och platsen, tingen och människorna, vilket påminner läsaren om att kultur aldrig är något man blir färdig med.
Kapitel 11 (The Performative Museum. Designing a Total Experience skrivet av Sara Holst Kjaer) handlar liksom kapitel 10 om ett museum, fast här är det museet i sig som står i focus för analysen. Med hjälp observationer av två grupper besökare, en grupp från Kina och en från Västvärlden, studeras känslorna som museet väcker. Skillnaden visar sig vara markant, vilket visar hur affekter styrs av kultur och personers livshistoria. Förpackningen är den samma, men olika publiker med olika erfarenheter och förväntningar upplever museet och dess omgivningar helt olika beroende på varifrån de kommer och hur de lever sina liv i vardagen.
Kapitel 12 (Companion Pieces Written Through a Drift, av Lesley Stern och Kathleen Stewart) som avslutar boken är ett experimentellt kapitel där akademiska konventioner för hur vetenskap presenteras utmanas. Texten, som utgörs av berättelser om upplevelser och som återges i första person, handlar om känslor och är skriven för att väcka känslor, vilket man lyckas med.
Det var delarna. Nu lite reflektioner kring helheten. Sensitive Objects. Affect and Material Culture är fylld av olika typer av tankar, iakttagelser och reflektioner om känslor och visar både på mångfalden och styrkan inom kulturvetenskapen. När jag läser upptäcker jag hur mycket jag saknar etnologin, vilket är en välkommen känsla även om det fyller mig med vemod. Den här typen av forskning behövs verkligen. Allt som är viktigt i livet handlar inte bara om evidens och hard facts. Känslor och det som händer mellan människor och mellan människorna och tingen som omger oss påverkar upplevelsen av världen mer än man tror. Etnografi är verkligen en metod som behöver återtas och återupprättas. Det är så här metoden ska användas. Boken borde verkligen läsas av både forskare och studenter även inom andra ämnen än etnologi/kulturforskning, som ett viktigt komplement till alla tillrättalagda och genompedagogiska läroböcker som idag används och som riskerar att utarma och likrikta den högre utbildningen. Här serveras inga svar, läsaren bjuds istället med på en stimulerande och intellektuellt utvecklande resa.
Det är en fenomenologisk tradition eller verktygslåda man hämtar inspiration och perspektiv från, och man gör det med den äran. Upplevelsen står i centrum för analysen. Ett svep över referenslistorna visar att de tre mest frekventa referenserna är: Sara Ahmed, Martin Heidegger och Brian Massumi. Jag vill avsluta denna i huvudsak berömmande recension (jag uppskattar verkligen boken) med en reflektion kring ett perspektiv på affekt som jag tycker man missar, och det är just Massumi som föranleder denna min randanmärkning. När jag läser Massumi tar jag fasta på hans påpekande att affekt inte är synonymt med känsla. Affekt är (också) intensitet, så att säga i eget namn. Det är den postmoderna dimensionen av begreppet jag tycker underkommuniceras i boken. Affekt behandlas i Sensitive Objects i princip uteslutande som ett epistemologiskt begrepp, men Massumi pekar även på begreppets ontologiska aspekter. Känslor är viktigt att undersöka, ingen tvekan om det, men affekt kan vara så mycket mer och handlar inte bara om människor. Affekt kan också ses som en immateriell kraft vilken reglerar vad kroppar kan göra. Affekt är det som håller ihop och har kapacitet att förändra. Affekt kan förstås som något som uppstår mellan delarna som helheten består av. En sådan användning av begreppet uppmärksammar mellanrummen och vad som händer där, inte bara det som händer mellan människorna och tigen, utan även det som händer mellan tingen.
Massumi liknar affekt vid ett slags begär som uppstår i och genom interaktionen mellan delarna som bygger helheten. Begäret, i den här mer posthumanistiska tolkningen, finns varken före eller kan sägas vara frikopplat från delarna och det kan bara iakttas via kopplingarna det effektuerar, i och genom det utfall som interaktionen resulterar i. Begäret eller affekterna växer, enligt Deleuze och Guattari som hade kunnat berika analyserna i boken, fram tillsammans med och mellan delarna. Affekt i deras mening är en positiv, i betydelsen egen verkande kraft, fristående från delarna, men den existerar ändå inte utanför sammanhanget. Likt gravitationen är affekt för Deleuze och Guattari något som händer mellan och som påverkar delarna ömsesidigt, inte bara något som händer i och kan undersökas genom att studera människor. Jag vill dock inte anklaga boken för att den saknar något, vill bara påpeka att det finns mer att hämta från begreppet man valt att samlas kring.
Kapitel 1 (Affect and Material Culture. Perspectices and Strategies, skrivet av Jonas Frykman och Maja Povrzanovic Frykman) börjar med att försätta läsaren i rätt stämning genom att illustrera kroppens, sinnesorganens och känslornas betydelse för kunskapen om världen. Författarna uppmärksammar och väcker läsarens affekter för att illustrera hur viktiga känslorna och subjekten som upplever är. Fokus riktas mot kroppen, mot sammanhang och tingen som omger oss. Det är ett fenomenologiskt perspektiv som anläggs, och som artiklarna i boken här placeras in i. Inledningskapitlet är långt ifrån bara en presentation och en uppräkning, redaktörerna sätter här texterna och forskningen i ett sammanhang, förklarar och pekar på samband. Senisitve objects är därför mer än bara en samling texter om ett givet ämne. Det är en förtjänstfull introduktion till en fenomenologiskt inriktad, tingens och känslornas etnografi, som lever upp tillförfattarnas förhoppningar om att bidra med kunskap och förståelse för forskningen om affekt och materialitet.
Kapitel 2 (Moods and Emotions. Some Philosophical Reflections on the ”Affective Turn” skrivet av Nils Gilje) handlar mer om filosofi än om etnografi. Här fördjupas perspektivet och rötterna till forskningen om affekt, stämningar och känslor spåras till Spinoza. Gilje följer tankespåret via Kant fram till Heidegger och reflekterar över Kierkegaard och hans filosofiska analyser av ångest, som han menar är själva grunden till förståelse för känslornas fenomenologi. Här vänds och vrids på begreppen och slutsatsen är att känslor spelar en viktig roll för all kunskapsteori.
Kapitel 3 (Ethnography and the Choices Posed by the ”Affective Turn” skrivet av Stef Jansen) handlar om utmaningarna som användandet av etnografiska metoder ger upphov till när de relateras till dagens teorier om samhälle och kultur. Både problem och förtjänster gås igenom noggrant, med utgångspunkt i forskarens egna studier av upplevelsen av filmen A stranger (som handlar om kriget på Balkan) hos olika publiker i Bosnien och Herzegovina. Slutsatsen som Jansen landar i är att affekt är ett perspektiv som fungerar bäst om känslorna som studeras relateras till dess historiska kontext, om forskningen handlar om att identifiera mönster och när analyserna tillåts samtala med resultatet av annan forskning.
Kapitel 4 (Sensitive Objects of Humanitarian Aid. Corporeal Memories and Affective Continuities, skrivet av Maja Povrzanovic Frykman) bygger på en analys av talet om minnen av och känslor inför sakerna och förnödenheterna som befolkningen i Sarajevo mottog från resten av världen under belägringen av staden på 1990-talet. Fokus i analyserna ligger på interaktionen mellan människor och tingen och de känslomässiga banden som uppstod under det exceptionella sammanhang som belägringen utgjorde. Det visar sig att känslorna fortfarande lever kvar och påverkar tillvaron för människorna i staden.
Kapitel 5 (The Titoaffect. Tracing Objects and Memories of Socialism in Postsocialist Croatia, skrivet av Nevena Skrbic Alemoijevic och Sanja Potkonjak) handlar om Tito som var ledare i det forna Jugoslaven och analysen rör de motstridiga känslorna som bilder och andra artefakter kopplade till honom väcker idag. Författarna identifierar ett fenomen som de talar om som en ”Titoeffekt” och det är denna de följer etnografiskt. Trots att han i princip raderats från den politiska kartan lever han vidare i människors känslor, vilket är ett bra exempel på betydelsen av forskning om affekt.
Kapitel 6 (Emotional Baggage. Unpaking the Suitcase, av Orvar Löfgren) tar sin utgångspunkt i den till synes triviala och ur kunskapshänseende obetydliga resväskan och tar med läsaren på en historisk exposé för att visa på motsatsen. Resväskan är ett objekt som verkligen väcker känslor och som bär på mening som växlar över tid och beroende på vad det är för typ av resa man ska ut på. Detta är klassisk etnologi av bästa märke där det till synes triviala med hjälp av historisk analys och en väl utvecklad etnografisk blick avlockas mening och kunskap som sträcker sig långt utanför det ämne som studerats.
Kapitel 7 (Done by Inheritance. A Phenomenological Approach to Affect and Material Culture, av Jonas Frykman) handlar om testamenterade saker och känslorna de väcker, om den kulturella processen som förvandlar upplevelsen av tingen. Kapitlet är ett försök att kombinera en fenomenologisk ansats med teorier om affekt. Här svävar Heideggers och Arendts ande över texten och analyserna av olika typer av material avtäcker lagren av känslor som sedimenterats och visar hur upplevelser formas både av minne, perception och sammanhang. Kombinationen av affektteori och fenomenologi visar sig kunna komplettera båda uppsättningen verktyg.
Kapitel 8 (What Alters When the Traditional Sámi Costume Travels? A Study of Affective Investments in the Sápmi, skrivet av Britt Kramvig och Anne Britt Flemmen) tar sin utgångspunkt i fejade samedräkter sydda i Kina, som ledningen för ett detaljhandelsföretag beläget i hjärtat av Sapmi, ålade försäljningspersonalen att bära. Studien handlar om känslorna som detta väckte. Ännu en analys av känslorna som en till synes trivial handling eller objekt triggar, och ännu ett exempel på styrkan i en kulturvetenskaplig analys.
Kapitel 9 (In the Mood. Place and Tools in the Music Industry with a Focus on Entrepreneurship av Elisabeth Sörfjordal Hauge) handlar om musik och focus riktas här mot det rum av känslor som musiken förmår skapa. Det är alltså platsen som står i fokus, och med verktyg hämtade från Heidegger analyseras relationerna mellan affekt, kreativitet och plats som uppstår i det rum som skapas av black metal musiken. Vissa atmosfärer väcker mer känslor än andra och det handlar inte bara om människor och ting, utan även om sammanhang.
Kapitel 10 (Innovation and Embodiment in a Small Town Hotel av Kirsti Mathiesen Hjemdahl och Jonas Frykman) beskriver en typisk dag i en kreativ hotellföreståndares liv. Med etnografens blick för detaljer detaljstuderas här relationen mellan subjekt och objekt och analysen fångar samspelet och energin som en kreativ, energisk och karismatisk ledare kan skapa och sprida runt sig och hur känslan påverkar omgivningen och gästerna som bor på hotellet samt hur helheten ger upphov till den ultimata upplevelse som turisterna vittnar om och som lockar dem tillbaka. Magin uppstår i ett slags processuell växelverkan, mellan hotellföreståndaren och platsen, tingen och människorna, vilket påminner läsaren om att kultur aldrig är något man blir färdig med.
Kapitel 11 (The Performative Museum. Designing a Total Experience skrivet av Sara Holst Kjaer) handlar liksom kapitel 10 om ett museum, fast här är det museet i sig som står i focus för analysen. Med hjälp observationer av två grupper besökare, en grupp från Kina och en från Västvärlden, studeras känslorna som museet väcker. Skillnaden visar sig vara markant, vilket visar hur affekter styrs av kultur och personers livshistoria. Förpackningen är den samma, men olika publiker med olika erfarenheter och förväntningar upplever museet och dess omgivningar helt olika beroende på varifrån de kommer och hur de lever sina liv i vardagen.
Kapitel 12 (Companion Pieces Written Through a Drift, av Lesley Stern och Kathleen Stewart) som avslutar boken är ett experimentellt kapitel där akademiska konventioner för hur vetenskap presenteras utmanas. Texten, som utgörs av berättelser om upplevelser och som återges i första person, handlar om känslor och är skriven för att väcka känslor, vilket man lyckas med.
Det var delarna. Nu lite reflektioner kring helheten. Sensitive Objects. Affect and Material Culture är fylld av olika typer av tankar, iakttagelser och reflektioner om känslor och visar både på mångfalden och styrkan inom kulturvetenskapen. När jag läser upptäcker jag hur mycket jag saknar etnologin, vilket är en välkommen känsla även om det fyller mig med vemod. Den här typen av forskning behövs verkligen. Allt som är viktigt i livet handlar inte bara om evidens och hard facts. Känslor och det som händer mellan människor och mellan människorna och tingen som omger oss påverkar upplevelsen av världen mer än man tror. Etnografi är verkligen en metod som behöver återtas och återupprättas. Det är så här metoden ska användas. Boken borde verkligen läsas av både forskare och studenter även inom andra ämnen än etnologi/kulturforskning, som ett viktigt komplement till alla tillrättalagda och genompedagogiska läroböcker som idag används och som riskerar att utarma och likrikta den högre utbildningen. Här serveras inga svar, läsaren bjuds istället med på en stimulerande och intellektuellt utvecklande resa.
Det är en fenomenologisk tradition eller verktygslåda man hämtar inspiration och perspektiv från, och man gör det med den äran. Upplevelsen står i centrum för analysen. Ett svep över referenslistorna visar att de tre mest frekventa referenserna är: Sara Ahmed, Martin Heidegger och Brian Massumi. Jag vill avsluta denna i huvudsak berömmande recension (jag uppskattar verkligen boken) med en reflektion kring ett perspektiv på affekt som jag tycker man missar, och det är just Massumi som föranleder denna min randanmärkning. När jag läser Massumi tar jag fasta på hans påpekande att affekt inte är synonymt med känsla. Affekt är (också) intensitet, så att säga i eget namn. Det är den postmoderna dimensionen av begreppet jag tycker underkommuniceras i boken. Affekt behandlas i Sensitive Objects i princip uteslutande som ett epistemologiskt begrepp, men Massumi pekar även på begreppets ontologiska aspekter. Känslor är viktigt att undersöka, ingen tvekan om det, men affekt kan vara så mycket mer och handlar inte bara om människor. Affekt kan också ses som en immateriell kraft vilken reglerar vad kroppar kan göra. Affekt är det som håller ihop och har kapacitet att förändra. Affekt kan förstås som något som uppstår mellan delarna som helheten består av. En sådan användning av begreppet uppmärksammar mellanrummen och vad som händer där, inte bara det som händer mellan människorna och tigen, utan även det som händer mellan tingen.
Massumi liknar affekt vid ett slags begär som uppstår i och genom interaktionen mellan delarna som bygger helheten. Begäret, i den här mer posthumanistiska tolkningen, finns varken före eller kan sägas vara frikopplat från delarna och det kan bara iakttas via kopplingarna det effektuerar, i och genom det utfall som interaktionen resulterar i. Begäret eller affekterna växer, enligt Deleuze och Guattari som hade kunnat berika analyserna i boken, fram tillsammans med och mellan delarna. Affekt i deras mening är en positiv, i betydelsen egen verkande kraft, fristående från delarna, men den existerar ändå inte utanför sammanhanget. Likt gravitationen är affekt för Deleuze och Guattari något som händer mellan och som påverkar delarna ömsesidigt, inte bara något som händer i och kan undersökas genom att studera människor. Jag vill dock inte anklaga boken för att den saknar något, vill bara påpeka att det finns mer att hämta från begreppet man valt att samlas kring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar