Entreprenören, vår tids Messias

Låter tankarna bara flöda, de får ta mig och texten dit de vill. Här finns ingen annan tanke än att tänka och vända och vrida på tankar och intryck från samtiden och det omgivande samhällets myller. Någon borde göra något sägs det ofta, men vem som helst duger inte. Endast den bäste är god nog menar man. Gärna någon som kommer utifrån, en internationell stjärna; det är så man tänker idag. Och till den internationella stjärnan knyts närmast övermänskliga förhoppningar. Räddaren i nöden, frälsaren som skådat ljuset, som har tillgång till sanningen, som känner vägen och som med sina exceptionella kunskaper och kompetenser står över livet, som inte accepterar några begränsningar och lyckas även med det omöjliga. Hen finns där ute och kan vi bara hitta den personen och rekrytera hen till vår organisation, kosta vad det kosta vill, är alla våra problem lösta. Det är drömmen som dagens samhälle i mångt och mycket vilar på. Konkurrens anses driva kvalitet och debatten är kungsvägen till sanning. Arenor där individer kan visa vad de går för och att de har var som rävs, att de är bäst. Som vanligt överdriver och raljerar jag för att inte det ska låta som jag försöker bevisa något. Jag vill provocera fram tankar och främja kritisk analys. Vad är det vi håller på med egentligen?

Stjärnforskaren med världsrykte, superpedagogen, den geniförklarade fotbollstränaren, ledaren eller en visionär ENTREPRENÖR. Experter som ensama klarar skivan och leder massan mot målet. Honom eller i undantagsfall henne idealiseras idag, helt i linje med jakten på effektivitet, lönsamhet och best practice. Jag ser det som en konsekvens av debattens logik som dominerar samtiden och som bygger på tanken att allt handlar om antingen eller, rätt eller fel; den logiken leder oss rätt i armarna på den ende: Frälsaren. Han, för det är oftast en han har många namn men det är i grund och botten samma människa bakom masken. Han må heta Putin, Erdogan eller Trump, det finns flera men denna text handlar inte om individerna utan om logiken bakom. Den enda vägens män(iskor) och tankar kan aldrig leda samhället mot öppenhet, mångfald, hållbarhet och demokrati. Den enda vägen leder fel, och ju fler som ansluter sig till den vägen desto större blir risken att allt går åt skogen. Tilliten till den ende, den bäste och mest handlingskraftige som på egen hand gör det vi själva inte orkar eller vill, handlar om ett utslag av nån-annan-ismen. Någon borde göra något, men jag orkar inte. Det förrädiskt lockande med den tanken är att om ledaren lyckas får alla det bra, och misslyckas hen har man någon att skylla på. Det är en genväg till lycka, en genväg som riskerar att bli en senväg. En risk, inte en möjlighet.

Vi behöver mer mångfald och förståelse för betydelsen av att kunna misslyckas. Där finns nyckeln till hållbarhet, i samtalets logik där man lyssnar på varandra utan målet att komma överens eller vinna. Samtalets logik bygger på samverkan, inte på samsyn; på många olika sätt att agera och tänka, inte ett enda sätt. Även här finns utrymme för entreprenörer, men inte som frälsare utan som kreatörer och vägvisare. Vi behöver entreprenörernas drivkraft, men den måste balanseras mot tron på och övertygelsen om individens förträfflighet. Bara för att man har ett driv och vill lyckas, betyder inte att det är någon annans fel om man inte lyckas och alla idéer är inte lika bra. Idealiseringen av framgång och framgångsrika individer är ett utslag av debattens logik, liksom strävan efter effektivisering och målstyrning. Entreprenörer finns och verkar inte i ett vakuum, samhället består av alla oss tillsammans. Alla kan inte starta företag och vara sin egen lyckas smed.

Frälsningen finns inom oss och mellan varandra, på samhällets insida. Den skapas av oss själva och varandra tillsammans. Jaglojaliteten som debattens logik underblåser bygger på föreställningen om att konkurrens driver kvalitet och att livet och samhället handlar om att nå MÅLET så fort som möjligt. Tillsammans når alla längre än om bara den bäste får förtroendet att försöka. Konkurrerar vi med varandra tar det fokus från samhället, det gemensamma, som både ledare och medarbetare är beroende av för att lyckas. Tillvaron handlar inte om att vinna, utan om att leva väl. Samtalets logik handlar inte om att arrangera stormöten och diskutera i ändlöshet för att jämka fram ett svar, det enda, bästa och mest demokratiska svaret. Poängen är att det inte existerar något sådant svar, och samhället inte har något annat mål än att tillhandahåla trygghet. Kraven på prestation bygger på debattens logik, och idag ska alla prestera, individer såväl som organisationer och samhällen. Målet är att bli bäst, men den eller det som är bäst kan fortfarande vara dåligt, i absoluta mått och utifrån evighetens perspektiv.

Debattens logik bygger på samma kunskaps- och människosyn som kyrkan och religionen och den förlägger likt Platon frälsningen till en trancendent idévärld och handlar om metafysik. Det är samma andas barn och samma underliggande logik som vetenskapens sökande efter sanningen och det enda rätta svaret. Verkligheten är mer komplex än så och tar man inte hänsyn till det, finns ingen tid för reflektion och eftertanke blir tillvaron och samhället till ett hål och sökandet efter kunskap drabbas av tunnelseende. Livet är ingen resa mot ett mål utan en dynamisk process av ömsesidiga tillblivelser. Livet är vägen och sanningen är många. Vi är alla flera och tillsammans förfogar vi över en mångfald som trotsar fantasin. Där finns frälsningen, i insikten om att livet, kunskapen och samhället är här och nu och allas ansvar. Samtalets logik bygger på immanens, samverkan och övertygelsen om att ingen vet var gränsen för människans förmåga går. Vill vi kan vi försöka, sedan får vi se hur det går. Det finns inga garantier och ingen annan än vi själva kan lösa våra problem, som ibland inte ens är problem, utan möjligheter.