lördag 30 september 2017

Singulariteten och bildning som motstånd

Singulariteten är den punkt i framtiden, där, om den nu kommer att nås, maskinerna blir bättre än människorna. Jag vill inte säga intelligentare, för jag menar att intelligens är en unikt mänsklig egenskap. Artificiell intelligens har lika mycket eller lite med intelligens att göra artificiella smakämnen har med autentiska smaker. Det är viktigt att värna det mänskliga. Jag är humanist och även om jag definierar mig som posthumanist (jag söker efter nya sätt att se på och förstå människan och det mänskliga) är det om och för människor jag skriver. Singulariteten ser vissa som en möjlighet och andra som ett hot. Jag vacklar mellan och vet inte riktigt hur jag ska se på saken, men jag lutar åt att det är ett hot och jag tänkte här försöka förklara hur jag tänker och varför jag ser bildning som ett ljus i mörkret på en hel massa olika sätt

Att vara människa är att INTE vara en maskin; människor har intellekt men också känslor, och känslorna är lika viktiga för mänsklighetens långsiktiga hållbarhet som intellektet. Inte för inte har Svenska akademin, Snille OCH smak, som sitt motto; och är viktigt. Både intellekt OCH smak och känslor och drömmar. Människan har förmågan att tänka kloka tankar och ta rationella beslut, men är inte bara rationell och tar inte endast kloka beslut. Det är inget problem, det är så människor fungerar, det är en del av människans essens. Både och, inte antingen eller. Människan och det mänskliga är unikt och måste värnas, menar jag och oroas därför över den ristande förståelse för bildningens värde som växa fram i samhället idag. Det talas om bildning, men hur mycket får den kosta och var/när praktiseras bildning i praktiken, i vardagen? På Bokmässan och vid högtider, absolut, men i vardagen utan i samhället? Det oroar mig att bildning betraktas som flum, eller som ett sätt att strula till sitt liv.

På TV blandas kunskap och intelligens samman på ett olyckligt sätt när panelen i Fråga Lund sägs vara smarta. Forskarna som svarar på tramsiga frågor är kunnigare än de flesta men inte nödvändigtvis smartare än andra. Det är symptomatiskt för vår tid och också oroande att bildningens egenvärde inte anses vara högre än det är, att man inte litar på människors vilja att lyssna och lära, att man ser sig tvungen att skoja till det och förenkla. Jämför finalen i Vi i femman från tidigt sjuttiotal med Smartare än en femteklassare, eller äldre upplagor av Fråga Lund med lekprogrammet som visas på TV idag. Skillnaderna är slående, och bildningen är hotad. Bildning är en mänsklig kompetens och den måste värnas för att vara aktuell och användbar, för att hållas levande och vital. Tyvärr riktas istället intresset allt mer mot maskinerna som är snabbare, minns mer och som outtröttligt fortsätter producera perfekt resultat, billigare och mer effektivt än människor. Tanken på och talet om den mänskliga faktorn oroar, för den gör maskinerna till norm och människor till ett problem.

Singulariteten, tror jag, är närmare än vi tror, och det är inte utveckligen av datorer, inte Moors lag som styr om och när vi når den; människans allt sämre självförtroende och dyrkan av maskiner och rationalitet i kombination med strävan efter effektivitet, kvalitet och måluppfyllelse eldar på processen. Jag ser inte maskinerna som ett hot och tror aldrig att maskinerna kommer att ta över, jag tror ett mycket troligare scenario är att människorna abdikerar och lämnar över makten till och gör sig själva till slavar under maskinerna och en linjär, iskall och känslolös, objektiv rationalitet. Detta att människor som ofta, enkelt och självklart accepterar den mänskliga faktorn som ett problem som måste åtgärdas, utan tanke på de långsiktiga konsekvenserna oroar och skrämmer. Den som vågar ifråga sätta eller ställa kritiska frågor till AI-förespråkarna (de som fått pengar för att utveckla artificiell intelligens) möts med hånfulla skratt och avfärdas som en bakåtsträvare och utvecklingsfiende. Fast det är inte så jag ser på mig själv och det är inte detta kritiken och frågorna handlar om. Jag är (post)humanist och tror på och värnar människan och det mänskliga.

Jag ser bildning som ett skydd mot hotet som singulariteten utgör. Bildning är något annat än fakta. Genom att ägna sig åt och sträva efter bildning utvecklas man som MÄNNISKA, därför är bildning så viktigt på högskolan, i utbildningssystemet och samhället som helhet. Bildning är både snille och smak, både känsla och intellekt. Bildning är ett dynamiskt föränderligt och öppet begrepp. Därför kan bildningsmättade utbildningar varken målstyras eller effektiviseras. Bildningsskolan handlar om att fylla tiden man har till sit förfogande med så mycket kunskap och kritisk analys som det bara går. Bildning strävar man efter för att det känns bra, inte för att tjäna pengar eller göra karriär.

New Public Management är ett av alla oroande tecken på att singlariteten står i farstun och bankar på dörren; ett oroande uttryck för bildningens låga status och dåliga genomslag i samhället och kulturen. Bildningen fogar sig inte, det är en utbildningsideologi som går på tvärs mot allt var NPM heter och står för. Därför värnar jag bildningen, för kunskapens och människans skull. NPM likställer bildning med fakta och behandlar kunskap som information och förvandlar skolan till en resultatproducerande rationell maskin som formar de unga, framtidens medborgare och förvaltare av demokratin, till lydiga verktyg för ekonomiska intressen. Avslutar denna bloggpost med att förklara. Som jag skrev igår, i posten om den olyckliga sammanblandningen mellan lärare och ledare, vilket är ytterligare ett tecken på samma olyckliga och hotfulla utveckling, handlar NPM om följande:

1. Differentiering (uppdelning/avgränsning)

Lärande och utbildning menar jag är komplexa verksamheter och komplexa verksamheter kan inte delas upp och hanteras separat. En differentierad skola kan således inte främja lärande som är en integrerad, dynamisk och komplex verksamhet. Och eftersom bildning är en helhet bestående av både intellekt, kunskap och känsla samt passion är bildning också irrationell just eftersom det handlar om en mänsklig verksamhet. En skola byggd på principer hämtade från NPM kan aldrig främja bildning.

2. Konkurrens driver kvalitet.

Friskolesystemet bygger tydligt på konkurrens, men det visar sig att skolor idag i praktiken konkurrerar med betyg, inte med kunskap. Kunskap och bildning kräver elevers och studenters hårda arbete och bildning kan bara utvecklas i en skola som ställer höga krav på elever och studenter och i ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde. Bildning är växer fram i samtal, inte i debatt. Konkurrensutsätts skolverksamheten är bildningen det första offret, det är priset man får betala för jakten på effektivitet.

3. Kostnadsfokus, effektivt resursutnyttjande.

Kunskap är en investering, en långsiktig samhällsinvestering, alltså en KOSTNAD. Om skolan förväntas "spara" pengar eller om ägarna tillåts plocka ut vinst, kan vi glömma allt vad lärande och kunskapsutveckling heter. Bildningen far all värdens väg efterse den är själva antitesen till billig, snabb och effektiv. Bildning är som människor, en komplex och sammansatt, dynamisk helhet.

4. Hands on management: Ledare ska leda

Lärare är inga ledare. Lärare är LÄRARE och skapar förutsättningar för LÄRANDE. Lärare går före men rör sig i kunskapens och bildningens dramatiska landskap tillsammans med eleverna och studenterna. Alla är lärare i en bildningsskola. Alla lär och kan alltid bli bättre. Bildad blir man tillsammans med andra och är inget man någonsin blir. Att vara människa är att utvecklas på olika sätt och målet med livet är det ingen som vill nå. Bildning handlar om att lära sig förstå vad det innebär att vara människa.

5. Resultatmätning.

Resultat är inte samma som kunskap. Och det är absolut inte liktydigt med bildning. Vishet är något HELT annat än instrumentell rationalitet.

Därför, vill vi bjuda singulariteten motstånd måste bildningen värnas och för att skolan ska kunna bli en kunskapsskola där man utvecklas som människa måste alla tankar på New Public Management överges, för bildningens, mänsklighetens, demokratins och den långsiktiga hållbarhetens skull.

Sådär, nu ska jag ut på stan och protestera mot nazisterna som idag demonstrerar i Göteborg och som därigenom visar upp och ger dumheten ett ansikte. Bildning är visserligen ingen lösning på det problemet, men bildning handlar i alla fall om att lära av tidigare misstag i mänsklighetens historia.

fredag 29 september 2017

Lärare, ledare och skillnaden mellan

Fortsätter reflektera över innehållet i debattartiklarna som Svenskt Näringsliv publicerat på senare tid, närmare bestämt över den syn på kompetens som lyser igenom mellan raderna, de grundläggande antaganden som styr tänkandet och värderingarna som presenteras som självklarheter utan att vara det. Det är tydligt att det rent allmänt i samhället finns en utbredd föreställning om att lärare är och ska vara ledare, eller att orden i princip är synonymer och att kompetenserna som krävs för båda uppgifterna är så pass snarlika att ledarkompetens är att jämställa med lärarkompetens. Då framstår Svenskt Näringslivs omsorg om skolan i en lite annan dager, med den kunskapen i bakhuvudet handlar förslagen och de goda råden om utryck för omsorg; men om antagandet däremot inte stämmer överens med verkligheten, om lärare och ledare är två helt olika kompetenser så är det en björnkram man erbjuder. Jag hävdar att lärare är ett helt annat uppdrag, som kräver helt andra kompetenser, än ledarskap. Uppdragen är kanske inte väsensskilda, med jag menar att det handlar om helt olika utmaningar och om detta inte uppmärksammas finns en uppenbar risk att skolans problem permanentas och sprider sig i samhället, vilket gör det ännu svårare att diskutera dessa saker.

Jag återkommer ofta här på bloggen till skillnaden mellan komplexa problem och komplicerade, och jag menar att lärare står inför och har att hantera ett komplext problem, medan ledare är utbildade för och bra på att hantera komplicerade problem. Är det som jag tror att utbildning och lärande är ett komplext problem spelar det ingen roll hur kompetent och erfaren ledaren är, i skolans värld och om lärare antas vara ledare kommer sammanblandningen och fokuset på ledarskap att leda till ökade problem i skolan vilket på sikt riskera att förflacka kunskapen i samhället. Jag driver som vanligt en tes och vill mana till reflektion, snarare än försöker leda något i bevis.

Vad som beror på vad är så klart svårt att uttala sig om, men i ett samhälle där kunskapens egenvärde inte är högt minskar efterfrågan på lärare och efterfrågan på ledare ökar, och i takt med att kunskapen utarmas minskar dessutom förmågan att förstå skillnaden mellan komplext och komplicerat. Kanske är det därför det växer fram en föreställning om att det behövs effektstudier av pedagogiska metoder och att lärare inte ska luta sig mot erfarenhet och beprövad kompetens utan på forskning om pedagogiska metoder som bevisligen leder till resultat? Om skolans uppgift var att producera resultat behövdes ledare, det håller jag med om, men kunskap är och aldrig vara ett resultat, och lärares uppgift är inte att prestera något. Lärare skapar förutsättningar för lärande och bevakar kunskaps- och utvecklingsprocesser, sedan är det eleverna som presterar (om nu något presenteras, vilket är en uppfattning jag vänder mig mot). Dagens skola är en organisation som med rådande syn på uppdraget tvingas jaga effektivitet och måluppfyllelse, som om man kunde bestämma precis vad man vill lära eller vad eleverna ska lära sig och sedan låta en ledare styra processen dit, snabbt och effektivt. Kunskap är något annat, delvis okänt och dolt. Kunskap är både det som är känt och det som ännu inte är känt samt det som inte går att veta något om. Både och, inte antingen eller; något komplext, inte komplicerat. Därför är det LÄRARE skolan behöver, inte ledare.

Om lärare blir, det vill säga uppfattar sig själva och om andra uppfattar dem som, ledare påverkar det lärandet och i förlängningen synen på kunskap. Jag tänker så här: Ledare kan och tar också åt sig äran av resultatet. Det är ledarens belöning för väl utfört arbete. Lärare däremot agerar mer i det tysta och skapar förutsättningar, fungerar som ett slags barnmorskor, som förlösare av insikter och främjare av intellektuell utveckling och det är eleverna och studenterna som ska ansvara för och ta åt sig äran av "resultatet". Om lärares kompetens och lärandets särart inte uppmärksammas, om insikten om skillnaden mellan lärare och ledare inte får genomslag i skolans verksamhet finns en uppenbar risk att kunskap förvandlas till (eller snarare uppfattas som) en produkt, en måttbeställd vara som kan beställas och produceras effektivt. Då behövs bara ledare och elever/studenter som ska ledas. Vi får ett kallt och rationellt samhälle där information likställs med kunskap och där bildning betraktas som ovidkommande brus, meningslöst slöseri med tid och resurser, eller som flum, som ett störande inslag i produktionen av mätbara, kvalitetssäkrade resultat. Då är det inte längre en skola eller ett utbildningssystem, utan en produktionsapparat som genererar betyg och examina, vilket går att mäta och producera av ledare.

Kunskapens värde och användbarhet visar sig först efter genomgången utbildning, när den omsätts i handling ute i samhället och olika verksamheter. Kunskapsutveckling lämpar sig inte för att drivas i projekt eftersom det inte handlar om en avgränsad insats utan ett mycket mer långsiktigt och genomgripande åtagande. Resultatet av insatser kan enkelt utvärderas och mätas i anslutning till projektet, men det går inte med kunskap som kan endast utvärderas på riktigt, typ ett eller några år efter genomgången utbildning, och i vissa fall mycket senare än så. Och då har ledaren dragit vidare och genomfört ett, två eller kanske tre "framgångsrika" projekt, med potentiellt förödande konsekvenser för kunskapsutvecklingen i samhället. Det sak är bra för ledare är inte självklart bra för samhället, eftersom kunskap inte är ett resultat utan en ömtålig och dynamiskt föränderlig kvalitet.

Jag ser lärande som en komplex verksamhet, men när lärarens uppgift är att leda och administrera lärande eller producera mätbara resultat, snarare än att själv delta i lärandet tillsammans med eleverna, delas verksamheten upp och behandlas som en komplicerad verksamhet. Det får konsekvenser för kunskapsutvecklingen, för i praktiken ansvarar ingen för helheten, bara för avgränsade delar av den. Varje del kanske fungerar, men kunskapsutvecklingen i ett samhälle måste fungera på aggregerad nivå, delarna måste kunna samverka och det kanske viktigaste värdet med skolan är vad som händer sedan, ute i samhället och längre upp i utbildningssystemet. Helheten är viktigare än de enskilda delarna. Lärande är en dynamisk helhet som olyckligtvis och helt i strid med kunskapens karaktär differentieras på ett för den långsiktiga hållbarheten förödande sätt. Detta är en utveckling som bara kan vändas om lärare får vara lärare och om det finns förutsättningar för lärande i skolan och utbildningssystemet, och för att nå dit krävs förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat.

Om lärare inte förväntas lära utan leda lärande mot bestämda mål, vilket jag tycker mig se tydliga indikationer på i dagens skola och debatten om utbildning, påverkar detta kunskapen och utvecklingen menligt eftersom den som ikläder sig rollen att LEDA lärande gör det för att effektivt uppnå hög grad av måluppfyllelse. Om förväntningarna på lärare ser ut så, det vill säga om lärarna antas leda istället för att skapa förutsättningar för lärande och utveckla kunskap tillsammans med eleverna, om lärare ägnar sig åt ledarskap istället för att vara lärare, betyder det att lärarkompetensen förändras på ett obehagligt sätt, och lärande och utbildning riskerar att bli en administrativ, strikt kontrollerad och målstyrd syssla. Lärarkompetens handlar om att rikta fokus mot kunskap och lärande. Ledarkompetens däremot handlar om att rikta fokus mot ledande och om att utveckla metoder och strategier för måluppfyllelse. Lärare har, för att travestera Churchill, inget annat att erbjuda elever och studenter än blod, svett och tårar: Belöningen kommer sedan. Lärarens uppgift är därför många gånger otacksam (och otacksamheten blir så klart inte mindre i ett samhälle där lärare betraktas som ledare), men läraryrket är enormt tillfredsställande på sikt. Tyvärr och tragiskt nog betyder det ingenting i ett resultatfixerat samhälle där ingen har tålamod, där bara omedelbar behovstillfredsställelse räknas. Där betraktas lärare som jobbiga och krävande typer som dessutom inte kan prestera några resultat (trots att kunskap inte är ett resultat).

Ledare ser behov av marknadsföring och jobbar med strategier för att öka genomströmning för det är så ledares uppdrag ser ut och det är detta ledare utbildas till att bli bra på, det är vad man förväntar sig av ledare. Och detta harmonierar väl med de fem punkter som brukar användas för att beskriva New Public Management och som jag här vill relatera till skolan och lärande.
1. Differentiering (uppdelning/avgränsning)
Lärande och utbildning menar jag är komplexa verksamheter och komplexa verksamheter kan inte delas upp och lösas separat. En differentierad skola kan således inte främja lärande som är en integrerad, dynamisk och komplex verksamhet.
2. Konkurrens driver kvalitet.
Friskolesystemet bygger tydligt på denna tanke, men det visar sig att skolor idag i praktiken konkurrerar med betyg, inte med kunskap. Kunskap kräver som sagt elevers och studenters hårda arbete och kunskap kan bara utvecklas i en skola som ställer höga krav på elever och studenter. Men varför ska man gå i en sådan skola när det finns en friskola runt hörnet som erbjuder högsta möjliga betyg till lägsta möjliga kostnad?
3. Kostnadsfokus, effektivt resursutnyttjande.
Kunskap är en investering, en långsiktig samhällsinvestering, alltså en KOSTNAD. Om skolan förväntas "spara" pengar eller om ägarna förväntas sig kunna plocka ut vinst, kan vi glömma allt vad lärande och kunskapsutveckling heter. Fast om lärare betraktas som ledare fungerar det ju och alla blir nöjda och glada, eller ...
4. Hands on management: Ledare ska leda
Detta har berörts ovan och jag hoppas att min poäng gått fram, lärare är inga ledare. Lärare är LÄRARE och skapar förutsättningar för LÄRANDE.
5. Resultatmätning.
Resultat, som sagt, är inte samma som kunskap. Och det är absolut inte liktydigt med bildning. Vishet är något HELT annat. Tänk om skolans uppdrag handlade om att elever och studenter skulle bli visare, tänk det var lärarnas uppgift. Då blir det uppenbart hur långt ifrån en kunskapsskola dagens skola och syn på utbildning är. Vishet går inte att formulera som mål och den går inte att kvalitetssäkra. Vishet känner man igen när man står inför den och kommer i kontakt med den. Läs och begrunda till exempel följande exempel på visdomsord, och försök sedan förklara hur en ledare skulle kunna leda mot mål som dessa: "Alla klagar över sitt dåliga minne men ingen över sitt dåliga förstånd", (François de la Rochefoucauld (1613-1680)). "Att inse att man är okunnig är ett bra steg mot kunskap", (Benjamin Disraeli (1804-1881)). "Att veta när man vet något och att veta när man inte vet något - det är kunskap", (Konfucius (555 f.Kr.-479 f.Kr.)). "Allt det vi är, är resultatet av vad vi har tänkt", (Buddha (563 f.Kr.-483 f.Kr.)).

Tror jag slutar där. Har skrivit denna text som i trance för att hinna innan helgens lugn och ro infinner sig och det nödvändiga mellanrum för eftertanke och reflektion öppnar sig, vilket är nödvändigt för att studieresultat och inläsning ska sjunka in. Ledare kan ta ledigt när det är helg och ladda för nya ledarskapsinsatser, men kunskapsutvecklingen tar aldrig paus, den pågår på andra ställer, i det undermedvetna hela tiden. Utan förståelse för detta kan ett kunskapssamhälle aldrig växa fram. Vad vill vi ha: Kunskap eller mätbara resultat? Landets lärare har rätt att veta, för det är viktig kunskap som påverkar deras beslut att fortsätta i skolans värld eller sluta och göra något annat.

Varför bryr sig Svenskt Näringsliv om skola och utbildning?

Svenskt Näringslivs intresse för skola och högre utbildning har jag följt och intresserat mig för sedan man publicerade rapporten Konsten att strula till ett liv. Kan inte säga att jag lusläser deras hemsida, men det jag har läst oroar mig, och just nu skrivs det kritiska debattartiklar om både skolan och högskolan där olika typer av förslag presenteras. Jag och många med mig tycker sig se en linje i inläggen och det handlar om pengar. I jakten på lönsamhet drar många företag idag ner på FoU-utgifter, trots att företagens behov av kunskap och utbildning inte minskat, och då riktas blicken naturligt mot en av samhällets allra största utgiftsposter: Skola och högre utbildning. Tänk om utbildningssystemet anpassas efter näringslivets behov ... Jag förstår lockelsen, men det vore förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet att låta näringslivets kortsiktiga och snäva behov styra samhällets långsiktiga investeringar i kunskap och utveckling. Svenskt Näringsliv representerar av naturliga skäl bara dagens företag och kanske morgondagens, medan samhällets ansvarshorisont sträcker sig mycket längre i i framtiden. Ingen vet någonting om framtiden på lite längre sikt och detta måste forskare förhålla sig till också, vilket blir svårt om högskolan åläggs att anpassa verksamheten utifrån ett snävt och kortsiktigt företagarperspektiv. Företag ska ANVÄNDA kunskapen och ta vara på kompetensen som samhället tillhandahåller, och förmår man inte uppskatta det som bjuds (igår publicerades en debattartikel i DN där man talade om matchningsproblematik) är det aldrig självklart att det är högskolans problem. I ett kunskapssamhälle måste KUNSKAPEN stå i centrum, inte pengar, lönsamhet eller andra intressen. Kunskapen är det kol som eldar på lokomotivet och driver utvecklingen framåt. Svenskt Näringsliv är mer än välkommen att koppla på sina vagnar, men det kan aldrig vara en lösning att placera vagnarna framför loket.

Svenskt Näringsliv är en mäktig lobbyorganisation och det är inte bara den högre utbildningen man intresserar sig för. Hittar en debattartikelAltinget.se där Mikaela Almerud, (högskolepolitisk expert Svenskt Näringsliv) presenterar tre förslag på lösning av problemet med lärarbrist i landet. Varför, kan man undra, och vad handlar deras förslag om; detta vill jag skriva om för att lära mig mer om hur Svenskt Näringsliv tänker och vad man prioriterar. Otvetydigt besitter man kompetens inom organisationen, men bara för att man är bra på företagande betyder inte att man är bra på lärande och kunskapsutveckling. Kunskap är inte en produkt och utbildning är inte en tjänst, produkter och tjänster kan dock utvecklas med hjälp av kunskap.
Lärarbristen är inte ett problem som håller på att lösas, utan ett problem som alltjämt ökar i omfattning. Under allt för lång tid har det varit en för ensidig fokus på att stärka den akademiska acceptansen och höja professionens status. Lärarutbildningen är en yrkesutbildning. Det är hög tid att förflytta diskussionen till var vi ska att hitta framtidens lärare och vad som krävs för att dessa ska lyckas i sin yrkesroll. Med den utgångspunkten vill jag lyfta fram tre områden som särskilt viktiga att titta närmare på.
Svenskt Näringsliv ser alltså lärarbristen som en rekryteringsfråga, att det handlar om att först hitta individer och sedan specialutbilda dessa för uppdraget. När jag läser detta inser jag varför man har problem att rekrytera kompetenta kvinnor till uppdrag i bolagsstyrelser och högre chefspositioner. Det är ett bakvänt sätt att tänka, men det verkar vara genomgående inom organisationen. Svenskt Näringsliv knyter kompetens till individer och ser kunskap som något sekundärt. Hittar man bara den rätte kan hen utbildas, det är så jag läser det inledande stycket där förslagens grundtanke presenteras. Jag tror inte att framtidens lärare är något man hittar, jag tror på utbildningens formande kraft och kunskapens förmån att spränga gränser och driva förändring. Med den syn på kompetens som Almerud och Svenskt Näringsliv har, att det handlar om personlighet mer än om intresse och en rörelse, en strävan; att det handlar mer om vem man är än om vad man vill bli, kommer skolans rekryteringsproblem att cementeras på samma sätt som problemen att finna kompetenta kvinnor till styrelserna i stora bolag.
1. Fler vägar in i läraryrket
Det första är fler vägar in i läraryrket. Att förlita sig på att lärarutbildningen i huvudsak ska tillgodose behoven av framtida lärare är naivt. Det är långt ifrån tillräckligt. En viktig del av lösningen finns att hämta bland yrkesverksamma inom andra områden. Bland ingenjörer och ekonomer hörs ofta personer som säger sig vilja jobba som lärare. De vill däremot ofta inte göra det på heltid. Inte heller nödvändigtvis för alltid. Genom att skapa kombinationstjänster och göra det möjligt att gå in i och ur yrket skulle de här personerna tillgängliggöras för skolan. Det skulle förutom fler lärare också medföra ett tillskott på kompetenser och erfarenheter från yrkeslivet utanför skolan, något som skulle vara mycket värdefullt för eleverna.
Detta förslag är i grunden bra. Jag är inte särskilt förtjust i lärarlegitimation och talet om behöriga lärare. Jag tror absolut att man kan vara en bra lärare utan att ha läst pedagogik, men utan kunskap i de ämnen man ska undervisa i kan man aldrig bli en lärare. Skolan kan absolut utvecklas med hjälp av inspel från yrkesverksamma, och ingenjörer kan säkert hjälpa till med matematikundervisningen. Fast skolan är en plats där man utbildar framtida generationers medborgare och livet består av mycket mer än arbete. Skolans uppgift är att främja demokratins utveckling, och det är inte självklart en kompetens man har eller värderar i näringslivet. Att släppa in medarbetare från Lundin Oil och andra exempel på företag som agerar tvivelaktigt skrämmer. Och alla barn har föräldrar och andra släktingar som arbetar och det finns redan inslag av praktik ute i arbetslivet. Lärare måste vara LÄRARE och lärare blir man genom att utbilda sig i ett eller flera ämnen. Lärare har en unik kompetens, som Svenskt Näringsliv uppenbart har svårt att se och uppskatta. Lärare är utbildade för att lära och utveckla kunskap. Därför är förslaget att plocka in yrkesverksamma i skolan för att ta hand om undervisningen förkastligt.
2. Differentierad lönesättning
Det andra är en differentierad lönesättning. Statistik från OECD visar att ingångslönerna för lärare i Sverige är konkurrenskraftiga men att yrkesverksamma lärare har mycket små möjligheter att påverka den egna lönen. Den senare nämns ofta som ett skäl till att välja bort läraryrket. Ska vi kunna attrahera duktiga personer som lärare och behålla dem måste det ges möjligheter att kunna påverka sin egen situation. Inför tydligare karriärvägar och ge lön efter prestation. En ökad lönespridning är central för att främja tillgången på duktiga lärare.
Detta förslag är ett pinsamt standardförslag från näringslivet. Reformen med förstelärare har som jag förstår saken visat sig leda till problem med arbetsmiljön. Och tron på lönespridningens undergörande verkan bygger på tanken om att konkurrens alltid driver kvalitet, vilket återstår att bevisa. Lärare ska inte konkurrera med varandra, möjligen kan det finnas en poäng med konkurrens om platserna på lärarutbildningen, men när man väl fått en anställning som lärare bör den vara lika för alla för att rikta fokus mot kunskapen. Lärare som söker sig till yrket för att tjäna pengar prioriterar annat än lärare som söker sig till yrket för att få arbeta med kunskap och lärande. Lärare ska självklart ha en hög lön, men den ska vara lika över hela linjen för att visa att läraryrket är viktigt, men det är mycket viktigare att arbetsmiljön är god, att kraven är rimliga och att den administrativa bördan hålls på ett minimum. Ökade möjligheter till fortbildning, er frihet under ansvar och mycket större fokus på kunskapen i arbetet tror jag skulle locka till sig de allra bästa och mest intresserade och dedikerade LÄRARNA. Girighet har visat sig hämma kunskapsutvecklingen, så att skapa sådana incitament för att locka människor att söka sig till skolan vore förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land.
3. Lärares status
Det tredje är lärares status. Det har delvis med lön att göra men är mer komplicerat än så. Det handlar framförallt om synen på yrket. Idag finns en mycket negativ syn på lärarutbildningen som smetar av sig på yrkesrollen. För att ändra den behövs kraven såväl på att komma in på utbildningen som att genomföra den höjas. Att skjuta till fler platser utan att först stärka upp utbildningen riskerar försämra status ytterligare.
Genom att skapa en bättre arbetsmiljö för lärarna och lyfta bort den administrativa bördan, kort sagt genom att göra läraryrket till ett yrke som handlar om kunskapsutveckling, genom att placera kunskapen i centrum, skulle man kunna locka tillbaka många av lärarna som lämnat skolan. Läraryrket har varit attraktivt och förknippats med hög status, men det var i en annan tid där kunskapen ansågs ha ett egenvärde i samhället. Här har Svenskt Näringsliv ett stort ansvar, om man verkligen menar allvar med sin omsorg om skolan. Varför talar man inte mer och tydligare om kunskapens värde? Varför bygger förslaget om förbättringar i skolan på att släppa in yrkesverksamma och om höjda löner? Jag tolkar det som att kunskapen är sekundär för Svenskt Näringsliv, som att näringslivet utgör normen och mallen för allt som anses bra och viktigt. Men samhället är så mycket mer, och det är detta som är skolan uppdrag. Svenskt Näringsliv har inget att lära lärarna (eller forskarna), det är Svenskt Näringsliv som behöver utbildas om samhället, historien, filosofi och annat som ligger utanför deras snäva intresseområde och som sträcker sig bortom företagens kvartalsfokus. Vad Sverige och svensk skola behöver är långsiktighet och i ett samhälle där kunskap har hög status kommer läraryrket automatiskt att vara ett av de mest eftertraktade yrkena, som de allra bästa och mest hängivna söker sig till. Pengar är bra, men ger inte högre status åt läraryrket, det kan bara kunskapen göra. Det är kunskapens stabs som behöver öka, och där har skolan inget att lära av Svenskt Näringsliv.
Elitutbildning som komplement
Dessutom behövs alternativ till lärarutbildningen. Det har lagts fram ett mycket bra förslag på en fristående elitutbildning på ett och ett halvt år som komplement till en ämnesexamen och som skulle utgöras av kurser i ledarskap, konflikthantering och retorik, sådant som är väsentligt för att bli framgångsrik som lärare. En sådan utbildning skulle även vara tilltalande för yrkesverksamma som vill sadla om eller för personer med ambitionen att ha en kombinationstjänst.
Lärare är inte ledare. Lärare är LÄRARE, och det är en unik och egen kompetens. Här visar Svenskt Näringsliv återigen vad man prioriterar och hur man faktiskt nedvärderar lärare. Kunskapen, återigen, var finns kunskapen i förslagen som lyfts? Jag kan inte se annat än att Svenskt Näringsliv ser det som att kunskapen finns ute på företagen, i alla fall den enda verkligt viktiga kunskapen. Och det är en tanke jag aldrig kan ställa upp på. Kunskapen har ett egenvärde och när samhället som helhet och näringslivet i synnerhet börjar uppskatta kunskapen och lär sig hantera den kommer Sverige att få en skola värd namnet.
Hög tid att testa nya vägar
Kommande generationer är beroende av att vi kan lösa lärarbristen. Trots att fler platser till lärarutbildningen hittills inte visat sig vara något framgångskoncept tillåts lärarutbildningen, så som den ser ut idag, expandera ytterligare. Det är hög tid att testa nya vägar. Att rekrytera lärare från andra yrkesgrupper, främja en ökad lönespridning och skapa en elitlärarutbildning är tre vägar som faktiskt har en chans att fungera.
Sverige och Svenskt Näringsliv lider svår brist på kunskap, det är det underliggande problemet som behöver lösas för att solan ska kunna utvecklas och bli en plats för lärande. Och jag ser inga tecken på något sådant i debattartikeln, tvärtom; så, nä, jag tror det vore bäst för alla att hålla Svenskt Näringsliv på armlängds avstånd från skolan och den högre utbildningen. De är mer än välkoma som elever och studenter, men har inget att tillföra vad gäller lärande och kunskapsutveckling. Inte som förslagen som lämnas ser ut nu i alla fall.

torsdag 28 september 2017

Studentkårens uppgift

Kunskap och utbildning handlar inte om åsikter utan om fakta, kunskaper och strävan efter bildning, som är ett obestämbart, öppet mål. Skolans och den högre utbildningens uppgift är inte att tillhandahålla en tjänst eller anpassa sig till kunders behov av tillfredställelse. Högskolans uppgifte är i än högre grad än skolans att erbjuda möjligheter till (högre) studier. Utbildning är en samhällsbyggande verksamhet, inte en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Och högskolans uppgift är inte att dela ut examensbevis. Det borde vara självklart men är det långt ifrån, att studenter kommer till högskolan för att studera. Bara för att man inte gillar Dick Harrison, som har skrivit en krönika om dessa saker, och hans åsikter betyder inte att han har fel eller kan avfärdas. Man måste inte hålla med honom om allt men i ett kunskapssamhälle har alla ett ansvar att förhålla sig sakligt till det som sägs, och det är vad jag har för avsikt att göra här. Harrisons krönika handlar om studentkårens agerande och kunskapssyn och jag har svårt att se vad han skulle vinna om att ljuga om sakerna han tar upp, jag menar han är ju forskare och påståendena är lätta att kontrollera, dessutom är vi många som känner igen mycket av det han diskuterar.
Härom året hade jag tillfälle att begrunda och kritisera, de svenska studentkårernas verksamhet. Min poäng, som levererades i debattartiklar i denna tidning, var att kårerna numera snarast uppfattar sig som fackföreningar, och att de har tillskansat sig alldeles för stor makt gentemot oss universitetslärare.
Studentkårerna borde ägna sig åt att värna kunskapskvaliteten i utbildningarna, de borde inte agera som eller se lärarna som motståndare. Kunskapen som produceras på högskolan är samproducerad och utan engagerade och ambitiösa studenter som är på högskolan för KUNSKAPENS skull, som sätter kunskapen och lärandet i centrum, kommer Sverige aldrig att kunna bli en kunskapsnation. Studenterna kan driva massor av viktiga frågor som rör många olika aspekter av verksamheten men utan lojalitet med kunskapen eller förståelse för vad som krävs för att lära och utveckla kunskap blir det ett slags fackförbund som ensidigt bevakar studenternas kortsiktiga intressen, vilket inte självklart sammanfaller med samhällets och medborgarnas (vilket studenterna också är) långsiktiga intressena, särskilt inte om kraven leder till att kunskapen förflackas.
Istället för att yrka på förbättrad utbildningskvalitet och höga kunskapskrav söker de pressa ned de senare och aktivt bistå svaga studenter i förhandlingar, så att dessa kan få bättre betyg än de förtjänar.
Jag kan inte säga att jag känner igen detta, men som sagt, jag har svårt att se varför en professor skulle driva frågan och ta upp detta om hen inte känner oro över vart Högskolesverige är på väg. Många klagar på studenter och deras engagemang. Utbildning är gratis i Sverige och betalas av skattemedel. Varför granskas inte studentkårernas arbete och frågorna de driver? Varför behandlas studenterna inte som vuxna, kompetenta och ansvarstagande individer? Alla frågor som drivs är inte lika angelägna, men det känner jag igen från min tid i högskolestyrelsen för högskolan där jag arbetar, att studentkåren ofta behandlas som barn som man lyssnade intresserat och uppmuntrande på oavsett vilka krav som restes eller frågor som ställdes. Lärarrepresentanternas synpunkter däremot möttes inte sällan med motstånd eller avfärdades som uttryck för särintresse. Styrelsen för en högskola borde inte fungera så, det borde vara en plats där man möts med kunskapen i centrum och fokuserade på kvaliteten i utbildningen. Så är det nu inte, det är en plats där olika grupper bevakar sina intressen, och kunskapen nämns i princip aldrig, den betraktas som ett slags formalitet som antas följa automatiskt av ledningens arbete med målformuleringar, värdegrund och styrdokument.
Studentkåren i Lund, där jag har min professur, rasade mot mina påståenden, men när jag hamnade i ett debattprogram i tv visade det sig att min motpart på scenen, en representant från en studentkår i Mellansverige, mycket riktigt ville ha just de sänkta krav som jag påtalat.
Om studenterna inte själva kämpar för att upprätthålla eller helst höja kraven i den högre utbildningen kommer det på sikt att påverka kunskapsutvecklingen i vårt land menligt, och det kan aldrig vara lärarnas fel. Lärarnas ansvar i högre utbildning är att ställa höga krav och att svara på studenternas frågor för att hjälpa dem nå och helst överskrida kraven, vilket är omöjligt om intresset för kunskapen inte är ömsesidigt, om viljan att studera inte finns där. Detta händer mig ofta, på tok för ofta; när jag tittar upp från mitt manus och blickar ut över studentgruppen finns det nästan alltid någon som sover, några som sitter och talar om annat. En gång för några år sedan hade jag en student som brukade läsa tidningen på föreläsningen. Inte alla studenter, långt ifrån. Väldigt många är mycket ambitiösa och kämpar på allvar för att lära sig. Det är för dessa studenter jag går till jobbet och fortsätter vara lärare, men både jag och de ambitiösa studenterna påverkas av studenter som inte vill lära, som klagar på att det är svårt eller mycket, som bara kommer om det är obligatoriskt eller fuskar. Jag kan bara vara en bra högskolelärare om studenterna agerar som studenter, det kan ingen pedagogik i världen ändra på. Därför är jag kritisk till studentkårernas krav på att lärare ska tvingas gå fler högskolepedagogiska utbildningar. Alla lärare bör fortbilda sig på en hel rad olika områden, självklart pedagogik men även annat. Men på högskolan, menar jag, är alla lärare och kunskapen utvecklar man tillsammans. Lärare kan aldrig ansvara för kvaliteten i utfallet av utbildningen, bara i utformningen av den. Kunskapskvaliteten ansvarar både studenter och lärare för och därför är det olyckligt om det växer fram en uppfattning om att studentkårerna är ett slags fackförbund som ska bevaka studenternas intressen. På högskolan måste alla gemensamt ansvara för kunskapen.
Om jag med detta önskade stoppa en trist utveckling kan jag dessvärre konstatera mitt fullständiga misslyckande. Studentkårernas beteende har inte blivit sundare. Tvärtom.
För inte länge sedan tillhörde det studenternas standardkrav att högskolor och universitet skulle prioritera dem mer genom att skaka fram fler undervisningstillfällen. Genom bitska kursutvärderingar sökte de förmå institutionsledningarna att öka antalet timmar.
Studenterna hade onekligen en poäng; jag minns själv hur den tid jag fick mig tilldelad för att meddela undervisning skars ned successivt under decennierna kring millennieskiftet.
Fler föreläsningar och mer tid för lärare att vara lärare och syssla med undervisning i kurserna man undervisar på är typiskt ett sådant krav som både lärare och studenter borde vara överens om. Sådana krav välkomnar jag verkligen, och jag kan absolut diskutera former för examen och mycket annat. Enskilda böcker på kurserna kan också och bör diskuteras, men inte mängden böcker eller böckernas svårighetsgrad. Studenter som klagar på att det är mycket att göra eller som säger att de inte hinner; ibland får jag höra att man jobbar då och därför inte kan komma eller hinner läsa, trots att man läser en kurs på heltid. Jag får ofta mail som handlar om att studenter ska åka på resa och undrar om de därför kan få tenta vid ett annat tillfället eller om det obligatoriska seminarier kan flyttas; som om utbildning var en vara och studenterna kunder. Tyvärr är det ju så vi ser på utbildning och studenter, som tjänster och varor som bjuds ut på en marknad där kunden alltid har rätt. Jag känner tyvärr igen mig i Harrisons upplevelse av att många studenter ihärdigt och på olika sätt engagerar sig för att kraven ska sänkas, vilket är obegripligt hur det kan fortgå utan att uppmärksammas av andra än lärare (som anklagas för att vara bakåtsträvare och oresonliga och som därför inte alltid vågar uttrycka oro).
Men det var då. I dag är det annat ljud i skällan.

Döm om min förvåning när min första kurs innevarande höst knappt hinner inledas förrän det kommer synpunkter från studentkåren om att det, enligt vissa studenter på kursen, är så många föreläsningar – tre per vecka – att det inte rimligen kan förväntas av dem att de är närvarande.
Detta att obligatorium uppfattas om betungande och att det endast får vara obligatoriskt om momentet är examinerande och studenterna "belönas" med poäng för sin närvaro, vilken ibland bara är motvilligt fysisk. Detta är jag tacksam för att jag slipper. Det har varit så på många, många seminarier genom åren, men något har hänt och på senare tid möter jag glädjande ofta engagerade studenter som är där av precis rätt skäl och som gör mer än förväntat. En studentkår som driver den typen av frågor som Harrison talar om borde ställas mot väggen och tvingas förklara hur de menar att deras krav gynnar kunskapsutvecklingen i samhället. Utbildning är som sagt gratis i Sverige, den bekostas av skattemedel och den som inte vill göra vad som krävs borde ägna sig åt något annat istället för att uppehålla sig och motarbeta kunskapsutvecklingen och kvaliteten i svensk högre utbildning.
Efter en snabbkoll i kursplanen visar det sig att det inte står något om närvaroobligatorium, eftersom vi hela tiden tagit för givet att samtliga kommer att närvara (och, om något, kräva att undervisningstimmarna blir fler). 
Väl att märka är det ingen distanskurs utan en krävande fördjupningskurs med höga examinationskrav. Men faktum kvarstår: innan vi hinner täppa till kursplanekryphålet är det fritt fram att skolka – och löpa stor risk att bli underkänd i den skriftliga examinationen, men det är uppenbarligen beside the point för studentkåren.
Om det betraktas som ett straff att komma på föreläsningar eller delta i seminarier har utbildningssystemet misslyckats kapitalt. Och om studenterna känner så går det dessutom ut över lärarnas arbetsmiljö, och när lärarna inte känner att deras arbete är stimulerande och kunskapsutvecklande går det ut över lärarnas engagemang, vilket påverkar kvaliteten. Det är en ond cirkel vi fastnat i, som måste brytas. En högskola som inte ställer krav på studenterna han aldrig vara en HÖGSKOLA. Som högskolelärare måste jag kunna förutsätta att studenterna är där för att de vill lära och alla borde kunna förstå att jag blir ledsen över att uppfattas som ett hinder, jag som vigt mitt liv åt kunskapen och inget hellre vill än att lära och tillsammans med studenterna skapa och utveckla kunskap.
När jag tar upp saken med min prefekt, som är oskyldig i sammanhanget, dimper nästa jobspost ned. Den nya trenden, får jag veta, är att närvaro på en föreläsning i sig ska ge kurspoäng. Det vill säga, studenten blir examinationsbelönad blott genom närvaro, även om denna består i att stillasittande och måhända halvsovande ta sig igenom ett 2 x 45 minuters-pass. Tokigt? Ja. Men redan verklighet på flera institutioner.
En högskola där det räcker att komma i tid till och sitta kvar på hela föreläsningen för att få poäng kommer naturligtvis att kunna peka på hög genomströmning, men den kan aldrig någonsin bli en HÖGSKOLA. Jag har inte hört talas om att det finns sådana krav eller att man gör så, men är det sant (vilket enkelt kan kollas) är det inget mindre än en katastrof som om utvecklingen fortsätter riskerar att leda till kollaps. Är det så vi ser på kunskap i Sverige idag är det bättre att lägga ner den högre utbildningen och satsa pengarna på olika former av understöd, för med en sådan syn på krav och kvalitet kommer kunskapen i samhället som helhet förflackas och Sverige riskerar att utvecklas till ett U-land. Det som tagit generationer att bygga upp med mödosamt arbete kan på kort tid raseras och det jag läser om här kan mycket väl leda till det, om vi inte gemensam tar vårt förnuft till fånga och agerar med kraft för att vända utvecklingen.
Ergo: det må finnas enstaka undantag, men studentkårsfenomenet som sådant har spårat ur. En examination bör inte kunna likställas med en avtalsförhandling, där hotfull taktik från studentkårers sida ska resultera i akademisk belöning. Dylikt beteende bör inte uppmuntras. Det bör beivras.
Dåligt beteende bör verkligen inte uppmuntras, det hör inte hemma på högskolan. Tänk om forskare krävde att få anslag utan att göra något, eller om forskning handlade om att bara visa upp sig på jobbet och se upptagen ut? Tänk om! Utan gemensamt intresse och hårt arbete tillsammans kan ingen kunskap utvecklas på högskolan. Alla som inte ställer upp på den tanken borde förpassas bort från akademin, för kunskapens och samhällsutvecklingens skull, vilket är det enda jag är lojal emot och känner ansvar för.

Lärare leder mot okända mål

Ny kunskap är per definition okänd, den existerar inte innan den plockats fram ur dunklet, borstats av och putsats upp, granskats och visat sig hålla streck. Kunskap upptäcks inte alls i samma utsträckning som den skapas, det är i alla fall så jag ser på kunskap, som ett resultat av nyfikenhet, intresse, analys, reflektion och mänsklig samverkan. Kunskap är resultatet av forskning och forskning är en mångfacetterad verksamhet. Det jag försöker säga är att kunskap aldrig är fristående från människan och kulturen där den skapas och används. Kunskap är en kollektiv, mänsklig verksamhet; en verksamhet som kännetecknar människan.

Lärande är första steget mot utveckling av ny kunskap. Först måste man ta till sig och förstå grunderna och det som andra redan kan, man måste som människa och samhällsmedborgare introduceras i den kända kunskap som tidigare generationer upptäckt och skapat och som idag hålls för sant i samhället. Kunskap ser jag som verktyg och skolans uppgift är dels att lära eleverna bekanta sig med verktygen som visat sig vara användbara, dels att lära dem respektera både kunskapen och hantverket som leder fram till ny kunskap. Kunskapsskolan är en skola som inte bara upprepar och överför gammal kunskap, minst lika viktigt är det i en sådan skola att utrusta eleverna med verktyg att själva upptäcka och skapa ny kunskap. Kunskap är inte statisk, den är dynamisk och föränderlig, alltid i rörelse.

Därför är förmågan att kritiskt granska, värdera och analysera kunskap viktigare än att lära sig veta säkert. I en snabbt föränderlig värld där ny kunskap sprids allt snabbare blir det dessutom allt viktigare att uppmärksamma och utveckla förmågan att AVLÄRA. Skolans uppgift är inte bara att överföra säker kunskap till elever och kontrollera att de kan upprepa redan känd kunskap: Lärares uppgift är att introducera eleverna i kunskapens och lärandets mångfacetterade universum samt att ge dem verktyg att själva söka sig vidare och utvecklas både som människor och som demokratiskt sinnade samhällsmedborgare. En skola som inte i första hand förmedlar respekt inför KUNSKAPEN är inte en SKOLA. Dagens fokus på mätbara resultat kan aldrig bli en kunskapsskola, och den kommer heller aldrig att på allvar, verkligen kunna locka till sig LÄRARE (det vill säga människor som vill lära och vara med och utveckla kunskap). Fortsätter vi på den inslagna vägen kommer såväl lärarbristen och kunskapskrisen att förvärras. Organisationens behov av anställda och samhällets längtan efter resultat kan säkert fyllas, men det är inte så som kunskap och utveckling värnas.

Kunskapens universum består inte bara av det vi vet. Lika viktigt eller till och med viktigare är allt vi INTE vet och det som inte går att nå kunskap om. Detta vet och förstår alla lärare och forskare, men inte allmänheten, i alla fall inte det stora flertalet. Bland politiker som borde veta bättre får jag ibland för mig att man inte bryr sig, att man säger och gör det som ger bäst utfall i opinionsmätningar och val, inte det man verkligen tror på och det som faktiskt behövs för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Kunskap kan aldrig kvalitetssäkras och en verklig kunskapsskola kan aldrig målstyras, just för att kunskap inte fungerar på det sättet. Kunskap är inte en produkt som tillverkas, eller en lista med kända fakta som ska memoreras och som kan kontrolleras. Mot bättre vetande genomdrivs ständigt nya reformer som alla bygger på önsketänkande.

Utan en fungerande kunskapssyn och i avsaknad av ödmjukhet inför kunskapens och lärandets komplexa och öppna karaktär kan varken skolan eller vetandet utvecklas. Att vara lärare handlar lika mycket om att informera om det som är känt som att öppna dörrar ut mot det okända, som att leda elevernas vidare upptäcktsfärd mot okända mål höljda i dunkel. Högre utbildning är inte en målsökande robot som kan styras mot på förhand preciserade mål. Forskarutbildning, vilket hela utbildningssystemet bör förbereda alla elever och studenter för, handlar om att utrustas för resan in i det okända. Handledare leder inte mot mål utan pekar ut en riktning, förbi och bortom målen. I ett kunskapssamhälle är alla lärare, för lärare är en som lär.

Den tvärsäkerhet och oresonlighet som växer fram i samhället idag ser jag som en konsekvens av en utspridd och växande oförmåga att förstå vad kunskap är. Kunskap förväxlas med information, vilket felaktigt antas väcka behovet av källkritik i meningen kompetens att välja rätt källa. Kunskap är dock inte information, utan något annat, vilket jag på olika sätt försöker förklara och sprida insikt om. Hela poängen med skolan är att bygga upp, värna och utveckla en fungerande kunskapssyn; inte att fylla elever och studenter med kontrollerad information.

onsdag 27 september 2017

Konsten att INTE vara överens.

Jakten på säker kunskap gör något med oss människor och kulturen som växer fram mellan oss och som vi både påverkar och påverkas av. Jakten på säker, evidensunderstödd och (närmast) evig och lagbunden, SÄKER kunskap påverkar även synen på kunskap och forskning. Den som förfogar över säker kunskap får ett slags skimmer omkring sig, andra tystnar när hen tar till orda och talar om hur det är. Igår, till exempel, i TV-programmet Fråga Lund, inleddes programmet med att forskarna i panelen omtalades som smarta. Fast forskare är inte nödvändigtvis intelligenta. Kunniga är de däremot, och i olika TV-program liksom i allt fler andra sammanhang i dagens samhälle förväntas forskarna tala om hur det är, de förväntas dela med sig av sina kunskaper. Det finns något uppfordrande i hela upplägget och det är idag i princip bara säkra svar som accepteras; ju säkrade desto bättre. Denna syn på kunskap gör något med uppfattningen om världen, och med synen på forskare som inte agerar som forskarna i panelen i Fråga Lund eller i jippot som går av stapeln imorgon: ForskarFredag. Den forskare som INTE kan svara säkert på frågorna hen får, eller vars svar inte passar in i mallen, som inte lever upp till förväntningarna om säkra, tydliga, evidensbaserade svar, betraktas inte som forskare. "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta", är ett uttalande som hela tiden hänger i luften, och eftersom "alla" "vet" att forskare är säkra på sin sak och kommer med tydliga och säkra svar kommer forskare som inte lever upp till idealbilden att avfärdas oavsett om deras svar stämmer överens med hur det är eller ej, oavsett om det som sägs är sant eller inte. Olyckligt, minst sagt. Inte minst är det olyckligt att dagens syn på kunskap och på forskare och forskning gör att konsten att INTE vara överens inte längre betraktas som en KONSTART, en viktig och samhällsbyggande, integrationsfrämjande egenskap.

Om alla anser sig veta att forskares uppgift är att snabbt och effektivt leverera säkra svar kommer det att påverka synen på vad forskning är och påverka möjligheterna att bedriva nyfikenhetsdriven och mer öppen forskning. Framförallt blir det svårt att bedriva kritisk forskning, för kritik mot säkra svar uppfattas som en utmaning, som ett försök att peta ner mästaren från sin piedestal; ett hot alltså, mot forskarens anseende och inflytande. I en värld där målet är SÄKER kunskap uppfattas osäkerhet och alla ifrågasättande, kritiskt reflekterande, sökande frågor som ett hot. Den som inte är överens betraktas som ett problem, och vi får en kultur där foglighet inför auktoriteter som antas veta hur det är och därför uppfattas som smarta och höljda över alla misstankar betraktas som norm och god ton. Detta oroar mig, för jag håller med om det jag läser i en artikel från New York Times där man tala uppskattande om just KONSTEN att INTE vara överens. Jag ser den konsten, den egenskapen som en viktig och samhällsbyggande kompetens som handlar om att kunna hantera komplexitet och mångfald. En akademin byggd på lydnad och där bara säker kunskap erkänns som kunskap är en annan och mindre intellektuell akademi än en akademi där det är högt i tak och där det kritiska, reflekterande, granskande och kunskapssökande SAMTALET står i centrum. Utan förmågan eller konsten att INTE vara överens växer en debattkultur fram där allt handlar om att få rätt och bli betraktad som en auktoritet som andra vördnadsfullt lyssnar på.

Artikeln är lång och det finns inte plats för mig att förhålla mig till allt som skrivs, men jag rekommenderar den verkligen för den innehåller en rad kloka resonemang och tankar om vår samtid och sorgligt underskattade egenskaper som behövs för att bygga ett hållbart samhälle. Artikeln är ett tal som hölls på en tillställning i USA, och jag saxar de delar som jag finner intressant.
The title of my talk tonight is “The Dying Art of Disagreement.” This is a subject that is dear to me — literally dear — since disagreement is the way in which I have always earned a living. Disagreement is dear to me, too, because it is the most vital ingredient of any decent society. 
To say the words, “I agree” — whether it’s agreeing to join an organization, or submit to a political authority, or subscribe to a religious faith — may be the basis of every community. 
But to say, I disagree; I refuse; you’re wrong; etiam si omnes — ego non — these are the words that define our individuality, give us our freedom, enjoin our tolerance, enlarge our perspectives, seize our attention, energize our progress, make our democracies real, and give hope and courage to oppressed people everywhere. Galileo and Darwin; Mandela, Havel, and Liu Xiaobo; Rosa Parks and Natan Sharansky — such are the ranks of those who disagree. 
And the problem, as I see it, is that we’re failing at the task.
Samhället växer fram och blir hållbart genom att det råder balans mellan kollektivets samlade förmåga att vara ense, och individernas möjlighet att vara unika. Om alla förväntas vara överens, om antagonism uppfattas som ett hot mot makten eller ordningen eller som ett tecken på dåligt hyfs får vi ett annat samhälle än samhället där man är överens om att det är viktigt att inte vara överens. I Nordkorea, Turkiet och Iran finns inget utrymme för oliktänkande, och samma sak gäller i en akademi där man söker SÄKER kunskap och där det grundläggande antagandet är att det finns en enda Sanning och ett enda BÄSTA svar på alla frågor samt att forskningens uppgift är att upptäcka sanningen och komma fram till Svaret. Jag håller med om och ras över de allt fler och alt tydligare tecknen jag också ser på att vi håller på att misslyckas kapitalt med uppgiften att utveckla förmågan att INTE vara överens. Utan en väl utvecklad och vida spridd förmåga att inom samhället och akademin härbärgera mångfald och hantera osäkerhet och oliktänkande kommer forskningen att utvecklas till något annat och samhället kan aldrig bli hållbart. Vi får ett polariserat samhälle med växande klyftor om vi inte utvecklar och lär oss värdera konsten att inte vara överens bättre.
This is a puzzle. At least as far as far as the United States is concerned, Americans have rarely disagreed more in recent decades.

We disagree about racial issues, bathroom policies, health care laws, and, of course, the 45th president. We express our disagreements in radio and cable TV rants in ways that are increasingly virulent; street and campus protests that are increasingly violent; and personal conversations that are increasingly embittering.

This is yet another age in which we judge one another morally depending on where we stand politically.

Nor is this just an impression of the moment. Extensive survey data show that Republicans are much more right-leaning than they were twenty years ago, Democrats much more left-leaning, and both sides much more likely to see the other as a mortal threat to the nation’s welfare.

The polarization is geographic, as more people live in states and communities where their neighbors are much likelier to share their politics.

The polarization is personal: Fully 50 percent of Republicans would not want their child to marry a Democrat, and nearly a third of Democrats return the sentiment. Interparty marriage has taken the place of interracial marriage as a family taboo.

Finally the polarization is electronic and digital, as Americans increasingly inhabit the filter bubbles of news and social media that correspond to their ideological affinities. We no longer just have our own opinions. We also have our separate “facts,” often the result of what different media outlets consider newsworthy. In the last election, fully 40 percent of Trump voters named Fox News as their chief source of news. [...]
It’s usually the case that the more we do something, the better we are at it. Instead, we’re like Casanovas in reverse: the more we do it, the worse we’re at it. Our disagreements may frequently hoarsen our voices, but they rarely sharpen our thinking, much less change our minds. 
It behooves us to wonder why. [...]
Talaren tänker tillbaka på och reflekterar över sin utbildning på universitetet och han säger:
As I think about it, I’m not sure we were taught anything at all. What we did was read books that raised serious questions about the human condition, and which invited us to attempt to ask serious questions of our own. Education, in this sense, wasn’t a “teaching” with any fixed lesson. It was an exercise in interrogation.
To listen and understand; to question and disagree; to treat no proposition as sacred and no objection as impious; to be willing to entertain unpopular ideas and cultivate the habits of an open mind — this is what I was encouraged to do by my teachers at the University of Chicago.
It’s what used to be called a liberal education.
När jag tänker tillbaka på min utbildning på Göteborgs Universitet -- på den lyckliga tid i livet då jag läste enstaka kurser av intresse, för att lära mig mer om samhället, kultur och kunskap, för att utvecklas som människa och för att stilla min kunskapstörst, på 1990-talet, innan reformerna av den högre utbildningen och den kunskapssyn jag beskriver inledningsvis fick fullt genomslag i samhället -- präglades den högre utbildningen av samma ideal som talaren här lyfter och omtalar med vördnad, men som idag övergetts till förmån för effektivitet och säkerhet. Det som sedan sägs är ENORMT viktigt, för citatet handlar om viktiga, värdefulla insikter och kunskaper om handlar om kunskapens karaktär.
The University of Chicago showed us something else: that every great idea is really just a spectacular disagreement with some other great idea. 
Socrates quarrels with Homer. Aristotle quarrels with Plato. Locke quarrels with Hobbes and Rousseau quarrels with them both. Nietzsche quarrels with everyone. Wittgenstein quarrels with himself.

These quarrels are never personal. Nor are they particularly political, at least in the ordinary sense of politics. Sometimes they take place over the distance of decades, even centuries. 
Most importantly, they are never based on a misunderstanding. On the contrary, the disagreements arise from perfect comprehension; from having chewed over the ideas of your intellectual opponent so thoroughly that you can properly spit them out. 
In other words, to disagree well you must first understand well. You have to read deeply, listen carefully, watch closely. You need to grant your adversary moral respect; give him the intellectual benefit of doubt; have sympathy for his motives and participate empathically with his line of reasoning. And you need to allow for the possibility that you might yet be persuaded of what he has to say.
På bara några år har civilisationsbyggande kunskaper och insikter som utvecklats och förfinats genom kunniga, kritiskt men respektfulla, lärda samtal, under hela mänsklighetens historia, kastats över bord i ett fatalt fadersmord. Varför? För att man i ett utslag av hybris fått för sig att vi som lever idag vet allt som mänskligheten och livet på jorden behöver veta och att nyttan med forskning och utbildning är strikt och ensidigt ekonomisk. Det lärda samtalet betraktas som slöseri med tid, utbildning ska effektiviseras, målsäkras (med mål definierade och dikterade av och i enlighet med näringslivets kvartalslogik) och genomföras på kortast möjliga tid. Därför framstår målet att vara överens och förmågan att snabbt komma fram till svaret som önskvärt och viktigt, när det egentligen är en förödande villfarelse som riskerar att rasera hela samhället och föröda förutsättningarna för liv på planeten jorden. Vi är i skriande behov av förmågan att INTE vara överens, ändå gör precis tvärtom.
“The Closing of the American Mind” took its place in the tradition of these quarrels. Since the 1960s it had been the vogue in American universities to treat the so-called “Dead White European Males” of the Western canon as agents of social and political oppression. Allan Bloom insisted that, to the contrary, they were the best possible instruments of spiritual liberation. 
He also insisted that to sustain liberal democracy you needed liberally educated people. This, at least, should not have been controversial. For free societies to function, the idea of open-mindedness can’t simply be a catchphrase or a dogma. It needs to be a personal habit, most of all when it comes to preserving an open mind toward those with whom we disagree.
Demokratin står och faller med befolkningens förmåga att hantera mångfald och komplexitet, och vi behöver idag kanske mer än någonsin den där förmågan; konsten att INTE vara överens behöver verkligen tas till heder igen. För allas skull, även för näringslivet och den ekonomiska utvecklingen på lite längre sikt. Istället accelererar den förödande och potentiellt livsfarliga utvecklingen. Här hemma liksom i USA.
That habit was no longer being exercised much 30 years ago. And if you’ve followed the news from American campuses in recent years, things have become a lot worse.
According to a new survey from the Brookings Institution, a plurality of college students today — fully 44 percent — do not believe the First Amendment to the U.S. Constitution protects so-called “hate speech,” when of course it absolutely does. More shockingly, a narrow majority of students — 51 percent — think it is “acceptable” for a student group to shout down a speaker with whom they disagree. An astonishing 20 percent also agree that it’s acceptable to use violence to prevent a speaker from speaking.
These attitudes are being made plain nearly every week on one college campus or another.
There are speakers being shouted down by organized claques of hecklers — such was the experience of Israeli ambassador Michael Oren at the University of California, Irvine. Or speakers who require hundreds of thousands of dollars of security measures in order to appear on campus — such was the experience of conservative pundit Ben Shapiro earlier this month at Berkeley. Or speakers who are physically barred from reaching the auditorium — that’s what happened to Heather MacDonald at Claremont McKenna College in April. Or teachers who are humiliated by their students and hounded from their positions for allegedly hurting students’ feelings — that’s what happened to Erika and Nicholas Christakis of Yale. [...]
På lördag har den nazistiska rörelsen Nordiska Motståndsrörelsen fått tillåtelse att marschera i min hemstad Göteborg, och deras mål är tydligt: De vill ta makten, och de riktar in sig på och utmanar bildningen genom att inleda demonstrationen vid Bokmässan, och avslutar demonstrationen i närheten av synagogan där den judiska församlingen firar sin viktigaste högtid. NMR rörelsen talar om att ta makten, man spottar demokratin och kunskapen rakt i ansiktet och agerar ut hatet som gror på nätet i verkliga livet. Och deras framflyttade positioner, liksom SDs inflytande är allvarliga tecken på hur illa ställt det är i dagens samhälle och hur viktig förmågan att inte vara överens är. Idealiseringen av säker kunskap och framväxten av debattsamhället där man förväntas vara överens, är att be om den typen av problem som idag växer fram i samhället. Mångfald och komplexitet, osäkerhet och lärda, kritiska samtal är varken utryck för eller tecken på hot, tvärtom, där finns grunden för långsiktig hållbarhet.
The result is that the disagreements we need to have — and to have vigorously — are banished from the public square before they’re settled. People who might otherwise join a conversation to see where it might lead them choose instead to shrink from it, lest they say the “wrong” thing and be accused of some kind of political -ism or -phobia. For fear of causing offense, they forego the opportunity to be persuaded. [...]
Detta oroar mig väldigt mycket och jag gör vad jag kan för att bjuda motstånd, men jag möts i bästa fall av tystnad och i värsta fall ifrågasätts jag som forskare och människa. Alla sätt att försvara den rådande ordningen anses bra, inte av någon särskild, utan av kulturen som skapas av oss alla och som både påverkar oss och som vi påverkar genom att agera som vi gör i vardagen. Det kan inte nog poängteras hur viktig och värdefull den snabbt eroderande konsten att INTE vara överens (på ett belevat och intellektuellt hederligt sätt) är för framväxten av ett långsiktigt hållbart samhälle.
So here’s where we stand: Intelligent disagreement is the lifeblood of any thriving society. Yet we in the United States are raising a younger generation who have never been taught either the how or the why of disagreement, and who seem to think that free speech is a one-way right: Namely, their right to disinvite, shout down or abuse anyone they dislike, lest they run the risk of listening to that person — or even allowing someone else to listen. The results are evident in the parlous state of our universities, and the frayed edges of our democracies.
Efter detta konstaterande ställer talaren några pregnanta och kritiska frågor till publiken och samtiden:
Yes, we disagree constantly. But what makes our disagreements so toxic is that we refuse to make eye contact with our opponents, or try to see things as they might, or find some middle ground. 
Instead, we fight each other from the safe distance of our separate islands of ideology and identity and listen intently to echoes of ourselves. We take exaggerated and histrionic offense to whatever is said about us. We banish entire lines of thought and attempt to excommunicate all manner of people — your humble speaker included — without giving them so much as a cursory hearing.

The crucial prerequisite of intelligent disagreement — namely: shut up; listen up; pause and reconsider; and only then speak — is absent. [...]
I dagens högre utbildning är det okej för studenter att utan eftertanke och rätt ut bara ställa frågan: "Varför ska vi läsa detta?", samtidigt som man väntar sig att bli respekterad (som den kund man i dagens akademiska system i praktiken har blivit). Och i samhället är det okej att utmana demokratin. Näthat och anonyma hot lämnar jag därhän. Allt ligger i linje med dagens syn på kunskap och forskning och är en konsekvens av att vi lever i och odlar debattens logik vilken får det lärda samtalet att se ut som slöseri med tid. Talet, som riktas till journalister, avslutas med följande uppmaning, som är giltig och viktig även här i Sverige idag.
I believe it is still possible — and all the more necessary — for journalism to perform these functions, especially as the other institutions that were meant to do so have fallen short. But that requires proprietors and publishers who understand that their role ought not to be to push a party line, or be a slave to Google hits and Facebook ads, or provide a titillating kind of news entertainment, or help out a president or prime minister who they favor or who’s in trouble. 
Their role is to clarify the terms of debate by championing aggressive and objective news reporting, and improve the quality of debate with commentary that opens minds and challenges assumptions rather than merely confirming them. 
This is journalism in defense of liberalism, not liberal in the left-wing American or right-wing Australian sense, but liberal in its belief that the individual is more than just an identity, and that free men and women do not need to be protected from discomfiting ideas and unpopular arguments. More than ever, they need to be exposed to them, so that we may revive the arts of disagreement that are the best foundation of intelligent democratic life.
Jag låter talarens avslutningsord avsluta även denna bloggpost, för jag har inte så mycket mer att tillägga. Dagens utveckling och kunskapssynen som förfärande snabbt får genomslag i samhället och akademin oroar mig väldigt mycket, och jag ser ett enormt behov av en vida spridd och väl utvecklad förmåga, i samhället som helhet, att samtala med människor man inte är överens med. Saknas konsten att INTE vara överens, och om allt fler tror att forskning handlar om att så snabbt som möjligt komma fram till säkra svar kommer förmågan att hantera osäkerhet och mångfald att utarmas och då blir det svårt att försvara demokratin och det öppna samhället mot dess fiender, som idag föga förvånade anar morgonluft.
The honor the Lowy Institute does tonight’s nominees is an important step in that direction. What they have uncovered, for the rest of you to debate, is the only way by which our democracies can remain rational, reasonable, and free.

tisdag 26 september 2017

Forskningens frihet och forskares kompetens

Kunskapen, vem bryr sig om den idag? Verkligt, användbart vetande, varför värnas utvecklingen av det inte mer? Jag känner djup oro, inte så mycket för egen del, mer för samhället som helhet. Synen på kunskap håller snabbt på att förändras; förflackas. Vetenskap handlar idag allt mindre om att fritt söka kunskap för kunskapens skull. Allt fler akademiker ägnar sig allt mer och tydligare med olika anslagsgivares goda minne åt forskning som ett sätt att göra karriär, för att meritera sig. Den som vill forska för att lära sig mer eller för att söka kunskap för kunskapens skull, som forskar av nyfikenhet och för att bidra till samhällsbygget och framväxten av en kunskapsnation, får det svårare och svårare att få tid och resurser att forska. Den som påminner om att forskarens frihet att följa kunskapen dit kunskapen tar hen står inskriven i högskolelagen bemöts med tystad och misstänksamhet, betraktas som illojal mot det akademiska systemet.

Forskningens frihet och därmed kunskapsutvecklingen på lite längre sikt hotas när forskning ska kvalitetssäkras och målstyras; när det inte så mycket krävs forskningskompetens som tur och en väl utvecklad kompetens att skriva ansökningar som vinner gehör i en minst sagt mördande konkurrens, för att överhuvudtaget få möjlighet att forska. Vet man inte exakt vad man ska forska om och har man inte en väl utvecklad metod och en detaljerad plan för insamling av material och analys färdig redan på förhand kommer ens ansökan att sorteras bort. Drygt 90 procent av alla ansökningar får avslag ändå, och troligen just därför att konkurrensen om medel är mördande har idag alla högskolor med självaktning byggt upp en avdelning där man bara ägnar sig åt att skriva ansökningar, och man gör det mindre för kunskapens skull än för att dra in pengar till högskolan; villkorade pengar som först söks och sedan arbetas upp. Allt fler utlysningar och forskningsanslag är riktade och villkorade, det vill säga kunskapsmålet är bestämt på förhand.

Detta får som konsekvens att forskarna som faktiskt forskar gör det under någon annans överinseende och kontroll, främst för att meritera sig. Och de forskare som faktiskt meriterat sig -- det vill säga som visat sig lojala mot systemet och först antagits som doktorand i något projekt, som disputerat och sedan lyckats nå framgång i konkurrensen om meriteringsmedel och erhållit en postdock-tjänst med riktade, öronmärkta pengar, och därefter forskat några år under ledning av en ansvarig professor -- kan om hen har ork och tur själv lyckas meritera sig och erhålla den eftertraktade professorstiteln. Fast kommen så långt i karriären forskar man oftast inte. Förväntningarna på dagens professorer handlar inte i första hand om att de ska forska: de ska leda forskningen i en miljö där man specialiserat sig på ett allt smalare segment av ämnet man meriterat sig i. Professorer förväntas söka pengar och ansvara för andras forskning. Akademin håller med andra ord på att utvecklas till en plats där ingen forskare är fri att på egen hand och med stöd i egna kunskaper och kompetenser forska för kunskapens skull, av nyfikenhet och intresse. Kunskapen håller på att bli sekundär och betraktas allt mer som en formalitet. Forskarkompetensen flyttas i rasande takt och allt tydligare från forskarna till det akademiska systemet, där ansvaret för verksamheten vilar på ett fåtal individer som visat sig lojala mot systemet. Forskning håller på att bli en samhällstjänst och forskningsresultat produceras enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin.

Jag känner allt mindre igen mig. Allt mindre av det jag genom år av studier och egen forskning, genom betald kompetensutveckling och tusentals timmar av dedikerat arbete på fritiden, lärt mig om forskningens villkor kunskapsproduktionens möjligheter och begränsningar, är idag inte värt någonting. Så känns det, och det gör mig ledsen. Det enda som möjligen betyder något är min docenttitel, men kunskaperna jag har och engagemanget för kunskapskvaliteten och forskarkompetensen upplevs mest som ett hinder. Jag oroas och dras med en växande uppgivenhet över utvecklingen i akademin. Jag menar att en formaliserad, differentierad, målstyrd och strikt kontrollerad forskning inte är forskning. Forskningens mål är KUNSKAP och vägen till kunskap är alltid höljd i dunkel. Vet man vart man ska och kan man peka ut hela vägen fram till målet är det inte forskning man ägnar sig åt, det är något annat. Ändå är det detta akademiker idag förväntas ägna sig åt och sträva efter. Allt fler aspekter av och moment inom forskningen formaliseras, standardiseras och körs i form av program som effektivt leder till strikt kontrollerade resultat.

Något är allvarligt fel i en akademi där forskningen som faktiskt bedrivs är kontrollerad och utförs i meriteringssyfte och där meriterade forskare inte forskar utan söker pengar i konkurrens och övervakar forskning som bedrivs av andra. Forskningens frihet och akademins öppenhet och samhällsnytta är allvarligt hotad av dagens syn på kunskap och forskning, och av det faktum att forskningskompetens handlar mer om att följa regler än att faktiskt röra sig i okänd terräng för att söka ny, okänd och verkligt viktig, samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande vetande. Forskare ska forska, inte leda eller ledas. Forskning måste vara fri, annars är det inte forskning, det är något annat; oklart vad.

Kunskap, kultur och psykologi

Föreläste om lärande (i) organisationer igår, om förändringsarbete och innovation. Ville säga så mycket och tiden var så kort. Kändes som ett slags nyckelföreläsning för hela utbildning; om jag ändå bara nådde fram. Om jag bara fick studenterna att förstå vad kunskap är och hur lärande på olika nivåer, individuellt och i grupp fungerar. Allt skulle bli så mycket bättre då, för både dem som studenter, för mig som lärare och för samhället. Hur det blev med den saken vet jag inte, det vet man som lärare aldrig. Fast det kändes som gruppen lyssnade och var intresserad. Så har det varit på lite olika kurser den senaste tiden, de senaste året. Något har hänt på högskolan; faktiskt känns det så. Jag möter allt oftare intresserade studenter verkligen vill lära och som överaskar positivt. Håller tummarna för att det är en positiv trend; låt oss hoppas, för kunskapsutvecklingens skull, för allas vår framtids skull. En kunskapsnation byggs alltid underifrån, av intresse, nyfikenhet och motivation. Framförallt byggs en kunskapsnation på KUNSKAP och kunskapskvalitet har med kultur att göra, med inställningen till och uppskattningen av kunskapen i vardagen ute bland folk. Förståelse för kunskap, lärande och utveckling är enormt viktigt, inte bara för att lyckas i sina studier utan för hela samhället. Föreläsningen är slut men jag är kvar i ämnet som väcker så många tankar och farhågor när teori och förväntningar inte harmonierar med praktik och politik. Hittar en artikel i DN att resonera, en artikel som handlar om just kunskap, psykologi och kultur.

Lärande och kvalitet i utbildning handlar bara till dels om kunskap. På samma sätt handlar kultur om så mycket mer än vad man till vardags tänker på. Vi har att göra med dynamiskt föränderliga, komplexa helheter med betydande inslag av slump, för att knyta an till helgens och gårdagens bloggposter. Det finns forskning som visar hur komplex all kunskapsutveckling är och hur mycket annat än kunskap och pedagogik som spelar roll. Om sådan forskning handlar artikeln. Den inleds så här:
En grupp demonstranter har gripits för våldsamt upplopp. Någon har filmat vad som hände, och du ska hjälpa rätten att avgöra vem som har rätt: polisen, som säger att demonstranterna störde den allmänna ordningen och använde våld, eller de gripna, som hävdar de bara höll en fredlig manifestation för att visa sina åsikter. Hur du bedömer filmen kan avgöras helt av vad du tror att demonstrationen handlade om.
Ingen vill tro att det är så här, att vår uppfattning styrs av annat än den fakta som föreligger. Majoriteten ser sig själva som rationella individer som inte låter sina känslor påverka åsikterna man har och besluten som tas, fast forskning har gång på gång visat att det inte stämmer, att det inte är så som vi människor fungerar. Känslor, social tillhörighet och kultur spelar roll. Dagsform, grupptryck samt slump och tillfälligheter avgör i mycket högre grad vilka beslut som tas än jag tror någon vill erkänna. Vi vill att kunskap ska handla om rationalitet och att objektivitet inte bara ska vara ett ideal, trots att allt tyder på att det inte stämmer. Vi vill det så förtvivlat mycket att känslan nästan går att ta på, men forskning ger vid handen att det är en omöjlig dröm, ett ouppnåeligt ideal. Mot bättre vetande fortsätter vi tro och hoppas; för att det är så vi människor fungerar. Hur människor är och faktiskt fungerar kan ingen ändra på, men vi kan lära oss hantera denna typ av insikter bättre, mycket bättre. Kunskap är en helhet, en medicin som måste sväljas intakt. Det går inte att välja och vraka bland tillgänglig information och fakta som passar ens syfte. Förnekelse av fakta om hur människor förhåller sig till fakta, till exempel, är korkat och påverkar kvaliteten i den kunskap som faktiskt hänvisas till och får genomslag i politiken och samhällsbygget. Lärande om lärande, utbildningspolitik och samhällsförvaltning måste bygga på all tillgänglig kunskap, inte på specialstudier av avgränsade aspekter ab helheten och absolut inte på förhoppningar och önsketänkande. Ändå är det ofta just så man gör.
– Människor tolkar fakta så att de passar inställningen i gruppen de tillhör, säger Dan Kahan, professor i juridik och psykologi vid Yaleuniversitetet i USA. 
Han och hans medarbetare lät försökspersoner spela jury i liknande rättsfall. Till hälften av dem sa forskarna att demonstrationen hölls utanför en abortklinik, och att aktivisterna var emot rätten till abort. Den andra hälften fick höra att demonstranterna protesterade mot förbud mot homosexuella i den amerikanska armén utanför ett militärt värvningskontor. 
Jurymedlemmar tolkade händelserna på filmen helt olika om de själva sympatiserade med demonstranternas åsikter eller inte.
Den här typen av forskning finner jag enormt intressant. Ska vi kunna bygga en verklig kunskapsnation och förstå hur en skola värd namnet ska kunna byggas från grunden är detta kunskaper och lärdomar att ta på STÖRSTA allvar. Det spelar ju ingen som helst roll hur mycket evidens det finns för en pedagogisk metod om kunskapen den främjar sedan inte används ute i samhället och får genomslag i (utbildnings)politiken. Som sagt, kunskap är en (komplex) helhet som inte går att plocka isär.
– En person i abortklinikgruppen kunde argumentera för att filmen visar hur en demonstrant slår till en person på trottoaren, medan någon med samma värderingar i gruppen som fått höra att protesterna var vid ett värvningskontor var lika starkt övertygad om att demonstranten inte hade slagits, säger Dan Kahan.
Tolkning och perspektiv, grupptryck och förutfattade meningar spelar roll för hur människor uppfattar världen och vilka nyheter man tar till sig. Att förneka detta och hålla fast vid övertygelsen om att människor är rationella varelser som oftast tar beslut på rationell grund och med stöd i fakta samt att det går att nå objektivitet i alla frågor är varken rationellt eller klokt, det är korkat och uppfattningen strider dessutom mot forskningen som i andra fall brukar vara så viktig hänvisa till. Kritiken mot postmodernismen, till exempel -- som är en vetenskapsgren som delvis handlar om att förstå just samverkan mellan kunskap, kultur och makt, samt hur människor faktiskt använder kunskap och hur vetande fungerar i praktiken -- hur är det med den? Bygger kritiken mot postmodernismen på fakta och kunskap eller på känslor, värderingar och förutfattade meningar? Jag ser tydliga tecken till gruppsammanhållning där. Samma åsikter upprepas av alla som tillhör den rätta, sanningsförsvarande och objektivitetsvärnande, sidan; dessutom handlar kritiken mer om föreställningen om postmodernismen än om hänvisningar till och kritisk analys av konkreta exempel som vederläggs. Oftast har kritikerna bilden klar för sig och är på förhand övertygade i skuldfrågan samt vet vad som är rätt och riktigt. Fenomenet är DJUPT mänskligt och en akademisk utbildning eller framgångsrik forskarkarriär utgör inget skydd. Känslor, kultur och psykologi spelar roll och är en faktor som måste beaktas om vi ska kunna förstå hur man bygger en skola och ett utbildningssystem som faktiskt fungerar och lägger grunden för att stabilt kunskapssamhälle.
För några veckor sedan var han en av talarna vid konferensen ”Knowledge resistance and how to cure it”, faktaresistens och hur vi botar det, i Stockholm, där historiker, biologer, filosofer, jurister, antropologer, psykologer, kognitionsforskare och statsvetare deltog. 
– Alla här i rummet är förstås immuna mot den typ av fördomar jag pratar om, inledde Dan Kahan sin föreläsning, med tydlig ironi.
Vi vet att det inte är så. Ingen är immun mot fördomar för det är så den mänskliga hjärnan fungerar. Och vi vet att kunskap som går på tvärs mot invanda föreställningar är svår att avlära. Omvärdering av kunskap och insikt om vidden av den egna och samhällets okunskap, är lätt hålla med om men enormt svårt att omsätta i praktiken. Detta vet vi, det är inte raketforskning eller några banbrytande nya rön. Ändå tar vi inte kunskapen till oss, inte på riktigt. Vi människor gör som vi brukar, och ju viktigare frågan är desto svårare är det att tänka nytt, trots att alla är överens om att det är just det man måste. För många år sedan när barnen var små satt jag med i föräldrarådet på deras skola. Kommunen skulle då genomföra en genomgripande reform av skolpolitiken och jag och alla andra bjöds på föreläsning i gymnasiets aula där en inbjuden forskare, en professor i organisationsvetenskap talade om detta med styrning mot mål i komplexa organisationer, vilket skolan är ett paradexempel på, eller jag skulle till och med drista mig till att säga att skolan är själva sinnebilden av en komplex organisation. Det går inte att styra mot mål, sa professor Björn Rombach, som var den av ansvariga för omorganisationen inbjudne talaren. Sedan, när arbetet väl satte igång var det EXAKT detta vi förväntades ägna oss åt: skapa en skolorganisation vars uppgift var att styra den komplexa verksamheten mot på förhand uppgjorda mål. Mot bättre vetande och till och med i strid mot den inhyrde experten. Det är så vi människor fungerar. När ska vi ACCEPTERA det och låta DEN kunskapen genomsyra våra demokratiska och samhällsbärande organisationer?
Hans forskning visar att hög utbildning, god förståelse av vetenskap eller intelligens inte räcker som skydd mot att tolka världen så att den passar våra politiska uppfattningar eller värderingar, även om fakta säger något annat.
Inte bara hans forskning visar detta, ändå fortsätter vi och implementerar den ena nyordningen efter den andra och mer av samma som redan visat sig inte fungera. Vi säger att skolan ska bygga på kunskap och evidens, men i praktiken bygger den bara på sådan kunskap och evidens som ger stöd åt det vi redan vet, inte på sådan kunskap och evidens som skulle kunna hjälpa oss att bygga en skola som faktiskt fungerar. Kunskap är mer än ett ord och menar vi allvar MÅSTE vi inte bara lyssna på forskare som Kahan, vi måste ta forskningen på allvar och bygga in skydd mot mänskliga brister i organisationerna, istället för som idag, skylla på den mänskliga faktorn, avsätta chefen och fortsätta på den inslagna vägen, den väg som vi "vet" är den bästa. Läs, lyssna, ta in och lär, för detta kan vara det viktigaste som sagts om kunskap på mycket länge:
I en studie lät Dan Kahan människor lösa en svår räkneuppgift (se grafik). Om de trodde att den handlade om hur effektiv en ny hudkräm är mot utslag var de som hade bäst matematisk förmåga också bäst på att räkna rätt. Men hade de fått höra att undersökningen handlade om ifall skärpta vapenlagar leder till ökad brottslighet blev resultatet det motsatta. Trots att siffrorna var exakt desamma räknade de som var bra på matematik mer fel än andra när resultatet stred mot deras politiska övertygelse. Ju bättre deras matematiska tänkande var, desto större blev polariseringen. 
– De kan ju räkna rätt. Men när det inte stämmer med uppfattningen i deras grupp kommer de att hitta en förklaring till varför det är något fel på studien. Kanske är där verkligen fel. Men då borde de märka det även när resultatet går i motsatt riktning, säger Dan Kahan.
Först gör människor saker, ofta styrda av affekt eller så händer något av en slump. Sedan används intellektet till att hitta på en logisk förklaring till det som hände. Ovanstående är ett paradexempel på just denna djupt mänskliga men förfärande ofta förnekade egenhet. Är det Sanningen vi söker och vill ha och är det en skola byggd på kunskap, evidens och beprövad erfarenhet vi vill bygga är ovanstående tankar obligatorisk läsning. Men det räcker inte att läsa och nicka instämmande, kunskapen måste tas på allvar, accepteras och implementeras i vardagen ute i samhället. Annars är det bara en kunskapskuliss eller ett luftslott vi bygger, inte en stabil grund för en kunskapsskola utan en dröm om en dröm. Det är verkligen synd om oss människor, som Strindberg sa. Vi vet och vi kan, men väljer konsekvent att göra det vi tror på.
Många av diskussionerna på konferensen handlade om hur misstro mot vetenskap sprider sig och vad vi kan göra åt det. 
– Vi pratar om att vetenskapen attackeras, och hur vi ska få människor att förstå vetenskapliga bevis bättre. Men min uppfattning är att även om detta drabbar vetenskapen på många sätt så är det ett större problem, som inte har med forskningen att göra, säger Dan Kahan. 
Det kan helt enkelt kosta för mycket att ha en åsikt som strider mot vad andra medlemmar i min grupp anser. 
– Vi måste hitta sätt att ta itu med de verkliga orsakerna. Ibland skaffar sig olika grupper olika uppfattningar i vissa frågor, och de blir så viktiga att de smälter samman med gruppens själva identitet. För människorna i gruppen blir åsikten som ett medlemsmärke, eller ett tecken på lojalitet.
Politiska debatter, tänker jag på. Höger och vänster som ALDRIG kan mötas, som alltid är mot varandra. Vet man vad ena sidan säger vet man också vad andra sidan kommer att hävda. Där, mellan speglarna öppnar sig ett rum eller en ekokammare som politikerna fastnat och gått vilse i. Och dit in, till maktens korridorer släpps bara sådan kunskap in som stämmer med det som respektive läger redan vet är "sant". Det är inte ett illvilligt och relativistiskt och ideologiskt färgat påstående som sprids av sanningsförnekande postmodernister, det är ett uttalande byggt på solid forskning om samband mellan kunskap, kultur och psykologi.
Ett exempel är hur svårt det kan vara för en republikan i USA att acceptera klimatförändringarna. 
– Det är skadligt när människor förkastar fakta som kan vara avgörande för deras egen framtid. Men för individerna är det alltid mycket viktigare vad andra gruppmedlemmar tycker om dig och hur de behandlar dig än sanningen i klimatfrågan, säger Dan Kahan.
Som enskild person kan du inte påverka dina utsläpp av koldioxid så mycket att det gör skillnad för världen, och din röst i valet löser inte heller klimatproblemet. 
– Du behöver inte oroa dig för att ha fel om vetenskapen. Det kommer varken att skada dig eller någon du bryr dig om. Men om du gör ett misstag som påverkar din ställning i gruppen kan det bli mycket besvärligt, säger Dan Kahan. 
Därför bör vi undvika att sätta människor i den sitsen.
Exakt: Systemen måste anpassas efter hur människor faktiskt fungerar, inte tvärtom. Den mänskliga faktorn är inte ett problem som kan elimineras, i alla fall inte med mindre än att människor ersätts med teknik, det är en FÖRUTSÄTTNING för kunskapsutveckling, samhällsbyggande och utbildning. Artificiell Intelligens är lösningen säger många, och den som pekar på risker eller bara dristar sig till att uttrycka oro och ställer frågan om det verkligen BARA finns fördelar, får finna sig i att bli utskrattad och avfärdad. Hens åsikter stämmer inte med maktens och de som idag seglar i medvind och håvar in miljoner i forskningsstöd. Jag tycker synd om människor som försatt sig själva eller hamnat i den sitsen att de anser sig tvingade att försvara sådant som på goda grunder kan misstänkas vara problematiskt. Jag tycker synd om människor som röstar på rasistiska och populistiska partier som lovar det som människor vill höra, som bygger sin politik på orimliga löften och sedan skyller på oppositionen, eller ifråga om skolpolitik, på lärarna som inte presterar enligt (den orimliga) planen, när det går åt skogen.
– Om de måste välja mellan att lita på vad vetenskapen säger och att vara den de är kommer de att välja det senare, säger Dan Kahan.
Identitetspolitik alltså, fast inte i den mening som ordet brukar användas. Vi människor är sociala och kan aldrig ställa oss utanför samhället och gemenskapen. Kultur och psykologi har i allra högsta grad med kunskap att göra. När ska den insikten sjukna in? Hur dåligt måste det bli innan en radikal förändring i POSITIV riktning genomförs?
God förståelse för hur forskning går till, matematisk talang och förmåga till kritsikt tänkande leder alltså till starkare och mer polariserade åsikter. Men det finns en egenskap som bryter mönstret. Dan Kahan kallar den för vetenskaplig nyfikenhet. 
– Det var hoppfullt, och en överraskning för oss. De vetenskapligt nyfikna blir inte alls mer polariserade med ökad matematisk förmåga.
Vetenskaplig nyfikenhet är inget som premieras i dagens allt mer resultatstyrda, målsäkrade och tillämpade forskning. Grundforskning styrs av nyfikenhet, men det anser ansvariga inte att vi har råd med, för det är betraktas som slöseri med skattebetalarnas pengar. Mot bättre vetande byggs alltså en akademi som ger oss mer kunskap som ligger i linje med vad vi vill ha, och mindre kunskap om sådant vi verkligen behöver. Hur mycket utrymme för nyfikenhet finns det i den hårt styrda och resultat- samt utvärderingsfixerade kontrollskolan? Målen ska nås så effektivt, snabbt och billigt som möjligt. Dagens skola och pedagogik bygger på tanken att nyfikenhet går att locka fram och rikta mot målen för verksamheten. Om ansvariga verkligen lyssnade på Kahan och andra forskare som gjort liknande studier, om skopolitiken verkligen byggde på kunskap om hur människor FAKTISKT fungerade, istället för på omöjliga drömmar, skulle det på kort tid kunna bli så mycket bättre. Det finns inga genvägar till kunskap och därför är äkta nyfikenhet som kommer inifrån individer och som växer fram mellan trygga människor så oerhört viktigt, inte bara för lärande och kunskapsutveckling utan även för samhällets långsiktiga hållbarhet.
Vetenskaplig nyfikenhet är oberoende av utbildningsnivå, samhällsklass och politisk uppfattning.
Nyfikenhetsskolan är en den enda verkliga kunskapsskolan. Idag gör vi allt för att mala ner och smutskasta nyfikenheten: Mot bättre vetande håller vi på att såga av den gren som kunskapssamhället står och faller med. Varför? För att inte slösa med skattebetalarnas pengar ... Klokt? Knappast!
Människor i allmänhet tar främst del av nyhetsrapportering och information som stämmer överens med vad de redan tror och letar inte efter fakta som visar att deras grupp har fel.
Ju mer kunskap och information som finns tillgänglig desto enklare blir det att leva med och utveckla faktaresistens. Kan någon klok människa med ansvar för utbildnings- och forskningspolitiken förklara för mig varför genomströmning och antal artiklar och citeringar anses vara ett mått på kvalitet? Varför anses kunskap om människan och egenskaper som kreativitet, nyfikenhet och ödmjukhet inför allt som vi inte vet problematiska? Är det klokt att tänka och agera så?
– Men vetenskapligt nyfikna säger: Det här har jag inte sett förut, det visste jag inte, det där vill jag veta mer om. Då får de också en mer balanserad informationsdiet. Vår hypotes är att det är det som gör att de är mindre polariserade, säger Dan Kahan.
Dessa ord får avsluta denna bloggpost, för det kan vara det klokaste som sagts om problemet med och vad Utbildningssverige behöver.