Undersökningar visar att tilliten i samhället är förhållandevis hög i Sverige. Det är bra och viktigt. Risken för systemkollapsen är inte överhängande, och att varna för något sådant är kontraproduktivt. Samtidigt är detta med tillit något oerhört viktigt för samhällets långsiktigt hållbarhet. Om medborgarna i ett land börjar lita mindre på varandra kan mycket av det som tas för givet idag, sådant som är nödvändigt för att samhället ska fungera, snabbt slås i spillror. Därför återkommer jag så ofta till ämnet, för att påminna om hur viktigt det är, inte för att varna för apokalypsen. Man saknar som bekant kon först när båset är tomt, och behandlar vi inte den mellanmänskliga tilliten med vederbörlig respekt och gemensamt förhåller oss ödmjuka inför den kan det som tagit generationer att bygga upp snabbt raseras.
Tilliten mellan människor är som sagt stark i Sverige, men jag oroas över den misstänksamhet som många yrkesutövare bemöts med och utsätts för av systemen man verkar i. Som lektor på högskolan, till exempel tvingas jag underkasta mig en enorm administrativ börda som stjäl både tid och ork från undervisningen och som jag dessutom aldrig får tid för i tjänsten. Det ska bara göras, för att det finns system för det, för att man kan och för säkerhets skull: För att jag som statligt finansierad myndighetsutövare inte ska lata mig, för att arbetet jag utför ska hålla högsta kvalitet och för att uppnå mesta möjliga effektivitet i arbetet. I teorin låter det bra, men i praktiken lägger administrationen en hämsko på verksamheten och den kostar mycket mer än smakar. Och dessutom bygger den på tanken att jag och mina kollegor inte går att lita på, att vi måste kontrolleras för att vi ska göra vårt arbete. Hela systemet är byggt på misstro och visar i praktiken att jag inte är någon att lita på. Självklart påverkar det mig, och det påverkar även studenterna eftersom min viktigaste uppgift i systemet är att KONTROLLERA att studenterna gör vad de ska. I det akademiska systemet kontrollerar alla varandra och ingen ingen litar på någon, inte som yrkesutövare. Är jag ensam om att se vilken tickande bomb detta system i praktiken är eller riskerar att bli?
Idag är pressen på lönsamhet enorm, inom alla områden. Kraven på effektivitet sprider sig. Tid och pengar ska sparas, och ingen sten får lämnas orörd i den närmast heliga jakten på måluppfyllelse. Eftersom alla kontrolleras och snart sagt ingen får ansvar att utföra någon syssla helt efter eget huvud har ingen råd att lita på någon annan. Det är bara en tidsfråga innan detta kommer att påverka tilliten i samhället, det är jag övertygad om, trots att siffrorna just ni indikerar något annat. Det är en galen väg vi slagit in på.
Så, vad har nu detta med rubriken på bloggposten att göra? Vad har samhällets växande kontrollapparat med bokutgivning på eget förlag att skaffa? En hel del, vill jag hävda. I alla fall om böckerna i fråga är vetenskapliga. Även kunskapen bygger på misstro och den akademiska världen präglas allt mer av en OMFATTANDE kontrollapparat. I namn av kvalitet ska allt granskas, både före, under och efter. För att något ska kunna godkännas som kunskap måste resultatet, texten där kunskapen presenteras, passera genom och godkännas av tidskriftsredaktörer och så kallade peer-review. Självklart är det viktigt att det som sägs vara sant och vila på vetenskaplig grund måste godkännas på något sätt, men långt ifrån all kunskap lämpar sig för det rigida systemet peer-rewiew. Dessutom är det metoden och genomförandet som kontrolleras; granskarna går inte i god för resultatets giltighet, bara att arbetet genomförts i enlighet med erkända vetenskapliga metoder. Olyckligtvis har det vuxit fram en ogrundad sanning om att alla granskade artiklar innehåller Sanningen och ger evidens för det som hävdas, vilket alla som utbildats till och verkar som forskare vet inte stämmer. Att som jag ge ut böcker på eget förlag är därför närmast liktydigt med akademiskt självmord, trots att böckerna är resultatet av vetenskapligt arbete. För mig blir detta en illustration av hur vi ser på kunskap och hur tungt kunskapen vilar på det mycket bräckliga systemet för peer-review, som i praktiken handlar om att en eller två anonyma granskare (vilka inte granskas eller utbildas särskilt för uppgiften) ger kritiska synpunkter på innehållet och inte nöjer sig förrän manuset arbetats igenom ett antal gånger. Systemet bygger i väldigt hög grad på antagandet om att konkurrens driver kvalitet, vilket återstår att bevisa.
Vad säger det att ingen kontrollerat mina böcker, att de är utgivna på eget förlag? Ingenting, vill jag hävda. Avsaknaden av kontroll säger ingenting om kvaliteten, särskilt som jag i böckerna inte leder något i bevis. Kunskapen jag söker är inte av karaktären och jag kommer inte fram till några resultat. Böckernas kunskapsmål är ett annat än kunskapsmålet i artiklar som genomgår peer-revew. Det finns dessutom en viktig kunskapsteoretisk poäng med att ge ut böckerna, open access på nätet och på eget förlag. Genom att tillgängliggöra texterna på det sättet ökar chansen att de når spridning (givet att läsarna inte uppfattar utgivningsförfarandet som suspekt och därför avstår från att läsa), och, vilket är viktigare, jag utsätter mig och resultatet av mitt kulturvetenskapliga arbete för allmän granskning av alla som väljer att läsa. Jag bjuder in läsaren till dialog om kulturen som växer fram mellan oss, och där den mellanmänskliga tilliten antagen ökar eller minskar. Genom att ge ut böcker på eget förlag uppmuntrar och främjar jag utvecklingen av en kritisk, analytisk kompetens genom att visa tillit till läsarens förmåga att inte okritiskt ta till sig allt jag skriver.
Allt som sägs i namn av vetenskap är inte sant eller riktigt, och även utanför peer-review-systemet sägs kloka saker. Fast om bara texter som granskats på det sättet godkänns kommer medborgarnas kollektiva förmåga att granska makthavare och samhällsadministratörer kritiskt att utarmas, och vi ställer oss vidöppna för och riskerar att utnyttjas av förslagna charlataner vars mål är något annat än det allmännas bästa. Betänk att Paulo Macchiarini granskades och inhämtade vederbörliga tillstånd för i alla fall en del av de projekt han genomförde och artiklarna han fick publicerade. Blind tillit är lika problematisk som oresonlig kritik och brist på tillit. Det behövs balans och en väl utvecklad, kollektiv förmåga att granska, analysera och rimlighetsbedöma vetenskapliga texter. Genom att publicera mina böcker open access och på eget förlag drar jag mitt strå till stacken och gör vad jag kan för att anpassa utgivningssättet efter kunskapsmålet. Tyvärr uppfattas det som ovetenskapligt, och av vissa som oseriöst. Jag tar dock det samtalet alla dagar i veckan och kan argumentera vetenskapligt för mitt val.
Hur hamnade vi här? Och vad gör det med tilliten och medborgarnas kritiska och analytiska förmåga? Jag ser det som oerhört viktigt att vi samtalar om dessa saker och därför påminner jag här än en gång om mina böcker om kultur, som finns tillgängliga här:
Länk till boken Samtal om samtal om kultur.
Länk till boken Studier av förändring, i rörelse.
Återkommer imorgon med nya tankar. Då är planen att arbetet med den tredje boken i serien ska inledas, och min ambition är att även den ska kunna publiceras open access, på eget förlag, någon gång under nästa år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar