Just nu pågår en lågintensiv strid om kostnaderna för invandringen. Siffror ställs mot siffror och olika typer av kostnader debatteras ihärdigt. På ena sidan om den avgrundsdjupa klyftan står vänstern och på andra sidan högern. Båda sidor lägger ut bombmattor med ovedersägliga fakta och hävdar att deras siffror bäst speglar verkligheten. "Vi har rätt", "Nej det är vi som har rätt." Även forskare kastas in eller lockas till debatten. Båda sidor mobiliserar. Vem har rätt egentligen? Cyniskt nog är det detta man debatterar; vem som har rätt. Och det viktiga är inte att ha rätt, det vill säga att det man strider för fungerar, utan att förgöra motståndaren och avgå med segern i debatten.
I Almedalen stör nazister och företrädare för antidemokratiska rörelser ordningen. Enskilda hotas med våld och konspirationsteorier om den judiska ockupationsmakten sprids, samtidigt som Jimmie Åkesson reciterar Heidenstam och talar om SDs moderna folkhem. Vem som hör hemma där är oklart, men när han säger att man får ta seden dit man kommer och anpassa sig applåderas det som allra mest ihärdigt. Sverigevänner, säger han, vi måste värna det som är vårt och våra värderingar. Och i det sammanhanget kommer talet om invandringens kostnader, det vill säga fakta, att framstå och tolkas på ett annat sätt än i Hamburg där vänsteraktivister bränner bilar och ger sig på polisen i protest mot hur ledarna för världens rikaste länder ser på och behandlar vanliga människor globalt.
Jag tar avstånd från allt våld, vill vara väldigt tydlig med det eftersom det sprids lögner på nätet om var jag står egentligen och för att jag faktiskt hotats med att "avslöjas", vilket skrämmer mig trots att tanken är befängd och jag inget har att dölja. Våld kan ALDRIG vara en lösning och allt våld är lika förkastligt! Jag tror heller inte på debatten där fakta ställs mot andra fakta och där det handlar om att vinna. Jag tror på samtal, men inte på samtal om vad invandringen kostar eller vilka metoder som är bäst för att uppnå förändring och hållbarhet. Jag tror på det som händer i möten mellan människor. Samtalet för människor samman och bygger på att man lyssnar mer än man talar. Samtalet handlar inte om att komma överens och nå konsensus, utan om att uppnå ömsesidig förståelse. Det är därför man samtalar, inte för att så effektivt som möjligt lösa problem.
Vad kostar invandringen är en allt annat än oskyldig fråga, för den går inte att svara på. Det beror på vad och man räknar. Frågan är insinuant och allt annat än oskyldig och utgången av debatten är given: Så här mycket kostar det! Accepterar man det sättet att tänka och engagerar sig i den debatten blir nästa fråga: Vem ska betala; vi eller dom? En kil drivs in i samhällskroppen och ställer grupper av människor mot varandra. Det är som sagt inte bara invandringen som kostar, allt kostar och någon måste överallt, alltid betala.
Jag vill inte vara den som kommer utifrån och är beroende av andras nyckfulla välvilja för min överlevnad. Jag vill leva i en värd där de mänskliga rättigheterna verkligen är mänskliga och gäller lika för alla. Idag kommer flyktingar som tvingats lämna allt hit, imorgon kan det vara vi som flyr. Kostnaderna är det samma, men den som befinner sig på flykt är alltid underordnad och får aldrig göra sin röst hörd. Vad kostar invandringen, är alltså en allt annat än oskyldig fråga. Och därför är frågan om motiven bakom frågan motiverad.
Hur löser vi problemen, tillsammans och på bästa sätt? Det är ett mänskligare sätt att ställa frågan, som bygger på utgångspunkten att we are in this together, vilket är enda sättet att nå hållbara lösningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar