lördag 1 juli 2017

Darwin, den förste posthumanisten

Läste just ut Johan Frostegårds bok Evolutionen och jag, som verkligen kan rekommenderas. Det är en populärvetenskaplig bok med bildningsambitioner, skriven av en lärd forskare med breda kunskaper. Läser följande i en recension av boken i dagens DN:
Evolutionsteorin och Darwins idéer om det naturliga urvalet sägs ofta vara den bästa idé någon någonsin fått. Men även om teorierna står starka finns där många luckor och lösa trådar när det gäller några av livets riktigt stora frågor.
Det instämmer jag i, och ska här i denna bloggpost även försöka förklara varför jag ser evolutionsteorin som så användbar, inte bara för att förklara människans ursprung och utveckling, utan även för att förstå lärande och kunskapsutveckling. Både den här typen av bok och teorierna som presenteras i den samt forskningen den bygger på behövs och kan inspirera till ny-tänkande även inom andra områden. Under läsningen av boken har jag fördjupat en rad insikter jag tidigare bara hade aningar om. Jag har också fått nya nycklar och fler pusselbitar som kan avvändas framöver för att nå kunskap om annat som jag idag ännu inte vet något om. Lärande är en öppen och icke-linjär process, liksom evolutionen. Det oroar mig att se hur kunskapen idag allt mer sätts på undantag av dem som har makt nog att inte behöva bry sig, och detta ser jag som en effekt av rådande kunskapssyn som sätter likhetstecken mellan fakta och kunskap. Åter till rescensionen.
– Och när USA:s vicepresident Mike Pence förnekar evolutionsteorin och är skeptisk till vaccin och till att människan påverkar klimatet är det viktigt att lyfta fram vad forskningen kommit fram till, säger läkaren och författaren Johan Froste­gård.
Det som gör Frostengård till en angenäm bekantskap är hans bredd och bokens bildningsambitioner. Han är så mycket mer än läkare ...
Han är också forskare, professor i medicin och har en kandidatexamen i ekonomisk historia. Nu är han aktuell med boken ”Evolutionen och jag”. Den handlar om könsroller, religion, artificiell intelligens och mikroorganismer – kort sagt om hur evolutionen påverkar dig, mig och allt annat levande.

– Mitt intresse för det här ämnet väcktes i de sena tonåren. Många tar evolutionsteorin så för given att de nästan glömmer bort att den finns. Det lämnar fältet fritt för förnekare, typ vicepresidenten Pence. Jag vill slå ett slag för evolutionen och för humanismen, säger Frostegård.
Människa är ett sammansatt begrepp, och Darwin skapade ett fantastiskt redskap för att lära sig se och förstå det. Jag vill se honom som den förste posthumanisten av en hel massa olika skäl, bland annat med stöd i följande tankar som avslutar recensionen och som visar på komplexiteten, vilket inte ska förväxlas med komplicerad. Människan är komplex, och det är vårt, liksom livet på jordens öde att ständigt förändras och att aldrig vara färdig. Det går inte att plocka isär människan i dess delar och skaffa sig kunskap om dessa, vilken sedan sätts samman till en teori om helheten. Människan är en integrerad del av livet på jorden och kunskapen om människan blir användbar först när den relateras till helheten; människan är som skogen som man har svårt att se för alla träd. För mig är det detta som evolutionsteorin främst handlar om och den tanken rymmer en ansenlig pedagogisk potential. Därför finns inget svar på frågan, vad är en människa? Frostegård skriver,
– Vi människor föds inte som oskrivna blad. Jag tror att männi­skor föds till att vilja göra gott och vara rättvisa, men att vi tyvärr också kan vara väldigt egoistiska. Det är något vi får leva med, det är vår arvssynd som evolutionen bidragit till.
Att vara människa är att vara lika mycket ett resultat av arv som av miljö. Biologi och kultur, fysik och grammatik, minnen och visioner. Gener och memer. Allt i en salig röra där det ena går in i det andra och där ingenting på förhand eller per definition kan sägas vara viktigare än något annat. Evolutionsteorin hjälper mig se och förstå dynamiken i helheten, och dessa insikter är om inte överförbara så i alla fall användbara för att förstå en hel massa olika saker, förutom människan. Evolutionsteorin är en teori om förändring och utveckling, och jag vill peka på den potentialen för den behövs. Evolutionens logik (eller avsaknad av logik) är icke-linjär, och den insikten är viktig om vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle. Evolutionen går att studera, och kunskapen om processen kan användas i skolan, inom forskningen, samhällsbyggande och politik. Evolutionen kan inte styras, den bygger på dynamiken mellan överflöd och begränsing. Det handlar om en selektionsprocess där urvalet är objektivt på riktigt och den eller det bäst lämpade överlever. Överfört till kunskap kan man säga att förslagen som fungerar accepteras och att man först i efterhand vet. Ingen kunskap kan på förhand sägas vara bättre än någon annan, det visar sig längre fram. Hållbarheten och eventuella framsteg står i relation till överflödet och variationsbredden. Ju fler som får försöka och ju mer mångfald, desto större blir chansen till framgång.

Min skolgång, livshållning, universitetsutbildning och forskning, inser jag när jag läser, har byggt på evolutionära principer. Jag har alltid nyfiket lyssnat och lärt mig av allt som kommit i min väg, utan någon plan eller strategi, annat än mer och bredare kunskap. Sedan har livet och sammanhangen jag hamnat i bestämt vilka kunskaper som varit användbara. Jag har med andra ord gjort precis tvärtom mot hur man inom rådande utbildningsparadigm förväntas göra: Sätta upp mål som bryts ner i delmål och endast läsa strategiskt, effektivt och målinriktat. Jag tror inte ett ögonblick på löftet om att alla kan bli vad de önskar om de bara har ett mål och en strategi. Jag tror inte att samhällsutveckling går att styra, jag tror på evolutionen och menar att vi bör lära av den och anpassa oss efter processen.

Slutordet i boken, de två sista sidorna, låter jag bilda utgångspunkt och samtalspart för det jag vill förmedla. Det är ett slags sammanfattning, inte så mycket av boken som helhet som av det jag lärt mig av den. Han skriver där,
Vi är befolkade av mångahanda, en insikt som Gunnar Ekelöf skrivit en berömd dikt om i Färjesång (1941). Dikten utnämner Jaget till konung och härskare, vilket enligt min uppfattning är överdrivet. Snarare är Jaget en verkställande direktör med ganska svagt mandat. Detta Jag är bara en del i större entiteter, som en lök utan kärna, med skal på.
Bra dikter kan rymma ett helt universitet av vishet och koncentrerad kunskap. Därför är bildning så viktigt, och det är en syn på kunskap som är evolutionär. Bildning är motsatsen till målinriktat kunskapssökande. Bildning handlar om att söka kunskap så brett och djupt som möjligt. Potentiellt användbar kunskap finns överallt, vilket en målinriktad skola och utbildningspolitik helt missar. All kunskap är aldrig lika viktig och användbar, men eftersom framtiden är öppen går det inte på förhand att värdera vetande. Vad Ekelöf och andra författare menar är aldrig det viktiga, utan hur orden och tankarna tas emot och används. En skola och högre utbildning som bygger på den tanken skulle ge oss en stabil grund att bygga ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle på. Kulturen är liksom människan och livet mångahanda; aldrig en eller ett. Du och jag är flera, som Deleuze och Guattari skriver. Vi är multipliciteter, sammansatta helheter och delar av något större. Förändring, rörelse, dynamik och mångfald. Lyssna på Ekelöf.    
En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror,
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.
Dikten ger oss inga svar, men den är fylld av uppslag att tänka med kring vår egen och varandras kollektiva tillblivelse. Vi är som världen befolkade. Inför framtiden är vi alla blinda, och mest blind är den som tror sig veta eller de som okritiskt följer efter auktoriteter. Varje själ speglar sig i andra själar och kulturen har ingen början, inget slut. Du och jag och mellanrummet som både förenar och skiljer oss åt blir ett vi som andra vi reagerar på och samverkar med och på det sättet byggs samhället upp, underifrån i en dynamisk förändringsprocess. Jag och du är fler än en men färre än många.
Lars Gyllensten har uttryckt en liknande känsla på olika ställen och har kallat oss för vehiklar för olika machinationer eller konglomerat av pseudonymer.
Jaget är utspritt och både uppbyggt av mindre delar och del av större helheter. Jag är den plats där tankarna som är mina samlats ihop och för en tid hålls samman. Jag är inte, jag blir och förändras tillsammans med allt och alla andra. Vi fungerar på samma sätt som de, och tillsammans med naturen, djuren och allt annat levande förändras biosfären. Att det är relevant att tala om antropogen manar till eftertanke, för det betyder att människans makt och förändringskraft håller på att växa oss över huvudet. Att vi hamnar där vi är och idag har de ledare vi har bygger på ett egocentriskt missförstånd om att jag är universums centrum. Vi behöver kliva ner från tronen, plocka av oss glorian och ta oss tillbaka till Darwin och kunskaperna han förmedlat. Människan är inte skapelsens krona och det finns ingen teleologi. Evolutionen har inget mål, bara en riktning och rörelse. Donald Trump har gett egoismen ett ansikte, men hans makt utgår från folket som låter honom hållas. Han liksom du och jag och alla andra är till syvende och sist temporära konglomerat av pseudonymer.
Det är inte nog med att vi är sammansatt av ett flertal mindre bitar och byggs upp, nerifrån och upp, som ett slags Arcimboldo-konstverk, sammansatta av föremål som har en valfrändskap med oss. Hjärnan och sinnena lever sitt liv i hög grad utanför vår kontroll, och det vi erfar är tillrättalagt. Virus huserar i vårt genom, därtill kommer våra egna gener, vars främsta "intresse" är att fortleva och reproducera sig. Vi har hela mikrobiomet, tarmfloran och andra bakterier som lever av oss och som vi blivit beroende av; vi har dem till och men i våra innersta interlokutörer sedan någon miljard år, i form av mitokondrier.
Tanken om att var och en av oss är flera är inte tagen ur luften, det är en posthumanistisk tanke som finner stöd i evolutionsteorin och medicinsk och biologisk forskning. Därför valde jag den titel jag valde. Evolutionsteorin är en posthumanistisk teori för den visar på hur sammansatt människan är och hur beroende kroppen är av samverkan med andra och med annat. Utan virus, bakterier och parasiter av olika slag klarar sig inte människan eftersom det inte handlar om vi och dom. Jag är en multiplicitet, jag är ett vi eller flera. Tänker man så och tar man evolutionsteorin på allvar manas till ödmjukhet inför livets komplexitet och framtidens icke-linjaritet. Förändring och samverkan är livets och människans enda konstant.
Inte nog med detta så verkar det spöka i oss: frånvaron av somliga infektioner, som parasiter och maskar, skapar möjligen ett tomrum, där autoimmuna och kanske psykiska sjukdomar kan blomstra. Till detta kommer memerna som är beroende av oss (än så länge), men som vi inte heller klarar oss utan, och som måste hållas tämjda, i lämplig men begränsad frihet. Vi har medfödda talanger för språk och etik, där vi av naturen är både egoister och altruister i en salig blandning. Alltmer kommer datorer, robotar och artificiell intelligens att bli en del av det som bygger upp vårt jag. Det vi kallar vårt jag kan rentav beskrivas som superorganism, vars konturer vi bara anar.
Både och, inte antingen eller. Sökandet efter en eller ett, den eller det bästa, oavsett vad sökandet handlar om, är dömt att misslyckas. Människan är flera, och kulturen spelar en lika stor roll för tillblivelsen som alla andra delar av den sammansatta helheten. Digitaliseringen är redan idag en del av jaget. Tänker när jag läser Frostegårds tankar ovan på Katherine Hayles och hennes berömda bok: How we became posthuman, där utgångspunkten är att det inte handlar om ett framtida tillstånd utan om en kollektiv och ömsesidig, icke-linjär, förändrings och tillblivelseprocess. Först i efterhand, ställda inför fullbordat faktum, inser vi hur det blev. Och det blir bara i undantagsfall som vi önskar oss och planerar för. Därför vill jag se en mer bildningsinriktad skola som inte handlar om måluppfyllelse och planering, utan om förberedelse inför en resa i det ökända. Visst går det att påverka processen, men bara på marginalen. Därför är hybris så förödande och ödmjukhet så viktigt. Darwin gav oss perspektiv och pekar på att våra rötter ligger fördolda i en avlägsen forntid. Vi kan lära oss att se på vår framtid på samma sätt, tänker jag.
Kanske den framtid -- som många fruktar och andra välkomnar, där vi integreras med icke-mänskliga entiteter som maskiner -- redan är här sedan länge. Under vår långa evolution har vi varit sammansatta varelser, uppbyggda av mångahanda mindre aktörer, vilka inte behöver agera i vårt intresse och bara gör det när det gynnar dem själva. Men det är inte alls alltid som intressena sammanfaller. Det gäller att arbeta för att de ska göra det.
Här finner jag förståelse och uppslag att arbeta med för att hantera mångfalden, som är nödvändig, inte ett tillval eller ett problem. Om fler inser att redan jag är många och hur beroende människan är av annat och andra för att kunna fortsätta vara sig själv, blir det förhoppningsvis lättare att förstå hur viktigt det är att samverka med varandra, även dem man inte känner och sådana som tänker på andra sätt än vi. Ingen vet något om framtiden, det enda vi vet är att den fäller avgörandet om vad som fungerar och vem som har rätt. Evolutionen lär oss att framgång på lång sikt kräver ödmjukhet och samverkan. Bara när våra intressen sammanfaller, och det är något vi styr över, det handlar om psykologi och kultur, kan vi hoppas. Låt oss därför arbeta tillsammans med istället för mot varandra. Vi är ändå alla redan flera.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har inte sett din blogg tidigare, men jag lär återkomma! Det är sällan man ser så välskrivna inlägg med matnyttigt innehåll. Ska bli intressant att fördjupa mig i det du skriver.

Eddy sa...

Tack Jonas!
Du är hjärtligt välkommen tilllbaka hit till Flyktlinjer!
Eddy