fredag 28 juli 2017

Förväxla inte misstro med ansvar

Sätter ord på de senaste dagarnas turbulenta händelseutveckling. Demokratin är i fara och måste värnas, tänker jag. Utan en väl fungerande demokrati kommer samhället att lösas upp av inre spänningar. Vi har alla ett ansvar för den uppkomna situationen, medborgare, politiker, debattörer, forskare och politiker. Utan ett samhälle som grund fallerar allt och blir det omöjligt att ägna sig åt någon som helst kvalificerad verksamhet. Det är allvar nu.

Överutnyttjandet av ordet ansvar och okynnesanvändningen av misstroendeförklaringar är allt annat än ansvarsfullt, oavsett vad som hänt. Åtminstone om det görs utan stöd i en ordentlig utredning. Två fel blir inte ett rätt, och att stå i TV och lägga pannan i djupa veck och tala om regeringens ansvar utan att kunna erbjuda ett eget trovärdigt alternativ är både naivt och oansvarigt. Alliansen har hotat med misstroendeförklaringar i tre år nu, och för att inte tappa ansiktet slog man till när det var taktiskt rätt. Det är inte att värna demokratin. Att kunna lita på någon är en kompetens och när oppositionen använder misstron som politiskt vapen liknar det mer en personlighetsstörning än ett ansvarsfullt agerande för landets och demokratins bästa.

Det parlamentariska läge som råder för tillfället är unikt, och det är bräckligt. Det måste alla förstå, anpassa sitt agerande till och vara ödmjuka inför. Att sabotera förutsättningarna för landets ledning och medvetet försvåra för regeringen, bara för att man kan är oansvarigt och gynnar inte Sveriges långsiktiga intressen. Alla politiker har ansvar för sitt, och det part man företräder, agerande. Och när politikerna tänker och agerar kortsiktigt, egoistiskt, när politik blir ett taktiskt spel om makt; då går det ut över demokratin som vi alla är beroende av.

Tillit är den kanske viktigaste och mest värdefulla resursen i en demokrati. Idag förväxlas tillit med naivitet och aningslöshet och misstro betraktas som ett sätt att ta ansvar. Det är en upp och nervänd logik som underminerar demokratin och vänder människor mot varandra. Misstro är lätt att ge uttryck för. Alla kan säga att jag litar inte på hen, men hur vet vi att det är sant. Anna Kindberg Batra och övriga i Alliansen har allt att vinna på att uttrycka misstro, men om det blir ett acceptabelt vapen i kampen om makt blir det snart omöjligt för någon regering att styra landet. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på misstro.

Idag satsas det på tok för mycket på medieträning och alldeles för lite på att utveckla kompetens att känna tillit. Politiker måste ta mycket mer ansvar än vad man gör idag. Grundproblemet som är själva orsaken till situationen som uppkommit är ju att politikerna vill avskaffa sig själva och överlåta ledningen för landet åt marknadskrafterna. Säkerhetsriskerna som nu måste hanteras bottnar ju i att tilliten till staten är låg, och tilliten till marknaden är hög. Gång på gång på gång visar det sig vara ett felaktigt antagande. Ändå fortsätter politikerna att nedmontera det allmänna till förmån för det privata. Det är ett allvarligt tecken på en allmän tillitsproblematik i hela samhället, och att lägga "ansvaret" för problemen på enskilda är naivt och omoget. Dagens politiker agerar som bortskämda barn, och det gäller över hela linjen. Var finns vuxenansvaret, långsiktigheten, bildningen och förtroendebyggandet?

Förr hade vi blockpolitik i Sverige. Idag finns en avgrundsdjup klyfta i parlamentet som fylls av det misstroende som SD utnyttjar för sina syften. Politiken behöver verklighetsanpassas. Tilliten måste återupprättas, och för att den ska kunna återupprättas krävs att medborgarna i vårt land börjar lita mer på varandra. Tillit är inget man förtjänar, det är något man ger. Att lita på andra tills motsatsen bevisats är att ta ansvar. Misstro är motsatsen till ansvar!

torsdag 27 juli 2017

Låt oss tala om ansvar

Vad lär sig dagens unga om ansvar egentligen? Tragiskt nog följande, dels att det alltid är någon annan som har ansvar, dels att man tar ansvar genom att avgå och lägga lämpa över problemet på någon annan. Så bygger man inte ett hållbart samhälle. Jag har länge efterlyst ett allvarligt samtal om begreppet ansvar. Vad betyder det att ta ansvar? Dagens syn på ansvar är allt annat än hållbar.

Igår stod Alliansen i TV och talade om ansvar, om regeringens ansvar, samtidigt som man tydligt visade att man inte var beredd att ta ansvar. Under tre år har man konsekvent och medvetet bedrivit opinion genom att sabotera och försvåra regeringens uppdrag att förvalta vårt land. Ändå har man mage att tala om regeringens ansvar. Jag kan inte riktigt släppa detta, och väntar med spänning på dagens presskonferens där Löfven ska meddela svenska folket regeringens beslut. Jag hoppas att han lämnar över ansvaret på Alliansen, att han tvingar M, KD, C och L att visa i handling vad man menar med ansvar. Om ett år är det val, och då måste folket ta ansvar. Det går inte att styra ett land utan befolkningens stöd. Vi får den regering och det parlamentariska läge vi förtjänar. Det är aldrig regeringens eller riksdagens fel. Folket styr, och väljarkollektivet är alltid ytterst ansvariga. Vi får den ledning vi förtjänar. Med en annan syn på ansvar skulle vi få en annan och mer verklighetsanpassad politik, över hela linjen.

Om vi drar en parallell till ansvaret man har som förälder blir det tydligt hur absurd dagens syn på ansvar är. Som förälder kan man aldrig avgå, man är dömd till ansvar. Alla föräldrar inser inte detta eller försöker i alla fall slingra sig undan ansvar, genom att skylla på lärare, politiker, systemet och annat. Till syvende og sidst är det dock föräldrarna som har ansvaret, och det är barnen som avgör hur väl man lyckats. Misslyckas man som förälder är man fortfarande förälder och utfallet är obönhörligen avhängigt ens agerande. Enda ansvarsfulla sättet att agera är att bita huvudet av skam, stanna kvar och möta problemen på bästa sätt utifrån rådande förutsättningar. Jag vill se mer av den synen i politiken och näringslivet.

Politiker och företagsledare agerar idag konsekvent oansvarigt, helt i enlighet med rådande syn på ansvar. Idag betyder ansvar att man avgår och lämnar över åt andra. Att skylla på andra, hota med misstroendeförklaringar eller att stå i TV och allvarligt upprepa inövade, slagkraftiga fraser är inte att ta ansvar. Att avsätta ministrar eller avgå är heller inte att ta ansvar. Enda sättet att ta ansvar är att göra vad man kan för att lösa GRUNDPROBLEMET. Ansvar handlar om vad man gör, inte om vad man INTE gör. Tyvärr är det inte så man ser på begreppet ansvar idag. Dagens syn på ansvar, i samhället som helhet, är helt uppåt väggarna. Vi bygger system som ingen enskild överhuvudtaget kan ansvara för, tillsätter sedan chefer som får osannolika löner för att ta "ansvaret" (men bara på pappret) och ger dem sedan fallskärmar för att de lovar att ta sig an uppdraget. Och sedan tycker vi att det är helt i sin ordning att cheferna utlöser fallskärmen, avgår och lämnar åt andra att städa upp. Sedan tillsätter vi en ny chef och hoppas på det bästa. Det är så långt ifrån en fungerande och verklighetsanpassad syn på ansvar man kan komma, menar jag. Ansvar måste betyda något i praktiken. Ansvaret som läggs på enskilda måste för det första vara rimligt, och för det andra måste det betyda något annat än att man bara lämnar sin plats (med eller utan ersättning).

Vad Sverige behöver mer än något annat är en verklighetsförankrad syn på ansvar!

tisdag 25 juli 2017

Skötsamhet, bildning och en kollektiv vilja att förändra

Det talas en massa om skolan och kunskapens kris i dessa dagar, men någon verklig krismedvetenhet är svår att se. Inställningen är snarare att, det ordnar sig, om vi bara kommer överens om vad som är den bästa åtgärden. Och lösningar på problemen saknas inte. Jag börjar allt mer misstänka att kunskapskrisen i samhället handlar om just det, om att vi fastnat i ändlösa debatter om VILKEN lösning som är bäst. Kunskapskriser är dock en helt annan typ av problem, eller kanske är kunskapskrisen alla andra problems moder. Alla verkar överens om att vi har ett problem, liksom att något behöver göras, samt förståelse för att det saknas konsensus om vad som behöver göras. Jag ser detta som det verkliga problemet och hävdar att det är övertygelsen om att det finns en enkel lösning, i kombination med oförmåga att inse vad som är grundproblemet, som är utmaningen vi har att hantera. Kunskapskrisen och skolans sjunkande resultat handlar om ett växande ointresse i samhället för kunskapen som som sådan.

Bildning har inget egenvärde i dagens samhälle. Utbildningssektorns uppdrag är att tillhandahålla fakta och evidens till politiker och näringsliv, vilka ändå bara bryr sig om sådan fakta och forskning som ger stöd åt det man redan "visste." Inte ens alla forskare är intresserade av kunskapen för kunskapens skull. Karriären, pengarna och prestigen är viktigare och premieras följaktligen av politiker och näringsliv. Allt och alla hänger ihop. Därför finns ingen enkel lösning. Så länge utbildning ses som en kostnad, inte som en osäker men nödvändig investering i samhällets långsiktiga hållbarhet, går det inte att komma tillrätta med kunskapskrisen. Marknaden står i fokus idag, liksom tillväxten. Inte själva grunden för marknaden och den ekonomiska tillväxten. Och ekonomin är så klart viktig, men aldrig viktigare än kunskapen. Det handlar aldrig någonsin om antingen eller; alltid om både och. Det är min poäng och utgångspunkten jag ständigt återkommer till. Den enda vägen leder alltid fel. Dynamiken mellan statliga investeringar och fritt företagande är basen för ett hållbart samhälle, inte någon enskild delaspekt av helheten. Så länge kunskap ses som en kostnad och utbildning betraktas som en transportsträcka kommer kunskapskrisen att förvärras.

Bildning och kunskap har dock inte alltid betraktats som en utgift eller något nödvändigt ont. Det fanns en tid när synen på kunskap såg helt annorlunda ut. En tid vi både både lära oss om och av, och ett sätt att göra det på är att läsa Ronny Ambjörnssons bok: Den skötsamme arbetaren, som Håkan Lindgren skriver klokt om i en artikel i GP. Jag minns den boken väldigt väl från min studietid. Jag vet precis på vilket café jag satt när jag började läsa boken, och hur jag väcktes tillbaka till vardagen av en klapp på axeln från ett av biträdena som tyckte att jag suttit där allt för länge. Boken slukade mig och jag läste den som en spänningsroman. En helt ny värld öppnade sig, och Ambjörnssons vackra, välskrivna språk bidrog till upplevelsen. Vi hade den som kursbok i etnologi och den står fortfarande i bokhyllan bakom mig. Om jag jämför den boken och många andra böcker som jag läste som student med dagens massproducerade, pedagogiska läroböcker är skillnaden slående. Böckerna jag läste som student var riktiga böcker, inte läroböcker. Jag tvingades läsa aktivt och med utgångspunkt i en egen vilja att lära för att böckerna som jag skrev hemtentor om skulle tala till mig. Kanske har det något att göra med kunskapens kris? Kanske är det dagens fokus på pedagogik och politikers och studenters efterfrågan på evidensbaserade utlärningsmetoder som gör att kunskapen inte stannar kvar längre än fram till tentan som leder till ett mätbart resultat? Det är resultaten som räknas, och jämförelsetalen om betyder något, inte kunskapen.
Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren har varit så eftertraktad att den stjäls från biblioteken, skriver Anna Carlstedt i förordet. När den nu återutges i en fjärde, utökad upplaga kan den, tror jag, läsas på två sätt. Som en mer eller mindre dammig akademisk klassiker om händelser som är mer än hundra år avlägsna – eller som politisk dynamit. Jag föredrar dynamiten.
Jag håller med Lindgren, och för mig har den boken tillsammans med många andra böcker jag läste som student alltid varit dynamit, eller i alla fall fungerat som bränsle för den kunskapens eld som brinner inom mig och som även drev arbetarna att gå samman och med hjälp av studier och kunskap lyfta sig själva ur sin underordnade situation. De skötsamma arbetarnas uppgång sammanfaller i tid med industrialismens exempellösa framgång och kraften i rörelsen levde vidare ända in i 1970-talet då jag gick i skolan. Sedan hände något. På 1990-talet fick politikerna för sig att svensk skola skulle bil världsbäst. Fast det var den ju redan. Det om något borde ha varit ett varningens tecken. Där började förfallet. Så länge Utbildningssverige drevs av kunskapstörstens inneboende kraft och hela samhället samlade vilja att veta gick det bra för Sverige. Fast sedan skolreformerna började få genomslag på allvar har det bara gått bra för (skol)företagen. Betygen ökar stadigt, men larmen om bristande kunskaper på högskolan och i samhället duggar tätt, samtidigt som politiker och andra debatterar vad som är den bästa lösningen. Problemet är dock tron på ledarskap och styrning. Kunskap och lärande fungerar inte på det sättet. Kunskapen utvecklas inifrån, underifrån och mellan.
Ambjörnsson har studerat nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och arbetarrörelsen i sågverkssamhället Holmsund utanför Umeå. Det som intresserar honom är den mentalitet som växte fram i folkrörelserna kring förra sekelskiftet: självdisciplin, bildning, långsiktig planering, rationell argumentation.
Var finns dessa egenskaper idag? Dagens utbildningssystem präglas istället av strävan efter minsta motståndets lag, fokus på betyg och genomströmning, kortsiktig ekonomisk avkastning och känsloargument. Fakta i målet ligger alltså mitt framför ögonen på oss. Så länge vi agerar tvärtemot vad vi vet leder till kunskapsutveckling och gräver ner oss i ett förödande skyttegravskrig om vad som är problemet egentligen och vilken lösning som är den bästa, kommer kunskapskrisen att förvärras. Kunskapens egenvärde måste återupprättas, liksom fokus på individens ansvar för lärandet.
”Disciplineringen kommer”, skriver Ambjörnsson, ”inte ovanifrån, utan inifrån arbetarna själva, deras behov och ambitioner.” Det var ”en skötsamhet på egna villkor” som ”på sikt kom att underminera den patriarkaliska bolagsvärlden.” Organiserade arbetare uppnådde förändring; de som spontanstrejkade för att supa och spela kort förändrade ingenting. Idag kunde inget vara mer osexigt än självdisciplin. Vem är det vi lyder när vi tycker det?

Den skötsamme arbetaren är full av citat som handlar om självförbättring genom studier. Med sina egna ord syftade arbetarna ”till personlighetens utveckling och fördjupning, till intellektuell tillväxt och till ökad förmåga att även på känslans område tillgodogöra sig vad litteraturen, konsten och samlivet kunna erbjuda av verkligt värde.” Sagt av någon som började jobba efter sex år i skolan. Idag skulle vi säga åt honom att hålla käften och nöja sig med Mello, annars är han ”elitist”.
Dagens studenter talar om vad det kostar och hur mycket man måste läsa. Det är jobbigt att studera, sägs det och kraven är för höga. När man som lärare tipsar om bredvidläsning är det alltid någon som räcker upp handen och undrar om läraren på allvar menar att studenterna verkligen ska läsa mer än vad som behövs för att klara sig på tentan. Skolorna antas prestera och regeringens senaste förslag går ut på att högskolorna ska hjälpa studenterna ännu mer, att klara kursmålen. Ansvaret för lärandet ligger idag på lärarna, inte på elever och studenter. Och skolornas konkurrerar med varandra om sina prestationer, det vill säga hur höga betyg man sätter. Det är så långt ifrån mentaliteten som Ambjörnsson beskriver, vilken bevisligen ledde till frigörelse, demokrati och ekonomiskt välstånd för Sverige. Där finns svaret på frågan om vad som orsakat krisen, liksom lösningen på problemen. Synen på kunskap och utbildning måste förändras och människor måste ta ett mycket större EGET ansvar för lärande och kritisk granskning. Det är i grund och botten väldig enkelt, men just därför så svårt. Vill vi på allvar komma tillrätta med problemen måste vi dock lyssna och lära av den kunskap som finns tillgänglig. Lösningen finns inom oss själva och mellan varandra, och alla har då liksom idag ett ansvar för såväl problemen som för lösningen.
Vår tids missnöje och sociala orättvisor kan snart tävla med 1880-talets, men vår dominerande mentalitet är en annan. Den handlar inte om skötsamhet och självbildning, utan om stolthet och identitet. Stolthet är en fälla och en konservativ kraft. Den lurar dig att uppfatta varje antydan om att du borde förbättra dig själv som en dödlig förolämpning. Om den tidens vänster hade varit lika besatt av identitetspolitik som dagens, skulle den ha sagt till arbetarna: Alkoholismen är er kultur. Låt ingen ta flaskan ifrån er!

På obetald fritid ägnade sig arbetarna åt mötesteknik, protokoll och formaliteter. Låter det trist? I så fall ska du läsa Jo Freemans artikel The tyranny of structurelessness. Den är gratis tillgänglig på nätet och borde vara en klassiker.

Folkrörelserna ordnade egna bibliotek och studiecirklar – en protest mot den dåliga skolundervisningen. I protokollen kan man se att folk som hade börjat arbeta på sågen när de var fjorton associerade till inkas, grekerna och egyptisk historia under sina diskussioner.
Idag ses facklig kamp med misstänksamhet och när sopåkare går samman för att protestera mot sänkt lön och försämrade villkor möts de av misstänksamhet och hånas. "De har för hög lön", säger man och jämför med sjuksköterskorna och andra grupper av anställda. Individuell löneförhandling är melodin för dagen. Var och en ska kämpa för sin egen lön och sin egna villkor, mot en arbetsgivare med makt och ekonomisk styrka. Majoriteten tror sig vara smartare och bättre än genomsnittet och drömmer om att bli en vinnare. Fast alla fakta i målet visar att det bara är de rika som blivit rikare på senare år. Det svenska ingenjörsundret skapades till dels av den långa vägens män, vilket är en annan av texterna jag läste som student på 1990-talet. Arbetare läste på sin fritid in högskolekurser, via korrespondens. Folkrörelserna byggde upp bibliotek och arbetade tillsammans för allas gemensamma bästa, och det sättet att tänka och agera, den mentaliteten gynnade Sverige. Idag handlar samhällsdebatten om vi och dom, om kostnader och snabb avkastning på insatt kapital. Skötsamhets- och strävsamhetsidealet och den kollektiva, gemenskapsfokuserade kampen gav resultat och ledde till exempellös (ekonomisk) framgång. Dagens dominerande och individorienterande mentalitet fungerar sådär. Vad verkar klokast att göra? Tänka om, eller fortsätta debattera olika lösningar? För mig finns svaren hos Ambjörnsson.
Den som läser börjar snart också skriva själv. Sågverksarbetaren David Johansson berättar för Ambjörnsson att han blev uppkallad till direktören. Någon hade skrivit i tidningen och klagat på arbetsförhållandena. ”Det är jag, det”, svarade Johansson. Och tillade: varje kommatecken står där det ska stå.

När de självlärda arbetarna vann rösträtt uppträdde de som mogna och ansvarsfulla väljare. De lockades inte av revolutionsfantasier, extremism eller konspirationsteorier. I riksdagsvalet 1936 deltog tre högerextrema partier. De fick sammanlagt mindre än två procent av rösterna.

Den skötsamme arbetaren ger inspiration och uppmuntran av ett slag som det verkligen råder brist på just nu. Den visar oss att läget inte är hopplöst. Man kan organisera sig, utvecklas, lyfta sig av egen kraft. Det har fungerat tidigare.
Istället för dagens dödstråkiga, faktaspäckade och pedagogiska läroböcker som kommer i nya "omarbetade" utgåvor varje år för att studenterna ska tvingas köpa den senaste utgåvan av läroboksförlaget, istället för av varandra, kanske vi borde använda böcker som Den skötsamme arbetaren. Vi borde stödja förlag och författare som skriver för att förmedla kunskaper vars värde är långsiktigt, istället för förlag och författare som ger ut och skriver böcker för att tjäna pengar på en ekonomistisk kunskapssyn. Bildningens effekter sprider sig som ringar på vattnet och kommer alla och hela samhället tillgodo, medan dagens mentalitet och kunskapssyn leder till ekonomisk lycka för ett fåtal redan gynnade. Bildning kan överbrygga klyftor och leder till utveckling. Det har fungerat förut och det kan fungera igen, om vi bara kan ändra inställning och byta kunskapssyn.
Boken ger också anledning till självkritik. Den visar vilka krav vi har slutat ställa på oss själva. Vi har lämnat ifrån oss alla självförbättrande och samhällsförändrande verktyg. Folkrörelserna har misslyckats med att överföra den mentalitet som Ambjörnsson beskriver till nya generationer. Vårt politiska debattklimat är raka motsatsen till studiecirklarnas. Hur kan ett land med en stark självbildningstradition så snabbt förfalla till faktaresistens, okunnighet och rent gnäll? Och hur djupt gick folkrörelsernas mentalitet om den kunde upplösas så lätt? Idag, när vi kunde behöva deras ryggrad, är den borta.
Jag tror problemet är att vi började ta kunskapen för given. Kunskap kräver att man tar den på allvar, att man ägnar den uppmärksamhet och lärande är en kollektiv, utvecklingsprocess. Problemet och lösningen står att finna i INSTÄLLNINGEN till studier och till synen på kunskap och utbildning. Ambjörnssons bok visar oss hur vi kantänka om och göra rätt, utan att presentera någon lösning. Det finns ingen lösning och ingen annan kan lösa problemen åt oss. Hotet kommer inifrån, både hotet mot kunskapen och hotet mot demokratin. Det handlar om vad vi gör, inte om vad några obestämda och förment hotfulla andra kanske kommer att göra. Vi kan heller inte vänta på någon frälsare som dyker upp med en lösning. Tron på superpedagoger, ledare och kvalitetssäkringssystem är ett slags förödande opium som fjärmar oss från det vi behöver: En annan syn på och inställning till kunskap och utbildning.
Allt var emellertid inte positivt då heller. Efter en tid tystnar kvinnorna, skriver Ambjörnsson, och redan på 1930-talet har det mesta av vitaliteten försvunnit från de folkrörelser han studerar. Hur gör man för att en rörelse av det här slaget ska fortsätta att vara inspirerande och kreativ för mer än den första generationen? Ambjörnssons bok väcker många allvarliga frågor – ifall vi läser den som om den gällde oss själva.
Det är genom hårt och idogt arbete med FRÅGORNA som kunskapen växer och bildningen utvecklas. Det finns inga genvägar eller enkla lösningar. Kunskap och bildning är svårt, men just därför viktigare än något annat, om det är långsiktig hållbarhet och en framtid som är bättre än historien vi strävar efter. Digitaliseringen av samhället gör det möjligen lättare att arbeta med frågorna och problemen, men så länge vi tror att IT är lösningen kommer kunskapskrisen att fortsätta. Du och jag är problemet och lösningen finns mellan oss, därför handlar det inte om vad var och en gör utan om vad vi gör tillsammans. Kunskapen är allas och ingens, och den står och faller med kollektivets gemensamma inställning till den.

söndag 23 juli 2017

Utan statliga investeringar inga innovationer, inget nytänkande, ingen kreativitet

"Med sin bok Entreprenörsstaten Mariana Mazzucato vill avliva myten att all kreativitet kommer från privata företag", skriver Håkan Lindgren i sin recension av nämnda bok. Om påståendet stämmer är det viktig kunskap med bärighet på svensk forskningspolitik, därför bloggar jag om ämnet.
När president Mitterrand besökte Kalifornien, berättar Mariana Mazzucato, var det en person i rummet som fick nog av alla hyllningar till entreprenörer och riskkapitalister, nämligen Paul Berg, Nobelpristagare i kemi. Berg avbröt högtidstalen med frågan: ”Var höll ni grabbar hus på 1950- och 1960-talen när det var dags att finansiera grundforskningen?”

Ingen av de innovationer som präglar vår tid har kommit till utan tunga statliga investeringar. ”Från flygteknik, kärnkraft, datorer, internet, bioteknik till dagens utveckling inom grön teknik är det, och har varit, staten – inte den privata sektorn – som påbörjat och utvecklat tillväxten genom sin beredskap att utsätta sig för risker på områden där den privata sektorn inte vågat göra insatser”, skriver Mazzucato. Riskkapitalet får upp intresset för genteknik eller internet först när staten har lagt grunden och tagit alla verkliga risker. I det läget, när det ser ut som att det finns en chans att tjäna pengar, är det dags för staten att flytta på sig och sluta ”hindra” utvecklingen.
Jag drar mig till minnes ett företagsevent i Varberg som jag följde med en kompis på. Han arbetade på kommunen och var inbjuden, och jag hängde på. Det var någon av reklamradiokanalerna som stod för kalaset och bjöd på mat och dryck. Det minglades och byttes visitkort, knöts kontakter och nätverkades. Ytligt, och väldigt entreprenörsskrytigt. Till kaffet spelade en artist, som presenterades på följande sätt: "Detta är XX som vi tror mycket på i framtiden. Vi spelar inte hans låtar än, men kommer säkert att göra det inom kort." Det är så det fungerar. Företag var uppgift är att tjäna pengar tar så få risker som det bara går. Riskkapitalister investerar helt i företag som redan visat potential, och gärna i kassaskåpssäkra branscher som vård och skola där staten står som garant. Affärsidén går ut på att plocka russinen ur kakan och göra pengar på andras innovationer. Många nyliberala företagsvänner hävdar att skatt är stöld, men drar sig inte för att tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet. Och många entreprenörer vill gärna att man ska uppfatta dem som hjältar på vilkas axlar hela samhället vilar, när det i själva verket oftare är tvärtom; entreprenörerna står på samhällets och det allmännas axlar och tjänar pengar på statliga investeringar. Vi borde tala mycket mer om vem som tar de verkliga riskerna i samhället, om vad kreativitet verkligen är och hur nytänkande faktiskt främjas, och för att nå kunskap om detta måste man lyssna på fler än de som talar i egen sak och har allt att vinna på att allmänheten uppfattar dem som hjältar.
Mazzucato är professor i innovativ ekonomi vid universitetet i Sussex. Med sin bok Entreprenörsstaten vill hon avliva myten att all kreativitet kommer från privata företag.
”Du förstår inte hur kommunikation fungerar.” Det svaret lär datapionjären Paul Baran ha fått av den amerikanska telekomjätten AT&T när han i början på 60-talet lade fram idén om ett decentraliserat kommunikationsnätverk – det vill säga det som senare kom att utvecklas till internet. Entreprenörsstaten är ingen snabbskriven och snabbkonsumerad debattbok, utan en utvidgad version av en rapport som lagts fram för EU – återhållen, något repetitiv och förankrad i 25 sidor källor.
Helt nya tankar som ingen initialt vet om de fungerar eller om det finns någon marknad för dem vågar bara den som tror på IDÈN satsa på. Den vars vision är att bli rik satsar bara på säkra kort, och mycket talar för att den typen av entreprenörer och "riskkapitalister" (inom citattecken eftersom verksamheten sällan handlar om att ta några verkliga risker) är i majoritet även om man gärna vill framställa sig som samhällsbärande visionärer. Mazzucato pekar här på forskningsresultat som nyanserar bilden och det är viktig läsning för alla som verkligen vill värna nytänkande och förstå vad som främjar och driver kreativitet.
Den akademiska forskning som Mazzucato stöder sig på visar att det är staten som har stått för de långsiktiga investeringar som till sist bär frukt när en ny industri växer fram.

De förmögenheter som skapats i Silicon valley bygger helt och hållet på den offentligt finansierade forskning som gjordes tio eller tjugo år innan PC:n, Macen och nätet slog igenom. Datorn som vi känner den idag, med mus, bildskärm och nätuppkoppling, tog form vid Stanforduniversitetet på 60-talet – en sällsynt kreativ miljö där egensinnigt ingenjörstänkande blandades med kalifornisk alternativkultur. Vill man läsa hur det gick till ska man leta upp John Markoffs bok What the dormouse said (2005).

I ett av kapitlen plockar Mazzucato isär en Iphone och visar var alla komponenter kommer ifrån. Pekskärmen, litiumjonbatteriet, GPS-navigeringen och röststyrningsprogrammet Siri är resultatet av ett ”federalt innovationsstöd som pågått i decennier”. Apple har dessutom sökt och fått statligt stöd inför börsintroduktionen, samt fått 412 miljoner dollar i skattelättnader för utveckling av nya produkter. Utan offentligt stöd hade Apple knappast överlevt de kritiska ögonblicken i företagets historia, skriver Mazzucato.
Påminner om reklamradiosnubben som oblygt presenterade en artist som man trodde att man skulle komma att spela framöver, men först efter att public service gjort grovjobbet och betalat för lanseringen av artisten. För mig är det obegripligt att resonemanget går hem och sväljs med hull och hår av försvararna av marknaden. Utan stöd från staten och tunga, långsiktiga och verkligt riskfyllda investeringar av skattemedel finns ingen möjlighet att främja innovationer och nytänkande. Varför ska företagen tjäna pengarna på det allmännas investeringar? Vad vinner samhället på att tillåta företag agera själviskt? Vilka är argumenten för att privatisera vinster och förstaliga förluster? Detta sätt att tänka är allt annat än ekonomiskt och långsiktigt hållbart. Bankerna gör miljardvinster efter att staten räddat dem från konkurs under finanskrisen 2008, men har ändå mage att hota med att lämna landet. Med sådana "vänner" behövs inga fiender.
Hon ger följande råd: gör inte som du tror att USA gör, gör som de gör. Att den amerikanska ekonomin är så stark beror inte på att landet är hänsynslöst kommersiellt, tvärtom: det beror på att staten ända sedan andra världskriget har spelat en större roll för forskning och utveckling än i många andra länder. 77 av de 88 viktigaste innovationerna åren 1971–2006 var ”helt beroende av federalt forskningsstöd.”
Staten och det allmänna är den verkliga risktagaren. Skatt är inte stöld! Det är en myt skapad av företagare och nyliberala debattörer för att rikta fokus bort från fakta. Skatt är samhällets helt nödvändiga, långsiktiga, hållbarhets- och innovationsfrämjande investering i den egna verksamheten. Det är egoistiska riskkapitalister som skatteplanerar och för över vinsten till skatteparadis och framgångsrika entreprenörer som inte vill bidra till samhällets förvaltning som stjäl. Trots att de naturligtvis vet hur beroende man är av staten väljer man att spela detta fula spel för att försöka optimera den egna vinsten, vilken man gör allt för att slippa dela med sig av. När det kommer till skatteplanering sprudlar innovationskraften, men när det gäller nytänkande på andra områden är det minst sagt skralt. Detta är viktig kunskap för alla som säger sig värna KUNSKAP och UTVECKLING, innovation och nytänkande. Skatt och statliga investeringar är förutsättningen för att ekonomiskt blomstrande, modernt och jämlikt samhälle.
Stat och marknad är inte varandras fiender. Är man blind för det ömsesidiga, kreativa samspelet mellan stat och marknad missförstår man vad som pågår, men det är en lärdom som aldrig verkar fastna, hur ofta den än upprepas. ”Staten har ingalunda visat sig mindre innovativ än den privata sektorn”, skriver Mazzucato, ”den har tvärtom varit betydligt mer flexibel och dynamisk” när det gällt allt från IT till biomedicin och nanoteknologi. Tron på den bromsande staten och den skapande marknaden sitter så djupt rotad att det skulle behövas ett rejält mentalt skifte för att befria oss från den, någonting i stil med när Kopernikus fick oss att förstå att jorden rör sig kring solen. För tre år sedan skrev jag i GP om en bok som i stort sett sade samma sak som Mazzucato, Robert McChesneys Digital disconnect, men världen lyssnade tydligen inte på McChesney – eller på mig.
Kunskapen finns, men den fastnar inte. Det förstår alla som satt sig in i hur den mänskliga kognitionen fungerar och som förstår kulturens inneboende (brist på) logik. Kunskap om dessa aspekter finns inom humaniora, som föga förvånade ses som tärande, onödig kunskap. Det är ytterligare ett exempel på hur människor väljer att lyssna mer på VEM som talar, än på VAD som faktiskt sägs. Kunskap är inte fakta! Kunskap är förutsättningen för bildning som är förutsättningen för vishet. Man blir inte klok för att man vet, men vill man bara få det man redan vet bekräftat för sig kan man aldrig ta kloka beslut, och det är i den riktningen vi rör oss; förfärande snabbt. Högre utbildning ses som en kostnad och avkrävs snabb ekonomisk avkastning för att motiveras, trots att det finns gott om forskning som visar att detta sätt att tänka är förödande. Allt man behöver göra att lyfta blicken, lyssna på forskningen och reflektera över vad som är klokast och bäst. Kunskapen finns där, för alla som väljer att släppa taget om ideologi och ta den till sig.
Och hur tackar företagen för hjälpen? Google, Apple och många andra skatteplanerar så aggressivt att de i praktiken har upphört att betala skatt på sina jättevinster. Apple betalar 1,9 procent i skatt enligt den holländska dokumentären The tax free tour – en film som låter oss kika in i skatteparadisens fascinerande värld (se den på Youtube).

Nästa teknologiska revolution, säger Mazzucato, måste vara grön om vi ska ha någon framtid. Tror vi att marknaden kan stoppa klimatförändringarna och på egen hand ersätta oljan med miljövänliga energikällor kommer vi att vänta förgäves. Detta kräver ”långsiktiga ekonomiska insatser av ett slag som riskkapitalisterna inte är beredda att åta sig.” Den nuvarande generationen politiker har inte förstått hur viktig statens roll är: ”många nationella strategier bestäms mer av rädsla än av mod.”

Därför är det ”mer än någonsin nödvändigt att berätta den verkliga historien bakom innovationer samt ekonomisk tillväxt och utveckling”, skriver Mazzucato. Hennes bok ligger helt rätt i tiden. Uppmärksamheten kring böcker som Wilkinsons och Picketts Jämlikhetsanden (2010), Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet (2015) och Joris Luyendijks finansreportage Simma med hajar antyder att de stora avregleringarnas tid är över. Den nyliberala eran som inleddes på 80-talet gav aldrig den välståndsökning som utlovades: den har bara utarmat samhället och gjort den rikaste procenten groteskt mycket rikare.
Jimmie Åkesson vill att Sveriges invandringspolitik ska bygga på känslan (av att det finns en massinvandring och att muslimer är ett hot mot samhället), och det gör han för att han vet att det saknas verkliga fakta för SDs politik. Samma sätt att tänka och driva opinion används av nyliberala debattörer som väljer och vrakar bland fakta som ger stöd för deras sak, trots att det saknas verkligt forskningsstöd. Debattens logik underblåser dumheten och ger sken av att skatt är stöld, att tvång är frihet och allt annat som beskrivs av Orwell i boken 1984. Ingen äger sanningen, den finns mitt framför ögonen på oss alla, om vi bara väljer att öppna våra ögon, tar oss tid att reflektera och verkligen vill veta hur det är och fungerar.
Efter skandalen med The Panama papers är förtroendet för den sortens politik i botten och pendeln kommer att svänga på nytt. Men den kan svänga åt två håll: missnöjet med den ekonomiska ordningen kan leda till den fulaste sortens populism likaväl som till en förnuftigare politik.
Framtiden är nu liksom alltid öppen. Ingen vet vad som kommer att hända eftersom framtiden skapas av oss som lever och verkar här och nu. Det spelar roll vem man lyssnar på och vilka fakta man tar i beaktande när man reflekterar över tillvaron.

lördag 22 juli 2017

Avakademiseringen av universitetet och den högre utbildningen

När jag blev doktorand blev jag det för att jag ville forska, det vill säga söka ny kunskap och lära mig mer om vad kunskap är och var gränsen för det vetbara står att finna. Innan jag började studera hade jag en fast anställning som jag sa upp för att jag ville vara fri. Tryggheten som anställningen gav mig uppskattade jag så klart, men arbetet jag utförde var andefattigt och föga utmanande. Livet gick på tomgång och eftersom arbetet var ansträngande orkade jag inte ägna fritiden åt det jag drömde om och längtade efter; läsa, tänka och samtala om livet, samhället, historien, framtiden och kunskapen. Till slut kom jag till en punkt där jag inte tyckte att jag hade något att förlora, så jag sa upp mig och började läsa in gymnasiet. Sedan vågade jag språnget in i akademin. Väl där upptäckte jag en helt ny värld. Efter att den första chocken över hur mycket man var tvungen att läsa för att klara sig hade lagt sig växte sig känslan på mig, om att det var här jag ville vara. Akademin blev min värld och sökandet efter ny kunskap skänkte livet mening. Enda problemet var att jag levde på lånade pengar och utmätt tid. Då fick man ta lån under 12 terminer, det vill säga sex år. Även om jag var fattig och egentligen inte hade någon fritid, för när jag inte pluggade jobbade jag extra, var åren som student mina allra lyckligaste. Jag levde min dröm och kände att jag ville vara kvar i akademin, om jag bara kunde hitta en möjlighet och få det att fungera.

Efter två misslyckade försök att bli doktorand, där jag inte hade någon riktig plan för avhandlingen eftersom jag var allt för skärrad och kunde inte eller vågade inte tro att jag hade vad som krävdes av mig, blev jag vid det tredje försöket, där jag verkligen tänkt till och gjort en hållbar plan för arbetet, antagen som doktorand på etnologiska institutionen vid Umeå universitet. Det vill säga, jag fick tillgång till handledare och fick möjlighet att bedriva forskarstudier. Försörjningen fick jag klara på egen hand och min back-up bestod av möjligheten att ta någon eller några terminer med mer studielån. Jag vill inte idealisera den där tiden. Doktorandåren var inte lika euforiskt lyckliga som studietiden på Göteborgs universitet. Nu var det mer på allvar, och osäkerheten var tidvis pressande. Jag hade turen att bli erbjuden försörjning under nästan två år, men sedan satt jag där med en halv avhandling, utan försörjning och utan möjlighet att ändra ämne. Under de följande två åren arbetade jag i mindre projekt och var arbetslös. Sedan hade jag och tre kollegor tur i ansökningslotteriet. Två års säkrad försörjning innebar att avhandlingen ekonomiskt var i hamn. Återstod bara den intellektuella delen, forskningen, skrivandet, seminarierna och konferenspresentationerna. Jag kämpade med självförtroendet och mot klockan. När projekttiden löpt ut hade jag fortfarande inte blivit helt klar, men det återstående arbetet handlade mest om formaliteter. Jag fick en halvtidstjänst som adjunkt och undervisade i Umeå den ena veckan och skrev på avhandlingen och hade hand om mina barn där hemma i västkusten den andra. 2003, den 6e juni, på svenska flaggans dag, disputerade jag.

Så såg min doktorandtid ut, och så såg förutsättningarna ut. Det fanns inga garantier för någonting. Att bli antagen som doktorand var en möjlighet, och resten var helt och hållet upp till mig som doktorand. Visst var det jobbigt, men varför skulle en så pass viktig och ansvarsfull syssla som forskning vara enkel, fylld av rättigheter, hjälp och stöd? Varifrån kommer idén att forskare behöver curlas, och framförallt: vad händer med kunskapen om forskarens personliga engagemang och ansvar för studierna, resultatet och kvaliteten utarmas? Det är Inger Enkvist som får mig att tänka på dessa saker, i en artikel från i våras i SvD. Hon skriver där om universitetens problem att försvara den genuina forskningen, det vill säga den forskning som jag fick chans att ägna mig åt som doktorand.
Universiteten har hittills blivit mindre kritiserade än andra samhällssektorer, men det finns allvarliga problem med hur forskning styrs i Sverige. Susan Haack, en engelsk-amerikansk specialist på vad kunskap är, en epistemolog, talar om olika typer av forskning. 
Den genuina är den där forskare utgår från en fråga, funderar ut en metod för att svara på frågan, genomför undersökningen och kommer fram till ett svar. Eftersom proceduren är tydlig, kan svaret användas av andra forskare för att gå vidare. Denna typ av forskning är i dag på många områden snarast ett undantag.
Som doktorand på 1990-talet -- innan doktorandutbildningen reformerades, formaliserades och styrdes upp -- handlade studierna om att på egen hand och tillsammans med doktorandkollegor, handledare och seniora forskare, lära sig vad forskning är och hur ny kunskap kan produceras. Varje vecka stöttes och blöttes dessa frågor, diskuterades andras artiklar och egna texter i det högre seminariet (för min del i Umeå den ena veckan och i Göteborg den andra). Tiden för administration, kursplanearbete, möten och annat var försumbar. Som doktorand kunde jag ägna i princip all arbetstid åt forskning och kunskapsutveckling. Tilliten till mig var stor eftersom jag på egen hand fick ansvara för min egen försörjning, och ansvaret som vilade på mina axlar var stort och skrämmande men också oerhört utvecklande och stimulerande eftersom det gav min frihet att utvecklas som forskare helt och hållet på mina egna premisser och med utgångspunkt i mina förutsättningar och intressen. Min avhandling, som är en monografi, är resultatet av genuin forskning. Även om jag rodnar över resultatet idag är jag stolt över arbetet och glad över att kunna konstatera att den fortfarande läses. (Förlaget har inte längre råd att lagerhålla boken så jag har några kartonger här hemma, och om någon vill läsa kan ni maila mig så postar jag med glädje ett exemplar. Den finns även som e-bok ...). Även om jag inte kommer fram till några banbrytande resultat lärde jag min enormt mycket om forskningens och kunskapsutvecklingens villkor, och jag vet att avhandlingen har använts i arbetet med att öka jämställdheten i transportarbetaryrket och på förarutbildningarna.
Forskning som inte utgår från en klar fråga, producerar inte heller något klart svar. Bland dagens forskningsrapporter och doktorsavhandlingar finns inte så få texter som återger allmänna synpunkter på ett ämne och som utan att ha fel i detalj ändå inte för ämnet framåt. Haack talar om låtsasforskning, något som är fake.

En annan typ av låtsasforskning är den där forskaren redan från början har bestämt vilket resultatet ska bli och som Haack benämner sham. I den kategorin återfinns forskning på öppet politiserade områden som miljö, utbildning och vissa medicinska specialiteter.

Forskaren kan ha fått medel just för att producera en ”vetenskaplig” rapport som statsmakterna eller något företag kan hänvisa till. Hit hör också forskning inom humaniora och samhällsvetenskap som använder politiserade teorier. Sådana forskare arbetar inte vetenskapligt, fast de verkar inom vetenskapsområdet.

I Sverige finns en speciell fake–variant, nämligen doktorsavhandlingar som undersöker ett starkt begränsat material med ett batteri av metoder. Forskaren får sin doktorstitel, men avhandlingens resultat intresserar inte någon.

Tendensen har drivits på av en reform från 1999 som säger att universiteten ska betala en doktorand full lön under fyra år och denne ska bli helt klar med sin avhandling på den tiden. För att detta ska vara möjligt, väljer man inte sällan små, små ämnen och välkända metoder, och doktorsavhandlingen blir ett ”gesällprov”.
Idag är doktorandutbildningen förändrad i grunden. Det högre seminariet existerar i princip inte längre. Doktoranderna har lön och är anställda, följer en detaljerad kursplan och skriver artiklar tillsammans med sina handledare, vilka sammanställs i en volym som lösligt hålls samman av en kappa (som få verkar bry sig om eftersom bara publicerade artiklar räknas som meriter). Doktorandtiden uppfylls idag av annat än kunskapsutveckling, av administration, möten och planläggning samt uppföljning och utvärdering (av planens genomförande). Handledarna ansvarar för att processen drivs framåt och att det blir en avhandling klar efter fyra eller fem år, beroende på hur mycket undervisning doktoranden utför under tiden. Att vara doktorand idag är som vilket jobb som helst, och dagens doktorander klagar följaktligen ofta på att de inte har tid att gå på seminarier som inte ligger helt i linje med det egna avhandlingsämnet. Dagens doktorander fostras till strateger och regelföljare. Förståelsen för forskning generellt har minskat drastiskt i takt med att allt fler allt mer tvingats rikta in sig på att bli publicerad i en eller några få tidskrifter där alla skriver om liknade saker, med samma metod och med stöd i ett fåtal, liknande teorier. Den genuina forskningen som jag och mina vetenskapliga generationskamrater fostrades i håller på att försvinna. Det högre seminariet där jag formades till forskare och akademiker, seminariet där kunskapen stod i centrum (istället för publiceringsstrategier) existerar inte längre. Akademin håller på att avakademiseras. Därmed utarmas, i alla fall på sikt, förståelsen för genuin kunskap och förmågan att tänka nytt, i akademin och även i samhället som därmed blir allt mer instrumentellt och standardiserat. Skyddet mot det oväntat oväntade är obefintligt. Högskolan lever upp till direktiven och gör skäl för ersättningen genom att producera allt fler doktorander och avhandlingar, men forskningens innehåll blir tunnare och förståelsen för vad forskning är minskar. Det är allvarligt.
Universiteten har inte försvarat det som Haack kallar genuin forskning. Alla mått som inte är kvalitetsmått bidrar till en stegvis ökande inre korruption av universitetet som intellektuell verksamhet. Det var inte oväntat att kvaliteten på avhandlingarna skulle bli ett problem, när handledare ombads ”producera” doktorsexamina på fyra år samtidigt som doktorander arbetsrättsligt skulle ses som anställda. Universiteten har accepterat att låta sig göras om till en typ av yrkeshögskola.
Ny och genuin kunskap kan aldrig produceras enligt en på förhand uppgjord plan, för sådana planer kan bara skapas om man vet vad man ska komma fram till. Till det yttre ser allt ut som vanligt i akademin, men detaljgranskas vardagen och verksamheten inser man snart att dagens akademiker sysslar med helt andra saker än gårdagens forskare och lärare. Det talas om kvalitet, kreativitet, bildning och kunskapsutveckling, men det är oftast bara ord och något man vill ge sken av. Den som försöker ägna sig åt genuin forskning märker omgående hur svårt det är och hur marginaliserad man blir, för det räknas inte och ses därför som slöseri med tid. I bästa fall betraktas strävan efter genuin kunskap som meningslös, och värsta fall som ett uttryck för illojalitet mot uppdraget.
Svenska universitet producerar nu en hel del ”forskning” som knappast kan kallas vetenskaplig, vilket leder till förvirring. Om vi vill reservera beteckningen ”forskare” för dem som ger oss ny kunskap, kanske vi skulle kalla de andra ”metodtillämpare”? Fast alla följer ju inte metoder, och de kanske kan kallas ”textproducenter”?
Det skrivs artiklar som aldrig förr. Mängden vetenskapliga texter ökar närmast exponentiellt. Dagligen får jag erbjudande om att skriva artiklar eller blir inbjuden att ingå i redaktionsråd för olika mer eller mindre seriösa tidskrifter. Publicera dig eller försvinn, är mottot för dagens akademiker. Jag sökte mig dock inte till akademin för att tillämpa metoder eller för att producera text för textproduktionens skull. Jag sökte mig till forskningen för att få möjlighet att ägna mig åt nytänkande, kunskapsproduktion och intellektuell utveckling. Idag känner jag allt mer att möjligheterna att göra det jag utbildades i och fostrades till som doktorand kringskärs. Arbetet som lektor liknar allt mer arbetet som bagare, där jag stod vid ett bord och producerade standardiserade varor enligt lagen om utbud och efterfrågan och med fokus på verksamhetens ekonomiska lönsamhet. Akademin är allt mindre akademisk för varje år som går, vilket gör att andra egenskaper än forskarens och de intellektuellas blir tongivande ledande i organiseringen av vardagen. Forskare betraktas allt mer som ett särintresse i samhället och forskning ses som en (onödig?) kostnad.
Faran är att när den intellektuella miljön tillåts bli medioker, kommer intelligenta och energiska unga personer att söka sig till andra områden eller andra länder.
Om jag bara kunde hitta en bättre plats att vara och verka på skulle jag troligen byta miljö, men än så länge och trots alla försämringar av det akademiska klimatet känner jag att högskolan är den bästa platsen för mig. Fortsätter utvecklingen är det dock bara en tidsfråga innan jag väljer att lämna och göra något annat. För en som har fått smaka på kunskapens delikata frukter är allt för plågsamt att tvingas vara på den plats där det en gång sjöd av liv och intellektuell stimulans.

fredag 21 juli 2017

På forskningsfronten intet nytt

Den kanske viktigaste insikten om forskningens vardag är att det händer väldigt lite. Därför valde jag denna titel: På forskningsfronten intet nytt. Tillvaron och vardagen vid forskningsfronten är trist. Det som gör att man (och detta man inbegriper långt ifrån alla) ändå vill vara där och finner det mödan värt är att det är där som kunskapen finns. Fast kunskapen är utspädd och genombrott är ytterst sällsynta. Vad forskare behöver mer än något annat är tålamod, och vad som behövs för att bedriva forskning är framförallt tid. Insikten om dessa saker har alltid varit dålig bland allmänheten, men idag när allt ska effektiviseras och jakten på onödiga utgifter anses viktigare än något annat kräver anslagsgivarna RESULTAT, gärna SPEKTAKULÄRA och BANBRYTANDE resultat. Det så man motiverar all verksamhet idag, och det är därför kunskapen befinner sig i kris i samhället idag; paradoxalt nog eftersom det nog aldrig satsats så mycket på forskning och utbildning och aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så många haft tillgång till så mycket information och fakta. För en som liksom jag vigt sitt liv åt kunskapen och som arbetar med undervisning och forskning på högskolan gör det ont att med bakbundna händer tvingas se på när akademin avakademiseras och bildningen utarmas, av kortsiktiga ekonomiska skäl.

Hittar tre artiklar som får bilda stöd och utgångspunkt för det jag vill peka på. Den första är skriven av Agnes Wold. Universitetens fjärde uppgift, heter den. En oerhört viktig uppgift, som idag försummas och tas förfärande lätt på. Wold skriver.
En van forskare fokuserar på två delar vid läsningen av en vetenskaplig artikel: resultatdelen med dess tabeller, figurer och ordknappa text, samt den torra, kondenserade redovisningen av metoderna. I diskussionsdelen får författaren fritt breda ut sig om resultatens betydelse – den delen skummar man igenom; när forskare citerar vetenskapliga artiklar är det endast resultaten som avses. Men informationsavdelning och medier gör inte denna distinktion utan förmedlar gärna spekulationer från artikelns diskussionsdel. De är ju ofta mer begripliga än själva resultaten.

Därför händer det att man träffar personer ur allmänheten som »vet« saker om ens eget forskningsområde som man själv inte vet (»tarmfloran påverkar hälsan jättemycket«). De har serverats »information« bestående av överdrivna tolkningar av begränsad fakta.
"Alla" vet idag massor om vad forskare kommer fram till, och jag känner verkligen igen mig i Wolds beskrivning. Forskar man om kultur ökar chansen att man tvingas bemöta felaktiga påståenden om det egna forskningsområdet dramatiskt, både från allmänheten och från forskare inom andra områden. Inte sällan avfärdas det man säger och ens egen auktoritet på området helt om man påpekar felaktigheter eller nyanserar uttalanden och tar udden av kritik som riktas mot olika företeelser. Man "vet" hur det är, för man har läst. Medierna vill ha något att rapportera om och allt som kan rymmas under en säljande rubrik publiceras. Och högskolorna som slåss om utrymmet i medierna och som idag måste motivera sina anslag genom att redovisa resultat hetsar informationsavdelningen att producera allt mer uppseendeväckande nyheter från forskningsfronten; där det som sagt ytterst sällan händer något värt att RAPPORTERA om. När högskolorna tvingas anamma mediernas logik för att inte framstå som overksamma och onödiga, för att inte riskera sänkta anslag, händer något med synen på kunskap och förväntningarna på forskare och på forskning.
Forskningsinformationen till allmänheten borde kunna förbättras. Mitt förslag är att universitetens reklam för den egna forskningen borde ransoneras en smula. I stället kan de få en fjärde uppgift: att folkbilda om hur forskning går till och vilka slutsatser man (inte) kan dra utifrån enskilda studier. Det är kanske svårare. Men nyttigare för allmänhet och samhälle.
Det är nog betydligt svårare, och det tar definitivt längre tid, men forskning handlar inte om hur man vill att det ska vara, utan om hur det är, hur saker och ting fungerar och vad som faktiskt går att säga med stöd i befintlig forskning. Idag blir den forskare som landar en stor summa pengar mottagen som en hjälte, och den som får en artikel införd i någon av de allra mest prestigefulla tidskrifterna ses som ett geni. Projekt som leder till spektakulära och banbrytande resultat, eller vars resultat i alla fall kan presenteras på det sättet, ses som norm och forskarna bakom blir likt de första människorna på månen kändisar och blir uppmärksammade i medierna. Alla de forskare som strävsamt arbetar på med sina små pusselbitar och som med sina studier med myrsteg flyttar forskningsfronten framåt steg för steg betraktas som tärande och onödiga, misslyckade forskare, trots att det är detta som FORSKNING handlar om. Forskning är inte showbiz. Om det var den bilden, den verkliga bilden av forskningen och tillvaron vid forskningsfronten som förmedlades skulle vi kunna hoppas på framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle.

När jag läser Hynek Pallas recension av Arne Jarricks bok (Det finns inga häxor. En bok om kunskap), som jag beställt och ska kolla upp för att den verkar vara just vad mina studenter (och resten av samhället) behöver, inser jag än mer hur viktig den högskolans fjärde uppgift som Wold föreslår och pekar på är. Idag talar allt fler allt oftare om behovet av kunskap och hotet från en växande populism, men vi agerar precis tvärtom. Politikens utspel visar på ett slags tillbedjan till något som Jarrick kallar:
”Önskesanningens altare.” Begreppet hoppar ut från sidorna i Arne Jarricks essäbok ”Det finns inga häxor”. Det beskriver så väl feno­menet som i dag snickras i Ding Ding-värld-mediernas spalter och i de knasigare hörnen på sociala ­medier.

Ett av sommarens mer minnesvärda drev var det mot Sveriges Radio – över en skylt från en anti­rasistisk demonstration. Genom att rita diagram om hur ljuset faller på fotografier över en parkeringsplats där Sveriges Radios bil stod, vill man visa att ”etablerade medier” ljuger.
Sanningen är liksom forskningen ofta mångfacetterad, nyanserad och trist. Politiker behöver dock liksom högskolorna synas för att kunna locka väljare till sitt parti. All publicitet är därför bra publicitet, och eftersom det nästan alltid går att så frön av misstänksamhet i nästan alla sammanhang är det detta som politikerna sysslar med, och den som är bäst på det får mest uppmärksamhet. Och bäst på det är den politiker som bryr sig minst om verkligheten. Följaktligen är SD nu, enligt vissa opinionsundersökningar i alla fall på god väg att bli Sveriges tredje största parti. Hur kan vi då säga att vi lever i ett kunskapssamhälle? Det behövs fler böcker som denna!
Jarricks förnuftiga, resonerande, pedagogiska skrift kan betraktas som en handbok i hur man kan träna självständighet och självdistansering. Men den är också en kunskapshistorik, en berättelse om kunskapens demokratisering, samtidigt som texten lyfter samhällsrelevanta frågeställningar och går i dialog med läsaren. Jag engageras och tvingas utmana mina argument. Särskilt de som gärna uppstår i de hastigare sociala medierna.

Här finns handfasta checklistor för hur detta kan göras. Min personliga favorit är att följa den attityd som introducerades av filosofen Karl Popper: sök bevisen för att du själv har fel – inte rätt. Utmana din hypotes och tro på den först när du har misslyckats.
Forskning är det samma idag som genom hela historien. Det är kulturen och mediernas logik som förändrats och som tvingat fram rapporteringen av pseudonyheter från en forskningsfront varifrån intet nytt, eller i alla fall försvinnande lite, finns att rapportera om i det korta loppet. Om fler TÄNKER som forskare och om universitetens uppdrag handlade om att värna kunskapen och den där fjärde uppgiften som Wold föreslår, skulle mycket på kort tid kunna bli väldigt mycket bättre. Tyvärr är det inte så det ser ut i Sverige idag.
Detta står mot flera problem: ett är att ideologi i undersökningar så ofta visar sig väga tyngre än vår intelligens. Sammanhangen vi ingår i – social, kulturella, politiska – gör det svårare att gå emot gruppen och erkänna dogmens brister.

Och allvarligare ändå: Jarrick visar hur vällovliga ansträngningar att sprida kunskap inte bara ignoreras utan resulterar i baktändning. Folk drivs djupare in i sina vanföreställningar.
På Avpixlat är det en dygd att inte veta och aldrig kolla en bra historia. Om det bara var där man tänkte och agerade på det sättet hade vi kanske inga problem, men så är det nu inte. Problemet med bristande förståelse för vad forskning är, hur forskning fungerar och till vad forskning kan användas är utbrett i hela samhället.
Bokens mest deprimerande stycken gäller inte infekterade ärenden om amerikansk hyperpopulism eller flyktingar. Inledningsvis skriver Jarrick om hur han i tio års tid medverkade i samtalsseminarier mellan forskare och svenska politiker. Förhoppningen var att politiker skulle väga in kunskapsläget för kommande voteringar. Alla ville förvisso ha kunskap – men den måste komma från publikationer med samma ­ideologiska inriktning som politikern företrädde. Slutsats: inte en enda politiker hade ändrat uppfattning om någonting.

Det är humörsänkande läsning. Till konsekvenserna kan vi räkna vanskötseln av den svenska skolan. Jarrick sparar inte på krutet mot den tidigare forskningsministern Jan Björklund som inte accepterade skolforskningens massiva rön att betyg i tidig ålder saknar positiv inverkan på elevers kunskaper.
Om ett lands högste ansvarige för skol-, utbildning- och forskningsfrågor håller sig med en sådan syn på kunskap som Björklund gjorde och gör utan att möta motstånd eller ifrågasätts offentligt påverkar det så klart allmänhetens möjligheter att tänka kritiskt. Den där fjärde uppgiften som Wold talar om fanns som en naturlig del i det universitet jag sökte mig till och bedrev forskarstudier inom. Idag talar politikerna om högre utbildning som en transportsträcka och Svenskt Näringsliv driver på för att lägga ner alla högskolor som inte klarar att hävda sig i en internationell konkurrens; om vadå? Publicitet, forskningsanslag, citeringar och annat som är mätbart. Forskning, högre utbildning och kunskap ses som kostnader, som onödiga utgifter som möjligen kan accepteras om de leder till omedelbar ekonomisk avkastning. Det är en syn på kunskap som är förödande för allt vad långsiktig, hållbar utveckling heter. Det är en kunskapsföraktande syn på forskning och en ointellktuell syn på vetande, eller bara en i raden på strategier där man sågar av den gren man sitter på i jakten på snabba cash. Jag har som sagt inte läst boken, men jag förstår att den behövs. Den innehåller inga svar, men den främjar utvecklingen av det Wold efterlyser och det jag menar är vad vi behöver.
På så vis är ”Det finns inga häxor” en handbok för alla – från forskaren eller den nybakade studenten som ska tänka fritt på livets arbetsplatser till pappan som just loggat in på sitt första Facebook-konto.
Lyssnar vi inte på kloka människor som vet vad forskning innebär och vad som går att säga med stöd i forskning, och om politiker och allmänhet bryr sig mer om vad medier och informationsavdelningar säger än vad forskning visar och forskare hävdar. Om forskning likställs med produktion av bilar och om forskningsresultat bedöms med utgångspunkt i nyckeltal och ekonomiska mått kan det som tagit generationer att bygga upp raseras förfärande snabbt. Och en sådan utveckling är inte längre ett diffust hot utan en skrämmande realitet, vilket dagens Under Strecket handlar om. Jag rekommenderar alla att läsa den artikeln, men väljer att inte citera den eftersom denna bloggpost redan är i längsta laget. Under strecket ser jag som ett ljus i mörkret, som en bildningens högborg, och när jag läser om Jarrick och vad Wold skriver fylls jag att glädje. Det finns hopp, självklart är det så. Framtiden är öppen och den blir vad vi tillsammans gör den till. Utvecklingen går inte att styra, men om lärare får vara lärare och forskare får forska i fred och om allmänheten har tålamod och politikerna lyssnar på dem som faktiskt vet, om fler förhåller sig mer ödmjukt till kunskapen om kunskap och allt det som vi ännu inte vet och det som inte går att veta något om kan det bli bättre och många faror kan undvikas.

torsdag 20 juli 2017

Salzburg, alperna och vidunderliga vyer

Vi tog som sagt tåget från München till Salzburg. En kort tur på cirka en och en halv timme. En fin tur dessutom, från plattland till alplandskap. Jag hade inte varit i Salzburg. Bara flugit dit en gång på 1980-talet, för vidare befordran till någon av skidorterna i närheten. Har nog passerat med buss någon eller några gånger också, men aldrig varit i stan. Glad att jag nu fått chansen att se den berömda staden, som är långt mindre än sitt rykte och berömmelse. En konsekvens av detta blir i dessa turistindustritider att man måste vara beredd på att trängas med horder av turister. Fast det var det väl värt.

Vi bodde mitt i stan, nära floden som delar staden, i ett hotell/gasthaus som jag verkligen kan rekommendera: Gästehaus im Priesterseminar Salzburg. Fyra meter högt i tak och frukosten intas på en innergård med vacker pelargång.
Över staden vakar Festung Hohensalzburg. Dit tog vi oss, så klart. Om inte annat så för utsikten över den gamla barockstaden.



Salzburg är porten till Alperna och det syns tydligt från det strategiskt placerade fortet. Staden och floden från ena sidan ...
och inlandet och bergen från andra. Och vi hade dessutom tur med vädret.





Picknick nere vid vattnet.
Staden är fylld av sevärdheter, och ett av de mest besökta är slottet Mirabell som är väldigt vackert, men nog mest känt för att man där spelat in några scener från filmen Sound of Music.  



Storytelling är själva motorn i turistindustrin, och ingen som kommer i närheten av Salzburg kan undgå att här föddes Mozart. Överallt påminns man om hans närvaro.

Jag ville se mer av Alperna. Därför chansade vi en dag vilt. Vi tog ett lokaltåg en timme inåt landet, upp i bergen, och hamnade i Werfen. Det verkade ligga bra till, men vi hade ingen aning om vad det var för ställe eller vad som fanns att se där. Alperna, så klart, men så fort vi gick av tåget upptäckte vi ännu en borg, som vi promenerade upp till. Tydligen har filmen Örnnästet spelats in där.

Tycker om att kasta sig ut och göra saker på chans, särskilt på semestern. Det brukar bli bra, och denna gång blev det bättre än bra. Utsikten från borgen och byn var verkligen vidunderlig!




Tagna av de spektakulära vyerna var vi på väg ner till byn och tåget tillbaka, men det visade sig att borgen hade mer att bjuda på. Om bara några minuter började en uppvisning med jaktfalkar. Vi stannade så klart, och det var bättre än jag kunde tro. 




Precis så här minns jag Österrike från skidreseåren på 1980-talet. En liten by med en kyrka och massor med mysiga ölstugor och bykrogar.

En dag att minnas, och kanske blir det en tågresa genom Alperna nästa år. Vi får se.
Dagen efter bar det av hemåt igen. Avslutar med en allvarlig bild. Över hela Salzburg fanns det sådana här plaketter i gatan. Det är minnesmärken över människor från staden som dödades av nazisterna under kriget. Låt oss aldrig glömma, och låt oss mota alla totalitära och antidemokratiska rörelser i grind, innan det är för sent.

onsdag 19 juli 2017

En kort tur till München

Det känns inte riktigt bra att flyga, men att få perspektiv och lära sig mer om människor på andra platser är viktigt för att kunna bygga ett hållbart samhälle. Jag har dåligt samvete, men äger å andra sidan ingen bil, äter inte så mycket kött och försöker på olika sätt leva klimatsmart. Det är dubbelt, men jag vill böra med den tanken, för om alla tänker efter en extra gång innan de tar flyget skulle mycket vara vunnet för klimatet och hållbarheten.

Nåväl. Vi åkte till München i år. En väldigt fin stad. Jag trivs i Sydtyskland på många olika sätt. Har inte så himla mycket att berätta egentligen, men brukar dela med mig av lite bilder från platser jag besökt, så därför blir det så även denna gång. 
Alla städer i Tyskland med självaktning har ett ståtligt stadshus. Så även i München. Väldigt vackert, och (minst) två gånger om dagen samlas turisterna runt torget med blicken fäst mot tornet där ett klockspel ljuder och dockor dansar. Lite kitsch och ganska överskattat, men charmigt på något sätt.


Många kyrkor finns det i staden, vars inre delar är helt bilfria. Massor med ölstugor och stånd med god tysk husmanskost, som jag älskar.


Vi gick bara in och tittade på München Hofbräuhaus. Öl i stora krus, ompa-ompa musik och allsång. Lite för mycket fula turister för min smak dock. Det finns så många andra ölstugor att besöka.





Många turer fram och tillbaka, förbi stadshuset blev det. Och en av kvällarna åt vi i källaren, dit även stadsborna verkar ta sig för att äta och umgås.

En av stadsportarna som leder in till promenadområdena, restaurangerna och affärerna.


Det är något med statyer ...



Som sagt. Det blev inte så mycket skrivet. Vill inte tvinga fram ord. Semester innebär återhämtning, inspiration och kravlös vila.

Återkommer inom kort med bilder från Salzburg, dit vi åkte med tåg. När jag nu var så långt söder ut ville jag se Alperna, och det fick jag, och mer, minst lika god mat och öl blev det.