torsdag 15 juni 2017

Vad händer om vi talar om obligatorisk närvaro istället för giltig frånvaro?

Vad blir norm om vi gör si eller så, är en fråga som ständigt ekar i mitt bakhuvud. En viktig fråga för normen är det normala, det som inte uppfattas som märkligt och som därför aldrig behöver motivera sin närvaro, utformning eller sina grundläggande antaganden. Normaliseringsprocesser pågår överallt och hela tiden. Till hösten återkommer Nya Tider till bokmässan och beslutet att släppa in dem där har följts av beslutet att upplåta plats åt Nordiska Motståndsrörelsen i Almedalen. Båda besluten riskerar att bidra till en normalisering av främlingsfientlighet och odemokratiska åsikter. Jag menar att arenor för bildning och demokrati, som är två ömtåliga men samhällsbärande kvaliteter, är särskilt viktiga värna, och då finns ingen anledning att låta grupper som visar förakt för just dessa kvaliteter tala där. Drar vi den logiken till sin spets borde Moderaterna bjuda in Vänsterpartister till sina kongresser för att sprida sitt budskap. Fast nu var det inte den typen av normer jag ville diskutera, utan normer i klassrum, skolor och universitet. Kunskaps- och utbildningsnormer.

I dagens högre utbildning diskuteras obligatorisk närvaro ofta och mycket. Är det bra, är det dåligt, hur kan man tänka; varför och på vilka sätt går det att genomföra det ena eller andra? Tänk om vi istället vände på frågan och talade om giltig frånvaro istället. Tänk om det var studenterna som var tvungna att motivera sin frånvaro från föreläsningar, seminarier och andra inslag i kurserna som planeras av lärarna för att (på goda grunder och med stöd i beprövad erfarenhet) främja lärande, eller för att ge perspektiv på innehållet i kursen. Tänk om ansvaret för lärandet och kunskapsutvecklingen förlades hos studenterna som söker sig till den statligt finansierade utbildningen, det vill säga hos den som genom sin ansökan säger sig vilja lära sig det kursen man sökt handlar om. Vad vinner samhället och kunskapsutvecklingen på att behandla vuxna människor, för det är faktiskt alla studenter som läsa på högskolan, som barn? Varför har vi skapat ett system där frånvaro inte behöver motiveras, och där obligatorisk närvaro omgärdas en ett helt regelverk. Vad vinner kunskapsnationen Sverige på att gå studentkårernas krav på just den punkten till mötes, på vilket sätt främjas den akademiska kulturen av att frånvaro är norm och närvaro måste motiveras?

Tänk om ansvaret för visa att man faktiskt kan och vet låg hos studenten och testades efter utbildningen, istället för på kursen och av undervisande lärande. Det skulle kunna vara ett sätt att komma bort från tentafokus och förhandlingar om betyg och bedömningsnivåer och examinatonskrav, som idag är mer regel än undantag. Vi talar om vikten av att examinationerna ska vara rättssäkra, men blandar vi då inte äpplen och päron? Är kunskap en juridisk fråga; bygger lärande och lag på samma principer? Varför talar vi inte om vikten av transparens, varför är det så viktigt att skapa lagar som ska följas till varje pris och på samma sätt på alla utbildningar? Kunskap är kontextuell och lärande vill jag se mer som en möjlighet än som en skyldighet. Rätten till utbildning kan och bör man lagstifta om, men formerna för undervisning och examination lämpar sig synnerligen dåligt att pressa in i det juridiska systemet. Kunskapen ska inte anpassa sig efter systemet, det är systemet som ska anpassas efter kunskapen. Jag vill se en tidigare kunskapsnorm. Kunskapen ska vara i centrum för verksamheten i skolan och den högre utbildningen.

Tänk om utbildning inte var målstyrd och bestämd och detaljplanerad på förhand, utan betraktades som en mer öppen process, en utvecklande resa fylld med alla möjliga och omöjliga typer av innehåll som tangerar kursens titel och tema. Tänk om utbildning handlade om att både lärare och studenter ska lära sig så mycket som möjligt under processens gång och med hänsyn tagen till tiden man har till sitt förfogande. Tänk om lärandet var normen, innehållet och det man gör under tiden, och målet var diffust. Tänk om målet med utbildning var mesta och bästa möjliga kunskap, istället för som nu ett på förhand och i detalj definierat mål, som kan brytas ner i delmål som examineras var för sig för att främja genomströmningen på kursen, för att skynda på processen och för att korta tiden studenterna befinner sig på högskolan, utan att det går ut över kvaliteten. Är det ens möjligt? Finns det otvetydig evidens för att kvaliteten inte påverkas menligt av målstyrningen och genomströmningskraven? Eller bryr vi oss inte; har principerna som ryms inom begreppet New Public Management blivit norm och är det nu mer avstegen från normen (som har sitt ursprung i tillverkningsindustrin) som måste förklaras och motiveras?

Tänk om fokus i den högre utbildningen tydligt låg på gränsen till vad vi vet och om forskarutbildning handlade om att lära sig hur man söker och värderar ny kunskap. Tänk om syftet med skolan var att förbereda eleverna för en högre utbildning där syftet är att (försöka) överskrida gränserna för, och kritiskt granska och ifrågasätta rådande kunskaper. Tänk om lärare slapp entusiasmera och inspirera till lärande, tänk om normen i utbildningssystemet var att studenterna kom till högskolan motiverade, vetgiriga och taggade nog att göra allt som stod i deras makt för att verkligen lära och vara med och utveckla bästa möjliga kunskap. Tänk om ansvaret för lärandet sakta försköts under årens och processens gång, från lärarna i grundskolan till studenterna på högskolan. Tänk om det var förmågan att ta eget ansvar för lärande man lärde sig i skolan, istället för innehållet i en lista på fastställda kunskaper. Jag tänker ofta på att jag blev lärare för att jag vill lära, och det är så jag känt sedan åren som student, men ibland (och alldeles för ofta) känns det som jag är den ende i klassrummet som är där av det skälet. Rådande kunskapsnorm gör mig till den konstiga och tentafokuserade studenter med en instrumentell syn på kunskap till norm. Jag får förklara mig och mitt sätt att se på kunskap; inte studenterna som endast kommer på obligatoriska moment och som hellre förhandlar om betyget än läser böckerna och deltar aktivt i undervisningen, som kommer sent till föreläsningar och lämnar en kvart innan slutet för att hinna med tåget. Vad är normen i Utbildningssverige, och främjar den kunskapsutvecklingen (eller ökar bara kundnöjdheten?)? Jag har inga svar, ställer bara frågor med utgångspunkt i egna erfarenheter.

Tänk om vi talade mer om olika sätt att se på kunskap, och om vi insåg och arrangerade högre utbildning med utgångspunkt i tanken om att kunskap handlar om komplexa kvaliteter snarare än mätbara kvantiteter. Och om kunskapens egenvärde värnades i samhället som helhet. Är det lärande och kunskapsutveckling som är normen i samhället, eller ekonomi? Varför studeras och forskas det; för att öka chansen att få ett välbetalt arbete och för att dra in pengar? Vad är det som driver studenter och forskare, är det kunskapstörst och vetgirighet, eller drömmen om att tjäna pengar och göra karriär? Det spelar roll för kvaliteten i verksamheten. Är kunskap målet eller ett medel? Ett verkligt kunskapssamhälle kan bara växa fram i en kultur där kunskap och lärande är målet och normen. I ett samhälle där pengar och karriären är målet underordnas kunskapen och betraktas som ett slags formalitet, vilket skulle kunna förklara ointresset och ibland föraktet för komplexitet som jag ser oroväckande många olika tecken på i samhället idag.

Tänk om vi fyllde tiden på högskolan med innehåll, istället för att så snabbt och effektivt som möjligt nå målen för att sedan ägna sig åt annat. Tänk om bildning var målet, inte bara i skolan utan i samhället och kulturen. Tänk om vishet och klokskap var normen, istället för rikedom och makt? Tänk om målet med utbildning var vägen fram; lärandet, samtalen, seminarierna och utvecklingen liksom utmaningen av etablerade kunskaper. Tänk om grundforskning var normen istället för tillämpad forskning, tänk om den som ville forska om något vars mål var klart definierat var den som fick förklara och motivera istället för den som vill bedriva grundforskning. Tänk om det var forskning man fick ägna sig åt på den kompetensutvecklingstid man ändå har som lektor istället för att skriva ansökningar. Och tänk om det var forskningsresultaten och kunskapen man utvecklar som räknades, istället för mät- och jämförbara nyckeltal.

Tänk om studenterna fick ta ansvar för (i alla fall delar av) den administrationsbörda som betygsrapportering, närvarokontroll och anonyma tentor genererar. Tänk om det faktiskt ställdes krav på närvaro, arbetsinsatser och engagemang för att få ta del av den skattefinansierade utbildningen i landet. Tänk om studenter behandlades som kapabla att ta ansvar, och om genomströmning avskaffades som kvalitetsindikator. Då skulle den högre utbildningen faktiskt likna arbetslivet som högskolan sägs vara en förberedelse för. Tänk om studenterna i slutet av sin utbildning fick lämna in en utvecklad och argumenterad redogörelse både för vad de kan och för motiven för det betyg de anser sig vara värda. Tänk om det var studenterna som fick förklara hur och varför, istället för läraren. Då kunde lärarna kunna fokusera på lärande och examination bli överflödigt. Ingen kan ändå garantera och gå i god för någon annans kunskaper.

Driver konkurrens verkligen kvalitet? Vet vi det, eller är det bara ett antagande som nästlat sig in i det kollektiva medvetandet och gjorts till norm? Hur ser vi på kunskap egentligen, och vad är möjligt att diskutera och förhandla om i dagens Utbildningssverige? Vad är norm och vad betraktas som avvikelser? Det är viktiga, för att inte säga avgörande frågor som inte lämpar sig för debatt. Fast debatten är ändå norm. Samtalet, det goda lärande samtalet där det finns tid att tänka och reflektera och där kunskapen står i centrum, är det få som förstår sig på och tiden för att ägna sig åt samtal finns inte.

8 kommentarer:

Camilla sa...

"Giltig frånvaro" finns ju som begrepp i grundskolan och på gymnasiet. Där får jag som förälder en rapport varje vecka hur det sett ut.

Att alltid antas vara närvarande är väl verkligen att förbarnliga studenterna. De är vuxna och ska ta ansvar. Är de frånvarande får man anta att de har en giltig anledning till det. "Obligatorisk närvaro" manar till mer ansvar än "giltig frånvaro".

Eddy sa...

Tar vi bort genomströmning som parameter och väljer att definiera kvalitet på ett annat sätt än vi gör idag är jag benägen att hålla med, men som det är idag måste vi lärare (på högskolan) motivera varför studenterna ska vara där, och det gör något med synen på kunskap.

Anonym sa...

På gymnasiet är detta med "giltig frånvaro" en jättegrej. Den utgör ju hela skillnaden mellan att få studiebidraget eller inte indraget. Därför vet skrämmande många elever att manipulera biträdande rektorer som vill hålla kvar dem (pengapåsarna) i skolan med att se mellan fingrarna med frånvaron uppåt 70-80 % - inte bara i en kurs utan flera! Detta pga av det diffusa "mår dåligt", upplevda kränkningar, "inte sovit i natt", menssmärtor, ryggont, gallstensbesvär, ständiga besök på ungdomsmottagning, skolsköterska, kurator, psykolog, BUP. Då blir det "giltig frånvaro" vilket ses som noll frånvaro och förväntas inverka också noll på lärande och betygsättning. Det ger också felaktigt grönt ljus vid rapportering till föräldrar. Att sätta F på en sådan elevs okunskaper för att den inte alls tillgodogjort sig något på kursen är knappt tillåtet ens.

Dessutom inverkar indraget studiebidrag ibland på hela familjens ekonomi, vilket är en faktor som rektorer ses som en orsak att godta hög frånvaro. Skolans fokus är mest på det ekonomiska och elevers sociala situation. Eftersom behoven tycks öka i takt med tilltagande omhändertagande inställning finns väl ingen väg tillbaka förrän skolfolk vågar ta ansvar för sig och låta andra misslyckas.

Eva

Eddy sa...

Ett jätteproblem, håller verkligen med. Tänker mig dock att ett lite annat sätt att närma sig fenomenet skulle kunna ha effekt. Om vi ställde frågan så här: Hur tror du frånvaron gynnar ditt lärande och din intellektuella utveckling? Och att man åtminstone på gymnasiet får stå sitt kast, vilket kräver att vi avskaffar genomströmning som en parameter och betyg som ett incitament. Jag vill se ett system där den som vill komma vidare själv får övertyga representanterna för nästa nivå att man verkligen vill och har vad som rimligen krävs. Ansvar kan man bara lära genom att ta det, givetvis i kombination med generösa möjligheter att börja och göra nya försök.

Anonym sa...

När man frågar eleven hur frånvaron kan tänkas påverka lärandet så blir det uteslutande frågetecken i ansiktet. "Men frånvaron är ju giltig" är den vanligaste kommentaren. De som har högst frånvaro är inte i närheten av att överhuvudtaget förstå varför man får betyget F när närvaron är under 20% "Frånvaron är ju giltig" upprepas hela tiden. Undrar om detta med betydelsen av "giltig" ger en föreställning om ett frikort på något sätt. Att eleven sedan inte förstår kopplingen mellan lärande och närvaro är så självklart att det inte gör en ett dugg förvånad. Att skolan handlar om lärande står nog inte riktigt klart för många eftersom de bara ser fokus på betyg och för dem obegripliga mål och kriterier. Ett E går dock att fixa genom taktiken att sitta med på lektion ibland och i övrigt spela offer och få medlidande från biträdande rektorer som håller reda på deras (och sina) intressen. Nu är det ju förstås inte lika mjäkigt överallt men tendensen känner nog de flesta lärare igen.

Har faktiskt ingen erfarenhet av att mer än fem min då och då samtala om kunskap och lärande med kollegor. På studiedagar och konferenser talas om akuta problem bland eleverna, strategier hur skapa mer attraktiv skola och locka elever, formulera mallar för brev till föräldrar, organisera evenemang, större prov och i grupp tänka ut värdeord och slogans som skolan ska använda i sin marknadsföring på sin hemsida.

Att plötsligt tänka och därmed arbeta på ett nytt sätt kanske kräver att en Eddy Nehls gör föreläsningsturnéer i hela Sverige och påbörjar en fullständig revolution. För lärarna är det ju ändå ingen som lyssnar på.

Eva

Eddy sa...

Blir bedrövad av vad du skriver Eva, även om jag inte är förvånad. Samtidigt motiverar det mig att kämpa vidare, även om det ibland känns som jag gör det i motstånd.

Kim Nilsson sa...

Eva, varför detta fokus på "bitr rektor"? Du kanske råkar ha en mjäkig bitr på just din arbetsplats?
Det är ju rektor som styr och fördelar arbetet, och har ansvar för att eleverna får den undervisningstid som är stipulerad i styrdokumenten, och är den ENDA personen som namnges när Skolinspektionen slår ner på felaktigt beteende. "bitr rektor" är inte något som finns i styrdokument och lagstiftning. Det är bara organisatoriskt hitte-på.

Anonym sa...

Anledningen är att det är just biträdande rektorer som är de personer man har att göra med som lärare. Ofta möter man aldrig rektorn överhuvudtaget, inte ens på anställningsintervjun. På min senaste arbetsplats hälsade rektorn överhuvutaget inte på enskilda lärare. Detta var dock något som många reagerade på och är väl knappast normen.

Eva