Jag skriver för av olika skäl, aldrig ett enda. För att jag finner ro i skrivandet, för att skrivande är synonymt med lärande och kunskapsutveckling, för att dela med mig. Bloggen är en plats där jag placerar tankar att komma tillbaka till och dela med mig av. Jag bloggar och skriver inte av ett enda skäl utan av många olika, och det som fungerar utvecklar och bygger jag vidare på. Det som inte fungerar lämnar jag därhän och tänker: Nästa text bli bättre. Och detta är även en beskrivning av vem jag är och hur jag fungerar; som ett slags evolution. En kollektiv tillblivelseprocess som utspelar sig mellan ett utkastat flöde och en begränsad miljö. Så ser jag även på samtalet, som ett slags arena för lyftande av olika tankar och hugskott som granskas gemensamt för att alla ska kunna ta del av använda det förädlade resultatet. Varifrån denna min egenhet och kunskapssyn kommer vet jag inte. Arv eller miljö, det är omöjligt att veta.
ADHD är något jag förhåller mig fritt till, och neurodiversitet är en vision om ett bättre och mer samtalande samhälle och kulturellt klimat. Jag är inte förtjust i den typen av diagnoser, för jag ser det som ett hinder för utveckling. En neuropsykiatrisk diagnos är i bästa fall en förlösande och hjälpsam förklaring, men den säger inget om vad hen kan eller inte kan göra. Självkännedom, acceptans för olikhet och ett samhälle byggt på samverkan mellan olika kompetenser mår alla bra av. Effektivisering, målstyrning och debatter gynnar bara de få som lyckas i konkurrensen, varken samhället som helhet eller det stora flertalet. Problemet är att så många ser sig som kapabla och utvalda, fast vet man att det stora flertalet ser på sig själva på samma sätt borde en naturliga, intelligenta slutsatsen vara att verka för ett mer inkluderande samhälle och en mer holistisk kunskapssyn. Samtalet, igen.
Denna serie bloggposter utgår från egna erfarenheter, men handlar inte om mig. Det är i alla fall min ambition att vara privat och allmängiltig, men jag vet att det är en fin gräns jag balanserar på. Jag är dock inte unik och många delar mina erfarenheter. Därför vågar jag försöka sätta ord på erfarenheterna, för hjälpa den som liksom jag känner sig ensam och utanför. Så var det, långt fram i åren. Idag vet jag bättre, men alla kanske inte gör det. Länge anpassade jag mig till hur man borde göra, till hur andra gjorde. Det skedde omedvetet och utan att jag förstod vad det sättet att agera gjorde med mig. Hur mycket det kostade rent personligt och intellektuellt att aldrig bara kunna vara sig själv, utan några hänsyn. Jag visste inte att jag anpassade mig, men anade ändå att något inte var som det skulle eller borde vara. Jag gick runt med en känsla av tomhet, av att vara ett skal som kunde fyllas med vad som helst. Jag lyssnade på alla och tyckte det var svårt att ta ställning, jag såg fördelar med snart sagt allt och tyckte mycket som sades var klokt, på samma sätt som jag även såg problem. Någon egen åsikt hade jag inte. Woddy Allens film Zelig berörde mig djupt, för det kändes som den handlade om mig.
Redan tidigt i livet märkte jag att när jag gjorde på mitt sätt vad det många som reagerade. Frågan: Varför gör du så där? har förföljt mig. Svaret är alltid: Jag vet inte, jag bara gör på det sätt jag för tillfället och i den aktuella kontexten antar kommer att fungera. Kanske lärde jag mig något av att inte ha eller våga uttrycka en egen åsikt, för det lärde mig att se möjligheter och alternativ. Balanserandet och vägandet gav mig en analytisk förmåga och lärde mig lyssna och lära. Varför gör du så, var en fråga som länge skrämde mig, för jag hade inga svar. Jag bara gjorde, och fungerade det var jag nöjd. Jag ville inte dra till mig uppmärksamhet. Ändå var det just det jag gjorde. Jag tillhörde alla grupper eller ingen, lite som Loke i den Nordiska mytologin. En trixter, en medlare och kollektiv ensamvarg. En som kände sig hemma överallt och ingenstans. Jag ville höra till men de andra såg bara hur olik jag var och det accepteras inte. Så jag fortsatte anpassa mig.
Först på högskolan hittade jag ett sammanhang där jag fick vara jag och det fungerade. Där läste jag för min egen skull och på mina egna premisser, precis vad jag vill och var intresserad av. Samma med bloggandet, det följer ingen plan, bara minsta motståndets lag. Framåt, där det går, när det går och så länge det går. Så ser jag på lärande också och därför har jag enormt svårt för målSTYRNING. Målen och förutsättningarna har jag inga problem med, men när jag inte får försöka nå målet på mitt sätt kan jag inte prestera på topp. Så kan man inte göra; så här ska man göra, dikterar New Public Management. Jag vet att jag kan och att målen nås, om jag bara får göra på mitt sätt och om jag känner mig litad på.
Tillvaron är en kamp. Ofta går det bra, men tidvis får jag kämpa. Jag fixar det, ingen tvekan om det. Jag är inte sjuk eller handikappad, bara annorlunda. Varför frågar man inte: Du gör så, vad intressant? Vad kan jag lära av det? Så tänker jag, hela tiden. Och jag lär mig något nytt varje dag. Tänk om det var så vi mötte varandra, med nyfikenhet och intresse. Lyssnandes och lärandes. Tänk om fler fick försöka mer och oftare, om det fanns en acceptans för olika sätt att vara och agera, givetvis inom det kollektivt överenskomna ramarna och med målet i sikte. Alla kan inte göra på sitt sätt alltid, men vi får ett mer inkluderande och mer konstruktivt samhällsklimat om fler får vara sig själva oftare, utan att mötas av misstänksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar