tisdag 23 maj 2017

Utbildningshets vs Kunskapstörst

Denna tid på året i Utbildningssverige är verkligen helt galen. Tanken är att jag ska ägna mig åt intellektuell verksamhet. Särskilt mycket av den varan blir det dock inte, i alla fall inte för mig som lärare. Just nu peakar det. Imorgon när jag åker hem har jag gjort det värsta. Sedan blir det några dagars respit innan nästa puckel. Och efter det handlar resten av terminen åt uppsamling, planering för hösten och återhämtning.

Hetsen är enorm och den ökar med kvadraten för varje student som skriver uppsats och är i allt mer desperat behov av hjälp ju närmare vi kommer seminarierna. Vi lärare har tjatat sedan i januari om vikten av planering och betydelsen av att sprida arbetet, men det är lätt att säga. Jag har också varit student. Problemet idag är bara att kraven på prestation har ökat. Ingen skrev C-uppsats på en termin, och ytterst få gjorde det på två. Man gick upp när man var redo, när man själv kände sig klar. Idag förväntar sig alla att kurserna löper på och att resultaten rapporteras in enligt plan. Idag ska högskolan och jag som lärare producera poäng och examina. Formaspekter går att styra och kontrollera, men det intellektuella innehållet handlar om kvaliteter som ligger bortom lärarens kontroll. Jag kan locka, hjälpa och försöka. Arbetet med att utveckla kunskap, själva lärandet är upp till var och en. Förhoppningsvis kommer de frön som planteras under utbildningen och läsårets sista hetsiga dagars intensiva drillningar att bära frukt längre fram. Hoppas det. Fast om det blir så vet ingen på förhand.

Dagens utbildningspolitik och ekonomistyrning av högre utbildning är ett gigantiskt experiment. Det går att hetsa fram resultat, men kunskap fungerar inte så. Kunskap är en ömtålig och nyckfull kvalitet. Just därför är vetande så värdefullt, just för att intellektuell utveckling aldrig kan tas för given. Där och när mätbarhet och nyckeltal är viktigare att kunskap och innehåll kommer den intellektuella förmågan att bli lidande och vetandet utarmas. Det går att hetsa fram prestationer och mätbara resultat, men inte kunskap. Och kvalitetsmätningar kan riggas. Tydliga krav kan mötas, jämföras och användas i marknadsföring. Fast det har ingenting med KUNSKAP att göra. Ändå låtsas vi som om det går att förena det oförenliga. Utbildningshetsen som effektivietsjagande politiker utsätter lärarna och eleverna i skolan och studenterna i den högre utbildningen för är förödande för allt vad intellektuell utveckling heter. 

Kraven på prestation måste balanseras mot kunskapsutvecklingens krav på tid för reflektion och möjlighet till kritisk granskning. Finns varken tid eller förståelse för komplexiteten i uppdraget kommer utbildningsinnehållet obönhörligen att påverkas negativt. Hetsen och pressen som lärare och elever utsätts för tvingar bort allt vad bildning heter och påverkar kunskapskvaliteten menligt, för det handlar om komplexa kvaliteter. Utbildning riskerar att reduceras till reproduktion av redan kända fakta och spridande av information. Akademin tvingas anpassa sig till mediernas logik. Satsa på marknadsföring och konkurrera med övriga lärosäten, inte för att utveckla bättre kunskaper utan för att värna sin ekonomi. Allt mer handlar allt tydligare om ekonomi idag, och aldrig är det så tydligt som under dessa vansinniga dagar på året, när naturen vaknar till liv och sommaren närmar sig. Då, när alla som arbetar med kunskap och lärande borde stanna upp och tänka efter, läggs överväxeln i och tiden räcker inte på långa vägar till. Inte för det man borde ägna sig åt: Tänka, reflektera, kritiskt granska och låta kunskapen utvecklas i sin egen takt. Kravet på prestation stressar alla och folk på bärande positioner i systemet går in i väggen, vilket stressar systemet och alla inom det ännu mer.

Jag har mer erfarenhet idag och jag kan mer, men jag tänker inte snabbare. Ska jag effektivisera mitt arbete går det ut över kvaliteten. Inte för att jag vill att det ska bli så, utan för att det ligger bortom min kontroll. Jag är statstjänsteman och måste följa gällande regler, trots att jag samtidigt är forskare och ser problem och risker med samma system. Jag vill inte säga vad var det jag sa, i efterhand. Jag vill påpeka galenskaperna medan det fortfarande finns tid att göra om och göra rätt. Vad är skolans, utbildningssystemets och forskningens uppgift egentligen? Att dra in pengar och producera mätbara resultat, eller att utveckla ny kunskap och främja verkligt lärande?

Det var för att få möjlighet att arbeta med det senare jag sökte mig till akademin och valde att utbilda mig. Det var för kunskapens skull jag tog studiemedel och offrade min fritid. Jag gjorde det med glädje och dagen då jag fick beskedet att jag antagits till forskarutbildningen var en lyckodag. Åren som doktorand, då jag hankade mig fram på en låg lön och tidvis levde under existensminimum minns jag som en lycklig tid. Idag har jag hög lön och en fin titel, men när jag ser vad som håller på att hända med kunskapen i samhället, hur förståelsen för dess unika kvalitet löses upp framför ögonen på mig och jag tvingas vara delaktig i styrningen, kontrollen och standardiseringen av arbetet; när jag förväntas öka prestationen utan att tiden för att göra ett bra arbete finns, blir jag bara ledsen. Det är inte för egen del jag oroar mig, för jag klarar mig alltid på ett eller annat sätt. Det är för samhällets och hållbarhetens skull jag våndas och känner oro.

Utbildningshets är motsatsen till kunskapstörst, och även om resultat kan tvingas fram måste vetandet få ta sin tid. Finns inte tiden kommer kunskapen att återbildas och skyddet mot det oväntat oväntade utarmas i takt med att grunden för samhällets långsiktiga hållbarhet offras. För vad? För snabba cash som rullar ut lika snabbt som de rullar in?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Lästips:

"En känsla av någon" av Fredrik Johansson i Axess.


http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3358#.WSWiIPSLTrc

/Eva

Eddy sa...

Tack för tips Eva! Kan bli en bloggpost.