Styrd vetenskap handlar inte om kunskap

Vad handlar utbildning om egentligen; är lärande en skapande eller producerande verksamhet? Är kunskap en produkt, en tjänst, ett resultat eller handlar det om en ömtålig kvalitet som bara kan lockas fram och som måste behandlas med respekt? Det beror på vem man frågar och utifrån vilket perspektiv man närmar sig frågan. För den som vill lära eller ska undersöka något och som verkligen vill veta, är forskning/utbildning en ömtålig och gäckande kvalitet som kräver tid, omsorg och inte minst respekt för sakens natur. Kunskap är BARA kunskap om resultatet fungerar! För politiker som valt att profilera sig på utbildningsfrågor, eller den som vill göra en administrativ karriär inom högskolan kommer saken i ett annat läge, i alla fall i ett samhälle där synen på kunskap inte ägnas tillräckligt mycket uppmärksamhet. Finns inte tiden att tänka efter och saknas möjligheten att skaffa perspektiv för att vända och vrida på frågan kan man få för sig att kunskap är en vara och något som produceras. Och då kan man också lätt få för sig att akademiker som uttrycker oro inför utvecklingen är representanter för ett egenintresse och som man därför inte behöver lyssna på. Förr eller senare visar det sig vem som har rätt, för vi får alltid den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi vill ha.

Just idag och särskilt så här mot slutet av läsåret känner jag mig mer som en arbetare som står vid ett löpande band vars hastighet jag bara precis klarar av att hålla jämna steg med, än som en akademiker och skapare av kunskap. Jag är i dessa dagar inte så mycket lärare som medproducent av uppsatser, högskolepoäng och mätbara resultat. Kunskap är en konstart, en ömtålig kvalitet och det tär på mig att tvingas agera instrumentellt. Det finns dock ingen möjlighet för mig som individ att göra något annat än att vara tydlig gentemot studenterna om vad jag menar att forskning är. Som tur är förstår de flesta och vi drar oftast åt samma håll. Resultatet blir inte så bra som jag önskar, men det fungerar i alla fall, och jag tror att förståelsen för kunskapen kommer med tiden, under sommarlovet eller ute i arbetslivet. För att inte bli galen eller helt tappa tron på det jag sysslar med tvingar jag mig att blogga fast jag egentligen inte har tid. Klockan åtta inleds nästa pass och då ska fem nya uppsatser examineras. Igår examinerades åtta examensarbeten. Och förra veckan examinerades elva B-uppsatser. Jag gör vad jag kan men det är ett omöjligt uppdrag att nå verklig kvalitet i arbetet. Både jag, studenterna och samhället som helhet är offer för rådande syn på kunskap och organisering av forskning och utbildning. Tyvärr finns ingen ansvarig att peka på som kan utsättas för påtryckningar. Alla kämpar på med sina begränsade uppgifter och ingen har någon verklig överblick. Det anses inte finnas tid för det, och därför saknas också förståelse. En kunskapens onda cirkel som behöver brytas för att en förändring ska kunna komma till stånd.

Några som ser och förstår, som bjuder motstånd och pekar på alternativ, är Shirin Ahlbäck Öberg
(docent, Uppsala universitet), Henrik Björck (professor, Göteborgs universitet), Sverker Gustavsson (professor, Uppsala universitet), Ylva Hasselberg (professor, Uppsala universitet), Mats Hyvönen (forskningssamordnare, Uppsala universitet), Nicklas Neuman (forskare, Uppsala universitet), Magnus Nilsson (professor, Malmö högskola), Sharon Rider (professor, Uppsala universitet), Inge-Bert Täljedal (professor, före detta rektor, Umeå universitet) och Alexandra Waluszewski (professor, Uppsala universitet). De skriver följande i en debattartikel i Uppsala Nya Tidning, som jag finner viktigt och skriver under på.

Universitetet är en samhällsinstitution med ett demokratiskt uppdrag. Detta uppdrag består bland annat i att självständigt och fortlöpande kritisera allt vad det moderna samhället rymmer av antaganden om världsbild, handlingslinjer och yrkespraxis.
Universitet får inte vara köpta och den kunskap de skapar och förmedlar får inte tjäna något utomvetenskapligt intresse.

Enormt viktigt, särskilt i dessa dagar av alternativa fakta där det dyker upp allt fler politiker som utmanar demokratin, både här hemma och på andra ställen. Är det verkligen klokt att likställa och behandla universitetet och skolan som vilket företag som helst? Är demokrati, kunskap, kritiskt tänkande och allt annat som förknippas med högre utbildning produkter som kräver en ledning som tar strategiska beslut, som kontrollerar arbetet och effektiviserar verksamheten för att nå allt mer ambitiösa ekonomiska mål? Nej, det anser inte jag och det anser inte heller debattörerna vara särskilt klokt. Idag behövs universitetet mer än någonsin och de unika akademiska värdena måste värnas.

Detta framstår som särskilt viktigt i den situation där samhället nu befinner sig.
Professionalism är en hotad företeelse, som gravt har underminerats av de senaste decenniernas ekonomisering av offentlig sektor, och som nu ytterligare utmanas av en framvällande populism.

Akademiker är en profession, men inte bara ett yrke vilket som helst. Framförallt är det inte ett särintresse i samhället. Akademiker som uttalar sig på det sätt som görs här i debattartikeln talar inte i egen sak. Det handlar om samhället och grundläggande värden. Det är kunskapen, demokratin och den långsiktiga hållbarheten som värnas. Det handlar inte om att kräva större anslag eller om satsningar på specifika ämnen. Här handlar det om att värna grundläggande, samhällsbyggande, värden som hotas av en politik som inte bryr sig om eller förstår att det är en avgörande skillnad mellan utbildning och  produktion av bilar och andra varor.  Kunskap är inte en tjänst som kan upphandlas i konkurrens och lärande går inte att effektiviseras. Förmågan att förstå och hantera kunskap behövs överallt, av alla hela tiden, och den kvaliteten på förmågans påverkar samhället som helhet. Därför talar akademikerna inte i egen sak.

I denna historiskt unika situation behöver den kunskapsgrundade bedömningen, den som är en förutsättning för den fortlöpande kritiken, ett institutionellt skydd. Medborgarna kan inte förutsätta att universitetslärarna var och en för sig förmår försvara vetenskapliga grundvärden.

Jag gör vad jag kan för att hålla kunskapens fana högt, men systemet jag verkar inom bygger på en mer instrumentell syn på kunskap än den som jag värnar och den som debattörerna skriver om. Demokratin är allas ansvar, inte bara ett fåtal. Demokratins styrka och funktion är avhängig styrkan i det kollektiva engagemanget. Ansvaret kan inte delegeras eller placeras hos någon, det måste spridas och graden av spridning reglerar funktionen. Demokrati och kunskap, liksom jämställdhet, hållbarhet och mänskliga rättigheter är ömtåliga kvaliteter som kräver ständig, kollektiv omsorg för att fungera. Och alla, utan undantag, är beroende av att rättigheterna (och skyldigheterna) försvaras. Därför är det ett allvarligt tecken att ta på största allvar, när tio framstående forskare ser sig tvingade att skriva en debattartikel för att påtala att akademin är på väg åt helt fel håll. När kunskapens försvarare ropar på hjälp måste det ropet tas på allvar, i alla fall av den som säger sig värna kunskapen. När den som vet och har kompetens påtalar problem går det inte att vifta bort det som en ovidkommande partsinlaga. 

Det är alltså av central betydelse hur våra universitet inom sig är organiserade.
Regeringen har den 27 april tillsatt en ny utredning: ”Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” (Dir. 2017:46) med uppdrag att genomföra en samlad översyn av universitetens och högskolornas styrning och anslagstilldelning.

Direktiven antyder att styrningen ska kunna vara ”lärosätesspecifik” och antyder att regeringen kan vilja styra universiteten i riktning mot specifika samhälleliga mål.
Utebliven styrning har inte varit ett problem som högskolesektorn brottats med. I princip alla reformer under de senaste tio åren har i stället syftat mot mer linjestyrning, även i de fall man på ett motsägelsefullt sätt har benämnt denna linjestyrning ”autonomi”. Som följd härav brottas högskolesektorn med de problem som uppstår när verksamheten inte till fullo styrs utifrån professionella bedömningar och meritokratiska principer.

Styrning, produktion av resultat, strategiska satsningar och framgång i konkurrensen med andra lärosäten. Fokus på ekonomi och mätbarhet. Krav på effektivisering, standardisering. Mer administration och hårdare krav på prestation. Det är vardagen på högskolan. Tid att tänka finns inte inlagt i min tjänstefördelning. Inte särskild tid för seminarier. Och tiden som finns för möten räcker aldrig på långa vägar för att täcka systemets skapade behov av just möten, vilka så gott som alltid drar ut på tiden. Det högre seminarium som jag i början av min karriär gick på varje vecka, där vi diskuterade texter för texternas innehåll skull, för kunskapens och lärandet skull, finns inte längre. Seminarierna har ersatts med fokuserade, resultatsorienterade arbetsmöten där artiklar granskas inför publicering och där ansökningar vässas. Eftersom det är viktigt att dra in pengar skapas på alla lärosäten rutiner och expertsystem för produktion av ansökningar, vilket kostar pengar. Eftersom alla ser sig tvingade att arbeta på det sättet ökar overheadkostnaden för varje år, vilket dränerar forskningsmedlen allt mer och gör att tiden att tänka och reflektera kritiskt minskar. En ond cirkel, som sagt. Linjens krav på prestation och mätbara resultat, som behövs för att ledningen ska kunna visa hur väl man står sig i konkurrensen med andra ledningar för andra lärosäten, leder till att kunskapens kvalitet påverkas menligt. För den som är piskad att producera resultat spelar det kanske inte så stor roll, särskilt inte som förståelsen för kunskapens unika, ömtåliga egenskaper saknas.

Problemen illustreras av en rad händelser som skakat Högskolesverige under det senaste året. Ett exempel ges i den utredning som i början av september 2016 släpptes av Sten Heckscher med flera om Karolinska Institutets agerande i Macchiarini-fallet.
Linjestyrningen av KI innebar dels att den etablerade proceduren för kvalitetsgranskning övergavs, dels att de kollegor som frivilligt tog på sig granskningsrollen och slog larm motarbetades.

Det som hände på KI var inte ett olycksfall i arbetet! Det kan bara den tro som bestämt sig för att New Public Management är enda vägen och som därför endast letar positiva fakta som stödjer tesen som försvaras. Tänker man så tänker man ovetenskapligt. Vetenskap handlar om att göra en samlad och kritisk bedömning av helheten och alla dess konsekvenser.

Exemplet illustrerar den större förändringsprocess som pågår vid svenska universitet och högskolor, där det kollegiala beslutsfattandet i större eller mindre grad sätts ur spel för att ersättas med ett administrativt beslutsfattande baserat på ekonomisk makt i stället för vetenskaplig bedömning och sakkunskap.

Det är uppenbart att den avreglering av universitetens organisation som gjordes 2010 har resulterat i ett otillräckligt rättsligt skydd för vetenskaplig prövning och saklig bedömning i lärosätenas ledning och verksamhet.

Kunskapen utarmas och när förståelsen för kunskap sjunkit till en vis nivå blir det allt svårare för forskare att stå emot och försvara helt nödvändiga akademiska värden. Populismen knackar på dörren och fältet ligger fritt för alternativa fakta, det vill säga fakta som stödjer den politik som genererar flest väljare och mest mandat. Pengar och makt, makt och pengar. Kampen om kunskapen är riggad och forskningen kommer aldrig att kunna vinna gehör för sina kunskapskrav så länge kunskapen inte har ett egenvärde. Hade kunskapen ett egenvärde skulle landets högskolor och universitet inte styrts av professionella LEDARE och i enlighet med ledningsfilosofier hämtade från näringslivet. Då hade akademin styrts kollegialt, av forskare och med kunskapen och lärandet i centrum.

Mot denna bakgrund finns det – helt oavsett den långsiktiga utredningen av formerna för fördelning av resurser mellan lärosätena – skäl att skyndsamt återinföra lagliga bestämmelser om att beslut om examina, tjänstetillsättningar och medelsfördelning inom lärosätena måste beredas och beslutas av kollegialt sammansatta organ.

Ett allmänt tal om ansvarsfull och tillitsbaserad styrning räcker inte för att kunna upprätthålla den professionella infrastrukturen. Beslutsformerna behöver vara centralt reglerade.

Det köp-sälj-system som införts i den högre utbildningen driver ingen kvalitet, det leder bara till att respekten för lärare och forskare minskar. I ett system där beställaren (regeringen) och kunden (studenterna) anses veta bättre vad som är kvalitet i forskning och högre utbildning, förvandlas lärare och högt meriterade människor som VERKLIGEN brinner för kunskap, kvalitet och sant lärande till maktlösa utförare. Lärararbetet blir ett servicearbete. Verklig kvalitet i forskning och utbildning kan bara nås genom att lärare får friheten att ägna sig till 100 procent åt kunskapsutveckling. Allt som tar tid, energi och fokus från kunskapen leder till sämre kvalitet. Därför är det inte ett nytt SYSTEM för kvalitet som behövs, utan en helt ny SYN på kunskap och vad som är och driver kvalitet som krävs. liksom tillit till professionen. Varje dag och insats som inte har KUNSKAPEN i fokus är en förlorad dag och meningslös insats i den högre utbildningen. Och den som går på knäna och som pressas till bristningsgränsen kan aldrig bidra till någon verklig kvalitet och än mindre kunskap, och lärande för livet är bara att glömma.

Om kunskapen stod i centrum skulle ansvaret för utbildning handla där det hör hemma, hos lärarna och hos forskarna. Om lärarna fick arbetsro och om det enbart var kunskapen som räknades skulle makten över utbildningen ligga där den ska ligga, hos de med högst utbildning och mest kunskap! Dumheten som lyser igenom i allt tal om kvalitet som inte handlar om begreppet kvalitet är det största och mest allvarliga hotet mot kunskapen, Sveriges framtida kunskapsutveckling och i förlängningen demokratin. Lärande går inte att styra, kunskapskvalitet går inte att mäta och genomströmning är ett huvudlöst instrument för finansiering av utbildning!