Ett allt för uttryckligt fokus enbart på fakta gör att kunskap om helheten och förståelsen för komplexiteten i livet, samhället och världen glöms bort och förloras ur sikte i samhällsdebatten som därför blir allt mer polariserad och infekterad. Samhällets skydd mot det oväntat oväntade som alltid, förr eller senare, inträffar och måste hanteras, utarmas därför. Processen går sakta. Kunskap försvinner inte bara sådär, över en dag eller från en mandatperiod till en annan. Förändringen går långsamt, men vid en viss punkt blommar förändringen ut och ett slags fasförskjutning inträffar och perspektivskiftet är ett faktum. Plötsligt upptäcker man att kunskapssamhället förvandlats till ett faktasamhälle, och att det som var vetenskapligt meriterande för bara några år sedan inte längre erkänns som vetenskap.
Jag tycker mig se en sådan förändring i samhället och första tecknet på förändringen minns jag som det var igår. Jag satt på en buss, på väg hem från en akademisk högtid, runt 2005 vill jag minnas. På den där bussen som färdades genom natten fick jag förklarat för mig att det enda som kommer att räknas inom en snar framtid är artiklar, peer-reviewade artiklar publicerade i högrankade, internationella tidskrifter. "Glöm boken, den är historia. Det som gäller nu är artiklar, ingenting annat." Det var inte första gången jag hörde talas om nyordningen, men det var där den verkligen träffade mig. Mitt akademiska liv är indelat i ett före och ett efter den där bussresan. Före det levde jag i tron att allt vad det varit, och efter det förändrades allt. Nyordningen kom inte över en natt, men besluten togs och implementerades ett efter ett. Världen, verkligheten och livet har inte förändrats, men vetenskapen och synen på kunskap har gjort det, drastiskt under min akademiska karriär. Jag började min bana i en bildningsvurmande, bokskrivande och samtalande akademi och blev med nöd och näppe, just innan dörren stängdes docent i en faktafokuserad, artikelräknande och debatterande akademi. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att det skulle gå så fort, där när jag satt på bussen och fick nyordningen förklarad för mig.
Det började i all välmening med talet om evidensbaserad vård. Där och på många andra områden ska man så klart bygga verksamheten på fakta. De allra flesta sjukdomarna botas med substanser och terapier som aningen fungerar eller också inte. Där är kravet på evidens legitimt och viktigt, liksom på många andra, liknande områden. Inom naturvetenskap och delar av socialvetenskapen går det att nå säker kunskap med statistik, evidens och rigorös granskning av metoder och resultat. För att nå kunskap om komplicerade problem med generell giltighet är artiklar införda i internationella tidskrifter utan tvekan det bästa sättet att skapa och sprida kunskap. Den evidensbaserade vården är en framgångssaga, och som med allt annat som visar sig fungera och som dessutom är ekonomiskt lönsamt tenderar sprider det sig. Steget från evidensbaserad vård till evidensbaserade undervisningsmetoder är inte särskilt långt i tanken, men i verkligheten handlar det om att överföra en tankemodell som skapats för komplexa problem till en komplex verklighet. Utifrån akademiskt karriärhänseende och i teorin fungerar det, men när systemet för kunskapsproduktion överförs till skolan händer något. Den evidensbaserade vården ledde till att fler blev friskare snabbare, men i skolan som är en komplex och föränderlig verksamhet fungerar det inte.
Alla verkar överens om att skolan brottas med stora problem, men det verkar svårt att komma överens om vad som är problemet och vad som bör göras. Forskarnas önskan att göra karriär krockar med skolans och samhällets behov av kunskap som faktiskt fungerar. Och den utvecklingen sprider sig. Idag handlar forskning mer om mängd och antal, form och ekonomi, än innehåll och kvalitet. Bildningen har övergetts till förmån för fakta och evidens. Till vilket pris? Hur har synen på kunskap förändrats i kölvattnet av nyordningen som bygger på jämförbara nyckeltal, istället för kunskapsbehov? Akademin har blivit kallare och liksom samhället i övrigt mer debattinriktad. Idag handlar det mer om att få rätt för sakens skull, än om att faktiskt försöka förstå. Och kunskapsbehovet på områden som är allt för komplexa, föränderliga och vaga, som kultur till exempel, offras utan eftertanke och sentimentalitet. Experterna dyrkas och deras debatter följs av allmänheten med hänförd förundran. Politik handlar idag om vem som kan samla mest fakta och evidens för sin sak, vilket passar forskarnas önskan att göra karriär som hand i handske. Makten och kunskapen är idag liksom tidigare intimt sammanflätade. Problemet är att när många forskare vill och måste göra karriär och när endast artiklar räknas ökar utbudet. Antalet journals på kunskapsmarknaden har ökat enormt, bara sedan den där bussresan, och nya tidskrifter dyker upp varje vecka. Tidskriftsförlagen tjänar pengar på prenumerationer och forskarna arbetar gratis och betalar till och med för att bli publicerade. Liksom i frågan om betyg i skolan är det ett system som alla tjänar på. Politikerna, forskarna och förlagshusen. Och eftersom förlagen fokuserar på pengarna, forskarna på antalet artiklar i högrankade tidskrifter och politikerna på stödet från experterna, har man skapat ett perfekt system som fungerar som en klocka i teorin. Problemet är att verkligheten inte fungerar som en klocka.
Verkligheten, samhället, kulturen och livet är komplext. Och komplexitet är svårt att fånga och förmedla förståelse för i den strikt standardiserade form som artikeln är. Boken är däremot ett oslagbart medium för just det kunskapsbehovet. Det var därför man skrev böcker inom humaniora och möttes i seminariesamtal för att diskutera tankarnas bärighet. För att det sättet att producera kunskap om komplexa problem visat sig fungera. Fast idag skrivs det nästan inga böcker, för det är inte meriterande och den som skriver böcker kommer inte att kunna göra karriär. Systemet tvingar fram dessa effekter och det är ett slags snöboll som satts i rullning och som får allt mer momentum ju fler doktorander som disputerar och ju fler som går i pension. Kunskapen stärks på vissa områden och försvagas på andra. Vården och skolan är två exempel, och kulturvetenskapen som håller på att lösas upp ett annat. Där kunskapsbehovet svänger i takt med forskarnas vilja att meritera sig, där artiklar är en lämplig form för granskning och spridning av kunskap leder rådande akademisk ordning till kunskapsutveckling, men på andra områden, där kunskapen bjuder motstånd och inte inordnar sig i den akademiska kulturens system och politikernas beslut, utarmas kunskapen.
Hur hållbart är det egentligen, på lite längre sikt? Och vad gör rådande meriteringssystem med synen på kunskap i samhället? Allt mer fokus riktas mot fakta och evidens och en ny typ av akademiker fostras. Jag ser allt fler tecken på arrogans och hybris i både akademin och samhället. Forskare ser ut och uppför sig allt mer som entreprenörer eller riskkapitalister. Uppumpade av självförtroende, byggt på antalet artiklar och storleken på forskningsanslagen man lyckats landa i konkurrens, mäter man sina krafter genom att debattera med hjälp av fakta. Och den som vinner får skriva historien och vinner folkets och politikernas öra. Flest citeringar vinner. Kan man bara peka på fakta som stödjer ens tes är man en vinnare, om bara inte någon annan kan visa på mer fakta som ifrågasätter det man säger. Evidens för något betyder inte att självklart att det fungerar, det visar exemplet med skolan tydligt. Bara för att det finns evidens och går att identifiera en best practice, betyder inte att det fungerar för alla och i alla sammanhang. Kunskapsutveckling och lärande är komplexa verksamheter som utförs i föränderliga miljöer. Att fokusera på fakta och bygga en skola och ett utbildningssystem på en sådan grund är förödande för kunskapen, bildningen och i förlängningen den vishet som gör att man ser skillnad på komplexa sammanhang och komplicerade.
Jag sökte mig till akademin för kunskapen och lärandet, inte för att göra karriär. Och jag hann bli docent innan synen på kunskap och vad som anses meriterande förändrades. Jag undervisar och värnar kunskapen så gott jag bara kan, och håller bildningens fana högt. För jag vet att verkligheten inte förändrats och att kultur aldrig är statiskt eller något man kan knäcka koden till. Jag ser med förundran på hur samhällsdebatten allt mer handlar om fakta, alternativa fakta och allt annat än utvecklande och intressanta debatter. Och jag sörjer boken, förfäras över den krympande tiden att läsa och tänka och söker ständigt efter sammanhang där det finns utrymme och förståelse för samtal. Jag bidar min tid, för nuvarande system är inte hållbart. Hybris och arrogans går före fall, brukar man säga. Behovet av kunskap och kunskapens värde bestäms inte av politiker, framgångsrika forskare, experter eller Svenskt Näringsliv, utan av folket och samhället som helhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar