Hållbarhet, mångfald och kunskap är vaga problem

Dagens samhälle är uppbyggt på och hyllar principen om klart uttrycka, exakta definitioner. Man vill veta säkert; inget fel i det, i och för sig, men ibland vill man det så mycket att det som är säkert anses bättre och mer värt än det som är vagt och osäkert, oavsett vad frågan handlar om och trots att många tvärsäkra svar är oanvändbara eftersom säkerhet kräver generalisering, som, om säkerhet är viktigare än användbarhet, riskerar att driva förenklingsprocessen bortom gränsen för meningslöshet. Hur har det blivit så här? Ett förslag till svar och ett försök till förklaring är att man blandar samman det som är komplext med det som är komplicerat eller att man helt förnekar existensen av skillnaden och behandlar alla problem som vore de komplicerade. Typen av lösning som lanseras på snart sagt alla problem bygger på två principer: 1. Formulera tydliga mål, som går att byta ner i delmål. Kontrollera och följ upp resultatet. 2. Dela upp problemet i mindre delar som löses enligt princip 1 och sedan sätts samman till en helhet. Är det ett komplicerat problem man har att hantera kan och bör man självklart använda principen om klarhet och bör man naturligtvis vara målrationell. Kruxet, vilket är allt annat än en detalj i sammanhanget, är att den förkrossande majoriteten av problem som samhället och människan ställs inför är KOMPLEXA.

Som tur är finns det finns andra sätt att tänka, också. Och det ena behöver inte utesluta det andra. Under vissa omständigheter kan det vara bra att tänka i helt andra banor, hylla helt andra ideal. Omfamna en helt annan rationalitet. Här tänker jag visa på något sådant och ska dra upp riktlinjerna för och ange tonen till det jag väljer att kalla Dunkelhetens lovsång, som är ett slags mindset som behövs både för att förstå skillnaden mellan komplex och komplicerad och för att lära sig hantera problem och gripa sig an utmaningar som är komplicerade.

Det dunkelt tänkta är inte alltid av ondo. Dunkelhet kan ibland vara enda vägen fram. Speciellt när man befinner sig i tider av intellektuella låsningar där olika företrädare för (helt olika tolkningar av vad som är) den enda vägen strider om makt och inflytande med varandra. Som vår tid, just nu. För att lösa den typen av kriser och problem som idag allt mer hopar sig och skjuts framför oss behövs inte mer rationalitet, inte bättre metoder; utan en helt annan rationalitet, i kombination med tid att tänka och väl tilltagna marginaler. Det finns ingen enkel lösning på komplexa problem, det är det första man måste inse. Komplexa problem kan inte lösas genom att lyssna på tvärsäkra konsulter som erbjuder enkla lösningar eller forskare som säger sig sitta inne med SVARET. Lösningen på komplexa problem ligger mitt framför ögonen på oss. Vi ser den bara inte. För så fort vi skärper blicken; så fort vi lyser upp platsen där den finns; så fort vi försöker definiera den och omforma den till mål, som kan brytas ner i delmål, glider lösningen oss ur händerna. Utgår man från att världen är komplicerad och endast förfogar över lösningar på den typen av problem, och det visar sig att vi lever i en komplex värld binder man ris åt sin egen rygg.

Ett annat seende och en annan förståelse av världen och kunskapen behövs. En kulturvetenskaplig blick och kulturvetenskapliga verktyg. Det är vad som måste till. Där finns frön till något som kan växa upp och blomma ut till lösningar. Men för att se och förstå detta krävs att man omfamnar dunkelheten och inte ser den som ett problem. Det handlar om ansvar. Om ansvar som varken kan eller får delegeras. Klarhetens paradigm och enkelhetens lov är som en sockerbit för alla vill effektivisera, och effektivisera vill alla som endast accepterar pengar som mått på framgång och definition av det goda. Illusionen av tydlighet är farlig, för den delegerar ansvar och skapar behov av strikt hierarki. Faran ligger i att makten och inflytandet förflyttas uppåt i hierarkin, och när något går snett blir den logiska följden att man sparkar chefen. Sedan kan allt fortgå som vanligt. Det är en negativ konsekvens av strävan efter klarhet, och det leder bort från allt vad hållbarhet heter. Även om det är precis vad man säger sig vilja uppnå.

Den som kritiserar tanken på och målet om en mer hållbar utveckling för att den är dunkel, han eller hon utgår från ett fundamentalt men fatalt tankefel. Det är som att kritisera matematiken för att den är exakt. Hållbar utveckling, mångfald och kunskap är och måste vara dunkla problem, och vagheten är inte ett problem, utan en ontologisk utgångspunkt. Att styra världen med på förhand uppgjorda regler kan ibland motverka sitt syfte, vilket visar sig i arbetet med hållbar utveckling, mångfald och utbildning. Eftersom det handlar om komplexa problem och inte komplicerade går det inte att definiera problemet eller lösningen klart. Det helt enkelt inget tydligt mål och därför kan inte vägen dit (var det nu är) stakas ut. För att kunna röra sig i riktning mot hållbarhet, mångfald och visionen om att kunskapssamhälle krävs, dels förståelse för skillnaden mellan komplex och komplicerad, dels att ansvaret för genomförandet förs ner på lägsta möjliga nivå. Komplexa problem kan bara lösas med olika metoder och upprepade försök, utförda i vardagen och många. Och inga garantier för framgång finns.

Står man inför och har att hantera komplexa problem är dunkelhet att föredra framför klarhet. Det finns inga genvägar mot hållbar utveckling, mångfald eller kunskapssamhällen, bara ihärdigt arbete, utfört av många i vardagen och över tid. En ständig strävan. Mångas insatser. Målet är underordnat. Det är aldrig tänkt att man ska nå målet heller, för målet är lika dunkel och komplext som problemet. Skyr man dunkelhet och dyrkar klarhet; föraktas vaghet och osäkerhet, kommer man aldrig att nå kunskap om något annat än komplicerade problem, vilket är sällsynta. Därför är det så viktigt att bejaka vaghet och lära sig hantera komplexitet. En skola vars uppdrag är att så snabbt och effektivt som möjligt nå tydligt uppsatta prestationsmål kan aldrig bli en kunskapsskola. En steril, stringent och strikt skola når målen och skapar mesta möjliga resultat för lägsta möjliga kostnad. En skola som skapats för att främja utvecklingen av kunskap och förståelse för komplexitet arbetar mot öppna mål och fokuserar på vägen fram. Där bejakas dunkelhet och hyllas kreativitet. För dunkla tankar sätter igång fantasin och manar till handling. Precis vad som krävs för att uppnå hållbarhet, hantera mångfald och utveckla kunskap om livet, samhället och kulturen.

En perfekt teori, modell eller lösning triggar känslor av undergivenhet och beundran inför geniet som skapat teorin, modellen eller lösningen. Det sättet att tänka förflyttar ansvar och handlingsfokus från basen och det stora flertalet, till toppen och en exklusiv elit. Och det är olyckligt. Det är ju engagemang och mångas handlingar som driver utvecklingen framåt och som garanterar framväxten av hållbarhet, mångfald och kunskap. Därför är även oklara vetenskapliga resultat värdefulla, för de minskar avståndet mellan akademin och allmänheten. En text eller teori med brister, en lösning som inte riktigt håller ihop, bjuder in, öppnar upp, skärper uppmärksamheten och främjar kreativitet. Vaghet och osäkerhet engagerar och leder till handling. Handling som leder till rörelse, rörelse som ger upphov till förändring. Och många bäckar må blir som bekant snart till en å, och så vidare.

Det dunkla kräver uppmärksamhet och engagemang. Skapar behov av samtal. Och komplexa problem som hållbarhet, mångfald och kunskap kan liknas vid ett slags samtal som behöver hållas levande för att vara verksamt. Problem leder till lösningar som leder till nya problem som pockar på lösningar. Tillblivelsen som världen och livet frambringas genom är en icke-linjär, dynamisk och ömsesidig process. Om både problemet och lösningen är klar och tydlig finns inget att samtala om längre. Då avstannar processen, och vi rör oss bort från det som skulle kunna bli hållbart och leda till mångfald samt kunskap.

Ovanstående tankar är mitt försvar mot kulturvetenskapens anklagelse för att vara flummig. Flummig är liksom dunkel, ett skällsord. Det vill vi inte ha. Fast hur vet vi det, att det inte är mer flummighet och dunkla idéer vi behöver och därför borde vilja ha? Vem talar om det för oss att det dunkla är dåligt? Varifrån kommer den uppfattningen, den åsikten och värderingen? Vilka intressen spelas i händerna genom att anamma klarheten, tydligheten och exakthetens ideal? Vad utsätter vi oss och samhället för genom att avfärda skillnaden mellan komplex och komplicerad? Det är frågor som behöver ställas oftare. Dunkla frågor som engagerar och genererar handling. Frågor som jag ser som mitt vetenskapliga arbetes ledstjärna. Till dunkelhetens lov, skulle mitt vetenskapliga manifest kanske kunna döpas till.