lördag 8 oktober 2016

Sju akademiska dödssynder 6

Läser Stefan Einhorns högintressanta betraktelse över den akademiska världens sju dödssynder, i Tidningen Curie, och får en hel massa ingångar till förståelse för den akademiska världen som jag lever och verkar i. Einhorn ställer frågan: "varför är det viktigt att vi gräver ner oss i våra dåliga egenskaper? Jo, för att om vi känner igen våra mörka sidor har vi möjlighet att hantera dem. Och annars – ja, då blir vi hjälplösa offer för dem, till gagn för ingen." Håller med. Ska kunskap kunna utvecklas krävs att den akademiska miljön främjar utvecklingen av kunskap, istället för följande egenskaper som hotar en sådan utveckling.
2) Trångsynthet. Det här begreppet är ju raka motsatsen till hur vi föreställer oss akademien, som ska vara kreativ, där problem belyses ur flera perspektiv och tanken flyger högt och fritt som fågeln. Tyvärr är det långt ifrån alltid så.
Kreativitet är motsatsen till trångsynthet. Kanske är det inte så mycket att akademin främjar trångsynthet som att miljön motarbetar kreativitet, för det man menar med kreativitet idag är något annat än vad jag lägger i begreppet. Kreativitet handlar om att tänka radikalt annorlunda och helt nytt. Kreativitet går inte att styra, den följer sin egen logik, eller snarare avsaknad av logik. Därför är det otacksamt att försöka, för om resultatet inte faller i god jord, det vill säga möter kravspecifikationen som ställts upp, går det ut över kreatören. Bara det resultat som känns igen godkänns. Det är inte kreativitet, det liknar mer trångsynthet. Kreativitet kan bara existera i en miljö där det är högt i tak och där man får misslyckas.

Trångsynthet är ett negativt ord, och jag känner inte igen att akademin skulle vara trångsynt, men jag förstår vad Einhorn menar, tror jag. Eller så här tänker i alla fall jag. När kvalitet anses vara synonymt med effektivitet och vägen dit är målsäkring, konkurrens och besparingar, uppstår ett slags trångsynthet i akademin. Det finns ingen tid att ta ett steg tillbaka och verkligen reflektera, och nåde den som inte följer den allt mer detaljerade tjänsteplaneringen till punkt och pricka. Planen ska följas, målen ska nås och det ska gå så fort som möjligt. Möjligheten att bara sitta och låta tankarna följa sin egen väg, dagdrömma eller ägna tiden åt annat (det vill säga är kreativ) kringskärs allt mer. Organisationen drabbas därmed av ett slags tunnelseende som absolut kan liknas vid och som fungerar på samma sätt som trångsynthet. Enskilda forskare är inte trångsynta, men vetenskapen riskerar att bli det när bara det kända och planenliga godkänns och kan utvecklas inom akademin.

Över tid strömlinjeformas akademin och verksamheten rullar på snabbare och snabbare. Artiklar publiceras i en allt stridare ström och citeringsintensiteten hålls koll på, liksom högskolans aktuella placering på olika rankingar. Genomströmningen mäts och andelen studenter som tar ut sin examen. Det konkurreras om medel och linjens chefer ser till att ledningens djärva, strategiska mål nås. På ytan ser allt ut att gå som tåget. Det produceras som aldrig förr i akademin. Fast vad är det som produceras? Allt mer av samma, för bara det som känns igen och möter kravspecifikationen godkänns. Så skapas inte ny kunskap, främjas inte bildning och uppnås inte kvalitet i forskning och högre utbildning. En detalj kan tyckas, men den som anser det är trångsynt och förstår sig inte på kunskap och komplexitet.

För att motarbeta att tunnelseende och trångsynthet utvecklas i akademin måste en annan organisations- och ledningsideologi implementeras. Synen på vad som ska produceras (om något nu ska PRODUCERAS) måste förändras. Framförallt måste det finnas både tid att tänka och förståelse för värdet med fördjupad reflektion. Forskares möjlighet att utveckla sin intellektuella förmåga måste planeras för och tilldelas tid i tjänstefördelningen. Idag är reflektion och eftertanke något man förväntas ägna sig åt på fritiden. Det är inget man får betalt för. Seminarier finns det absolut intresse för fortfarande, men eftersom allas kalendrar är fyllda till bredden halvårsvis i förväg är det allt svårare att hålla kontinuiteten uppe. Artiklarna granskas därför idag ibland endast av en redaktör och två anonyma reviewers. Förr lades vetenskapliga texter fram inför en stor skara forskare och seminariebehandlades flera gånger innan de publicerades och lästes kritiskt av forskarsamhället. Få talar om alla de kvaliteter som gått förlorade i transformationen, eller problemen med den allt tydligare uppfattningen i samhället om att vetenskapen bevisar saker. Det finns helt enkelt inte tid för den typen av kritisk reflektion.

Resultatet blir att det växer fram något som allt mer liknar trångsynthet och ser vi inte upp och agerar i tid kan det snart slå ut i full blom. Titta på hur det ser ut i politiken. SD och Trump bygger sin politik och når framgångar på trångsynthet, och politiken har makten även över kunskapen. Svenskt Näringsliv ser det som slöseri att Sverige utvecklar egen kunskap och om studenterna inte läser vad företagen vill att de ska läsa just nu för att anställa dem vill de lägga ner universiteten. Nog finns det trångsynthet alltid, och den är ett allvarligt hot mot kunskapen, kreativiteten och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Inga kommentarer: