tisdag 11 oktober 2016

Kunskapsutveckling, eller avveckling?

I takt med att ekonomi och effektivitet blir allt viktigare trängs andra hänsyn allt längre ut i periferin, av den enkla anledningen att allt aldrig kan vara lika viktigt och prioriterat. Detta får effekter, både på lång och kort sikt, för individer såväl som för samhället. Till exempel framstår debatten som ett bra sätt att avgöra även komplexa frågor på, för debatten leder fram till ett snabbt och tydligt resultat. Ja/nej, eller en vinnare. Snabbt och tydligt anses bättre än gediget och mångfacetterat samt långsiktigt hållbart. Allra tydligast blir detta i skolan som innan alla reformer var en gedigen, trögrörlig organisation med långsiktigt fokus på kunskap och utveckling. Det fanns marginaler och tid för eftertanke, lärare och elever fick vara lediga och hade chans att återhämta sig eller jobba ikapp. Detta gynnade både kollegialitet, solidaritet och kunskapskvalitet. Nu menar jag inte att allt var frid och fröjd förr i tiden, bara att skolan reformerats med helt fel saker i fokus. Det finns ingen väg tillbaka, men konkurrensen som nu ses som kungsvägen till högsta möjliga kvalitet till lägsta möjliga kostnad har lett in det svenska utbildningssystemet i en återvändsgränd där inte bara kunskapen löses upp utan även fundamentet som organisationen, och ytterst hela samhället vilar på.

Den ekonomiska logiken säger att det går att tvinga fram effektivitet utan kvalitetsförlust genom att aldrig kompensera fullt ut för kostnadsökningar. Sakta förskjuts därmed gränserna och förändras synen på vad som är bra kvalitet, godtagbar arbetsmiljö och nödvändig tidsåtgång för arbetsuppgifter och lärande. Fast alla vet att kunskapsutveckling är en komplex process som inte går att skynda på accepterar man att antalet timmar som ges för undervisning på en heltidskurs minskat med uppemot hälften på tio års tid. Jag har hoppat lite mellan olika lärosäten, ämnen, utbildningar och kurser men trenden är tydlig. Antalet timmar som finns att fördela bland lärarna, för undervisning (inklusive förberedelse, tid i föreläsningssalen, efterarbete och administration) har minskat drastiskt sedan jag började som lärare, samtidigt som både kraven och antalet uppgifter har ökat, vid sidan av att uppgifterna kopplade till utvärdering av arbetet har skjutit i höjden. Lägg märke till att jag här enbart talar om lärarnas förutsättningar att göra ett bra arbete. Även utan sjunkande förkunskaper bland studenterna, vilket är väldokumenterat, är det omöjligt att idag göra att lika bra jobb som för tio år sedan. Det handlar inte om bristande vilja eller intresse, utan om drastiskt försämrade förutsättningar. Jag varken skriver eller läser snabbare idag än för tio år sedan, och det gäller så klart för studenterna också. När lärarna får mindre tid att förbereda sig, färre timmar att lägga på undervisning och dessutom har ökade krav på sig samt fler arbetsuppgifter, finns ingen möjlighet att hantera studenternas ökade behov av stöd och hjälp. Försämringen kan fortgå både eftersom glidningen är utdragen och eftersom fokus ligger på effektivitet och ekonomi. Idag kostar det helt följdriktigt mindre (jag talar här om kostnaden per kurspoäng), och arbetet är mer effektivt, men den avgörande frågan för den som värnar kunskapen handlar om möjligheterna att göra ett bra arbete.

Kunskapen blir lidande. Det finns med nuvarande fokus och prioritetsordning varken tid eller förståelse för behovet av tid att tänka, reflektera, läsa och gå vilse för att man trodde att det skulle visa sig bra. Eftersom alla lärares kalendrar är fyllda till bredden är det både svårt att hitta tid till och möjlighet att genomföra utvecklande och kvalitetsfrämjande seminarier. Eftersom det krävs att man lyckas i konkurrensen främjas istället framväxten av egoism. What's in it for me, är en inställning som sprider sig på högskolan och i hela Utbildningssverige, både bland lärare, forskare och elever/studenter. Och detta gynnar inte kunskapsutvecklingen.

Kunskap och hållbarhet är liksom demokrati och öppenhet, enormt komplexa problem som bara kan lösas genom att människorna som har att hantera problemen är solidariska med varandra och tar ansvar för det gemensamma, det vill säga främjar utvecklingen av mänskliga egenskaper som går stick i stäv med effektivitet och ekonomi. Kvalitet och kunskap kostar pengar för det handlar om investeringar för framtiden. Konkurrens är bra för den som lyckas vinna fördelar på andras bekostnad, men kunskap (liksom demokrati och hållbarhet) är ett kollektivt projekt. Därför borde det vara uppenbart att mer av samma aldrig kan leda till något gått för något, inte ens för den som lyckats i dagens system, inte på lång sikt.

Jag sätter inte ord på min personliga desperation här, för jag klarar mig. Det är inte av oro för egen del jag skriver detta, det är för eleverna och studenterna som ska ta över samhället jag påpekar det ohållbara i dagens prioriteringar och fokus i utbildningssystemet. Det är för kunskapens och kvalitetens skull jag skriver. Varför har vi en skola egentligen? Är det för att politiker ska kunna profilera sig? För att företag ska kunna tjäna pengar? För att föräldrar ska få ökad valmöjlighet? Eller är det för att förvalta kunskapsarvet som samhället vilar på? Vad är skolans uppgift egentligen: Att vara effektiv och lönsam, eller att vara hållbar och utvecklande? Om dessa saker inte går att kombinera, vilket det inte finns några tecken på alls, måste vi välja, antingen eller.

Inga kommentarer: