torsdag 1 september 2016

Lärarauktoritet, eller kunskapsrespekt?

Igår startade den utbildning som jag är mest involverad i som lärare. Vi träffade studenterna i aulan. Drygt hundra studenter. Stämningen verkade god och det fanns förväntan i luften. Som alltid hoppas jag att den känslan ska leva vidare, att lusten att lära och viljan att studera växer. Tyvärr har det förr om åren, allt för ofta blivit tvärtom. Något händer under vägs, inte bara i klassrummet utan även i samhället utanför högskolan. Synen på kunskap har förändrats. Tecknen är många. Fråga Lund, till exempel, är ett samtidsfenomen och ett symptom på den underliggande "sjukdomen". Kunskapens värde har devalverats och uppskattningen av det lärda samtalet, vilket jag ser som nyckeln till bildning och fördjupad kunskap, utarmas. Förståelsen för vad kunskap är, hur vetenskap fungerar och vad studier på högskolan innebär, är dålig, generellt i samhället. Och det blir inte bättre av att fokus idag allt tydligare riktas mot RESULTATET, BETYGEN, EXAMINA eller GENOMSTRÖMNING. Att ta sig så snabbt och smärtfritt som möjligt till målet: SVARET, är motsatsen till bildning. Fråga Lund i sin klassiska form var en hyllning till BILDNINGEN och det lärda samtalet stod i fokus. Fråga Lund i 2016 års tappning handlar om att leverera snabba svar, så lättsamt som möjligt. Jag brukat säga till studenterna jag handleder att de inte ska skriva, "ta reda på" i syftet till sina uppsatser. Inom vetenskapen UNDERSÖKER man. Forskning handlar om att gå på djupet och om att ta frågorna på största allvar. Svaret är inte det viktiga, utan vägen dit.

Den bristande respekten för kunskapen som sprider sig i samhället oroar mig. Därför är jag kritisk till Fråga Lund, för att man inte tror på kunskapens egenvärde och för att man inte litar på bildningskraften i den uppenbarligen kunniga panelen av forskare. Så fort man tangerar något intressant, just på tröskeln till fördjupning och lärt samtal, bryts för "reklam". När svaret levererats hastar man vidare. Kunskap är enormt mycket mer komplext än så. Det faktum att forskarna presenteras som superhjältar med fyndiga beskrivningar istället för med deras akademiska titlar säger något om respekten i samhället för akademin, och för kunskapen. Tilltalet är ett slags barometer på graden av vördnad inför kunskapen. Ingen kallar mig någonsin för docent. Nu tror jag i och för sig att jag skulle bli obekväm om det hände, men kanske är det ändå lättare att bära är sorgen jag känner över den bristande respekten för kunskaperna jag skaffat mig genom åren av studier och forskning. Vem som helst kan anmäla avvikande åsikt och stå på sig för att man tycker annorlunda i en fråga där jag lagt mig vinn om att bygga upp en transparent argumentation, grundad på vetenskapliga studier. Åsikter övertrumfar kunskaper i ett samhälle där svaren är viktigare än vägen dit och där resultatet anses vara det enda som betyder något. Det handlar inte längre om vad man kan, utan om hur säker man är. I en kultur där kunskapen inte vördas lyssnar man mer på VEM som talar, än på VAD som sägs. Kunskap är inte makt i en sådan kultur, makten är kunskap. Följaktligen får forskarna finna sig i att se deras arbete reduceras till lättsam underhållning till kaffet.

Varifrån kommer denna syn, dessa kunskapsvärderingar? Inifrån den kultur som växer fram mellan oss människor, säger jag, med stöd i många års egen forskning om just kultur. Och eftersom skolan inte är en isolerad del av samhället, utan en integrerad del av kulturen, är det oerhört viktigt för arbetet med att bygga en kunskapsnation att elever och studenter lär sig respektera kunskapen. Jag tror den respekten är viktigare än kunskapen i sig. Läser Inger Enkvists Ledare i SvD idag. Hon menar att det är respekt för läraren som behövs, men jag menar att man måste börja i rätt ända. Lärare ska inte respekteras förbehållslöst, men kunskapen och bildningen som lärarna har måste respekteras, av både elever/studenter, lärare, samhället och framförallt av politiker och andra makthavare. Det som händer i skolan visar att så inte är fallet, men lösningen kan aldrig vara att tvinga fram respekt för lärare.
Skolan är den första samhällsinstitution som unga personer möter, och elevers framtida attityd till samhället grundläggs där. Om skolan inte kan upprätthålla sina ordningsregler, kommer eleverna att tro att det vuxna samhällets lagar och förordningar inte heller måste följas.
Skolan är en del av samhället och kulturen känner inga gränser. Därför är varken skolan, politiken eller någon annan institution isolerad. Tankar och uttryck rör sig mellan människor. Vi får den skolan vi förtjänar, först när vi på allvar förstår det och agerar i enlighet med den insikten, kan vi börja hoppas på en skola värd namnet. Men om det inte finns en utbredd vördnad och respekt för kunskapen i samhället kommer respekten för lärarna aldrig att kunna växa och ordningen i skolan blir svår att upprätthålla. Dessa saker hänger ihop och det är omöjligt att säga vad som beror på vad.
Detta har aktualiserats av ett domslut i juni i år. En sjuårig elev i Västsverige hade vägrat att lyda sin lärare och spottat på henne, när hon tog tag i honom. Spottloskan fick henne att reagera och ge pojken en örfil. Hon ångrade sedan örfilen och bad om ursäkt.

Skolinspektionen valde dock att föra ärendet vidare till domstol och krävde 20 000 kronor i skadestånd med argumentet att pojken hade blivit kränkt. Tingsrätt och hovrätt tyckte dock att kränkningen av pojken var ringa och utdömde inte skadestånd, men Högsta domstolen bestämde att skadestånd skulle utgå med 5 000 kronor.
Ger man sig på en polis, spottar man på en domare, eller om man hånar politikerna i Riksdagen genom att störa ordningen där får man räkna med repressalier. Det accepteras inte, med rätta! Fast för lärare är det annorlunda, och det säger en hel del om vårt samhälle. I TV gör man underhållning av vetenskap och skrattar mer åt än med forskarna som försöker svara så fyndigt som möjligt på publikens frågor. Skillnaden mellan andra underhållningsprogram och Fråga Lund är försvinnande liten, och i samhället ser man på kunskap som en formalitet, en vara bland andra. Elever är dessutom kunder på en marknad idag, där kunskap bedöms utifrån sitt ekonomiska värde. Det är med andra ord inte elevernas fel att man inte respekterar lärare, och det är heller inget skolproblem. Vad vi har att hantera är ett samhällsproblem. Lärare och kunskap hänger ihop och respekteras inte det ena kan det andra aldrig respekteras. Frågan blir därför var man ska börja och vad som är bäst att göra. Är det respekten för lärarna som ska tvingas fram, eller är det så att befolkningen faktiskt måste börja uppskatta kunskapen mer och värna bildningen?
För Skolinspektionen och domstolarna handlar ärendet endast om en aspekt av det som skett, nämligen kränkningen av eleven, inte om den kränkning eleven utsatt läraren för genom att spotta henne i ansiktet eller den kränkning skolan som institution utsatts för. Inte heller handlade ärendet om vilket ansvar familjen har för den uppfostran de gett eleven, fast det är oerhört att en sjuåring spottar en lärare i ansiktet.

Ungefär samtidigt mordhotade en elev en medelev i en gymnasieskola i Stockholm och blev avstängd. I det fallet överklagade vårdnadshavare avstängningen och fick rätt av förvaltningsdomstolen.
I ett samhälle där kunskapen är målet och pengarna medlet agerar man inte på det sättet. Där är läraryrket eftertraktat och elever och studenter tvingas fokusera på sina studier för att lyckas i livet. Värderas kunskap lågt och ser man betygen som det centrala växer en annan logik fram. Och gör man skolan till en marknad där eleverna förväntas agera som kunder kommer de att göra det, med allt vad det innebär, vilket exemplen ovan visar. Om det enda man gör är att öka lärarens formella auktoritet kommer polariseringen att öka och våldet kan eskalera, och det leder till ännu mindre intresse för KUNSKAPEN. Jag tror det är en olycklig utveckling. Samtidigt oroas jag lika mycket som Enkvist och alla andra som värnar skolan och ser kunskapen som ett värde i sig, men jag tror inte på återinförd (artificiell) lärarauktoritet. 
En studie från USA menar att skolor för att kunna fungera måste tillskrivas moralisk auktoritet av elever och föräldrar. Richard Arum identifierar i ”Judging school discipline. The crisis of moral authority” (2005) en rad aspekter som viktiga för elevers förtroende för skolan, men det är centralt att vuxna garanterar ordning och säkerhet.

Arum har gått igenom domslut som rör tvister mellan enskilda elever och skolor och sett att det sker en förändring runt 1970. Antiauktoritära aktivister vill riva ner lärarnas auktoritet och hänvisar till mänskliga rättigheter, när de vill ge minderåriga elever samma rättigheter som vuxna, fast de inte har samma ansvar. En rad domslut utvidgar enskilda elevers rättigheter och undergräver lärarnas auktoritet, och det uppkommer vandalisering och våld i skolor i en omfattning som tidigare hade varit otänkbar.
Fast vad är hönan och ägget här? Är det auktoriteten som är det viktiga, eller är det respekten för kunskapen? Den som inte erkänner kunskapens värde kommer knappast att acceptera lärares auktoritet, och att i det läget försöka försvara lärarnas AUKTORITET tror jag är meningslöst. Vi får den skola vi förtjänar, helt enkelt. Det finns inga genvägar. Respekteras inte kunskapen i samhället och om bildning betraktas som något överflödigt, mossigt, förlegat eller bara ointressant kommer ingen auktoritet i värden att kunna ändra på det förhållandet. Det enda hållbara är att återupprätta respekten för kunskapen, och för att det ska bli så har alla ett kollektivt ansvar. Det spelar ingen roll vad man vill eller hur mycket man önskar sig något, är det respekt för lärarna och en kunskapsskola man vill ha måste man visa det i handling. Respekt för kunskap kan liksom demokrati, öppenhet och tillit bara växa fram underifrån och mellan människor.
De två svenska fall som nämnts visar att en liknande utveckling ägt rum i Sverige. Fallen väcker starka känslor. Det är helt oacceptabelt för elever, lärare och föräldrar med en skola, där elever blir mordhotade eller där det spottas på lärarna.

Så frågan är: vilka lagar har vi egentligen i Sverige, vilka domstolar och vilken skolinspektion?
Jag tycker den här frågan är mycket viktigare att ställa: Hur ser vi på och värderar kunskap i samhället idag egentligen?

5 kommentarer:

Camilla sa...

Hm, tänker på min egen skoltid, och mina barns ... De lärare som har kunskaper, som uppenbarligen kan sina ämnen, som är professionella, respekterar man utan vidare. Jag tror faktiskt att människor respekterar kunskap när de förstår att den finns.

Det stora problemet är ju alla dessa lärare som faktiskt inte inte har kunskap, som inte är särskilt skarpa alls, utan lutar sig helt på kunskapsmatriser, regelverk och procedurer. De förekommer ymnigt i grundskolan kan jag meddela. Jag hoppas det tunnas ut i högre stadier. Det är inte lätt varken som förälder eller som barn att ha respekt för någon som uppenbarligen inte har koll på enkla kunskaper (i t ex fysik, samhällskunskap, historia, svenska språket), sådant som varje människa med lite allmänbildning kan. Mina barn dubbelkollar allt dessa lärare säger (sa, nu har de slutat grundskolan), granskade kritiskt deras uttalanden, hittade brister, påtalade dem, ingen bra idé. Man kan inte ha respekt för sådana lärare.

Respekten kommer naturligt med kunskapen. Jag tror att ett stort problem är att i alla fall lärare i grundskolan helt enkelt inte borde vara lärare. Men, jag vet inte var man ska börja, för att få folk att vilja bli lärare, de som faktiskt skulle vara bra. Det hänger ju ihop alltihopa, det är klart att de som är "smarta", som gillar kunskap, inte vill associeras med just den inkompetenta skaran. De söker sig någon annanstans.

Eddy sa...

Det finna många problem i skolan, det är det första vi måste erkänna! Jag ser det dock som en komplex helhet där allt hänger samman. Grundproblemet menar jag är att auktoriteten, ledningen och kvalitetssäkringen står i centrum, istället för kunskapen. Om kunskapen verkligen ansågs vara det viktigaste skulle ingen lärare med dåliga kunskaper kunna vara kvar. Fast det kräver som sagt ett helt annat tänkande och ett helt annat ansvar hos alla för att kunna realiseras.

Anonym sa...

Camilla: Du skriver att respekten kommer naturligt med kunskapen. Man bör kanske tillägga att man bör dela kunskapssyn för att detta ska gälla. Alltför få människor, både ungdomar och vuxna, har lätt för att respektera andra som inte delar deras synsätt och inte gör och lever som de själva gör.

Att vi skulle vara så toleranta är knappast sant, möjligen då bara ytligt sett. Numera florerar attityden att "det jag gör är det bästa och det rätta och något andra ska ta efter eller åtminstone respektera oavsett hur de påverkar andra för jag har mina rättigheter till mina egna val." Viljan att se helhetens bästa eller att jämka är liten. Det gäller att se om sitt eget hus och överleva i en konkurrensutsatt värld. Vilken destruktiv världsbild!

I skolsammanhang finns så många olika synsätt på kunskap vilket ju inte i sig är annat än positivt och naturligt om man gör något vettigt av det, dvs samtalar om det, men det har åtminstone jag sällan varit med om. Allt som kommer i närheten av sådant som lätt kan tolkas som filosofiska spörsmål ses på med misstänksamhet eller blott ointresse, slöseri med tid. Lärare är ofta väldigt konkret tänkande människor. Man tänker konkreta lektionsuppgifter, produktion av elevarbeten, konkreta prov för enkel bedömning enligt mall. Och fokus på det tekniska. (Papper och pennor är alltmer sällan förekommande. Böcker alltmer sällsynta. Att använda handen till att skriva är svårt, bokstäverna är svåra att forma... Texter, mest instruktioner, färdiga sammanfattningar eller tvärtom oöverblickbara textmassor utan sammanhang, läses på nätet. Det är ju på sätt och vis ofrånkomligt men det är märkligt att man inte kan samtala kring detta, att det riskerar att slå ut elevers förmåga att ta in något via samtal med andra. Att lyssna på en lärare som talar tio minuter utan att stödja det sagda med text och bild, utan att komma med "svar" eller samtala i stor grupp utan visuellt (teknik)stöd är knepigt. Det blir för abstrakt. Inget att titta på! Blicken tycks inte gå lika lätt att rikta inåt, till sina egna tankar, till sitt inre, djupare än de flyktiga känslorna eller vanetänket.

Har försökt ta upp sådant här men möts av attityden att det inte finns tid för ifrågasättanden och att det bara gäller att flyta med. Handlingarna och ickehandlilngarna för talan desto mer istället. Och ingen får hävda sina synpunkter eller handlingar så att de kan uppfattas som utmanande. Det finns en stor känslighet som jag inte upplevde tidigare. Det är svårt att finna vilja till att enas genom att tumma lite på sina favoritidéer om vad, hur och varför göra och tänka på ett visst sätt. Lärarnas frihet är trots märkliga krav på tolerans ändå starkt begränsad.

Vad som i slutändan i allt detta räknas som kunskap, "rätt" sådan förstås, är alla tankar och handlingar som leder till så låga kostnader som möjligt - i pengar ska väl tilläggas! Andra kostnader har mindre eller ingen betydelse. Det som inte syns eller kan räknas på finns inte!

Eva

Camilla sa...

Intressant, Eva! Hur menar du med dela kunskapssyn? På vissa områden, t ex matematik och fysik, kan man inte ha så olika syn, det är ganska binärt, kan eller kan inte. Förstår, förstår inte. Och förstås till olika djup och bredd. Samhällskunskap är typiskt ett sån't område jag varit superirriterad. Kanske delar jag inte kunskapssyn? Jag vänder mig emot procedurtänkande, att kryssa av i matrisen. Om barnen inte nämner rött nyckelord drar det ner omdömet. Om de använder ord som vi använder hemma, men kanske inte är vanliga hos alla misstänkliggörs de. Jag delar inte procedursyn, så det är sant, den kunskapen är svår att respektera.

Men när man pratar med andra människor, vilka det nu än är, inte värderar man kunskap i pengar?

Anonym sa...

Ja, Camilla, tror du förstår vad jag menar. Inom flera områden finns det inte så lätt en "sanning" eller ett eller två "rätt". Inte minst i arbetssätt för läraren förstås men även inom ämnesområden. Mycket är tolkningar, prioriteringar som du ju vet. Lärare betonar, värderar och bedömer moment i samma kurs på sitt eget sätt. Ibland blir förstås skillnaderna kanske alltför stora. Detta anser jag behöver samtalas kring och kunna motiveras, inte minst för rättvisans skull gentemot eleverna. Det är svårt när informella ledare på en skola enväldigt beslutar hur jobba med det ena och det andra, vad som ska anses viktigt att ta upp och vad lämna därhän. Ens närmsta chefer är ju inte skolledarna i praktiken utan den dominanta kollegan, den som lägger näsan i blöt och vill styra alla andras undervisning och helst hela skolan. Ofta kunnig, erfaren och idealistisk men bitter, spänd och härsklysten.

Det jag skrev på slutet om att kunskap och pengar gäller skolledare som har budgetansvar. Visst, de kan ha höga ideal, i synnerhet om de är lärare sedan tidigare, men de kan inte leva efter dem i praktiken så lätt.

Du kan ju testa att i kontakten med en lärare komma med uttalanden som "jag delar inte din procedursyn" så uppstår kanske ett givande samtal. Men din attityd gentemot läraren är nog viktig här. Du verkar ofta kyligt saklig och lärare i andra ämnen än matte o dyl fungerar förmodligen inte alls som du. (Själv är jag medveten om att jag lätt får en dömande och självrättfärdigande attityd.) Ta fram en varm sida och tro gott om den andres intentioner så kommer du nog längre. Tänk att det nog ofta är en känslomänniska eller värderingsstyrd typ du möter om än kanske räddhågad sådan som följer sin procedur av trygghetsskäl, bekvämlighet eller för överleva stressen. Säkerligen också pga av okunskap. (Vem saknar inte kunskap, ingen får väl nog?!) Motivet till en persons handlingar kan man inte veta även om man lätt tror sig kunna tolka det man ser. Man kan ju ha åsikter om en lärares lämplighet för sitt jobb men i nuläget med lärarbisten så är det ju knappast aktuellt att köra iväg lärare utan att behålla dem som finns, få till utvecklande samtal på skolorna, ge ökade möjligheter för fortbildning, gärna vid sidan av eller rent av på arbetstid och börja tro på att alla kan bli bättre lärare, dels rent pedagogiskt men inte minst också kunskapsmässigt inom sina ämnen och överhuvudtaget. Jag har massor att lära själv. Har aldrig känt mig så okunnig som nu. Det är lätt att känna att jag inget har att komma med. Samtidigt upplever jag en frihet i detta, att liksom börja från början och börja prioritera bättre vad jag innerst inne upplever vara det bästa i varje situation oavsett dominanta kollegors snack, oavsett vad någon tycker. Jag är urless på att följa andras spår och anpassa mig till arbetssätt och tolkningar av innehåll som någon annan bestämt, någon som inte ens är min chef. Jag hade inte tänkt jobba i skolan på ett tag men så hoppade jag ändå på ett nytt jobb nu i dagarna, på deltid. Om mina nya intentioner nu inte blir lyckade så får det kanske vara slut och jag får börja med privatundervisning i ryska eller något annat betydligt mindre lönsamt men tillfredsställande. Anpassningen till rådande skolsituation har en gräns.

Eva