tisdag 14 juni 2016

Smältande isar, humaniora och kunskapens gränser

Var går gränsen för vetandet, och vem äger tolkningsföreträde? Vems och vilken kunskap är mest värd? Vetande och makt är två sidor av samma sak och det ena går inte att skilja från det andra. Objektiviteten är aldrig total. Vetenskap är en mänsklig verksamhet, med allt vad det innebär. Och så länge forskning kräver ekonomiskt stöd kommer kampen om vem som vet bäst och vilka kunskaper som är mest nyttiga och användbara att föras. Tragiskt, tycker jag, att vi inte kommit längre, att människan verkar ha så fruktansvärt svårt att lyfta sig över sandlådenivån. Fast desto mer glädjande är det just därför att se att det finns kloka forskare som ser, förstår och som kan förklara. Sverker Sörlin är en sådan forskare som dessutom har folkets öra och får skriva i DN. Och som han skriver. Söndagens artikel är ett försvar för humaniora, och ett inlägg i den hetsiga debatten om vem som ska få forska om smältande isar. Jämför gärna Sörlins artikel med Lena Anderssons (vad har hänt med henne, som jag länge tyckte skrev så klokt. Och varför debatterar hon saker hon inte vet något om?!) artikel i samma tidning, som jag bloggade om i våras. Där Andersson stänger in och tar parti öppnar Sörlin upp och bjuder in. Andersson och många med henne debatterar för att avgöra vem som har sätt, medan jag, Sörlin och andra vill samtala för att bredda förståelsen för livet på jorden. SDörlin skriver.
År 2010 debatterade Argentinas parlament en lag till skydd för landets glaciärer. Gruvbolaget Barrick Golds ville öppna guldgruvor i Chile och Argentina och för att komma åt fyndigheten ville man avlägsna glaciäris i Anderna. Man gjorde provborrningar genom isen och ökade avsmältningen av glaciärerna genom att bygga vägar och öka stoftmängden i området. Lokalbefolkning och miljöaktivister motsatte sig bolagets planer, jurister och politiker anslöt sig. Men att ändra lagen var lättare sagt än gjort. Den befintliga lagstiftningen skyddade vatten, men inte is eller snö. Och snö är inte is, lika lite som is är vatten, även om den ingående H2O-molekylen är densamma.

Några år tidigare, 2005, hade inuiter i Kanada stämt amerikanska staten för brott mot de mänskliga rättigheterna på grund av koldioxidutsläppen som förstör isarna och därmed lokalbefolkningens försörjning och livsvillkor, men det fanns inga legala möjligheter att agera. I Argentina var läget ett annat. Eftersom konsekvenserna skulle bli vattenbrist i bestämda områden, resonerade de argentinska juristerna och politikerna, borde glaciärerna få lagligt skydd. Behovet av skydd blev bara mer akut till följd av att klimatförändringen redan krympte glaciärerna och gjorde dem än mer sårbara. Så blev det. Sedan oktober 2010 är skydd av is argentinsk lag.

Jorge Daniel Taillant, en Berkeleyutbildad statsvetare verksam i Argentina, berättar historien i boken ”Glaciers: The politics of ice” (Oxford 2015). Is har alltså sin politik.

Is har också sin kunskap. Sedan lång tid fanns en naturvetenskaplig kunskap om glaciärer som förstås gällde också i Anderna. Vad som fattades var det sociala sammanhang och de lokala röster som kunde formulera ett politiskt och legalt fall som satte isen i centrum för lagstiftningen. Taillants term för detta är ”isaktivism”, cryo-activism. Han har rätt i att denna är ny, som en social rörelse som framträder i några av världens isklädda periferier (Anderna, Arktis, Himalaya, Pamir). Men skydd av glaciärer har funnits tidigare, från andra utgångspunkter. Frankrikes ”bergslagstiftning” (Loi de Montagne) från 1985 gav visst skydd åt glaciärer. Så tidigt som 1921 fastslog en italiensk domstol att glaciärer var allmän egendom och borde ges samma skydd som vattendrag.
Alla ämnen och företeelser har fler än en aspekt och bör således studeras utifrån olika perspektiv. Kunskapen är aldrig entydig, och vems intressen går den som hävdar att is endast är en fråga för naturvetare? Det sägs att man värnar kunskapen, den verkligt viktiga kunskapen, men det är inte sant. Värnar man kunskap på riktigt sätter man inte upp gränser eller avgör på förhand vilka aspekter som får beforskas och vilka som som ska stoppas. Kunskapen kommer från människor och människor är mer än kött och blod. Människor är kultur, och kunskap om kultur är lika viktig som kunskapen om isen som människorna lever i närheten av.
Har allt detta med iskunskap att göra? Är det glaciologi, med det begrepp som använts sedan mitten av 1900-talet? Det har inte varit det, men det håller på att bli. I takt med klimatförändringarna vidgas själva basen för vad som är intressant, och giltig, kunskap om is, och därmed byter också glaciologins repertoar skepnad. När glaciärernas drastiska minskning orsakas av mänskliga handlingar dras isen också in i samhället och börjar allt mer att studeras som en företeelse som har en politik och en historia, på ungefär samma sätt som vi sedan länge förstått att växter, djur, sjukdomar, miljö, klimat, ja, själva jorden har en historia som är en del av den mänskliga.
Människan är del av livet på jorden och livet på jorden är del av och påverkas av människans drömmar, kunskaper och handlingar. Det spelar roll hur vi ser på kunskap och vilka kunskaper som anses värdefulla och vilka som anses värdelösa, eller som i Anderssons (med flera) rent av farliga kunskaper. Kunskapen är aldrig neutral, den är i högsta grad politik, vilket bevisas av kritiken som den postmoderna forskningen om bland annat is drar på sig. Tankepoliser finns och har funnits överallt, och även om de säger sig försvara det rena förnuftet är det i själva verkat alltid andra intressen som försvaras. Fanns det ett rent förnuft, om kunskapen verkligen var objektiv, skulle kampen för den enda vägen vara meningslös. Argumentet att postmodern forskning skulle vara farlig är ett subjektivt argument som det inte finns evidens för. Däremot finns det gott om evidens för gruvbolagens hänsynslösa rovdrift på ovärderliga naturvärden.
Smältande glaciärer och krympande havsis har blivit ikoniska tecken på det människoskapade klimatet. Men denna roll hos glaciologin har kommit mycket sent. Iskunskapen var tvärtom länge ett fäste för skepsis mot idén om mänsklig klimatpåverkan. Isforskningens tidiga former var nära knutna till strapatsfylld alpinism och utfördes av män. Den moderna glaciologin växte fram under det kalla kriget, nära kopplad till militära intressen. Forskarna försummade vanligtvis andra kunskapstraditioner än den rent naturvetenskapliga. Is är ett långsamt medium och många isforskare höll fast vid klimatskeptiska uppfattningar längre än forskare inom andra områden. Några av dem tvivlade också på modellering av den typ IPCC använder. Glaciärer har ingått i nationalistisk kult av storvulen natur, inte minst i mellankrigstidens Italien och Tyskland. Nazistisk film från Pamir, där Sven Hedin färdades, kretsade kring myten om det ariska urhemmet. Makt, kön och klimat hör samman och is ingår i denna farliga cocktail.
Mönstret går igen. Män med makt gör vad de kan för att motarbeta förändring. Det är ingen nyhet för oss som studerat könsmaktsordningar och förutsättningar för jämställdhet. Att Lena Andersson lånar sin röst och sitt anseende till detta är obegripligt, eller också är det bara jag som först nu ser och förstår. Lika gammal som traditionen är att män med makt försöker hindra utvecklingen är det att det finns kvinnor som lierar sig med makten. Motståndet mot kvotering av kvinnor till makten är ett exempel på det. Att män kvoteras till maktpositioner anses oproblematiskt, för så har det ju alltid varit. Det är förändringen som är hotet. Nytänkandet och ifrågasättandet av rådande, "objektiva" ordning. Hur långt ska det behöva gå innan kunskapen kommer ikapp kunskapens banerförare? Hur mycket evidens behöves innan faktum accepteras av dem som säger sig värna kunskapen, den viktiga, riktiga kunskapen?
Sedan något årtionde har forskningen om is genomgått en nästan explosionsartad utvidgning inom humaniora och samhällsvetenskap. Sheri Gearhard, en geovetare verksam i Nunavut, Kanada, har skildrat isen som arktiskt livsvillkor. Antropologer som Igor Krupnik vid Smithsonian Institution i Washington och Kirsten Hastrup vid Köpenhamns universitet har, var för sig, under mer än ett årtionde följt lokala befolkningars förhållande till isens förändringar i områden som sträcker sig från Alaska över Kanada till nordvästra Grönland. Julie Cruikshank, antropolog vid University of British Columbia i Vancouver, har studerat mötet mellan lokala föreställningar om glaciärerna vid nordamerikanska stillahavskusten och dem som anlände med franska naturalhistoriker på Lapérouses berömda expedition 1786. Historikern Brigid Hains i Canberra skildrade isen som nationell symbol i Australien och jämförde den med den röda öknen i landets inre. Mark Carey, amerikansk historiker, har analyserat den lokala kunskapens betydelse för kunskapen om sambandet mellan krympande glaciärer och vattenbrist i norra Anderna.

När man tagit del av denna framväxande kunskap kan man nästan tycka att den känns självklar. Ändå tycks den fortfarande provocera. Det har nyligen en grupp kulturforskare vid University of Oregon fått erfara. Fyra författare, två kvinnor och två män (en av dem för övrigt den nämnde Mark Carey), har intresserat sig för glaciärkunskap hos kvinnor och lokalbefolkningar och skrivit en artikel om förhållandet mellan ”glaciärer, kön och vetenskap”, publicerad i Progress in Human Geography, en av världens högst rankade geografitidskrifter.

Under våren har artikeln varit en följetong i Fox News, Wall Street Journal och andra konservativa och klimatskeptiska medier i USA. Den ”feministiska glaciologin” förlöjligas och skandaliseras som ett slöseri med skattemedel. Forskningen bakom den har nämligen finansierats av National Science Foundation, en prestigefylld finansiär, liktydig med kvalitet. Men inte bland bloggtroll och hökar. På den libertarianska sajten reason.com (som brukar kritisera Trump från höger…) uttrycker man sig så här: ”I ett land där arbetarklassen tvingas finansiera den postkoloniala genusteorins forskning om smältande glaciärer – behöver man undra varför en del av dem längtar efter en karismatisk demagog som lovar att slå till mot deras plågoandar?” Vi talar alltså om medier och bloggare som regelmässigt hånar ord som Donald Trump och hans meningsfränder brukar kalla ”PC”: feminism, genus, postkolonial. Signalvärdet hos dem är: flum, mjukis, opålitligt.
Hur kan någon som säger sig stå på kunskapens sida försvara detta? Det handlar inte om något annat än om makt och om ideologi. Feministiskt forskning studerar relationen mellan män och kvinnor vetenskapligt, och gör man det ser man omgående att makten är asymetrisk. Postkolonial forskning anklagas för att vara relativistisk, men vore den det på riktigt var det en enkel sak att med hjälp av evidens visa detta. Det är en vetenskap bland andra, men en vetenskap som har fräckheten att utmana rådande normer och gällande maktordningar. Därför ska forskarna brinna i helvetet tillsammans med allt och alla andra som hotar den "objektiva" kunskapens sanna natur. Paradoxalt nog är det vetenskapens försvarare som är mest politiska i sin förment vetenskapliga kritik. Nåde den som vågar påpeka detta eller utmana makten.
Drevet sker i ett vidare sammanhang. I februari genomdrev den republikanska majoriteten i kongressen ännu mer frihetsinskränkande regler för NSF än dem man införde 2014 och 2015. Att finna samhällsforskning att förlöjliga ingår i brutaliseringen av amerikansk politik, som även inkluderar forskningspolitik.
När ska vi se och förstå? Kunskapens försvarare försvarar inte kunskapen, utan sin egen makt och sina egna, högst personliga intressen. Som tur är finns det undantag, och jag väljer att fokusera på dem. Det finns hopp, som alltid gör det det. Tack Sverker Sörlin för att du hjälper mig hitta kraft och mod.
Science, en av världens mest ansedda tidskrifter, gör i stället en respektfull intervju med huvudförfattaren Mark Carey. Seriösa medier, som New York Times, och mer välinformerade bloggare har tvärtom förvånats över oförståelsen. Den välinformerade glacierhub.org, baserad vid Columbiauniversitetet i New York, citerar glaciologer som uppskattar artikeln. Elisabeth Isaksson vid Norsk Polarinstitutt säger att hon nog skulle ha ”rullat med ögonen” för några år sedan, men att hon vid närmare eftertanke och efter diskussioner bland kollegerna insett att studien är viktig.

Ett återkommande tema i den kritiska opinionen är att det bara är naturvetenskap som kan ge oss kunskap om fruset vatten. Kön och kunskap hör inte ihop. Riktig vetenskap är universell. Vetenskap om is likaså. När forskare talar om kvinnors och lokalbefolkningars kunskap om is och snö ägnar de sig åt att på ett otillbörligt sätt överskrida vetenskapens gränser.

Man kan därför se debatten om vad som är auktoritativ kunskap om is som en av de mer problematiska följderna av det gränsdragningsarbete kring det vetenskapliga kunskapsbegreppet som alltmer präglat debatten på senare år. Naturvetenskapens status och precision används i denna gränsbevakning på samma gång inskränkande och anspråksfullt. Dess traditionella exkluderingsarbete brukar inriktas på religion, folkliga fördomar eller vanlig humbug. Men möjligen ter sig en föregivet förnuftsundergrävande humanistisk eller samhällsvetenskaplig forskning ännu farligare än ren vidskepelse eftersom den faktiskt är just vetenskap och fungerar helt och hållet i enlighet med vetenskapens normala premisser.
Exakt! Just eftersom humaniora är VETENSKAP blir den hotfull, och just eftersom kunskapens försvarare väljer att använda ovetenskapliga metoder för att försvara kunskapen visar de vad frågan handlar om egentligen. Makt och tolkningsföreträde och pengar. Forskning kräver resurser och resurser är begränsade. Kunskapens verkliga försvarare är inte de som kritiserar och motarbetar vissa vetenskaper och okritiskt hyllar andra, utan alla, forskare och andra, som bejakar alla typer av vetande och som verkligen vill förstå.
Naturvetenskapens strama gränsvakter, som oftast brukar återfinnas i delar av forskarsamhället, har hamnat i betänkligt sällskap den här gången. Vi bör undra varför. Orsakerna ligger förmodligen i en diskussion om vad som skall räknas som erkänd och angelägen kunskap när världens utmaningar växer och ställer nya krav även på vetenskapen – och på vilka den bygger sina samhälleliga allianser med.
Humaniora är en vetenskap som liksom alla andra VETENSKAPER sätter kunskapen främst. Humaniora handlar om människan och allt som rör det mänskliga, och glaciärer är inte bara is, utan även politik och kultur. Att endast acceptera isen som vetenskapens område är att dra upp en gräns för kunskapen, ett sätt att begränsa vetandet som liknar naturreligioners tabun. Tron på vetenskapens objektivitet är en tro, som om och när den blir till fundamentalism är lika farlig som alla andra typer av fundamentalism. Vetenskap är en mänsklig verksamhet, med allt vad det innebär, att förneka det är att sticka huvudet i sanden och att försvara rätten att göra det är ovetenskapligt.

3 kommentarer:

Camilla sa...

Fast du gör ju precis samma sak som dem du anklagar, du säger dig veta vad som ska anses vara vetenskap.

Det är inte lätt att hålla ordning på tankekedjorna i dessa frågor, de går liksom in i det man talar om. Men, det är ju också en fin gräns mot det som man faktiskt inte ska finansiera med allmänna medel. Vi kan inte stå och säga ohhh och ahhh till allt som någon påstår är vetenskap. Allt kan inte vara vetenskap. Men vem ska bestämma det. Du har en åsikt, andra har andra åsikter. Man får nog skilja på vetenskap och kunskap. Kunskap är myckte bredare och tillåter en del som vetenskapen inte kan tillåta. Och det vore väl inget konstigt med det. Då kan man definiera vetenskap och allt är frid och fröjd.

Såvida nu inte kunskapen alltid vill vara vetenskap, och kämpar för det, förstås.

Eddy sa...

Jag tar avstånd från alla gränsdragningar, så hur du kan säga att jag gör samma sak förstår jag inte.

Kunskap, vetenskap är liksom alla andra begrepp föränderliga och kulturellt skapade.

Blogger sa...

eToro is the #1 forex broker for newbie and advanced traders.