fredag 10 juni 2016

Mikropolitik och segmenteringar 15

Lider av mental trötthet så här i slutet av läsåret. Inte lika trött som jag var förra året, men det är ändå svårt att hitta kraften att följa komplexa tankar till slut. Och varje mail känns som ett potentiellt hot mot den relativa friheten som studenternas sommarlov innebär. Ljud blir en plåga, för när fönstren är öppna blir de fler samtidigt som jag är känsligare. Tankarna på mikropolitik är därför svåra att samla ihop. Idag ska jag dock skriva hemma och inget akut hänger över mig just nu. Behöver något som kickar igång och tar mig in i rätt stämning. Tar därför ett djupt andetag, och läser ...
This is how you tell the difference between the segmented line and the quantum flow. A mutant flow always implies something tending to elude or escape the codes; quanta are precisely signs or degrees of deterritorialization in the decoded flow.
Jag vet att många naturvetare är kritiska (to say the least) till hur Deleuze och Guattari använder sig av matematiken. Önskar att jag kunde mer, för jag vill förstå. Samtidigt skjuter kritiken långt över målet och den visar dessutom pinsamt tydligt hur ointresserade kritikerna är av filosofin. Naturvetare som avfärdar Deleuze och Guattari och anklagar dem för att HELT ha missuppfattat matematiken bortser från det uppenbara faktum att ingenting bevisas i den filosofi som skapats av Deleuze och Guattari. Matematiken används som en källa till inspiration, men det är verkligen bara en källa av många, många andra. Varför är det då så viktigt att misstänkliggöra och avfärda? Varför inte göra som Foucault uppmanar sina läsare att göra; lämna det som inte fungerar för dig därhän och fokusera på det som fungerar. Eftersom inget leds i bevis rese heller inga sanningsanspråk, så vad är då poängen att ödsla tid på kritik? Det handlar naturligtvis endast om makt och är en kamp omtolkningsföreträde.

Varför inte försöka hjälpa till istället? Varför inte mötas i ett samtal och utbyta erfarenheter. Kulturen angår oss alla, så varför inte låta kunskaperna mötas och befrukta varandra. Jag vet inte särskilt mycket om kvanta, men det låter som ett intressant uppslag. En segmenterad linje är är ett rakt och tydligt flöde som stoppats. En frekvens som avbrutits, och som kan återupptas igen där den klipptes av. Ett kvantflöde är något annat, något mer diffust och obestämbart. Båda rör sig, men på olika sätt. Det handlar om förändring, om utveckling, tillblivelse. Är den linjär, eller icke-linjär? Båda typerna av förändring finns och går att studera, men det behövs ett språk för att talet ska bli begripligt. Och skillnaden mellan den klassiska fysiken, Newtons och Euklides fysik och kvantmekaniken erbjuder uppslag till förklaring och kan användas som verktyg att tänka med. Kulturen har sin osäkerhetsprincip, som är en annan men inte väsensskild från Heisenberg. Niels Bohr var en lärd forskare som till exempel Karen Barad (som själv är både fysiker och kulturforskare) visat är användbar. Tanken är med andra ord inte helt gripen ur luften. Kvantflöden i den betydelse som här läggs i ordet (och mer fysiskt skolade läsare får gärna rätta mig om jag har fel) är obestämbara, icke-linjära flöden. Det handlar om kreativitet och öppenhet, om sätt att förstå kulturell förändring.
The rigid line, on the other hand, implies an overcoding that substitutes itself for the faltering codes; its segments are like reterritorializations on the overcoding or overcoded line.
Ingenting är nu rent i verkligheten. Allt går in i och ut ur vartannat. Det som deterritorialiserar i ett sammanhnag, reterritorialiserar i ett annat. Det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om både och. Mer eller mindre av det ena eller andra. Därför gillar jag tanken på kultur som en variant av partikel/våg dualismen. Vill man se vågen går det inte att se partiklarna, och vise versa. Wittgenstein pekar på ankharen, som jag ser som en variant av samma tanke, som ett annat sätt att fånga samma inneboende, paradoxala egenskap i kulturen. Överkodningar av överkodningar, brott och upplösningar. Kulturen består av både enskildheter och (komplexa) sammanhang, samtidigt. Studerar man det ena förloras det andra ur sikte, men båda finns där och påverkar utfallet. Därför är mellanrummen så viktiga att ta med i beräkningen, för det är där frågan så att säga avgörs. Hur det går till står kulturvetaren lika frågande inför som fysikern. 
Let us return to the case of original sin: it is the very act of a flow marking a decoding in relation to creation (with just one last island preserved for the Virgin), and a deterritorialization in relation to the land of Adam; but it simultaneously performs an overcoding by binary organizations and resonance (Powers, Church, empires, rich-poor, men-women, etc.) and complementary reterritorializations (on the land of Cain, on work, on reproduction, on money.. .) Now the two systems of reference are in inverse relation to each other, in the sense that the first eludes the second, or the second arrests the first, prevents it from flowing further; but at the same time, they are strictly complementary and coexistent, because one exists only as a function of the other; yet they are different and in direct relation to each other, although corresponding term by term, because the second only effectively arrests the first on a "plane" that is not the plane specific to the first, while the momentum of the first continues on its own plane.
Vackert som ljuv musik. Så här kan våg/partikeldualismen beskrivas poetiskt. Orden förklarar inte vad som händer EGENTLIGEN. Här handlar det om att skapa en bild, ett verktyg att tänka med för att förstå hur något som uppenbarligen består av (fler än) en, kan uppfattas som (färre än) många. Tänker på det klassiska problemet, hönan och ägget. Vad kom först? Deleuze svar är att båda skapas i samma rörelse, samma ömsesidiga process av tillblivelse. Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Frågan är felställd och vill man förstå måste man acceptera det, att allt man vill veta inte går att nå kunskap om. Kanske är det inte så i fysiken, men är det kultur som undersöks är det definitivt så. Och det är ju kultur Deleuze och Guattari skriver om, inte fysik.

6 kommentarer:

Camilla sa...

Du har läst Fashionable Nonsense: Postmodern Intellectuals' Abuse of Science (Sokal, Bricmont)? Den är mycket intressant.

Jag tänker att det beror på hur man använder sig av kvantfysiken. Om man vill leda saker i bevis, där kvantfysiken inte är tillämpbar (sådana exempel ges i ovan nämnda skrift) så måste man ju anse det vara "abuse". Tänk om en fysiker skulle använda något humanistiskt verktyg för att analysera fysikaliska fenomen. Att använda hammare där man borde använda såg är ingen bra idé, liksom. Även om nu Nietzsche för all del ville filosofera med hammaren. Det är kanske han som står bakom de gränsöverskridande verktyganvändandet! :-o

Men att använda kvantfysiken som metafor för att beskriva en tankegång, måste väl anses vara helt okej.

Det är ju inte bara kvantfysik som är tillämpbart på det sättet, i metaforer, det är ju stokastiska processer, reglerteknik, parameterrum, korrelationer, transformationer ... etc. Möjligen tycker jag ibland att användningen av begreppen inte alltid verka korrespondera med deras matematiska betydelse, särskilt linjär och olinjär tycks ha en annan innebörd, där linjär ofta verkar betyda "likformig" och olinjär "kaotisk".

Men kvantfysik verkar ha en särskilt lockelse, vilket kanske inte är så konstigt. Men nog blir man lite konfunderad ibland över ... tillämpningar. http://zeropoint.se

Eddy sa...

Alla tillämpningar är inte bra, och det beror självklart på hur man gör och vad man hävdar. Handlar det om kultur ser jag dock inga problem, inte så länge många deltar i samtalet och hjälper varandra rätta till misstag. Kulturen blir mer hållbar om många engagerar sig.

Camilla sa...

Fast det blir ju problem, om man vill hävda kvantfysikens tillämpbarhet på kultursamtal. Förutom som metafor. Problemet är att det blir icke trovärdigt. Och då tror jag inte samtalet gör nytta.

Eddy sa...

Så länge det handlar om samtal med syftet att nå förståelse för kultur är alla uppslag bra och användbara, något annat säger jag inte.

Camilla sa...

Jag vill inte verka tjatig ... men ...

Betänk nu kampen om att visa humanioras relevans. Den tycks ju inte riktigt gå fram. Varför gör den inte det då, tro? Varför begriper inte människor att det är viktigt? Beror det på deras dumhet, enfald, tunnelseende, optimering mot ekonomisk vinning? Tja, så kan det ju för all del vara.

Men tänk om det inte är så. Tänk om de, i alla fall rätt många, skulle inse vikten, om de bara kunde se den. Att påstå relevansen räcker uppenbarligen inte. Den måste gestaltas på något sätt. Naturvetenskapen har det orättvist lätt i många fall, de kan visa på direkt nytta i människors vardagsliv. Men jag skulle säga att postmodernisternas icke-metafora användning av kvantmekanik är direkt kontraproduktivt, faktiskt. Med tanke på svårigheten att nå fram, är inte det en rimlig tanke att tänka, att sättet att gestalta ämnet kanske faktiskt har vissa brister, i alla fall om man vill gestalta det så att människor begriper.

Att påstå att alla uppslag är bra och användbara låter faktiskt jättekonstigt när det helt enkelt inte tycks fungera ...

Bara som en tanke, med tanke på de ämnen du just skrivit i. Lyft blicken, se, byt perspektiv, hur ser människor. Det kanske faktiskt helt enkelt inte fungerar ...

Ska man fortsätta hävda att detta är enda sättet ("bara så ..." som är en vanlig formulering här), eller kan det tänkas att ett annat sätt att angripa saken behövs.

Jag funderar själv på hur man borde göra, eftersom jag håller med om humanioras relevans. Men jag blir frustrerad över humanisters oförmåga att förklara det (vilket visas av att det inte tycks nå fram). Som jag skrivit förut, ser jag delvis problemet som ett skalningsproblem, det räcker inte med hundra humanister som dikterar världen. Humaniora är ämnen som var och en måste förstå.

Att försöka tillämpa kvantmekaniska begrepp i ett samtal, utan urskiljning, tycks helt enkelt inte fungera. Ska man göra det då, eller försöka andra vägar? Lyssna på mottagaren?

Eddy sa...

Jag talar om min forskning i olika sammanhang, på olika sätt och för olika människor. Här och bloggposterna om Deleuze och andra filosofer skriver jag till den som vill möta mig där jag är. Här skriver jag om mina forsknibgsverktyg. Talar jag till allmänheten använder jag självklart andra ord och exempel, vilket jag gör här med, ofta.

Om jag inte förstår matematiken och la problemet hos den som forskar på området skulle ingen ta mig på allvar. Talar man om kultur är det dock fullt legitimt att skylla på budbäraren. För mig är det ett tecken på att vi lever i en kulturförnekande kultur.