Vad gör den högre utbildningen hög?

En högskola utan humaniora och en bred mix av ämnen, det är ingen högskola. Högre utbildning förutsätter att det finns möjligheter till utbyten över gränser, och oväntade möten mellan olika kompetenser. Utan dessa inslag kan ingen ny kunskap, inget sant ny-tänkande genereras. Det går inte att effektivisera och specialisera högre utbildning, för då är den per definition inte högre. Humaniora kostar pengar, absolut, men den kostnaden är noll och inget i jämförelse med vad det kommer att kosta om man inte satsar på humaniora. Besparingar idag, blir till kostsamma utgifter imorgon. Liksom all utbildning är humaniora dessutom en INVESTERING för framtiden, inte en kostnad eller en verksamhet att tjäna pengar på. Vad säger det om vårt samhälle, att vi gång på gång sågar av vitala grenar av det livets träd som vi gemensamt är beroende av? Att vi säljer ut verksamheter som ger intäkter på sikt för att realisera snabba cash? Idag tänker inte bara företagen vinst, även samhället gör det och den offentligt finansierade verksamhet som inte är lönsam betraktas med skepsis. Det borde vara en varningsklocka att förväntan om snabb och allt snabbare avkastning sprider sig, för det innebär enorma risker. Jag ser humaniora som ett slags buffert mot den typen av tänkande, ett slags tankens vaccin som skyddar samhället mot alla former av fundamentalism, såväl religiös som ekonomisk. Studier i humaniora, oavsett vad man läser, ger kompetenser som behövs för att hantera samhällets och tillvarons komplexitet. Humaniora väjer inte för svårigheterna utan möter dem och utvecklar verktyg för att anta utmaningen.

Hur ser argumenten för humaniora ut, och vad går att säga om dem? Tänkte det kan få bilda utgångspunkt för dagens bloggande. Lite senare ska jag tala om liknande saker, på ett seminarium som heter Kulturanalys för samhällsplanerare. Jag ska inte tala exakt om detta, men nedanstående tankar bildar utgångspunkt för det jag vill förmedla. Fem punkter har identifierats. Fem aspekter av humaniora och synen på ämnet. Och jag närmar mig innehållet kritiskt.

1. Humaniora ger jobb, brukar man säga till försvar när hoten om nedskärning kommer. Och, visst, det stämmer. Men att anföra det som skäl för att äska mer pengar och ökad förståelse för värdet av kunskaperna och kompetenserna är att be om allmosor. Det är ett mått på humanisternas självbild, den underordnades enda möjlighet. Det kan och får aldrig bli huvudargumentet för humaniora, att det är ekonomiskt lönsamt. Ett av samhällets största problem är att allt mäts i pengar! Det är den politiken och sådana värderingar, och de huvudlösa beslut som tas i den andan som försatt oss i  situationen som vi nu måste hantera. Faktum kvarstår dock. Majoriteten av studenterna på Kultur- och samhällsanalysprogrammet och liknande utbildningar får kvalificerade anställningar där deras kompetenser är användbara. Och när jag genom åren skickat ut studenter på praktik blir jag kontinuerligt överraskad över hur väl humaniorastudenter tas emot av arbetslivet. Jag talar här med stöd i erfarenheter från många olika företag och branscher som tagit emot och uppskattat kulturvetare. När man väl förstår vad studenterna kan, vill säga. Kulturvetare efterfrågas inte, men kulturvetenskaplig kompetens. Alla vet att det är så, att studier i humaniora ger användbara och samhällsnyttiga kompetenser. Det är ren dumhet och ett uttryck för kortsiktigt och ohållbart tänkande att inte satsa på och utnyttja den potential som finns här! Humaniora behövs för att bygga och förvalta ett hållbart samhälle. Vad som saknas, och detta är en angelägenhet för både humanister, politiker och ansvariga inom arbetslivet, är förmåga att använda kunskaperna praktiskt. Här finns mycket kvar att göra.

2. Humaniora är inte bara positivt, låt oss vara tydliga med det, också. Det finns många lik i garderoben, och själva perspektivet på människan, som alltings mått, som Sörlin och Eriksson satt som titel på sin bok, är som upplagt för ignorans inför resten av biosfären. Detta uppmärksammade redan David Ehrenfeld i sin klassiska bok: The Arrogance of Humanism. Om humaniora skall kunna bli en kraft i arbetet med långsiktig hållbarhet finns mycket kvar att göra. Humanisterna måste till exempel göra upp med alla interna strider som florerar mellan olika fraktioner av humanister, vilket inte står 1970-talsvänstern långt efter. Detta beror så klart delvis på att humaniora är så pass marginaliserat och hotat som disciplinen är inom akademin, men det är lika fullt ett problem som måste uppmärksammas. Om vi söndrar oss själva, och om varje liten inriktning håller på sitt går vi under gemensamt. Och då förvägrar vi både oss själva och det omgivande samhället kunskaperna och kompetenserna som annars skulle kunna komma det allmänna till godo. Humanister måste bli bättre på att samverka internt. Gränser och murar måste rivas, samarbeten initieras. För allas skull!

3. Humaniora och humanister måste också ut i samhället, och måste bli bättre på att bygga allianser med andra. Det håller inte att vara i och utveckla den offermentalitet som är så tydlig idag bland många humanister idag. Vi är inga missförstådda genier, och kan inte ställa oss över samhället och alla andra. Detta är avgörande. Riv elfenbenstornen, ner på golvet och ut i samhället. Humaniora ensamt är meningslöst. Humaniora varken är, kan vara eller får bli, ett syfte i sig. Humaniora är liksom all annan vetenskap, ekonomi, administrativa system och byråkrati, ett medel, inte ett mål. Här både kan och måste humanister bli tydligare och engagera sig mer. Om humaniora är en intern angelägenhet, som inte ens disciplinens företrädare kan förklara nyttan och användbarheten med är det rätt att satsa samhällets medel på annat. Åter igen: Mer samverkan över gränser, alla typer av gränser! En viktig förutsättning här är dock att det är kompetenser som ska mötas, inte företrädare för specifika ämnen. För det är som att be om problem. Vad som behövs är gränsöverskridande samtal, mellan kompetenser och kunskaper. Inte debatter och diskussioner mellan ämnesföreträdare som bevakar sina intressen. Maktordningar måste brytas upp, inte underblåsas. Och på det området finns mycket och viktig, konstruktiv humanvetenskaplig kompetens att utnyttja.

4. Humaniora är framförallt en samling kompetenser. Inte i första hand en uppsättning kunskaper, en kanon som ska förvaltas och försvaras. Det är avgörande för humanioras framtid att förstå detta, att kunskaperna utgör ett slags övningsområde för att slipa på de unika kompetenser som finns inom ämnesområdet. Tänker närmast på sådant som kritiskt tänkande, analytisk förmåga och så vidare. Det är humanioras viktigaste kapital. Detta riskerar att gå förlorat om humaniora rationaliseras bort från akademin och den högre utbildningen. Inte så att humaniora har monopol på kritiskt tänkande, men den typ av analys som kulturvetare är bra på är en annan än den som finns i andra ämnen. Kulturvetare är bra på att hantera komplexitet. Det är en viktig kompetens att värna, för det finns en tydlig önskan i samhället att vilja reducera komplexitet. Fast då förvandlas samhället till något annat och människan plats i helheten utmanas av andra intressen. Bara om man tänker kortsiktigt är det en vinst att dra in medel och lägga ner humanvetenskapliga utbildningar, vilket universitet och högskolor ser sig tvingade till. Och vinsten är uteslutande ekonomisk. Om och när humanioras unika kompetenser försvinner från samhället är alla förlorare. På motsvarande sätt är alla vinnare, om vi tillsammans kan förvalta kompetenserna. Utan kritiskt tänkande är människan ett rö för vinden och samhället förlorar viktiga förutsättningar för att utforma och upprätthålla långsiktig hållbarhet. Fundamentalism och begär efter tvärsäkra svar är ett gissel som sprider sig i samhället. Det är den yttersta konsekvensen av viljan att reducera komplexitet. Inget gott kan komma ut den synen på kunskap. "Jag har rätt, nej det har jag", leder bara till ökade konflikter. Kan bara en ha rätt kommer alla förr eller senare att tvingas välja sida och vändas mot varandra. Den enda vägen leder alltid fel, oavsett. Verkligheten är långt mer komplex än man tror, om man inte studerat kultur och brottats med begrepp.

5. Vad är det då som behövs? Vad får vi om vi satsar på humaniora, och bevarandet av en akademisk mångfald. Vi får ökade chanser att utveckla sant ny-tänkande, vilket bara kan uppstå i oväntade möten över gränser. Det är när humanister möter ekonomer, ingenjörer, sjuksköterskor, pedagoger och så vidare som den dynamik som kännetecknar högre utbildning och forskning uppstår. Ny-tänkande går inte att beställas fram och kan inte mål-eller kvalitetssäkras. Det är en nåd att stilla bedja om. Detta förstår humanister, och det går att förklara med hjälp av humanvetenskapliga insikter. Tyvärr lyssnar inte ansvariga politiker eller ekonomiansvariga. Tyvärr saknar man kon först när båset är tomt, och då är det försent. Ny-tänkande är Sveriges enda vapen i kampen om överlevnad i den hårda värld som just nu växer fram. Det är vårt enda hopp. Humaniora kan lika lite som något annat ämne, ensamt vara lösningen. Det är genom dynamiken och mångfalden, som ett resultat av slumpen, i oväntade möten mellan olika kompetenser, som ett hållbart samhälle växer fram.

Humaniora behövs, är nyttigt och en angelägenhet för hela samhället!