Deleuze visar vägen (del 1)

För ett tag sedan skrev jag en text som ännu inte publicerats. Den är lite lång, så jag delar upp den i två poster. En idag och en i morgon. Texten handlar om Deleuze filosofi, om hans programförklaring som även är min. Annars är det är mycket nu. Dag två i Stockholm först, och sedan hem till en hel dag med c-uppsatsseminarier. Efter det lugnar det ner sig. Faktiskt. Kan knappt tro det är sant, men snart är terminen och läsåret slut. Sedan är det semester. Och nästa år hyser jag stora förhoppningar om. 

I boken Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter där Deleuze (2004:207) presenterar ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och undersöker möjligheterna med. Programförklaringen utgår från åtta punkter. Det är åtta punkter som beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad gäller fortfarande. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi bryter mot, eller snarare utmanar. Som kulturvetare ser jag det som mitt uppdrag att bryta mot gängse vetenskapliga konventioner. Här presenteras de vetenskapsteoretiska argumenten för detta mitt ställningstagande. Vill betona att det är konventionerna jag vänder mig mot, akademins kulturella premisser, inte det vetenskapliga uppdraget i sig. Mitt skrivande är i högsta grad vetenskapligt, och brister jag ifråga om det förtjänar jag kritik. Principerna som mitt arbete utgår från är självständighet, kritiskt tänkande och transparens. Några andra kriterier behövs inte, inte för att arbeta vetenskapligt. För att organisera den akademiska världen behövs så klart andra krav och konventioner. Men det är något helt annat, det är bara fernissa eller uttryck för akademisk kultur. Och det är den och det jag undersöker; kultur och förutsättningarna för förändring av kultur. Det går inte att undersöka resultatet av makt och tolkning genom att följa konventionerna, bara genom att bryta mot eller utmana dem. Följande åtta postulat, som är min tolkning av Deleuze (2004:207) ganska strama formuleringar, utmanas på olika sätt genom hela hans filosofiska produktion och det är också min ambition att bryta mot premisserna för att undersöka möjligheterna med alternativa utgångspunkter för forskningen om kultur.

Första premissen: Tänkandets högsta princip är individen. Subjektet är en idealiserad position i samhället och kulturen och det är därifrån kunskapen antas uppstå och spridas. En individ, en tanke, det är utgångspunkten. För att peka på ett populärkulturellt exempel från idag kan man säga att det är denna princip som skickar fildelande ungdomar i fängelse och som advokater tjänar miljoner på i strider om upphovsrätt. Men stanna upp och tänk efter lite. Är verkligen min tanke min? Vem är jag? Och vad är en tanke, egentligen? Handlar det inte i själva verket om samverkan mellan en herrans massa olika aspekter och influenser? Är inte människan ett kollektivt fenomen? Viktiga frågor att reflektera kring om man vill utforska vetande och kulturell tillblivelse, om man vill undersöka samtalets möjligheter.

Andra premissen: Idealet för tänkandet är det sunda förnuftet. Utgångspunkten för tänkandet idag är att det finns ett sunt förnuft och att det är den enda princip kunskapssökandet behöver. Man kan fundera över vad som är hönan och vad som är ägget, om det är tanken på individen som leder över i tanken om det sunda förnuftet, eller om det är tvärtom? För en individ är det så klart smickrande att adresseras som innehavare av förnuft och kunskap. Fast det kan också vara tanken på förnuftet som skapat individen, som ett slags behållare av den idealiserade egenskapen. Det sunda förnuftet antas hur som helt vara ett och det samma överallt, det ses som universellt, vilket leder över till nästa punkt.

Tredje premissen: Modellen för tänkande är att alla som sysslar med vetenskap strävar efter samma mål: Sanningen. Det högsta goda är alltså en klok individ som skådat sanningen, vilket är kunskapssökandets mål och ursprung. Om inte förr borde det här stå klart att det är svårt att kritisera rådande bild av kunskapen, utan att irritera och trampa en rad auktoriteter på tårna. Människan har skapat sig en bild av sig själv som ett slags centrum som allting kretsar omkring och varifrån kunskapen genereras. När jag ser tecken på och uttryck för den tanken i min vardag i akademin kryper det i mig. Det ger mig en lätt klaustrofobisk känsla. Akademin är på många sätt ett slutet rum, som är i stort behov av vädring.

Fjärde premissen: Den handlar om kontexten, eller elementet vari vetenskapande utförs. Vår värld, helt enkelt. Och den består, i alla fall när det konventionella tänkandet filtrerats genom Deleuze prisma, av original och av representationer av original (vilket punkt 1 och 3 illustrerar). Det som beskrivs här är utgångspunkten för tänkande och vetenskap idag. Här finns en viktig pusselbit till den utbredda svårigheten att förstå kultur. Problemet bottnar i att man förnekar rörelse, komplexitet och mellanrummens betydelse. Det dominerande sättet att tänka idag är ett tänkande som inte beaktar blivande och förändring. Utgår man från att det finns original och kopior, att det finns sanningar, subjekt och fulländade tankar samt bleka kopior av dessa, sitter man fast och är instängd i ett slutet rum. Platons berömda grotta är en illustration av den tanken, den utgångspunkten. Tanken om representationer utgår från den tanken. Originalet är ursprunget och representationerna är (mer eller mindre bleka) kopior av det samma. Vetenskap som bedrivs med den utgångspunkten handlar om att avgöra vems vetande som är mest likt originalet och som därför ligger närmast Sanningen. Och eftersom kunskapen, inom ramen för detta tänkande, utgår från autonoma subjekt som leds av ett sunt förnuft, och eftersom kunskapen antas vara den samma överallt, blir vetenskap en intern maktkamp som handlar om vem som äger Sanningen. Därför är det viktigt att bryta mot akademiska konventioner, men inte mot vetenskapens grundprinciper. Det akademiska rummet behöver vädras lite för att kunskapen inte ska kvävas under sin egen tyngd eller dö av intellektuell inavel. Världen förändras och det gör även
utgångspunkterna och premisserna för den vetenskapliga praktiken, i alla fall om det är människors vardag och levda erfarenhet man undersöker.