fredag 8 april 2016

Mikropolitik och segmenteringar 9

För att det jag gör ska blir bra krävs dels att det är på riktigt, dels att det finns en möjlighet att misslyckas (och lära av misstagen). Därför bloggar jag. Inom vetenskapen finns mindre och mindre utrymme och förståelse för det sättet att närma sig kunskap. Nyfikenhet, ödmjukhet och öppenhet för allt det som man inte kan och det som inte går att veta, anses vara ett tecken på svaghet eller oförmåga. Och sedan undrar vi varför studenterna blir osjälvständiga, kunskapskontroverserna blir hetsiga och allt en allt större del av verksamheten handlar om styrning, kontroll och utvärdering. Här på Flyktlinjer är jag fri, här gör jag som jag vill och söker mig fram där, när och så länge, det går. Här kan jag vara precis så öppen, ödmjuk och nyfiken som jag vill och anser behövs för att lära mig mer och utveckla ny kunskap, tillsammans med dem som är vänliga nog att kommentera och bidra till projektet. Bloggandet är på riktigt, det är här jag är kreativ och skriver om det som verkligen betyder något.

Kommentaren från Christopher Kullenberg på förra posten i denna serie poster, om mikropolitik och segmenteringar, träffade mitt i prick och slog hål på en bubbla jag lite fastnat i. Orden och tankarna, reaktionen på det jag skrev, förlöste tänkandet. Han skrev.
Fast jag tänker att det nog inte är en molär och molekylär förståelse av politiken, distinktionen är ontologisk och kan inte reduceras till ett epistemologiskt perspektiv. Istället är politiken både molär och molekylär. Människan är inveckad mellan dessa två logiker varav den förra verkar tvingande, kategoriserande och från ovan och den senare arbetar affektivt och deterritorialiserande. Som jag ser det är detta en av de mest kraftfulla politiska ontologierna som skrivits fram och som verkligen når sin fulländning i diskussionen om Durkheim och Tarde lite längre fram.
Det är sant, och jag visste ju det. För Deleuze och Guattari handlar det om ONTOLOGI och metafysik, inte om epistemologi. Det är på riktigt och handlar om verkligheten, om livet och det som är. Inte med absoluta sanningsanspråk, utan för att öka förståelsen för livet som levs och kulturen som skapas av oss medan vi är upptagna med annat. Ibland behöver man skakas om lite. Och jag är tacksam för det. Jag hävdar inte att jag har rätt eller att min läsning är den enda möjliga. Jag skriver för att lära och för ökad förståelse, inte för att undervisa och bestämma mening. Samtalet och detta att tänka tillsammans tror jag på, och saknar jag i akademin. Det finns inga solitära genier. Att vara människa är att vara flera, människa blir man i en kultur, ett sammanhang och det är alltid större än man tror. Kullenberg lämnade även om kommentar på gårdagens bloggpost, som handlade lite om samma saker som här, fast lite friare tänkt. Han skrev, vilket är en god hjälp i det fortsatta arbetet här.
Det kommer en intressant distinktion i Mikropolitik-kapitlet mellan totalitära och fascistiska stater (om jag minns rätt). De förra är organiserad som en statsapparat (hierarkisk, regelföljande, byråkratisk, centrerande maktutövning) medan den senare är organiserad som en krigsmaskin (affektiv, decentraliserad). När en krigsmaskin tar över statsapparaten (som den egentligen är obekväm inom) uppstår den värsta omänskligheten i de bisarra synteserna mellan affektiv byråkrati (tänk förintelsen), decentraliserat regelföljande (tänk uniformen, den paranoida lydnaden, rädslan) och den självförintande statsapparaten (som inte vill bevara makten, utan förvandlar makt till kraft).
För Deleuze och Guattari finns inga enkla distinktioner. Fascismen, som jag olyckligtvis gav sken av, handlar inte enbart om kontroll och perfektion. Fascismen lever på människors drömmar om renhet, men är allt annat än renhet. Fascismen talar om perfektion, men är i själva verket bara ett löst sammanhållet knippe affektioner. Därför är det så oerhört farligt när politiken rör sig i riktning mot det totalitära, för då skapas ett system som väldigt enkelt kan tas över av decentraliserande, självförintande krafter som SD, till exempel. Vi kommer till detta och då finns det anledning att tänka vidare och utveckla, nu nöjer jag mig med att påpeka att det här handlar om ontologi, att det är på riktigt och att verkligheten aldrig är enkel eller given. Verkligheten kreeras här och nu, den blir till i en dynamisk och öppen process av blivande.
It is not sufficient to define bureaucracy by a rigid segmentarity with compartmentalization of contiguous offices, an office manager in each segment, and the corresponding centralization at the end of the hall or on top of the tower. For at the same time there is a whole bureaucratic segmentation, a suppleness of and communication between offices, a bureaucratic perversion, a permanent inventiveness or creativity practiced even against administrative regulations. If Kafka is the greatest theorist of bureaucracy, it is because he shows how, at a certain level (but which one? it is not localizable), the barriers between offices cease to be "a definite dividing line" and are immersed in a molecular medium (milieu) that dissolves them and simultaneously makes the office manager proliferate into microfigures impossible to recognize or identify, discernible only when they are centralizable: another regime, coexistent with the separation and totalization of the rigid segments.
Byråkratin är inte ett system, utan flera. Byråkratin verkar både upplösande och sammanhållande. Därför detta tjat om komplexitet. Verkligheten är både molär och molekylär, samtidigt. Inte antingen eller, utan mer eller mindre av både och. Allt som sker utspelar sig på insidan. Så fort man tar sig utanför eller lyckas bryta igenom en barriär hamnar man i ett annat system. Byråkratin är boxar inuti boxar, inuti boxar. Och ingen box är innerst och ingen omsluter alla de andra. Jag är en, men samtidigt många. Vi är två, men redan det är ett gäng. Verkligheten är en ekvation där två plus två blir mer (eller mindre) än fyra. Tillblivelsen är kreativ och förändring handlar om skapande. Skillnad är något i kraft av sig själv, är en del av mixen eller helheten, inte en passiv relation. Skillnad är mellanrummet där meningen tar form. Tänk rhizom, inte träd. Tänk maskinsik rörelse, inte mekanisk. Båda logikerna finns och verkar överallt, mer eller mindre av både och. Insikten om detta är avgörande för att kunna förstå filosofin som Deleuze och Guattari skapat, för att kunna använda verktygen för att tänka med och för att skapa och omskapa verkligheten. Som sagt, det handlar om ontologi, inte epistemolog. Om skapande, inte om förståelse, om blivande, inte om passiva studier av skeenden. Det är på riktigt och vi är alla delaktiga, tillsammans, i världens tillblivelse.
We would even say that fascism implies a molecular regime that is distinct both from molar segments and their centralization. Doubtless, fascism invented the concept of the totalitarian State, but there is no reason to define fascism by a concept of its own devising: there are totalitarian States, of the Stalinist or military dictatorship type, that are not fascist. The concept of the totalitarian State applies only at the macropohtical level, to a rigid segmentarity and a particular mode of totalization and centralization.
Som sagt, det är viktigt att skilja mellan totalitära stater och kulturella glidningar i den riktningen, och fascism. Viktigt att inte förenkla, att analysera det man vill förstå med bibehållen komplexitet. Ett totalitärt system är inte stängt, alltid öppet och deteritorialiserande krafter finns och verkar på insidan, liksom territorialiserande. Inte antingen eller, utan både och, samtidigt. Samhället är både moärt och molekylärt, och fascismen finns överallt och måste ständigt bekämpas på olika sätt i olika sammanhang. Det är det kanske viktigaste värdet med filosofin som Deleuze och Guattari skapade, att den hjälper oss se och förstå framväxten av fascism, där och när den slår rot. Ett annat samhälle är alltid möjligt, på gott och ont. Inget är givet. Framtiden blir till och vi är del av blivandet.
But fascism is inseparable from a proliferation of molecular focuses in interaction, which skip from point to point, before beginning to resonate together in the National Socialist State. Rural fascism and city or neighborhood fascism, youth fascism and war veteran's fascism, fascism of the Left and fascism of the Right, fascism of the couple, family, school, and office: every fascism is defined by a micro-black hole that stands on its own and communicates with the others, before resonating in a great, generalized central black hole.
Aggregat av delar som läggs till delar och ger upphov till resonans som kan växa och blir en kraft, tillräckligt stark för att ta över. Fascismen kommer inte utifrån, hotet växer på insidan och mellan. Det räcker inte att ta avstånd från SD, för att motverka fascismen krävs affirmativt arbete med att främja en annan utveckling. Reaktivt motstånd bygger på samma logik som det man reagerar mot. Verkligheten blir till mellan, och människan "är inveckad mellan dessa två logiker varav den förra verkar tvingande, kategoriserande och från ovan och den senare arbetar affektivt och deterritorialiserande." Inte på något sätt enkelt, men viktigt att åtminstone förstå det och att inte fastna där. Försök, försök igen, utan att förlamas av rädslan att göra fel. Det är så kunskap uppstår och verkligheten förändras, genom att vi engagerar oss och gör något. Att titta bort eller göra ingenting är också en handling. Allt och alla finns och samverkar på insidan. Ontologi, inte epistemologi.
There is fascism when a war machine is installed in each hole, in every niche. Even after the National Socialist State had been established, microfascisms persisted that gave it unequaled ability to act upon the "masses." Daniel Guerin is correct to say that if Hitler took power, rather then taking over the German State administration, it was because from the beginning he had at his disposal microorganizations giving him "an unequaled, irreplaceable ability to penetrate every cell of society," in other words, a molecular and supple segmentarity, flows capable of suffusing every kind of cell.
Segmenteringar av olika slag, som samverkar på olika nivåer och vars verkan kommer underifrån. Fascismen är inte en rörelse som kommer uppifrån eller utifrån, den växer inifrån och underifrån. Massan medverkar till sin egen disciplinering. Hitler tog alltså inte makten, han kanaliserade makt. Samma makt som fick massorna att marschera i takt och gå i krig fick Natzityskland att brytas upp inifrån några år senare. Det molära kan bli molekylärt och vice versa. Mer eller mindre av både och. Inte antingen eller.
Conversely, if capitalism came to consider the fascist experience as catastrophic, if it preferred to ally itself with Stalinist totalitarianism, which from its point of view was much more sensible and manageable, it was because the segmentarity and centralization of the latter was more classical and less fluid.
Pengar är en annan kraft, ett annat fenomen som är både molekylärt och molärt. Kapitalismen har många ansikten, vilket Kina är ett exempel på. Vad vi har att göra med är flöden av pengar och kollektiva tillblivelser. Helheter bestående av mindre delar. Boxar inuti boxar i boxar. Delar och helheter inuti helheter och delar. Tricket är att inte fastna i komplexiteten, utan vänja sig vid den och inte få panik för att man inte förstår allt på en och samma gång. Forskning om kultur handlar om att bekanta sig med verkligheten, på insidan och i realtid, tillsammans med allt och alla andra.
What makes fascism dangerous is its molecular or micropolitical power, for it is a mass movement: a cancerous body rather than a totalitarian organism.
Massrörelser, delar bestående av delar i samverkan. Allt är rörelse och förändring, skillnad och skapande. Resonans, kreativitet och tillblivelse. Förstår vi det inser vi faran tidigare, och det måste vi om fascismen ska kunna bekämpas. Den kan dock aldrig besegras, bara bekämpas. Vi har alla ett ansvar för både dess framväxt och tillbakagång.
American film has often depicted these molecular focal points; band, gang, sect, family, town, neighborhood, vehicle fascisms spare no one. Only microfascism provides an answer to the global question: Why does desire desire its own repression, how can it desire its own repression? The masses certainly do not passively submit to power; nor do they "want" to be repressed, in a kind of masochistic hysteria; nor are they tricked by an ideological lure. Desire is never separable from complex assemblages that necessarily tie into molecular levels, from microformations already shaping postures, attitudes, perceptions, expectations, semiotic systems, etc. Desire is never an undifferentiated instinctual energy, but itself results from a highly developed, engineered setup rich in interactions: a whole supple segmentarity that processes molecular energies and potentially gives desire a fascist determination. Leftist organizations will not be the last to secrete microfascisms. It's too easy to be antifascist on the molar level, and not even see the fascist inside you, the fascist you yourself sustain and nourish and cherish with molecules both personal and collective.
Begär, efter vad då? Det är frågan, alltid. Man ska akta sig för vad man önskar sig, för risken är stor att man får det, brukar man säga. Alla önskar sig något och livet och vardagen handlar om att försöka uppfylla begär, efter trygghet, överblick, rikedom och så vidare. Begäret är inte en önskan att fylla ett hål med något som saknas, utan ett positivt och gränslöst begär efter liv och en vilja att vara vid liv. En mäktig kraft, som är både molär och molekylär. Fascismen växer fram på insidan, mellan. Du och jag skapar kulturen tillsammans, på gott och ont. Det spelar roll vad vi önskar och vad vi gör.

2 kommentarer:

Anonym sa...

"Begäret är inte en önskan att fylla ett hål med något som saknas, utan ett positivt och gränslöst begär efter liv och en vilja att vara vid liv."

Förlåt min okunskap men blir nyfiken om jag fattat någon futtig procent om själva grunden.

Menar du att begäret kan ses som grunden för mänskligt liv både som strävan att uppehålla det rent fysiskt men kanske framför allt även för att sträva efter mening genom uppfyllandet av begären/önskningarna i detta liv? Begäret är alltså liv i betydelsen självbevarelsedrift och drift till att förmera detta liv? Men inte enbart för en person utan för själva livets självbevarande i stort, dvs helhetens överlevnad och expansion?

Begären är inte egentligen i mänskliga kroppar eller drivs i alla fall inte utifrån dem (eller i första hand utifrån dem?) utan är en mycket större kraft eller process som handlar om utvidgning, förbättring, en process av "anslutning" mellan kroppar med dessa begär som skapar mer liv dvs det positiva som vi önskar? Våra kroppar med dess liv genom begären är medel för denna process?

Om jag förstått det "rätt" så förstår jag bättre detta med att det inte skulle vara fel på människan utan på "systemet". Vi lever alltså helt inom ett system som minst lika mycket påverkar oss som vi påverkar det genom att vi därigenom är oerhört beroende av varandra för positiv förändring och varje enskild människas handling får stor betydelse för helheten. Ja, just det där sista var ju inte så nytt förstås men skrev det för att få feedback om jag fattat kopplingen till detta med "systemet".

Har läst lite i Colebrooks introduktion till Deleuze. Inte helt lätt att greppa...

Eva

Eddy sa...

Begär, brukar man tala om i termer av uppfyllande av brist, eller som en skapande kraft. Det spelar roll. Tänker man ontologi blir skillnaden stor, och det är då det blir spännande, tycker jag. När det är på riktigt. Kul att du läser Colebrook, som skrivit en riktigt bra introduktion!