tisdag 8 mars 2016

Vetenskap vs Vetenskap

Läser Christer Sturmarks svar på den kritik som riktades mot föreningen Humanisterna i Jonna Bornemarks Understreckare förra veckan och som debatterats livligt i sociala medier. Båda texterna väcker en massa frågor, om vetenskap, kunskap och kritiskt tänkande. Tar en paus från tentarättningen och försöker bringa ordning i begreppen, inte för att välja sida eller för att avgöra frågan, utan för att försöka förstå hur man tänker i de olika lägren om kunskap och vetenskap.

Klart är att Bornemark representerar ett slags läger, det humanistiska, analytiska och hermeneutiskt inriktade. Och Sturmark det andra, det naturvetenskapliga, positivistiskt, Sanningssökande. Lika klart, från mitt perspektiv är att båda, både värnar vetenskapen och sätter kunskapen i främsta rummet, om än på olika sätt och med olika konsekvenser. Bornemark inleder med följande ord.
Richard Dawkins har i svensk debatt givits platsen som förnuftets neutrala och vetenskapliga röst. Han fram­träder som vetenskapsmannen med samhällsrelevant budskap, deltar i tv-shower och drar fulla hus när han föreläser. Dawkins hör tillsammans med Sam Harris, Christopher Hitchens och Daniel Dennett till nyateismens internationella ledarskap, en grupp som växt sig allt starkare under 2010-talet och som omfamnats även av den svenska humaniströrel­sen. De är alla vana vid att få sätta kritiskt ljus på ­re­ligionen, vars företrädare har hamnat i försvarsställning.
Denna bild känner jag igen. Vetenskapen som uttryck för förnuftets neutrala röst, vilken utan subjektivitet och värdering, med hjälp av den vetenskapliga metoden avgör vad som är rätt och vad som är fel. Och Sturmark har heller ingenting att invända. Han skriver.
Jonna Bornemark skriver på Under strecket (2/3) en text om ateister och den sekulära humaniströrelsen. Livsåskådningen sekulär humanism ser världen som naturlig, utan övernaturliga inslag. Följaktligen är sekulära humanister också ateister (ur det följer dock inte att ateister måste vara sekulära humanister). Så långt är allt i sin ordning.

Men Bornemark blandar ihop denna filosofiska hållning med ”scientism” som hon definierar som ”extrem vetenskapstro”. Vad skulle detta begrepp stå för? Vetenskap är ingen tro utan en metod att undersöka världen. Den är till sin natur provisorisk och över tid självreglerande. Bornemark förmår inte ens skilja på tro som kognitivt försanthållande och tro som religiöst förhållningssätt, två helt olika betydelser av ordet ”tro”. Inte ens med en mer seriös definition av ”scientism” finns något givet samband med ateism.
Här trampar Bornemark på en öm tå, uppenbarligen. Och det som är känsligt, som jag uppfattar saken, är att Bornemark anklagar Humanisterna för att vara troende. När jag läser deras idéprogram finner jag inga tecken på det och jag förstår därför Sturmarks reaktion. Samtidigt förstår jag Bornemark, och jag känner mig mer hemma i hennes tankevärld, för hon försvarar humaniora som är min vetenskapliga hemvist. Hon skriver.
Den upplysningstanke som därmed formeras innebär en tro på historien som en serie av framsteg och civilisering. Nyateisterna menar sig därför stå för ett universellt och tidlöst förnuft som alla en dag kommer att omfatta. De strävar inte bara mot sekularisering utan mot en ”scientifiering” av all politik och kultur, och missionerar för en scientistisk världsbild. I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen över­flödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin. Ny­ateismen kritiserar alla tankesystem som de upp­fattar står i konflikt med den natur­vetenskapliga ­rationalitetens hegemoni. Det är ­också därför ­LeDrew går så långt som till att kalla rörelsen fundamentalistisk, det vill säga en ideologi med politisk drivkraft som monopoliserar sanningen.
Utgångspunkten för Humanisternas kunskaps-, kultur- och människosyn är att människan är rationell. Humanisterna vill bygga ett samhälle som vilar på förnuftet och inte på några trossystem. Vetenskapens rationalitet ska vara vägledande på livets och samhällets alla områden. Utgångspunkten för Humanisterna är att det finns en Sanning och att det går att hitta en korrekt bild, en enda, den rätta, uppfattningen rörande allt. Man utgår vidare från att allt går att förklara vetenskapligt. Den tanken får inte ifrågasättas, vilket gör att jag håller med Bornemark om att det inte är orimligt att kalla Humanisterna för en fundamentalistisk rörelse. För hur bevisar man att det är så, att det finns en sanning? Som jag läser Humanisternas idéprogram är det VETENSKAPEN som är i centrum, den vetenskapliga metoden i bestämd form singular. Det är inte en kunskapsfundamentalism alltså, utan en vetenskapsfundamentalism. Konsekvens blir dock att man utgår från en övertygelse, som man sedan försvarar mot angrepp. På det sättet liknar Humanisterna ett trossamfund, trots att man inte accepterar det.

Eftersom vetenskap bedrivs av människor är det svårt att skilja mellan Sanning och vetenskapens utövare, och det är detta som är Bornemarks poäng, det är detta som är en av grundtankarna inom postmodernismen. Foucault pekar på relationen mellan makt och kunskap och på vetenskapens makt. Och i ljuset av det som hände på Karolinska är det svårt att hävda att människan är en helt igenom rationell varelse. Min utgångspunkt är att människan har en rationell förmåga, men att den förmågan är en bland många som samsas i människokroppen, och det är långt ifrån alltid som förnuftet vinner. Det finns massor av empirisk forskning (jfr Kahneman) som visar att människan styrs minst lika mycket av affektioner och att förnuftet i praktiken allt som oftast används för att skapa en rationell förklaring, i efterhand. Att utgå från att vetenskapen är vägen, sanningen och livet, vilket jag tycker är vad Humanisterna gör (eller kan i alla fall tolkas som), är ett uttryck för blind förnuftstro och ett slags fundamentalism.

Jag har problem med Sturmarks svar, för jag tycker han blandar bort korten och medvetet missförstår Bornemarks text. Hon anklagar inte Humanisterna för något, hennes text är inte polemisk, det är en kvalitativ analys, en hermeneutisk tolkning och ett kritiskt reflekterande över en tendens i samtiden. Sturmark läser dock texten som ett angrepp på Humanisterna, och försvarar sig genom att gå till attack mot Bornemark som uppenbarligen betraktas som ett hot. Han skriver.
Sedan försöker hon sammankoppla ateister (som hon kallar ”nyateister”, trots att ateism som filosofisk hållning är äldre än kristendomen) med Herbert Spencers laissez faire-individualism. Ett sådant samband existerar inte. Den sekulärhumanistiska (och ateistiska) rörelsen arbetar för precis motsatsen till laissez faire-individualism.

Hon skriver vidare om ateister: ”I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen överflödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin”. Detta är gripet ur luften och förstås helt felaktigt. Hur skulle humaniora och samhällsvetenskap kunna vara överflödiga i dagens samhälle? Tvärtom är dessa ämnen viktigare än någonsin i dagens värld, som i allt för hög grad präglas av konspirationsteorier, religiös fanatism och pseudovetenskap.
Fast vad skriver Bornemark egentligen? Vad är hennes poäng? Hon skriver så här (se nästa citat), vilket jag instämmer i och tycker är en viktig fråga som Humanisterna inte har några verktyg för att reflektera över, eftersom de vet vad som är den rätta vägen: Vetenskapen. Fast vetenskapen har inte svar på alla frågor, det finns mer i världen än naturvetenskapen, med sina verktyg, förmår förstå och upptäcka och än mindre undersöka.
När vetenskapen utvecklas minskar också utrymmet för Gud och slutligen finns ingen plats kvar. Darwins evolutionsteori tvingar slutligen ut Gud ur hans sista tillflyktsort: livets uppkomst. Om Gud skulle finnas skulle han vara ett objekt för vetenskapliga undersökningar. Vad nyateisterna inte ser är att det bara är i relation till en bokstavstroende läsning av Bibeln som en sådan tolkning av ­religionens centrala frågor stämmer. Kristna och ateistiska fundamentalister definieras i kontrast till varandra och är därmed också väldigt lika, de utgör två olika lag som spelar på samma plan. 
Utifrån denna scientistiska ideologi är det alltså inte bara religionen och samhällsvetenskapen som blir ­problematisk, utan även idén om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle som utgår ifrån att ingen enskild åsiktsriktning har monopol på sanningen.
Jag har svårt att se att det inte är just detta som Humanisterna i sitt idéprogram hävdar. De tar avstånd från Gud, men bortser från att det finns massor av religiösa människor som också gör det. Och den som inte tror mig kan själv bilda sig en uppfattning om rimligheten i det som Bornemark (och jag) påstår genom att ta del av det man skriver på Freestyle Christianity, eller lyssna på någon av deras podcasts där religionen och religionens roll diskuteras, utan att tala om Sanningen eller hänvisa till Bibelns bokstav. Genom att så tydligt och med sådan emfas ta avstånd från religionen, som bland annat Richard Dawkins gör, visar man sin syn på religionen som man klumpar ihop med allehanda hokus-pokus, utan att ha grund för det och för att försvara sin tro på vetenskapen.

Sturmark skriver ovan att Humanisterna visst ser värdet av humaniora, men hur är det med den saken egentligen? Tänker bland annat på den debattartikel som Sturmark och andra publicerade i DN för snart ett år sedan, där författarna går till hårt angrepp mot den humanistiska vetenskap som Bornemark verkar inom. Utan att vilja förstå eller samtala, och utan att ha någon grund för det, inte bara avfärdar man utan tar även alla ära och redlighet av allt och alla som ens kommer i närheten av den (felaktiga) bild av posthumanism som Humanisterna utsett som ett hot mot den rätta läran: Vetenskapen.
Men att applicera idén om sociala konstruktioner på alla kunskapsområden leder till intellektuellt haveri. Även inom naturvetenskapen arbetar vi med beskrivningar av verkligheten som förvisso är approximativa. Men de extrema versionerna av postmodernismen vill hävda att naturvetenskapen helt och hållet är en social konstruktion, en ”berättelse” likvärdig med varje annan berättelse.
Det finns ingen grund för denna missvisande vanföreställning om vad postmodernism innebär. Visst finns det forskare som hävdas liknande saker, men att dra alla över en kam och anklaga allt som andas postmodernism för den föreställning man själv skapat är lika ovetenskaplig som fundamentalistisk. Det är en öm tå detta, för Humanisterna och dem närstående grupper återkommer ständigt till kritiken av (sin förvrängda bild av) postmodernismen. Humaniora och samhällsvetenskap är alltså bra, så länge den bygger på samma vetenskapssyn som Humanisterna, det vill säga den enda rätta. Om inte det är fundamentalism vet jag inte vad som är det. Åter till Sturmark.
Men låt oss anta att Bornemark lyckats hitta någon amerikansk ultra-libertarian som gillar Herbert Spencer och avskyr humaniora (kanske Donald Trump kan vara en kandidat?). Låt oss dessutom anta att denna person är ateist. Bornemark drar då slutsatsen att detta karaktäriserar ateismen. Det är ett retoriskt grepp fullt i klass med islamofobens: Leta reda på någon fundamentalistisk imam som uttalat sig för steningsstraff. Citera honom och hävda: ”Titta, sådana är de, muslimerna!” Resonemanget är förstås intellektuellt ohederligt.
Att jämföras med vad Sturmark (med flera) skriver i sin debattartikel. Först letar man upp en avhandling, sedan läser man den selektivt, och därefter anklagar man rektorn för den högskola som utsetts till det stora hotet mot den enda synen på vetenskap och som Bornemark (Hans Ruin och Fredrik Sveneaus, som också utsatts för kritik på senare tid) arbetar.
Författaren till rapporten heter Moira von Wright och är numera professor i pedagogik och rektor för Södertörns högskola. När nu en sådan kunskapsteoretisk grundsyn slagit rot i våra högre lärosäten har vi ett problem.
Åter till Sturmark, som jag tycker inte nämnvärt skiljer sig åt i sitt sätt att debattera från dem han kritiserar. Han har sin bild klar och är inte öppen för samtal. Han har en mission, och det är att underminera vetenskapen som produceras på Södertörn. Fast det säger han inte, han skriver istället.
Riktigt illa blir det dock när hon i svepande ordalag och utan belägg tillskriver den svenska sekulärhumanistiska rörelsen (Humanisterna) en inställning ”på gränsen till islamofobi”. Detta är grovt felaktigt och Bornemark kan förstås inte redovisa några belägg för detta.

Tvärtom arbetar Humanisterna på många olika sätt med att just motverka islamofobi i det svenska samhället. Humaniströrelsen är också internationellt mycket aktiv i dessa frågor, vid sidan om sitt engagemang för mänskliga rättigheter och människors rätt att slippa religiöst förtryck, alldeles oavsett vilken religiös kontext de stammar från.
Jag tar ingen ställning här. Jag har inget emot Humanisterna egentligen, men jag ställer mig liksom Bornemark tveksam till tecknen på fundamentalism som jag finner hos organisationer som Humanisterna och Vetenskap och Folkbildning. Min syn på vetenskap är vidare än Sturmarks, för jag menar att det är kunskapsmålet som ska styra, inte (över)tron på en enda metod, den vetenskapliga. Det finns mer i världen än vad man ser genom teleskop, mikroskop och statistik. Kultur till exempel är en aspekt av vardagen som inte går att fånga med hjälp av den metod som Humanisterna och VoF förfäktar och som är den ENDA metod man erkänner. Kunskap är att mer mångfasetterat begrepp än vad som ryms inom scientismens snäva definition. Det är denna Bornemark har mage att närma sig kritiskt, och Sturmark kan uppenbarligen inte hålla tillbaka känslorna, för han avslutar med ett självmål som bekräftar den tes som Bornemark driver i sin Understreckare.
Bornemarks understreckare innehåller obehagliga och tendentiösa anklagelser som saknar belägg. Men sakargument kanske inte är så viktigt om man håller sig med Bornemarks postmoderna laissez faire-sanningsbegrepp.
Sorry Sturmark, men det tycker jag att ditt svar gör också. Och det bevisas med din svepande anklagelse mot Bornemark, Södertörn och stora delar av den humanistiska vetenskapen som har mage att inte underordna sig företrädarna för den rätta läran. Min respekt för Humanisterna har fått sig en allvarlig knäck. Men min övertygelse om att mångfald är viktigt, även inom vetenskapen, har å andra sidan stärkts.

8 kommentarer:

Camilla sa...

Den här debatten är intressant. Jag har inte riktigt tid nu, men måste skriva lite. Två saker undrar jag direkt när jag skummar din text, och det är var någonstans Humanisterna utger sig för att sitta inne med En Sanning (kanhända jag missat det, men naturvetare brukar vara extremt ödmjuka i sådana frågor, det låter hur konstigt som helst att någon skulle vilja påstå sig komma med en Sanning ... men vem vet, de har kanske skrivit det svart på vitt)?

Och sen undrar jag varför humanister konsekvent tycks vilja lägga beslag på begreppet analytisk? Analytiskt tänkande är grundläggande i naturvetenskap, hur skulle det annars vara liksom, varför vill humanister aldrig kännas vid det? (Läs själv hur du benämnt Bornemarks respektive Sturmarks "läger") Det har jag ytterst svårt att begripa.

Eddy sa...

Humanisterna utgår från att den (natur)vetenskapliga metoden är den enda, och alla som kritiserar den synen anklagas för att vara ovetenskapliga. Det jag reagerar på att Sturmarks svepande avfärdande av innehållet i Bornemarks Understreckare. Och hans avslutande ord visar att han hade sin bild klar på förhand. Södertörn är som ett rött skynke.

Det går absolut att diskutera detaljer i Bornemarks text, men som jag ser det tolkar hon ett samtidsfenomen och diskuterar detta kritiskt. Hon riktar inga anklagelser mot någon, hon lyfter frågor och vänder och vrider på utgångspunkter och drar ut konsensekvenser av tankar som även Sturmark håller med om.

Humaniora har inte monopol på något, visst analyseras det inom naturvetenskapen. Fast på olika sätt och med sikte mot lite olika mål. Humaniora är kritisk även mot sin egen verksamhet och ifrågasätter Sanningen. Det får man inte göra, det visar Sturmark med all önskvärd tydlighet. Bornemark och andra avfärdas på grund av sin vetenskapliga hemvist och utifrån Sturmarks (van)föreställning av den. Jag har inga problem med Humanisterna, men här tycker jag Sturmark bevisar rimligheten i den kritik som Bornemark lyfter.

Det finns något oresonligt i hans sätt att debattera, som är främmande från min syn på vetenskap och kritiskt tänkande.

Jag vill se mer av samtal och tankeutbyte över alla olika typer av gränser. Jag har lärt mig massor av mina studier av naturvetenskapen. Tyvärr finner jag mig allt som oftast placerad på de anklagades bänk när jag försöker samtala med vissa naturvetare, som redan vet allt de behöver veta.

Kampen om vem som är bäst är förödande för alla! Olika vetenskaper är bra på olika saker!

Jonas sa...

Jag tänker att det inte går att säga att varken den politiska eller den metodologiska grunden går att peka ut som fast. Utan att nödvändigtvis vilja försvara vare sig Sturmark eller Humanisterna, så tycker jag det går att förstå hans kritik på så sätt att "idén om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle" nästan ställs som ett lika starkt grundkriterium som hans Metod. Bornemark blir svaret skyldigt till var gränsen går mellan detta pluralistiska samhälle och laissez-faire-individualism (som skulle kunna förstås som det pluralistiska samhällets bortre gräns).

Camilla sa...

Jag blev verkligen konfunderad över det dör påståendet om Sanningen. Jag kan verkligen inte hitta det påstpendet his Humanisterna. Varifrån kommer det? Det verkar ju inte stämma alls. I deras manifest hittar man följande: "Vetenskapens metoder är inte ofelbara, de tillhandahåller inga oföränderliga, absoluta sanningar; men ändå är de i stort sett de mest pålitliga metoder vi har för att öka vår kunskap och lösa mänskliga problem."

Alltså, de talar om "vetenskapens metoder", plural. De säger att oföränderliga, absoluta sanningar inte finns.

Varför påstår du då att de ser en Sanning och en Vetenskaplig metod? Det stämmer ju inte.

Eddy sa...

Jag anklagar dem inte för något, och har som sagt inga stora problem med Humanisterna. Men jag tolkar deras syn på kunskap som att den bygger på att vetenskapen är den enda vägen till kunskap, vilket jag inte ställer upp på. Det finns mer i världen än vad som går att fånga med hjälp av (natur)vetenskapliga metoder som har sanningen i bestämd form som mål, även om det inte går att nå det målet.

Följande avsnitt från deras idéprogram bygger jag min tolkning på: "Empiriska studier, logiskt tänkande, kritisk analys och öppen argumentation är metoder för att få fram en så saklig och objektiv verklighetsbeskrivning som möjligt. Enighet bland forskare innebär inte någon garanti för att beskrivningen av verkligheten är korrekt, men inom vetenskapen finns metoder för att med tiden komma till rätta med missuppfattningar.
Det går inte att förklara allt med hjälp av dagens vetenskapliga metoder, men med hjälp av mänskligt förnuft och kunskapssökande kan människan förstå mer och mer av den värld hon lever i."

Sedan tycker jag Sturmarks anklagelse mot Bornemark i slutet av hans svar talar sitt tydliga språk.

Jonas sa...

Mina invändningar betyder inte så mycket som vanligt.

Eddy sa...

Jag förstår inte Jonas!? Ditt första inlägg var lite otydligt och jag visste varken vad du ville säga, eller vad jag skulle kommentera. Vill du ha kommentarer får du vara tydligare. Tycker mig "höra" en bitterhet i tonen, som jag inte alls förstår.

Jonas sa...

Ah oj nej, förlåt, det var en smiley bakom men den försvann. Du ser, man gör bäst i att undvika ironi. Det var hur som helst en kommentar i all hast, inget illa menat.