tisdag 2 februari 2016

Samtalar vidare om debatten om skolan

Jag har sällan några svar eller konkreta lösningar, inte för att jag inte skulle kunna konstruera några utan mer för att jag är mer intresserad av frågorna, analysen och fördjupad kunskap på området som behandlas. Ett problem i samtiden är att frågorna slarvas över, att alla jagar SVARET. En snabb och tydlig lösning presenterad av en karismatisk ledargestalt vinner så gott som alltid över ett förslag som mer tar hänsyn till komplexiteten som problemet springer ur. Och den som verkligen vill förstå kommer alltid på efterkälken, för det finns alltid mycket mer att ta hänsyn till än förenklingarna ger sken av. Insikt om detta, förståelse för tillvarons komplexitet, handlar humaniora om. Sådan kunskaper och den typen av kompetens är viktiga också för att samhället ska bli långsiktigt hållbart. Bland annat därför tror jag på samtalet, som jag tycker spelar i strykklass, som alldeles för ofta körs över eller avfärdas som meningslöst eller slöseri med tid och resurser. Att det finns gott om exempel i historien på enormt dyrbara misstag begångna på grund av att humanvetenskapliga insikter inte beaktats är ett argument som inte riktigt fäster i det allt snabbare debattklimatet som råder.

Två kommentarer har droppat in på dagens första bloggpost, och eftersom jag sitter på ett försenat tåg till Stockholm har jag all tid i världen att försöka reflektera över synpunkterna och tankarna som lyfts i kommentarerna. Först ut är Camilla, som skriver.
Att det här med att möjligen att tentera om skulle vara problematisk var något totalt nytt för mig. Visste inte att denna extra arbetstid för läraren ofta är obetald. Förvånande!
Problemet är att ansvariga lärare, som redan dignar under en stor och växande administrativ börda för, under och efter kursen, tvingas till ännu mer arbete (ofta obetalt) med omtentorna. Kontentan blir att man som lektor, som även ska forska och fortbilda sig får en ohållbar arbetssituation. Jag är inte odelat kritisk till just omtentor, men ser det som värt att reflektera över. Varför erbjuds den möjligheten? Orsaken till att lärosätet måste erbjuda ett antal omtentamenstillfällen är inte oviktig, särskilt inte som det är läraren som ansvarar för allt som krävs för att det ska fungera. Det är lätt att både kräva och för ledningen att ge bifall till olika nyordningar, om man slipper ansvara eller betala för det. Detta är jag kritisk till. Och när jag dessutom har svårt att se hur det gynnar kunskapsutvecklingen tycker jag det är värt att samtala om frågan.
Jag tolkar behovet av omtenta som att institutionen håller på sina kvalitetskrav och inte släpper igenom studenter hur som helst. Själv har jag bara gjort omtenta en gång på fem års heltidsstudier. Hade då totalt missuppfattat uppgiften. Har jag någonsin uppfattat mig som smart för att jag klarat mina andra tentor direkt? Nej! Snarare får det mig att fundera över om mina studier var alldeles för enkla med tanke på hur vanligt det är att folk tenterar om. Saker kan verkligen uppfattas på olika sätt. 
När jag var student tentade under sex års heltidsstudier om en gång, av samma skäl som du. Jag ser inte heller det som ett tecken på att jag skulle vara smartare än någon annan. Jag tänkte mest att en omtenta skulle ta dyrbar tid och fokus från alla nya kurser jag ville gå. Jag litade på att mina lärare hade koll på dels vad som var en rimlig nivå, dels hur undervisningen skulle läggas upp för att passa ihop med innehållet kurslitteraturen. Och resten av tiden ägnade jag åt att läsa kurslitteraturen och gå på föreläsningarna för att anteckna flitigt. Det är den kanske största skillnaden mellan då och nu, att många studenter saknar fokus och oroar sig över saker som de inte kan påverka, samtidigt som man tar lätt på det man har i sin makt. Jag tror att fler skulle fokusera mer på innehållet om man bara får ett tillfälle inom respektive kurs och om man fick vänta till nästa gång för att göra om. Och det skulle ge mig som lärare mer did också att fokusera på undervisningen och kunskapsutvecklingen. Ontentatillfällena gäller ju obligatoriska seminarier och annat också. Lektorstjänsen har redan tänjts till bristningsgränsen, samtidigt som dagens studenter servas mer än studenterna när jag läste. Jag får ta mer ansvar för lärandet (som jag menar att vuxna studenter borde kunna ta själva) än mina lärare gjorde. Det gör mig till en sämre lärare, och det gör mig frustrerad.
Däremot har jag efter det gått många kvällskurser där jag inte ens försökt göra tentan då jag bedömt den som osannolikt att klara av. Detta uppfattas kanske på helt annat sätt av läraren, att man tappat intresset eller är lat, vem vet? Själv är jag övertygad om att det ofta handlar om att nivån på kursen varit för alldeles för hög, i alla fall för de faktiskta studenter som visat intresse för kursen. Då har det oftast brustit i dialogen med läraren, inte sällan har ingen dialog existerat alls. Har faktiskt nästan aldrig talat med en universitetslärare enskilt mer än fem min någonsin! Dialogen har varit död!

Nå detta är bara min historia. Men den liknar många andra jag tagit del av i min 70-talistgeneration och som studerat främst på 90-talet och därefter då och då på senare år.
Utan dialog finns inget lärande, det håller jag med om! Tyvärr finns det allt mindre tid för dialog, när kraven på för och efterarbete ökar och när undervisningen allt mer liknar en individanpassad buffé. Dagens köp-och-säljtänkande och studenternas kundbeteende, som systemet tvingar fram, är förödande för allt vad utvecklingen av självständighet och ansvarstagande heter. Dagens studenter skiljer sig inte genetiskt från någon student i mänsklighetens historia. För varje ny generation studenter som examineras finns det ju dessutom fler tidigare generationers arbete med kunskap att inspireras och dra nytta av. Samtal om vad vi ska ha skolan till och hur vi ser på kunskap och kvalitet saknar jag, och avsaknaden av den dialogen är kanske det största och mest allvarliga problemet.

Nu över till nästa reflektion, från Eva, som skriver.
Nu blir jag förvånad. Det finns väl ingen motsättning mellan att skaffa sig en utbildning för att få en examen och sen kunna försörja sig, och att samtidigt skaffa sig kunskap? När det fungerar väl kommer ju båda samtidigt, när man skaffar sig kunskapen kan man ta en examen, och sen skaffa sig jobb. Kunskap kan inte enbart vara det som är "allt det andra".
I den bästa av världar finns ingen som helst motsättning, det håller jag med om. Inom ramen för New Public Management och köp-sälj-tänkandet som allt tydligare präglar vardagen på högskolan, där allt fler studenter agerar som kunder som (av lärarna) kräver att få avkastning på pengarna och tiden de lägger ner, kan det bli ett problem. Och när genomströmning anses vara ett lämpligt kvalitetsmått, liksom hur många examina som tas ut av studenterna, finns ingenting att sätta emot för den lärare som vill betona kunskapen och värna innehållet. Då blir det ett problem, och kraven på läraren och studenterna förändras på ett olyckligt sätt. Förväntningen på läraren är allt tydligare att man ska "hjälpa studenterna att klara sig på tentan". Då är lärandet och kunskapen inte i centrum längre. I kombination med att allt fler arbetsgivare själva vill utbilda studenterna i just sina system så förvandlas högskolan lätt till en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, där kunskapen mer upplevs som ett hinder i vägen än som något man vill och orkar engagera sig i.
De flesta människor lever inte under romantiska bildningsförhållanden, så att de har sin försörjning tryggad och bara kan söka kunskap för sitt höga nöjes skull. De måste faktiskt skaffa sig ett jobb. Så krasst är det. Och många jobb kräver en förfärlig mängd kunskap. T ex många högkvalificerade tekniska jobb. Och nej, det är inte bara färdigheter, det är kunskap, att kunna ta det man läst och använda det på nytt sätt, att analysera, att förstå, kritiskt granska, att lösa problem, att sortera i de oerhörda mängder av information som florerar.
Att du antyder att jag ägnar mig åt och förespråkar romantiska bildningsförhållanden gör mig ledsen. Jag är en hårt arbetande lärare som undervisar studenter på en rad olika utbildningsprogram som leder direkt till högkvalificerade arbeten. Just nu företagsekonomer och ingenjörer. Mitt bildningsbegrepp är långt vidare än en lista på dammiga böcker. Och jag vet av erfarenhet att det är användbara kunskaper som gör studenterna bättre rustade för en föränderlig värld och ett globaliserat samhälle där även stora företag kan packa ihop och flytta eller lägga ner även högkvalificerade verksamheter. Alla behöver ett arbete, men utbildning som helt och hållet är anpassad efter dagens nyckfulla förhållanden är allt annat än hållbart. Ingen vet var framtiden bär i sitt sköte eller vilka kompetenser som behövs där. Därför behövs bildning, och det finns dessutom undersökningar som visar att även studenter som läst rena humaniorakurser hävdar sig väl i konkurrensen på arbetsmarknaden och jag vet av erfarenhet att mina före detta kulturvetarstudenter har fått bra jobb och bidrar massor till samhället. Det är en vanföreställning att tekniska utbildningar är produktiva och närande medan humaniora är tärande. Båda behövs lika mycket och båda sidor har massor att lära av varandra, till nytta och glädje för hela samhället.
Kunskap är inte enbart att förstå hur samhällen och kulturer fungerar, det finns oerhört mycket annan kunskap också.
Det har jag aldrig förnekat, tvärtom!
En sak med ingenjörsutbildningar, i alla fall för ehrm trettio år sen ... är inte bara kunskapen i sig, utan tempot. Att tempot är högt (mycket, mycket högre än på humanistiska utbildningar (2-3 ggr), mycket högre än på andra naturvetenskapliga utbildningar (1.5-2), baserat på ekvivalenta poäng, på den tiden då ska sägas) har en poäng, och det är att man lär sig att sortera informationen och se vad som är viktigt. När det gäller matematik och fysik behöver man inte oroa sig över att man på det sättet missar kunskap, om det går fort, eftersom man inte kommer att kunna lösa ett svårt problem om man inte har nödvändiga kunskaper i alla fall. Det finns liksom inbyggt i just de kunskapsområdena, att luckor blir synliga och man inte kan fuska sig förbi.
Olika kunskaper behöver olika förutsättningar för att utvecklas, så är det. Håller med och har inget att invända mot där. Snabbhet är bra ibland och eftertänksamhet och förmåga till analyser som går på djupet är också viktigt. Som sagt alla har massor att lära av varandra. Därför vill jag tydligare se kunskapen i centrum.
Ja, med det tempot kan man tycka att omtentor är ok. Det är ju mer ett sätt att planera sin utbildning, man vet kanske att man inte kommer hinna vissa saker, alltså lägger man ner en kurs vid ett tillfälle och planerar den till ett omtenta-tillfälle. Jag tror jag utnyttjade det fyra gånger under mina år, att tenta vid ett annat tillfälle än det normala. Jag tog ändå examen på utsatt tid. Med mycket användbara kunskaper, som kommer väldigt många människor till del utöver mig själv, än idag. Men jag vet inte hur omtentor funkar idag. Jag kan förstå irritationen om det handlar om "tenta-on-demand", alltså att studenter själva säger till att de vill ha omtenta. Annars, om det i kursen redan är inplanerat ett ordinarie tillfälle och två till (vid terminsbyten) så ser jag inte problemet. Det är en fråga för alla att kunna planera bara.
Jag håller med dig om att kunskap ska vara fokus, men jag håller inte med om att människor inte ska få tänka på sin examen och framtida försörjning också. Kunskapen behöver komma till nytta utöver ens egna personliga sfär, och det är förstås humanioras särskilda problem att försöka förklara det.
Att jag tycker att förslaget är bra handlar om att de flesta redan idag klarar sig vid första försöket. Och jag skulle kunna ägna mer tid till studenterna som gör vad de ska, istället för som nu lägga tid och energi på att hålla reda på vem, vad, när och på vad, för studenter som i förfärande hög grad uteblir på grund av resor, jobb eller annat som inte har med utbildningen att göra. Jag skulle bli en bättre lärare, och fick studenterna studiemedel som gick att leva och slapp oroa sig för bostadssituationen skulle alla kunna fokusera bättre, med bättre kunskaper som följd.
Som jag tror jag skrivit tidigare, (ett av) humanioras problem med kunskap är skalbarheten. Väldigt många måste skaffa sig den sortens kunskap för att den ska ge något utanför oss själva. Det hjälper inte att en enda människa förstår något viktigt, om han/hon inte kan förklara det för andra, om de inte har samma bas. När det gäller teknik, kan alla njuta av energiförsörjning utan att första en enda atom, s a s.
Detta håller jag inte med om. Den tanken bygger på en kunskapssyn jag inte kan ställa upp på. Visst kan en duktig ingenjör komma på nyttiga saker, men det finns stora risker kopplat det detta också. Atombomben är ett talande exempel som manar till eftertänksamhet angående skalbarhetens fördelar, vilka jag inte ser lika självklart som du. En bildad befolkning är ett slags vaccin mot populism och fallenhet mot förföriskt enkla lösningar, som ofta visar sig kosta enorma summor och massor av lidande. Dessutom menar jag att bildning har lika mycket med spridande av kunskaperna att göra, som individuella studier i enskildhet. Även här vill jag slå ett slag för och peka på nyttan med samtalet som är ett slags spridningsinstrument för kunskap och analytisk förmåga. Och en god bok kan sprida massor med kunskaper och komma minst lika många människor till del som energiförsörjningsteknik. Och vad har Sverige tjänat på köpet av brunkolsgruvorna i Tyskland? Ingenting är enkelt Eva, det är det enda jag säger. Samhället är alla vi tillsammans, på gott och ont.  
Men om man låter folk skaffa sig en högre utbildning, så de kan försörja sig, och sen låter universitet och högskolor vara öppna livet ut, lätt att kunna läsa, så kan människor återkomma i sitt kunskapssökande när försörjningen är tryggad. Hela livet. Men det kräver förstås också ett annat nyckeltalstänk ;-).
Finns det inga jobb går det inte att försörja  sig, det är lätt att glömma bort det. Och när det gäller företag så finns det minst lika många framgångsrika arbetsgivare och lönsamma företag med humanvetenskapligt utbildade ledare som det finns tekniska företag och ledare. Och för att veta vad som är ett gott liv eller vad man ska göra med pengarna man tjänar behövs tolknings- och analyskompetens. Dessutom måste formerna som ingenjörerna skapar fyllas med innehåll. Kunskap är aldrig antingen eller, det är långt mer komplext än så.

Stort tack båda för utbyte av tankar, och lite motstånd som skärper tanken och inspirerar. Önskar er en fin fortsättning på dagens. Jag är snart framme i Stockholm.

3 kommentarer:

Camilla sa...

Men hallå där! Vad är detta?! Atombombsargumentet! Det är ett exempel på sådant som kan göra att humanister för ingenjörer och naturvetare framstår som fördomsfulla och ignoranta och helst borde låsas in och beläggas med tal- och skrivförbud innan de sprider kaos och förvirring i samhället. Om jag får raljera en smula ... ;-).

Tillåt mig påminna om ett par saker, som du faktiskt själv brukar skriva. Om att förstå sammanhang, samhällen och kontext. Jag tror att vi har otroligt svårt att förstå hur sammanhanget var där på slutet av trettiotalet/början av fyrtiotalet när Hitler opererade i Europa och kriget var i full gång. Jag tror vi har svårt att förstå hur det var för människorna då. Jag tror man ska tänka på det när man funderar över vilka beslut de tog. Det är det ena.

Det andra är att jag faktiskt inte alls är så övertygad som du att fysikerna och ingenjörerna betedde sig som robotar utan att tänka när grundforskningen och utvecklingen av atombomben gjordes. Faktum är att väldigt många av dem var engagerade i samhällsdebatten och tillsammans med politikerna i frågan. Och militären. Jag rekommenderar Ray Monks bok "Robert Oppenheimer: A life inside the center", om Manhattanprojektet (man får också inblick i vad som gjordes i andra delar av världen i frågan). Den är mycket bra, och ger en mer nyanserad bild än "ingenjörerna skapade atombomben utan att tänka, tänk om humanisterna varit där" (för det var de, det fanns både politiker och militärer och andra personer, där och en del av dem får man förmoda var utbildade i humaniora).

För det tredje, om vi ska tala om den forskning man gjorde då, grundforskning, man hade nyss upptäckt fissionen, är att den dessutom ledde till andra saker som nog kan sägas vara skalbara fördelar, som t ex utvecklingen av den fredliga och miljövänliga (klimatpåverkan) energikällan kärnkraft. Forskningen har också många medicinska tillämpningar som räddar liv och som vi nog inte vill vara utan.

För det fjärde gör ingenting av detta försöket till förklaring till varför humaniora får kämpa för sin existens medan naturvetenskap/ingenjörsvetenskap har det något lättare. De är fortfarande skalbara, det dåliga med det goda, på ett sätt som humaniora inte är.

Och det jag menar, som var min poäng, är att humaniora skulle behöva hitta sin skalbarhet, och pedagogiskt förklara den. Min personliga åsikt är att människor behöver både naturvetenskaplig/teknisk och humanistisk bildning (men jag känner mig lite nedslagen över möjligheten när det gäller naturvetenskap/ingenjörsvetenskap, och det är allvarligt, återkommer säkert till det).

Camilla sa...

Förresten, glömde skriva det ... du förväxlade min och Evas kommentar i ditt inlägg. Bara som info.

Eddy sa...

Självklart går det inte att kritisera någon i efterhand. Exemplet med atombomben är bara en påminnelse om risker och konsekvenser, inte ett sätt att hissa varningsflagg. Ingenting är gott eller ont per se! Humaniora handlar om förståelse för det mänskliga, och den kunskapen är lika skalbar som naturvetenskapen. Förstår vi inte det unikt mänskliga kommer målet om hållbarhet aldrig att kunna nås. Därför är tvärvetenskap enda vägen fram. Alla måste lyssna på varandra! Ber om ursäkt för sammanblandningen! Det går lite snabbt ibland.