En kropp utan organ 21

Detta blir den sista posten i serien om kroppen utan organ. Något slags fortsättning kommer det att bli. Det finns ju fortfarande platåer kvar att skriva om och tänka med. Kanske blir det 1933: Micropolitics and Segmentarity? Tusen Platåer av Deleuze och Guattari finns ju i svensk översättning nu, men jag tror jag fortsätter med den engelska utgåvan. Det är där jag känner mig hemma, liksom. Jag har alltid haft lättare att läsa svåra texter på engelska, för det saktar ner läshastigheten och tvingar en att tänka efter mer. Kanske har det med min dyslexi att göra? Jag vet inte, och det spelar heller ingen roll. Det viktiga är att komma vidare och att det fungerar.

Nåväl, vad är den där kroppen utan organ? Serien bloggposter har gett olika svar, vilket är i sin ordning, för det finns inte ett svar, det enda svaret. Kroppen utan organ är olika saker och förändras i relation till det aktuella sammanhanget och delarnas inbördes samband och placeringar. Kroppen utan organ är ett slags relation, den är det som finns mellan. Fast det leder tanken fel att försöka bestämma begreppets innebörd, en gång för alla. Det handlar om ett begrepp och begrepp får sin mening genom att användas. Deleuze och Guattari själva säger,

The BwO is desire; it is that which one desires and by which one desires. And not only because it is the plane of consistency or the field of immanence of desire. Even when it falls into the void of too-sudden destratification, or into the proliferation of a cancerous stratum, it is still desire.

Begär, alltså. Viljan att ha, hålla samman, vara vid liv. Kroppen utan organ är tillblivelse, livskraft. Det handlar om en stark kraft att hålla ihop och även om det som hålls samman, pressas ihop så till den milda grad att mellanrummet så när utplånas, är det ett begär efter liv. Ett farligt begär och en mäktig kraft, som ständigt utgör ett hot, även mot sin egen existens. Begär efter begär.  

Desire stretches that far: desiring one's own annihilation, or desiring the power to annihilate. Money, army, police, and State desire, fascist desire, even fascism is desire.

Sverigedemokraterna bygger sin politik på begär, begär efter renhet, svenskhet och det som är vårt eller mitt. Allt som är annorlunda utgör ett hot mot det vanliga, igenkännliga, trygga. Fascismen vill kontrollera, utplåna individuella olikheter, hålla samman enheten folket. Fascismen är begär i dess rena form och ju mer desto bättre. Alla ska marschera i takt, under en fana, en ledare, som en gigantisk helhet av likar. I sin strävan tar den död på allt som sticker ut och som hotar enheten och sammanhållningen. Mångkultur ät upplösning, skillnad, förändring, tillblivelse, liv. Fascism är makt, förstörelse och utrotning av allt som sticker ut och som hotar enheten.

There is desire whenever there is the constitution of a BwO under one relation or another. It is a problem not of ideology but of pure matter, a phenomenon of physical, biological, psychic, social, or cosmic matter. That is why the material problem confronting schizoanalysis is knowing whether we have it within our means to make the selection, to distinguish the BwO from its doubles: empty vitreous bodies, cancerous bodies, totalitarian and fascist.

Begäret finns överallt där något ordnats. Kroppen utan organ är alltså ordning, eller ett slags ordnande princip. Det som ordnar, och organen är det som ordnas. Det handlar om liv, om det som ger materia liv. Men livskraften är stark, till och med så stark att den ständigt hotar att förgöra sig själv. Det är en kraft som aldrig går att kontrollera.

The test of desire: not denouncing false desires, but distinguishing within desire between that which pertains to stratic proliferation, or else too-violent destratification, and that which pertains to the construction of the plane of consistency (keep an eye out for all that is fascist, even inside us, and also for the suicidal and the demented).

Jag blir mer och mer övertygad om att nästa platå som jag skriver om kommer att bli den som handlar om Tyskland under mellankrigsåren. Jag vill förstå fascismens mekanismer. Vi lever igen i en orolig tid som präglas av avsaknad av balans, en tid när olika krafter påverkar och där begäret efter renhet och sammanhållning, rättning i ledet, allt mer ropas på. Rädslan för kaos är mänsklig, men längtan efter renhet, kontroll och makt är dödlig. Därför är det, hur lockande det än är, livsfarligt att släppa på garden mot fascismen. Den ser harmlös ut, men det är bara så länge den ännu inte allokerat tillräckligt med makt och materia. När den väl är sin kritiska punkt finns ingen återvändo, bara väntan på undergången som förr eller senare drabbar alla, även ledarna i rörelsen som startade processen.

The plane of consistency is not simply that which is constituted by the sum of all BwO's. There are things it rejects; the BwO chooses, as a function of the abstract machine that draws it. Even within a BwO (the masochist body, the drugged body, etc.), we must distinguish what can be composed on the plane and what cannot. There is a fascist use of drugs, or a suicidal use, but is there also a possible use that would be in conformity with the plane of consistency? Even paranoia: Is there a possibility of using it that way in part? When we asked the question of the totality of all BwO's, considered as substantial attributes of a single substance, it should have been understood, strictly speaking, to apply only to the plane.

Konsistensplanet förenar alla kroppar utan organ. Det är mellanrummens mellanrum, och det handlar om kvalitetens kvalitet, om varats själva varatillblivelse. Jag svamlar känner jag, men samtidigt är det enda vägen fram till förståelse, att få ur sig något. Jag skriver inte för att förklara något som jag vet, jag skriver för att lära mig förstå det jag ännu inte riktigt har koll på. Kunskap är inte svaren, utan sökandet efter betydelse. Svar kan bara vara preliminära, för världen förändras. Därför säger Deleuze och Guattari att begrepp är verktyg. Kroppen utan organ är inget i sig, det är ett begrepp att tänka med, ett verktyg att använda. Begrepp kan användas på olika sätt och till olika syften, bra eller dåligt, konstruktivt eller destruktivt. Vad som är vad kan bara avgöras med ledning av konsekvenserna. Därför vågar jag svamla, för det är ett sätt att komma vidare. Man kan alltid stanna upp, vända om eller ändra riktning. Det är vägen om förståelse som är mödan värd, inte målet, för kunskap är en process, inte ett mål.

The plane is the totality of the full BwO's that have been selected (there is no positive totality including the cancerous or empty bodies). What is the nature of this totality? Is it solely logical? Or must we say that each BwO, from a basis in its own genus, produces effects identical or analogous to the effects other BwO's produce from a basis in their genera? Could what the drug user or masochist obtains also be obtained in a different fashion in the conditions of the plane, so it would even be possible to use drugs without using drugs, to get soused on pure water, as in Henry Miller's experimentations? Or is it a question of a real passage of substances, an intensive continuum of all the BwO's? Doubtless, anything is possible. All we are saying is that the identity of effects, the continuity of genera, the totality of all BwO's, can be obtained on the plane of consistency only by means of an abstract machine capable of covering and even creating it, by assemblages capable of plugging into desire, of effectively taking charge of desires, of assuring their continuous connections and transversal tie-ins. Otherwise, the BwO's of the plane will remain separated by genus, marginalized, reduced to means of bordering, while on the "other plane" the emptied or cancerous doubles will triumph.

Kroppen utan organ är det som finns mellan sammanhållandets totalitet, och upplösandets entropi. Det handlar om strävan efter balens, mellan. Inte om det ena eller det andra, utan om både och. Det finns delar och det finns mellanrum mellan. Kroppen utan organ är det som förenar. Kroppen utan organ är begäret efter liv, är det som får oss att dra efter andan, likväl som andas ut. Både och, inte aningen eller. Balans som ständigt hotas och som aldrig är sig lik. Kroppen utan organ kan inte beskrivas, bara upplevas. Man kan lära sig känna igen den och dess verkan. Och det är viktigt, för att värna livet och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Slutar där, mitt i språnget. På randen till förståelse. Återkommer inom kort, med fler tankar om kultur, kunskap och verktyg för att förstå förändring.