Alla vill göra rätt i dessa dagar. Ingen får göra fel. Snabbt och effektivt ska kloka beslut, som leder till sänkta kostnader, tas löpande, utan hänsyn till något annat än det sanna och rätta (och till skattebetalarna, om man nu inte arbetar i ett privat företag, för då gäller HELT andra regler). På pappret och i teorin ser det enkelt och självklart ut. Hur skulle det kunna se annorlunda ut? Nej, det skulle det så klart inte. Inte i teorin, inte på pappret. Ändå blir det fel, gång på gång. Varför? Jag vet inte, men jag har en massa tankar som bygger på forskningen som jag bedrivit sedan jag disputerade 2003. Det är inte forskning som visar något och jag ska här inte bevisa att det jag skriver är sant. Forskningen som jag bedriver är forskning om kultur och den handlar om förståelse för komplexitet. Förståelse för allt det som idag, mot bättre vetande, bortses från. Min forskning visar inte hur det är, lika lite som någon annan forskning. Forskning handlar om att skapa verktyg, om att hjälpa till i bygget av ett hållbart och bättre samhälle, om en kollektiv strävan efter att bli bättre människor. Forskning bevisar ingenting. Ändå behövs den. Låter det konstigt? Det är inte märkligare än livet och verkligheten.
Idag finns det en två utbredda missuppfattningar i samhället, som båda är samma andas barn. Den första handlar om att aningen är ett uttalande sant, eller också är det falskt. Och den andra om att det inte finns någon sanning, så därför är alla åsikter lika mycket värda och därför handlar allt bara om att övertyga omvärlden om den egna åsiktens förträfflighet. Fundamentalism och relativism är vad det ytterst handlar om. Antingen tror man benhårt på något, eller också tror man inte på något (annat än sig själv och det man står för). Antingen eller, det är logiken som efter händelserna i Paris blir allt mer tydlig. Antingen är man med, eller mot. Både och är ett förslag som förkastas av båda lägren. Ändå är det där som balansen, förståelsen och hållbarheten finns. Nyckeln till framgång är det gyllene medelvägen. Kompetens att veta när och var som antingen eller gäller, och när och var som platsen och situationen anbefaller både och. Samt inte minst insikten om att det aldrig finns några GIVNA svar.
Vill vi på allvar skapa en bättre värld måste vi sluta anklaga, måste vi börja lyssna och ömsesidigt försöka förstå. Vi måste inse att det inte går att tvinga någon till något som hen inte vill, och ju mer man försöker desto större blir motståndet, tills bubblan spricker. Vad vi, samhället och världen behöver är förståelse för livets bräcklighet och tillvarons oförutsägbarhet. Ödmjukhet inför komplexiteten som omger oss. Och så behöver vi kompetens att tolka.
Den som får mig att tänka och skriva som jag gör är krönikören i SvD, Lotta Lundberg (tyvärr finns texten inte på nätet) , som skriver klokt om sin rädsla för symbolanalfabeter och det växande hotet som oförmågan i samhället att tolka innebär. I en värld och kultur där det bara finns utrymme för aningen eller behövs inte förmågan att tolka och viljan att förstå blir till ett tecken på svaghet. I en värld som skriker efter evidens och som tror på Sanningen i bestämd form singular, ökar symbolanalfabetismen. Och ökningen accentueras av det allomfattande kravet på effektivisering. Vi håller på att i ekonomins och effektiviseringens namn bygga en platt värld, helt utan nyanser. En svart-vit värld där du bara kan vara med eller mot. En värld av vinnare eller förlorare, vänner och fiender, rätt eller fel. Allt däremellan betraktas som överflödigt tjafs som måste rensas bort. Det är en skrämmande värld som håller på att växa fram, där fundamentalister i olika läger är totalt överens om att den egna sidan har rätt och den andre har fel. Utvecklingen och den ökande symbolanalfabetismen gör även mig rädd.
Min forskning om kultur har en tolkande ansats och arbetet resulterar i verktyg att tänka med för att kunna hantera komplexitet. Och det är vad vi behöver idag, för att eliminera hotet från terrorister och för att bygga ett hållbart samhälle. Vi kan och får inte bekämpa varandra, det är dumheten som måste bekämpas, aningslösheten och den växande symbolanalfabetismen. Världen och verkligheten är inte svart eller vit, den är fylld av färger och nyanser som växlar beroende på tid och sammanhang. Världen, liksom du och jag och den kultur vi lever i förändras. Ingenting är statiskt, allt förändras. Därför behöver vi symboler och metaforer. Utan förmågan att tolka går det inte att leva, därför är alla former av fundamentalism farliga för det finns bara en enda väg fram: Döden. Livet går inte att kontrollera, så alla försök att göra det är dömda att misslyckas.
Vi ser tecken på symbolanalfabetism i skolan, i politiken, arbetslivet, på nätet och i vardagen. Så fort svaren inte är entydiga himlas det med ögonen eller skjuts det på budbäraren. "Tala om hur det är", sägs det, eller: "Vad är det för vänsterflum." Demokratin och yttrandefriheten försvars med murar, kontroll och repressalier. Det sägs att jämställdheten har gått för långt. Och kunskap om kultur anses förlegad och onödig. Därför, på grund av symbolanalfabetismen, mobiliserar och rustar sig försvararna, i olika läger, av den enda vägen, för den slutgiltiga striden. Striden som ska slut på alla strider, som ska ge oss svaret och leda världen in på den enda och rätta vägen.
Det skrämmer mig också, för mot dumheten finns inget annat vapen än klokskap, öppenhet, jämlikhet/jämställdhet, demokrati, solidaritet och medmänsklighet. Både och, är vägen fram, inte den enda vägen dock, för den leder aldrig framåt. Fantasi och tolkningsförmåga, kompetens att förstå och sätta sig in i någon annans situation. Insikt om hur människan och kulturen fungerar, det är vad kulturvetenskap handlar om. Det går att inte att visa på evidens eller bevisa något, därtill är det som studeras allt för komplext. Symbolerna behövs för att fylla i luckorna och för att skapa mening i mellanrummen, för att få livet att gå ihop, trots att det är en ekvation som aldrig går ihop. Förmågan att tolka är förmågan att leva. Och det är väl egentligen det vi alla vill? Det är viljan att leva som förenar oss människor. Problemet är bara att vi vill olika. Så för att få samhället och världen att fungera måste det vara målet, att lära oss förstå och hantera olikhet och komplexitet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar