Så länge ohållbarheten är norm försvåras hållbarhetsarbetet

Det faktum att vi talar om hållbar teknik och hållbara ekonomiska system visar på vad som är normen i samhället idag, och det är som i fallet med bananer det ohållbara. Vi pratar om bananer och ekologiska bananer, när vi (om det verkligen är hållbarhet som är målet) borde tala om bananer och BESPRUTADE bananer. Och på samma sätt borde vi tala om teknik och ekonomi, och ohållbar teknik och ohållbara ekonomiska system. Vidare talar vi om främjande av en hållbar utveckling, istället för om förbud mot miljövidriga tillverkningsprocesser och socialt ohållbara system. Så länge vi agerar på detta sätt och så länge vi kollektivt accepterar att det som är hållbart inte är norm utan ett lovvärt, hoppfullt undantag och en mer eller mindre trovärdig och uppnåbar vision, kommer arbetet att skapa en värld som kan bära sina egna kostnader att hindras.

Ska frågan lösas av makthavare och experter, uppifrån och utifrån, eller av oss alla TILLSAMMANS, underifrån och inifrån? Normer kan aldrig skapas och växa genom direktiv och regler, bara ut djupet av samhället, via en bred allmänhets vardagligt triviala agerande i vardagen. Hållbarhet är inte ett problem som ska lösas, det är en utmaning som alla har ett ansvar för att hantera, hela tiden. I mjölkylen eller frysdisken, i valet av transportmedel och när semestern ska planeras. När ”behovet” av en ny smartphone pockar på uppmärksamhet, eller när McDonalds lockar med mat och leksak till ett pris som låter för bra för att vara sant. Där avgörs frågan om hållbarhet, i vardagen, av dig och mig.

Så länge hållbarhet är en symbolfråga, det vill säga något man marknadsför sig med, visar man i ord och handling att hållbarhet inte är normen, utan undantaget som bekräftar regeln att samhället som det ser ut idag inte är hållbart. Vi dricker ekologiskt och rättvisemärkt kaffe, istället för kaffe, kort och gott. Vi väljer det som är hållbart aktivt, och gör vi inget val får vi det som är ohållbart. Default är det ohållbara och så är det så länge som vi talar mer om det som är hållbart, än det som är ohållbart. Problemet är att vi fortsätter låta det som är ohållbart finnas, och att vi besvärat vrider på oss och flackar med blicken när komplexiteten i frågan om hållbarhet uppenbaras för oss och när det visar sig att ansvaret är vårt och ingen annans.

Vi talar allt mer om hållbar utveckling och det är naturligtvis bra, men jag kan inte låta bli att undra varför vi överhuvudtaget tillåter att något som är ohållbart kallas ”utveckling”. Det säger liksom ALLT om vad som är problemet och själva orsaken till att vi talar om hållbarhet, för om vi bara accepterade det som är hållbart som tecken på utveckling hade vi inga problem. Problemet är med andra ord att vi accepterar och ser frågan som ett problem, istället för en utmaning som rör oss alla.

Så länge vi ser hållbarhet som ett problem som söker en lösning skapar och upprätthåller vi ett olyckligt behov av experter av olika slag. Experter som lever på att hållbarhet även framöver är ett problem som kräver deras expertis. Ingenjörerna säger: Lita på oss, vi sitter inne med lösningarna. Fast vänta nu lite. Är det inte detta vi gjort, lyssnat på just ingenjörerna, som genom historien presenterat lösningar på allehanda problem för oss. Lösningar som idag försatt oss i alla de problem som gör att vi tvingas tala om hur vi ska bygga ett hållbart samhälle och en värld som våra barnbarnsbarn kan leva i. Ingen tvekan om att ingenjörerna behövs, men kanske är det inte dem vi ska lyssna eller lita mest på.

En aktie på Wall street ägs i genomsnitt i tre minuter, säger Anders Källström som föreläser på den hållbarhetsdag som ger bränsle till tankarna som här presenteras. Så ser ekonomin ut idag. Marknaden styrs av robotar som köper och säljer, säljer och köper, om och om igen i sin ständiga jakt på evig tillväxt. Och marknadens logik är vår logik. Redovisning, skatteuttag och lagar och regler följer marknadens logik för samhället är beroende av tillväxten, och när mäktiga företrädare för multinationella företag inte är nöjda straffas politikerna som inte samarbetar, men det är framtidens människor som drabbas. Och livet för alla dem som sliter i de export processing zoner där alla de stora prestigemärkena förlagt sin tillverkning för att minimera kostnaderna och maximera vinsterna fortsätter att vara en daglig kamp för brödfödan.

Lösning efter lösning presenteras. Applåderna hagar och optimismen sprider sig. Men hur mycket av alla lösningar som presenteras används verkligen, hur många av tankarna omsätts i vardaglig, kollektiv (miljöförbättrande) handling? Flödet av lösningar som ersätter lösningar som ersätter lösningar ökar. Det sopsorteras och köps ekologiskt, men så länge en årlig flygresa till Thailand är norm är det meningslösa symbolhandlingar som riskerar att bara får oss att känna oss duktiga. Och visst, det är väl bra och lovvärt, men frågan om hållbarhet är på allvar, livet och jorden går inte i repris och även om det inom en snar framtid går att flyga till Mars kommer livet på jorden aldrig att kunna flyttas till någon annan plats i Universum. Det är vad vi gör på jorden här och nu, i vardagen, gemensamt, som spelar roll. Det är den bistra sanningen, det vi måste inse, acceptera för att kunna ställa om politiken, ekonomin, tekniken och vardagen i riktning verklig hållbarhet.

Vi tillåter företag komma och berätta om sitt arbete med hållbarhet. Vi låter företag och organisationer att sola sig i glansen genom att tala om hur mycket ekologiskt kaffe, sopsortering och förnyelsebar el de använder och hur mycket de bryr sig. Och publiken blir så euforiskt lycklig att inga kritiska frågor om allt det ohållbara arbete som företaget också utför. Ren diesel och hållbart flyg är eufemismer som accepteras eftersom budskapet lindats in i gröna olivblad. Minskade utsläpp för enskilda flygplan med upp till 50 eller 75 procent låter som lösningen, men så länge som efterfrågan på lågprisflyg och resande ökar kommer den totala utsläppsmängden inte att minska. Därför blir det som ser bra ut, utifrån ett företagsperspektiv, i praktiken till något dåligt utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Och det är trots allt hållbarhetsperspektivet som räknas.

Vem företräder hållbarhetsperspektivet i dagar som dessa? Var finns de kritiska frågorna? Ingen säger att de INTE bryr sig om miljön. Kanske är det där problemet ligger? Det är inte mer och bättre kunskap vi behöver, det är handling, kollektiv handling som faktiskt minskar det som är negativt och som ökar det som är positivt. Och insikt om  vad som är problemet egentligen.

Det anordnas utbildningar i hållbarhet, men återigen, varför fokusera på det? Varför inte bygga en hållbar utbildning från början. Gång på gång går vi över ån för att hämta vatten och binder därför ris på vår egen rygg. Vill vi att företagande ska vara hållbart på riktigt, eller vill vi känna oss duktiga som lierar oss med företag som MARKNADSFÖR sig med hjälp av symbolhandlingar som låter bra men som inte självklart leder till verklig hållbarhet. Jag skyller inte på företagen, problemet är att kunderna och samhället ger företagen makt att agera ohållbart.

Varför låter vi företag som arbetar med hållbarhet komma och tala om sin verksamhet när det anordnas hållbarhetsdagar på högskolan? Jag menar, dessa företag gör ju det som alla företag borde göra, de agerar ju på just det sätt som fler företag borde arbeta på. Varför bjuds inte företrädare för ohållbara företag in till högskolan, för att förklara hur de tänker, vilka problem de brottas med och vad de vill. Där kan ju högskolan verkligen göra skillnad och insatserna kan leda till verklig förändring.

Verklig hållbarhet är en utopi sägs det … Ja, så länge som vi accepterar den tanken så är det så klart så. Att leva hållbart, verkligt hållbart är ingen utopi. Få saker är enklare, för alla vet redan vad som är ohållbart och allt det går att sluta göra omgående. Det som krävs är med andra ord inget annat än en kollektiv vilja att verkligen realisera utopin för att den i ett slag ska omvandlas till realitet. Därmed inte sagt att det är enkelt, för det kräver att många, en majoritet verkligen vill. Men det visar att hållbarhetsutmaningen är en tankenöt snarare än en teknikgåta. Vi behöver alltså fler som kan tänka bättre. Vi behöver med bildning, mer humaniora och en väl utvecklad kollektiv förmåga att tänka kritiskt.

Sammanfattar dessa tankar genom att travestera John Lennon: Vi kan få ett hållbart samhälle redan i morgon, om vi vill. Frågan om hållbarhet handlar om det och inget annat. Frågan är inte om vi ska eller om det är möjligt, utan om vi verkligen vill. Den frågan kan inte jag eller någon annan besvara, det kan bara vi göra tillsammans genom att omsätta tankarna i handling.