lördag 17 oktober 2015

Medborgarlön, igen

Bara för att det är svårt och finns problem finns ingen anledning att inte försöka, för inget som verkligen betyder något eller är värdefullt är enkelt! Vore det enkelt och lätt hade det inget värde och då var det inte värt att kämpa för. Därför släpper jag inte frågan om medborgarlön. Det finns så mycket som görs fast det är svårt som aldrig reflekteras över, för att det anses viktigt. Tyvärr anser bara de som har ekonomiska problem, eller de som värnar de svaga och som ser solidaritet som viktigt, att medborgarlön är något värt att prova. De som redan har sitt på det torra tycker i bästa fall att frågan är intressant. Det är det verkliga problemet, menar jag, frågans (långa) angelägenhetsgrad. Det är detta som gör den politiskt död, inget annat. Finns inte viljan att göra något går det så klart inte.

Björn som varit vänlig nog att reflektera kring det jag skrivit tidigare säger som svar på förra posten, att ...
Själva termen 'medborgarlön' verkar blockerande för en del människor. Som synonymer har 'basinkomst' och 'grundinkomst' föreslagits. 
Kanske är det så att ordet eller termen verkar blockerande, men vad säger då det? För mig är det aldrig formen som är det viktiga, det är innehållet. Alldeles för ofta fastnar vi i definitionsproblem och debatter om vad det ska heta eller hur det ska definieras, begreppet eller det man nu vill göra. Som jag skrev igår blir det ofta ett hinder för det verkliga arbetet, att man först måste vara överens. Jag set det som ett slags (oftast omedveten) härskarteknik att kräva det. Det går visst att börja reformera och arbeta, det krävs bara ett lite annat synsätt och en lite annan ingång och angreppssätt. Börjar man förs och säker samsyn sedan krävs en utvecklad förmåga att se konsekvenser och vara snabb att modifiera. Lätt är det inte, men med tanke på rådande parlamentariska läge borde just svårigheten inte vara en relevant invändning.
Du är inne på en viktig sak utan att gå hela vägen ut: "Idag tvingas många fattiga och maktlösa människor underkasta sig cyniska arbetsgivare som tjänar pengar på andras olycka. Medborgarlön skulle alltså i ett slag förändra hela arbetsmarknaden, som skulle tvingas bli mer meningsfull för att locka intresserade till jobben som behöver utföras." Eller annorlunda uttryckt: det här är också en maktfråga. En del makt skulle falla ur arbetskraftsköparnas händer och glida över till de människor som måste sälja sin arbetskraft. Det är faktiskt samma sak som finns inbyggd i MMT (Modern Monetary Theory) som jag intresserat mig för också. En komponent i åtminstone vissa versioner av MMT är en offentlig arbetsgaranti, alltså att den som vill ha arbete också skall få arbeta.
Kanske ser vi olika på vad ett arbete är? Jag ser det snarare som att det som vi vill ska utföras, det måste vi betala för (om det handlar om samhällets administration) eller den entreprenör som vill tjäna pengar på något. Med en grundlön i botten och garanterad trygghet kommer viktiga och meningsfulla arbeten att utföras, just för att de är viktiga och meningsfulla. För egen del skulle jag fortsätta som jag gör, för jag arbetar med det jag vill. Få vill städa hemma hos någon annan, tror jag, men de tvingas idag för de behöver pengarna. Det arbetet skulle troligen försvinna. Och vill man arbeta kan man ju med medborgarlön arbeta med det man finner meningsfullt, som till exempel för Röda Korset eller något liknande. Ingen är ju någonsin hindrad att arbeta, i något system.
Om arbetslösheten i praktiken utplånas genom att folk får arbeta (MMT) eller jobbar med egna saker som intresserar dem (medborgarlön) skulle det betyda en betydande maktförskjutning i kampen mellan arbete och kapital. Och därmed kommer kapitalet att desperat bekämpa förslag av den här typen. Däremot kan man nog tänka sig att en enorm mängd initiativ skulle kunna höja samhället på alla plan genom att människors skaparförmågor skulle få större utrymme. 
Just det menar jag är den verkliga poängen, att den allmänna grundtryggheten öppnar upp för verklig kreativitet. Idag bränner mänskligheten en betydande del av sin samlade kreativa förmåga på destruktiv skatteplanering eller på utvecklandet av tjänster som bara hat ett enda syfte, att tjäna pengar. Om pengarnas värde och betydelse inte var lika stor skulle andra mål än ökad vinst och mer pengar öka i betydelse. Pengar skulle i ett sådant system bli det verktyg som det bör vara.
Men då är frågan: kan man langa ut grundinkomst till varenda människa som är i eller tar sig in i Sverige? Just där har jag starka tvivel.
Reglerna för medborgarskap behöver så klart ses över, och här krävs noggrant arbete. I alla fall så länge Sverige är ensamt om detta. Finns det i fler länder blir den mindre viktigt och finns det över hela jorden är det inget problem alls. Och det är dit jag menar att vi bör sträva, mot ett slags världsmedborgarskap. Sedan tror jag att man måste släppa tanken på att lön är en gåva. Lön är liksom pengar en relation, något som händer mellan människor, som ÖVERSATTS till ekonomi. Det är en ganska dålig översättning, menar jag. Det finns andra sätt att se på saken. Staten eller en arbetsgivare sitter ju inte på en summa pengar som är statisk, ekonomi är i högsta grad dynamiskt och kom komplext. Därför bygger en hel del av invändningarna på felaktig grund, på ett slags privatekonomisk syn på nationalekonomi, som är väsensskilda saker.
I Finland diskuteras någon sorts medborgarlön på allvar, men jag undrar hur det skall fungera samtidigt som finska ekonomin krisar ned sig. Men om medborgarlön skall kunna genomföras är det nog inte ett, utan en grupp länder, som måste gå i täten. Om den nordiska gruppen kunde ta ledningen skulle projektet kanske kunna bli framgångsrikt.
Ju fler som går samman desto lättare blir det, håller med. Sedan tänker jag att det ju handlar om relationer och förväntningar, lite som på bostadsmarknaden där man tar stora lån för att köpa något i övertygelsen om att priserna ska öka eller i alla fall hålla i sig, vilket ytterst handlar om tillit. Det systemet är det så som ifrågasätter, men jag ser inga diametrala skillnader. Medborgarskap handlar också om tillit och samverkan, mer än om pengar i alla fall. Och det skulle hamna mer i fokus i politiken med medborgarlön, istället för som nu där pengar snart sagt är det enda som betyder något. Idag offras människor lättvindigt för att "tjäna" några kronor, vilket är cyniskt. Med medborgarlön skulle det bli omöjligt.

Jag har inga färdiga svar, men tror fortfarande på projektet och grundtanken.

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Det kan ju vara bra att på ett tidigt stadium själv ha insikter om problem i ett annars bra förslag. Sortera upp tänkbara invändningar (tungt vägande, ganska rimliga, eller bara fåniga?) och fundera på om man själv har bra svar på invändningarna. Jag tror att det är möjligt att hitta bra svar, under förutsättning att man också förklarar för andra - och för sig själv - att inget socialt program har inbyggda felkällor. Dessutom att om 'fel' krafter får tag i administrationen av programmet kan konsekvenserna bli väldigt obehagliga. Ärliga meningsutbyten kan göra att fördelar och nackdelar blir klarare, och det blir lättare att se om/hur programmet kan genomföras. Men i och med att det är en maktfråga är jag tveksam hur ärlig diskussionen blir.

Om vi har olika syn på arbete? Har jag faktiskt inte tänkt på. Finns det någon speciell definition av 'arbete' inom etnografin? Sociologi har definitioner, och folk som funderat över vad arbete innebär. I dagligt tal är det ju lönearbete man menar, men ur samhällelig synpunkt är det en stor mängd andra saker som folk gör (lagar mat, klipper gräsmattan, tränar knattelaget) som också kan kallas arbete - och som därmed skulle berättiga till någon sorts medborgarlön.

Roger Svensson sa...

Tyvärr brukar de som förespråkar medborgarlön göra det utifrån utgångspunkten att det är ett bättre alternativ än den ordning som råder nu och motivera det med mer eller mindre luddiga filosofiska resonemang om arbetets mening. Faktum är dock att det inte handlar om ett alternativ man kan filosofera kring som någon sorts akademisk seminarieövning, utan det handlar om något som man helt enkelt är tvingad införa med den utveckling vi ser nu. Enligt en beräkning från Stiftelsen för Strategisk Forskning så kommer 50% av de arbetesuppgifter i Sverige som nu utförs av människor att vara automatiserade inom 20 år. Det handlar då inte bara om arbetsuppgifter som anses tråkiga och monotona utan även om arbetsuppgifter som i dag anses kvalificerade, meningsfulla och kräver lång utbildning och erfarenhet (t.ex. kan redan i dag automatiserade medicinska diagnossystem ställa bättre diagnoser än de flesta läkare kan).

Den teknologiska utvecklingen innebära att allt färre människor kommer kunna försörja sig på lönearbete. Men den utgör faktiskt ett minst lika stort problem för ”kapitalet”, för hur skall människor i framtiden kunna köpa de varor och tjänster som produceras av ”kapitalet” om flertalet inte längre har några löneinkomster att spendera? Frågan är därför inte OM man måste införa medborgarlön utan HUR det skall göras.

Att frågan är politiskt död tror jag mer beror på att utvecklingen utgör en allvarlig existentiell kris för i princip alla partier, och deras väljare, och därför är något man blundar för in i det längsta. Vare sig ”arbetarrörelse” eller ”arbetslinje” kommer ju längre vara relevanta och Marx, Keynes, Hayeks, med fleras, klassiska ekonomiska teorier kommer inte längre vara tillämpbara. Den ”svenska modellen”, som bygger på hög beskattning av lönearbete för att kunna tillhandahålla generös välfärd, är också i längden dödsdömd. Naturligtvis kommer verkligheten framtvinga en politisk omprövning, men den kommer nog tyvärr inte komma förrän situationen blivit helt ohållbar…