Fler tankar och fördjupade reflektioner kring dådet i Trollhättan och dess konsekvenser

När det händer något extraordinärt som attacken mot skolan i Trollhättan, som ligger bara någon kilometer från min arbetsplats, är det viktigt att ta vara på avbrottet från vardagen till att tänka efter. Det är det enda man kan lära sig av den typen av händelser. Den här typen av händelser är och förblir extraordinära! Därför behövs, nu mer än någonsin, eftertanke och perspektiv. Jag tänkte blogga om något annat, men det får anstå. Det som hände ligger mig allt för nära på allt för många sätt för att jag ska kunna följa något slags plan. Och jag tar detta som intäkt för att livet är och förblir allt för komplext för att det ska kunna gå att kontrollera. Nu följer jag med och gör det bästa av situationen, vilket jag menar att vi alla borde göra, inte bara nu utan alltid. Planera, kontrollera och målstyra fungerar bara när allt är som det brukar, vilket det sällan är om man ser på saken utifrån ett längre tidsperspektiv. Det oväntat oväntade, det extraordinära är regeln, inte undantaget.

Två saker ser jag som särskilt viktiga att påminna sig om. Den ena är att det aldrig går att förbereda sig för den här typen av händelser. Och det andra är att det inte går att dra några slutsatser av det extraordinära. Den som försöker få vatten på sin kvarn eller ser sin tes bevisad i och med det som hänt är antingen cynisk eller okunnig. Lika illa oavsett. Dagens politik har mot bättre vetande brutit mot båda dessa kulturregler (det är så jag ser på dem, som ett slags motsvarighet till fysikens termodynamiska lagar) och därför lämnat fältet fritt för cynism och populism. Och medierna har här hittat en outsinlig källa till frågor som skapar just den uppmärksamhet de söker och tjänar pengar på.

Det hedrar vår statsminister att han manade till besinning och eftertanke igår, medan reportern som bara timmar efter händelsen hade mage att tränga upp den ansvarige kommunpolitikern mot väggen med insinuanta frågor om tryggheten och säkerheten på Kronan, förtjänar kritik. Det är en skam för ett humant, kunskapssamhälle att ge efter för affekterna som bubblar upp efter alla vansinnesdåd eller extraordinära händelser. Nu, liksom alltid och överallt annars behöver vi tid för eftertanke och omsorg om varandra. Det är ingen enskilds fel att något sådant händer. I sinom tid får utredningarna visa vad som hände och vem mannen var, men det är och förblir en händelse som det inte går att dra några slutsatser från.

Förmågan att stanna upp, säga stopp och tänka efter. Eller kanske till och med tänka på något helt annat en stund, är en värdefull förmåga. Den förmågan behövs för att göra samhället hållbart. Och det är en förmåga som hämtar stöd från och som utvecklas ur en annan syn på kunskap än den som allt för länge nu dominerat det svenska samhället och utbildningssystemet. Insikten om att det inte går att planera för framtiden och att det inte går att dra några generella slutsatser utifrån specifika händelser är resultatet av kritisk, analytisk reflektion. Inom humaniora odlas dessa insikter och övas dessa förmågor. Tyvärr anses humaniora vara ett slags lyx som vi inte har råd med. Fast sanningen är att det förhåller sig precis tvärt om. Nu mer än någonsin behövs insikten om det meningslösa i planering och det fåfänga i att söka enkla förklaringar. Nu mer än någonsin behövs det forskare som kan förklara och inskärpa lugn, som kan ge perspektiv och som kan visa hur saker och ting hänger ihop och fungerar.

Tar vi det som hände som intäkt för att säkerheten på landets skolor nu måste höjas, ser vi den tragiska händelsen som ett bevis för att samhället behöver fler murar, mer planering, ökad kontroll och ytterligare inskränkningar i yttrandefriheten, innebär det att vi tar ett steg till mot ett helt annat samhälle än det vi känner. Det öppna och demokratiska samhället är den enda garantin mänskligheten känner som fingerar för att förhindra den typen av händelser som Sverige igår chockades av. Angreppet på skolan är ett allvarligt angrepp mot kunskapen, hållbarheten och demokratin. Det kanske känns som att skolorna borde bli mer stängda, som om fler murar, kontroller och hinder för öppenheten behövs, men det är irrationell känsla, inget annat. Att upphöja känslan till allmän lag, att ge efter för den typen av affektioner är att gå mörkerkrafternas ärenden. Det kanske ser ut att vara det rätta och det är definitivt ett sätt att visa handlingskraft, vilket är lockande för den som söker röster och vill ha mer makt. Därför skrämmer det mig mer än att något liknande ska hända igen.

Det finns ingen förklaring till det som hände. Och det går inte att förhindra att det händer igen. Därför är det farligt att söka förklaringar och att genomföra åtgärder som stänger till och bygger murar. Vad vi behöver nu är mer kärlek, mer omtanke, solidaritet och värme. Ger vi efter för rädslan och agerar i affekt skapas nya problem. Det händelsen lär oss är att man saknar kon först när båset är tomt. Humaniora är vetenskapen om människan och kultur, om hur vi och samhället fungerar. Humaniora arbetar med förståelse, inte planering och förklaring. Och det gör man av ett skäl och skälet är att det inte går att dra några slutsatser av extraordinära händelser samt att det aldrig går att planera eller skydda sig fullt ut mot alla hot.

Jag upprepar det jag brukar upprepa. Vad Sverige behöver är en skola som sätter kunskapen i centrum, öppenhet och solidaritet. För att kunna hantera det oväntat oväntade och för att förhindra att vi blir slavar under affekterna eller att dumheten sprider sig behöver vi mer humaniora, inte mindre. Vi behöver ökade investeringar i de samhällsbärande institutionerna, inte fler neddragningar, enkla lösningar och mer kontroll. Högre murar, ökade klyftor och mer misstänksamhet sliter isär samhället och vänder människor mot varandra. 

Hotet kommer inifrån, inte från maskerade män med svärd. Flyktingarna som söker sig till Sverige är ingen kostnad, det är en investering. Magkänslan ljuger och affekterna leder tanken fel. Vi och det vi gör mot varandra är den största faran, för det skapar fler hot än ett aldrig så rigoröst säkerhetssystem någonsin kan att undanröja. Forskning visar att det är så, humanvetenskaplig grundforskning om hur människan fungerar. 

Avslutar med att länka till två artiklar, två olika texter som båda har med det jag skrivit här att göra, och som båda pekar framåt och inger hopp. Den första handlar om samhällets behov av grundforskning och kommunikation. Den kommer från Vetenskapsrådets tidning Curie, där jag läser bland annat följande. 

Tobin Smith är vicepresident vid Association of American Universities och arbetar med policyfrågor. Just nu fokuserar han mycket på innovation och lagstiftning inom biomedicin. En av hans uppgifter är att visa för allmänheten varför forskning är relevant för samhället. Han kallar det för kommunikation mellan olika kulturer.

– Ett exempel är ett pris som heter Golden Goose Award där man lyfter fram forskning som verkade ganska irrelevant när det begav sig, men som har varit av stor betydelse i ett senare skede. Uppfinningen av laser, till exempel, eller fluorescerande proteiner som har blivit ett viktigt verktyg i den biomedicinska forskningen. Det är ett sätt att förklara värdet av grundforskning för lekmannen, säger han.
Efterlyser bättre kommunikation

Tobin Smith menar att själva forskningspolitiken, att bedriva politik som gynnar forskningen, underlättas av att det finns ett brett stöd i samhället för för forskning, trots ett underskott i statsbudgeten.

Att påverka politiken och utforma policyer med hjälp av forskning är däremot något svårare, enligt honom. Han efterlyser en bättre kommunikation av forskningsresultaten och vetenskapliga fakta.

– Det är särskilt viktigt eftersom få medlemmar i kongressen har en vetenskaplig eller teknisk bakgrund. De behöver helt enkelt mer information som de kan använda som underlag för sina beslut.

Dessutom menar Tobin Smith att det i dagsläget kan vara svårare för forskare att få kongressens medlemmar att lyssna.

– Just nu är kongressen ganska polariserad, många av dem som har blivit valda är ideologer och befinner sig i var sin ände av den politiska skalan. Det är mycket svårare att få uppmärksamhet för vetenskapliga fakta hos individer som redan har bestämt vilken åsikt de har, än från dem som befinner sig någonstans i mitten.

Grundforskning, kommunikation och politiker som inte går på magkänsla och affektion, och som förstår hur destruktivt för ett samhälle det är med polemik och avsaknad av förståelse för olikhet. Vi behöver kloka och sansade, reflekterande politiker som lyssnar mer än de agiterar.

Den andra artikeln är en krönika i DN idag, skriven av kloka Lena Sundström. Den handlar om det som händer i Sverige idag och om hur lätt det är att reagera obetänkt, i affekt och söka kausalitet där sådan saknas. Den handlar om insikter gjorda av etnologer, som via grundforskning om kultur kunnat visa att myter är ett fenomen som förföljer människan och att samma berättelser återanvänds gång på gång för att försöka förstå det obegripliga. Hon känner och tänker som jag och avslutar med följande reflektion.

Jag växte upp under en tid när människor sköts ihjäl för att de försökte ta sig över en mur, mitt inne Berlin, mitt inne i Europa. Det var apartheid i Sydafrika och Mandela var stämplad som terrorist och två presidenter satt och var livrädda för varandra med en hand över knappen samtidigt som Sting sjöng ”What might save us, me, and you, is if the Russians love their children too.”

Invandrarna kom från Italien och Grekland och Finland med seder och bruk som var så ”annorlunda” att många ansåg att det var omöjligt att integrera dem.

Och emellanåt fick ”norrlänningarna ” steppa in och ta på sig hatten som hopplösa bidragstagare i debatten. För man tager vad man haver. Och det här var långt innan någon hade kommit på att vi bara har problem med folk kommer hit från länder ”som inte delar vår religion eller vår europeiska kultur”.

Murar och kontroller är inga nya företeelser. Det har provats många gånger genom historien, dock aldrig med önskat resultat. Som Sundström skriver: "Tiderna förändras – men människan är lika läskig som förr". Det är detta vi måste inse, att det aldrig någonsin finns några garantier och att öppenhet och kärlek är det enda som bevisligen fungerar, det är de enda skyddet som mänskligheten har mot hoten som alltid kommer inifrån, aldrig utifrån. Kronan är en vacker tanke, byggd på just dessa principer, en plats som hedrar Trollhättan och som man borde vara dels stolt över, dels försvara nu mer än någonsin. Ger man efter för känslorna som den ensamme galningen rör upp ger man honom och det han stod för, samt alla andra som obetänksamt och av rädsla för det okända ropar på mer kontroll, fler murar och mindre medmänsklig värme rätt.

Låt oss inte förledas, låt oss försvara det enda som fungerar: Medmänsklighet, kärlek, öppenhet och värme. Annars förvandlar vi oss själva till det vi vill skydda oss mot.