Mot nya mål

Utbytte tankar på Twitter igår om mål och möjligheten att styra, till exempel skolverksamhet, utan mål. Jag är som bekant ingen vän av tydliga mål och är än mer kritisk till allt vad målsäkring heter. Orsaken till det är inte att jag menar att alla ska få göra som de vill, i sin egen takt och när de vill, om de vill. Absolut inte, det är ett lika allvarligt tankefel som att det skulle handla om antingen mål eller inga mål alls. Rubriken på denna bloggpost lyder: Mot nya mål, och det är detta jag jobbar med, att formulera nya och andra typer av mål. Vad jag ser behov av är en annan syn på styrning av organisationer och kollektiva verksamheter, en syn som är anpassad efter vad det är vi vill att skolan ska uppnå.

Tänker på vad filosofi betyder: Kärleken till vishet. Om det var en tanke som präglade skolan skulle alla tvingas tänka om helt och hållet, för idag finns allt mindre plats för kärlek och passion för lärande och kunskap i ett slags generisk mening. Idag är det viktigare vad man lär sig och att resultatet kan kontrolleras än att det finns glädje i arbetet och närvaro i det man gör. Jämför skolan med en kärleksrelation och skillnaden blir uppenbar. Kärlek är inget som kan tvingas fram, det är en ömsesidig känsla utan några som helst garantier. Och en kärleksrelation bygger på tillit, inte på kontroll eller definitioner. Kvaliteten i en en kärleksrelation är känslan av trygghet och välbefinnande och så fort det uppstår behov av kontroll och definitioner upphör relationen att vara en KÄRLEKSrelation. Det är något liknande jag ser hända i det svenska utbildningssystemet, och det är därför jag engagerar mig i frågan, för jag hyser en varm och innerlig kärlek till vishet och menar att det är vad skolan behöver för att den ska kunna bli en kunskapsskola igen och vad Sverige behöver för att bli en kunskapsnation. Vi måste börja lita på varandra igen, och vi måste ägna oss åt det som betyder något. Kunskapen måste stå i centrum!

Betänk att mål sätts idag, men de kan uppfyllas först imorgon, i en kontext som ingen vet något om när målen formuleras. Allt och alla förändras hela tiden och allt snabbare, och ingen vet som sagt vad som kommer att hända. En delförklaring till att vi är så fixerade av mål är att samhället sedan 1980-talet allt mer kommit att ekonomiseras. Målstyrning och kvalitetssäkring, kontroll, uppföljningar och ökad administration är influenser hämtade från näringslivet, som föga förvånande har stor makt och mycket inflytande över samhället och kulturen. Och Svenskt Näringsliv är en mäktig lobbyorganisation som utövar en ansenlig makt även över utbildningspolitiken. Näringslivet jagar kostnader och effektiviserar, och ett led i det arbetet är att försöka anpassa skolan och universiteten efter näringslivets krav, vilket motiveras med företagens önskan att sänka sina (FoU-)kostnader. Men tar man ett steg tillbaka och skaffar sig distans. Tänker man efter ett litet tag, inser man snart att när näringslivet klagar på att skolan och akademin inte lever upp till deras krav, att utbildningen i Sverige inte är anpassad efter näringslivet, kritiserar man något som aldrig kommer att kunna lösas. För skolans och all utbildnings tidsperspektiv är och måste vara ett HELT annat än näringslivets. I skolan lär man för livet och en oviss framtid, inte bara för sin första anställning, utan lika mycket för sin femte eller sjätte. Och ett lands utbildningssystem ska ge kunskaper som är gångbara i generationer framöver. Vem kunde ana att Nokia skulle falla samman som ett korthus, bara något år innan det hände? Det är det enda vi vet om näringslivet, att ingen kan veta något om framtidens efterfrågan och behov. Och hur skulle ett lands utbildningssystem rimligen kunna anpassas efter kraven och förutsättningarna som finns i en kvartalsekonomi?! Det är ett omöjligt uppdrag och en orimlig önskan som riskerar att leda till katastrof, helt enkelt en befängd idé.

Mål måste dessutom preciseras, annars blir de meningslösa, som mål betraktade, vilket gör att man väldigt lätt fastnar i begreppsdefinitioner. Bara mål som är exakta och mätbara fungerar, och utan styrning och kontroll blir målen meningslösa. Det ena ger det andra så att säga. Och när vaga mål som mer kunskap och bättre lärande inte anses fungera för att sådana mål är för diffusa handlar det ofta om att man sitter fast i tanken om att mål är enda vägen, vilket det så klart inte är. Skönlitteratur till exempel, varför läser man det? Varför tittar man på film? Inte är det för att få det gjort, för att komma till slutet eller för att ha läst eller sett så många böcker och filmer som möjligt. Man läser för att uppleva och för att det känns bra för stunden, för att konst och upplevelser berikar ens liv. Hur kunde vi få för oss att det skulle vara dåligt i skolan? Hur gick det till när kärleksrelationen till vishet förvandlades till ett destruktivt svartsjukedrama? När det gäller kvalitet vet alla vad det är när man ser och upplever det, trots att kvalitet är ett hopplöst begrepp att försöka precisera och definiera.Även det kan och bör man påminna sig om i samtalen om skolan och vad som främjar lärande.

För att målen ska bli meningsfulla krävs administration, kontroll och metoder för utvärdering. Detta är dels svårt, för hur kan man garantera att någon annan verkligen kan? Dels blir det ofta möjligheten att kontrollera, kontrollmetoderna som styr vilka mål och undervisningsmetoder man kan och får använda, eftersom mål tenderar att bli viktigare än vägen fram. Dels kostar det pengar. Titta på hur det ser ut inom forskningen, till exempel. Där äts mer än hälften av pengarna upp av over-head-kostnader som motiveras med att skattebetalarnas pengar ska användas så effektivt som möjligt. Och det är klart att de ska, men hur effektivt är det att låta långt mer än hälften av summan som satsas gå till kontroll av resultatet och att man följer planen, som kanske dessutom visar sig leda i helt fel riktning eftersom framtiden är öppen och forskning handlar om att söka ny kunskap.

Det finns många andra skäl att vara kritisk till mål-, styrnings-, kontroll- och kvalitetstänkandet som präglar dagens samhälle, men ovanstående skäl räcker för mig, allt för mycket tid, fokus läggs på sådant som inte främjar lärande och kunskapsutveckling. Måltänkande stjäl tid, resurser och riktar uppmärksamheten mot fel saker. Detta ger upphov till en skapad tids- och resursbrist som leder till krav på effektivitet, vilket stärker övertygelsen om att mål och kontroll är kunsgsvägen till bra och användbar kunskap. Pisaundersökningar och andra studier visar på en annan bild. Sjuknade förkunskaper på högskolan, vilket gör att den högre utbildningen allt mer kommit att handla om repetition av det som borde gjorts och klarats av tidigare i utbildningssystemet.

Det finns andra sätt att se på kvalitet och mål, liksom det finns andra metoder att kontrollera verksamheter. Evolutionen, till exempel, kan fungera som inspiration. Den har inget mål, där handlar allt om vägen fram. Det är en process där det enda som räknas är det som är här och nu och där delarnas uppgift är att samverka för att anpassa sig efter kontexten och rådande omständigheter. Varför är det en otänkbar tanke i skolan? Varför skulle det inte gå att låta undervisningen utgå från ett antal böcker som man enats om är bra? Och nu menar jag inte några pedagogiska läroböcker, som effektivt och utan att det uppstår missförstånd leder eleverna mot på förhand definierade mål, utan riktiga böcker, svåra böcker som kräver även både elevernas och lärarens fulla uppmärksamhet. Varför inte visa eleverna hur det ser ut och vad som krävs ute i samhället, när livet ska levas på riktigt och tillvarons fundamentala osäkerhet och risker måste hanteras? Varför är vi så rädda för det som är svårt, och varför anses det farligt att misslyckas? Med riktigt svåra böcker, i kombination med hjälp och förståelse, samt goda möjligheter att försöka igen, kommer alla att tvingas fokusera på uppgiften och alla måste prestera på toppen av sin förmåga för att lyckas. Det behövs ingen kontroll, för den finns inbyggd i systemet som är självorganiserande. I en sådan skola liksom i livet för övrigt finns inga garantier för att lyckas. Där krävs tillit och ömsesidig kärlek till vishet för att lyckas. Och det är bra och positivt, för alla vet att det är genom att misslyckas man lär sig. Titta på hur datorspelen är uppbyggda, och låt skolan inspireras av det. Uppenbarligen är det ingen unge som låter en svår boss hindra dem från att försöka och försöka igen och ju svårare boss desto större glädje och tillfredsställelse när hen övervunnits. Målet där är att ta sig förbi, och ju svårare det är desto mer fokus och energi krävs, och desto mer inspirerande blir det. Kontrollen är inbyggd i systemet och det behövs ingen dokumentation, ingen administration. Tänk om skola, utbildning och forskning drevs framåt i en sådan anda, utifrån en sådan ideologi och med en sådan kunskapssyn. Alla, både läraren och eleverna och ledningen, skulle i ett sådant system självklart fokusera på det som leder till bättre kunskap och högre kvalitet, utan att varken målen eller vad som är kvalitet egentligen behöver preciseras.

Läser i dagens SvD om ett förslag som jag tror skulle kunna leda till en annan syn på kunskap, kvalitet och lärande i skolan. Inger Enqvist pekar på behovet av inträdesprov som grund för antagning till högskolan, istället för slutbetyg.

Under lång tid fungerade studentbetygen fullt tillfredsställande vid intagning till universitet. Det var när vi hade en studentexamen med prov som rättades efter en gemensam mall och praktiskt taget alla sökande hade genomgått svenskt gymnasium.

Nu utmärks situationen av betygsinflation på gymnasieskolan, sökande som har studerat i mycket olika typer av skolor i Sverige och sökande som har studerat utomlands. Den centrala antagningen till högskolestudier använder sedan kvotgrupper, där olika grupper sökande tilldelas ett antal platser beroende på vilken typ av skolgång de har bakom sig, om de har äldre eller nyare betyg och om de gjort högskoleprovet. Systemet antas skapa rättvisa mellan de sökande, men det är omöjligt att veta om det är de bästa som antas till de mest åtråvärda platserna, och systemet visar inte heller en sökande hur denne kan förbättra sina möjligheter till en annan omgång.

Vi bör där överväga att införa inträdesprov till högskoleutbildningar, även till sådana som inte är översökta. Inträdesprov gör att alla sökande bedöms på samma sätt vid samma tillfälle, och den mottagande institutionen kan utforma sina prov så att studenterna lär in eller repeterar för kursen väsentliga kunskaper. Institutioner skulle kunna samarbeta nationellt om proven. Någon kan invända att det är besvärligt att administrera sådana prov och fråga vad som händer med de studenter som av någon anledning inte kan delta. Om bara högskolorna själva inte börjar göra undantag, skulle studenterna snabbt lära sig att respektera datum och form för provet.

Varför ska Högskolan tvingas lita på att resten av utbildningssystemet gör vad som krävs för att eleverna ska klara omställningen till student? Särskilt som det visat sig att allt för många inte har var som krävs eller att man kommer till högskolan med både fel inställning och en märklig syn på lärande och vad som är viktigt egentligen. Med inträdesprov skulle man på tidigare stadier kunna ägna sig åt kunskap, istället för kontroll. Kontroll ska ske i början, och den som vill läsa på högskolan ska bevisa att man har vad som krävs. Då hamnar ansvaret för lärande där det hör hemma: Hos den enskilde, istället för hos läraren, som aldrig kan garantera att eleverna verkligen vet och kan samt förstår vad som krävs. Det är en enkel lösning som i ett slag skulle tvinga hela skolsystemet att tänka om..

Inte alla vuxna vet att allt fler gymnasieelever arbetar bredvid studierna. Ungdomarna menar sig inte behöva lägga heltid på gymnasiestudier. En vanlig inställning är att de går i skolan för att få betyg för att komma vidare, inte för att lära sig vissa ämnen eller färdigheter. Det har blivit vanligt att jämföra relationen lärare–ämne–elev med bilskollärare–bilkörning–körkortsaspirant. Man ser skolan som något man måste igenom, och att kunna mer än man behöver för ett visst betyg ses som slöseri med tid. Inträdesprov skulle kunna övertyga fler ungdomar om att de ska ägna mer tid åt gymnasiestudierna.

Detta känner jag mycket väl igen, och det är det enskilt största hotet mot kvalitet i skolan. Varifrån kommer denna instrumentella synen på kunskap? Inte från ett system där kärleken till vishet anses vara det högsta goda. Det är en syn på kunskap som bara kan växa fram i en miljö där kontroll är viktigare än det man faktiskt gör och där betyg är målet.

Man får förmoda att högskoleinstitutionerna skulle göra bästa möjliga inträdesprov och att dessa skulle fungera som en signal från högskolan till gymnasieeleven om vikten av goda förkunskaper. Inträdesprov kan kombineras med gymnasiebetyg exempelvis så att det krävs ett visst snitt på gymnasiebetyget för att få göra inträdesprov. Detta är en av flera relativt enkla förändringar som Sverige kan göra för att rycka upp sitt utbildningssystem.

Betygsinflationen som är allmänt accepterad, men som är svår att komma åt (och som privata skolar tjänar pengar på) skulle i ett slag försvinna, för skolan skulle inte mätas efter sin egen bedömning av sitt eget arbete, utan efter hur många elever som faktiskt antas till högre utbildning. Om det är målet, att ANTAS till högre utbildning behövs ingen administration, ingen kontroll, bara tillit och kärlet till vishet!