torsdag 2 juli 2015

Rymdens lockelse, dekonstruerad

Läser i senaste numret av Forskning och Framsteg, om nya forskningsrön som visar att astronauter visat sig bli förvirrade av den sorts rymdstrålning som eventuella resenärer till Mars kommer att utsättas för. Låter tankarna vandra, frågorna komma och försöker förstå. Det handlar om kunskap, om synen på forskare och forskning och det handlar om vad vi ska göra med pengarna som satsas på forskning och utbildning.
Den kosmiska strålningen i vår galax innehåller laddade partiklar som färdas nära ljusets hastighet. Forskare i USA utsatte möss för snarlik strålning och undersökte sedan deras hjärnor. Det visade sig att strålningen hade tunnat ut nervcellernas trädlika utskott, dendriterna, som tar emot signaler från andra nervceller.

”Våra data tyder på att det centrala nervsystemet har en oväntad och unik känslighet för rymdens strålning”, skriver forskarna i tidskriften Science Advances.

Beteendetester visar också att de bestrålade mössen lättare blir förvirrade än andra möss. Dessutom är de mindre benägna att undersöka nya leksaker i sin bur.
Vem kan förvånas av detta? Människan är en del av livet på jorden! Det behövs ingen expedition till Mars för att förstå det. Visst förstår jag fascinationen inför rymdens oändlighet, men jag förstår inte vad vi ska där och göra. Vad är poängen? Tänker på den gamla 70-talsfilmen Capricorn One, och på hur stora projekt med mycket prestige lätt blir sitt eget syfte. Resor till Mars har människor drömt om länge, men det är inte samma sak som resor till månen.
Material som skyddar mot strålningen väger mycket, och kan därför inte helt lösa problemet med kosmisk strålning i en rymdfarkost långt bortom jordens skyddande magnetfält. Men forskarna hoppas att det blir möjligt att förebygga nervskador genom en kombination av träning och något nytt läkemedel eller kosttillskott.
Forskarna hoppas ... Varför då, undrar jag?! Varför ska medel som hade kunnat användas för att främja hållbarhet på jorden användas för att skydda astronauter från livsfarlig strålning som finns på en plats där människan aldrig kommer att kunna leva ett fullgott liv?

Människan är som sagt del av livet här på jorden och det innebär att människan behöver naturen och dess mångfald för att leva. Betänk att människokroppen innehåller mer omänskligt DNA-material än mänskligt. Hur går det med mikrobiologin i rymden? Bakterierna, virus och så vidare. Allt det där som är så himla lätt att glömma. Och hur gör man om man kommer på livsnödvändiga behov först långt utanför jordens skyddande magnetfält?

Humaniora må vara osexigt och sakna fantasieggande inslag, men det handlar i alla fall om saker som rör livet här och nu, och om att värna livet på jorden. Betänk att jorden är den ENDA plats i hela Universum som människor kan leva som just människor. Det finns ett skyddande magnetfält av en orsak!

2 kommentarer:

Stefan sa...

Det är ju faktiskt inte hållbart för människosläktet att begränsa sig till jorden. Även om vi själva lyckas undvika att förstöra den genom nedskitning och överbefolkning så finns risken att vi hamnar på kollisionskurs med någon annan himlakropp som kommer göra planeten obeboelig. Och undkommer vi alla interna och externa hotbilder så tickar ändå den astronomiska klockan som gör att solen så småningom först sväller upp och sedan brinner ut. Nu snackar vi långa perspektiv, iofs, men icke desto mindre är det ett faktum att människosläktet måste hitta sätt att kolonisera andra planeter. Allt annat är att sticka huvudet i sanden.

Men med det sagt menar jag inte att humaniora skulle vara oviktigt!

Eddy sa...

Förstår hur du tänker Stefan, men just eftersom vi snackar (oerhört) långa tidsperspektiv så är den absolut viktigaste frågan, nu och under överskådlig tid framöver, att bygga ett hållbart samhälle här på jorden. Annars kommer vi ju inte hinna utveckla det som behövs för att kunna kolonisera några andra planeter. Fast vilka tänker du på? Hur många lämpliga planeter finns det inom rimligt avstånd från jorden? Lite för många frågetecken, anser jag.