torsdag 23 juli 2015

Kvotering, mångfald och ärlighet

Centerpartiets platsannons, eller strävan efter att hitta en ny junior pressekreterare, som innehåller formuleringen "gärna med annan etnisk bakgrund än svensk", har väckt reaktioner. Högerdebattörer rasar mot detta svek mot individen och menar att C har köpt "vänsterns" världsbild. Jag häpnar över dumheten, eller snarare över det ogenerade, oärliga och helt ogrundade försvaret av nuvarande system.

Rapporteringen i tidningarna om kvartalsrapporterna, som nu kommer på löpande band, ger vid handen att det finns en FÖRKROSSANDE majoritet av vita, heterosexuella, medelklassmän i samhällets maktpositioner. Angela Märkel, Annika Falkengren och andra kvinnor, som också finns på maktpositioner i samhället är närmast undantagen som bekräftar regeln. Statistiskt sett borde det inte se ut så, för det är inte så som kompetens genetiskt är fördelat i den mänskliga populationen. Det är det enda vänstern hävdat i just denna frågan, och det är ingen ideologisk fråga, det är en empirisk iakttagelse, ett vetenskapligt grundat påstående.

Eftersom ingen lyckats visa att män är mer kompetenta än kvinnor, att vita är bättre än andra etniciteter, eller att det finns några signifikanta skillnader mellan homosexuella och heterosexuella, finns inget annan rimlig förklaring till den uppkomna och lätt bekräftade situationen än att det förekommer kvotering i samhället idag. Om det hörs ingen av debattörerna rasa. Varför? Centerpartiets formulering GÄRNA MED ANNAN ETNISK BAKGRUND väcker dock ont blod. Vad vill kritikerna uppnå? Vilket samhälle vill den ha som försvarar nuvarande system och som kritiserar kvotering?

Eftersom alla sökande aldrig kan få jobbet måste någon typ av gallring alltid utföras. Först och främst ska den sökande vara kompetent, och eftersom få arbeten är så pass unika att det bara finns en enda lämplig sökande tvingas man snart sagt alltid välja. Och så länge man väljer en vit, heterosexuell, medelklassman är allt i sin ordning, för det utmanar inte rådande världsbild eller nuvarande samhällsordning. I alla fall inte så länge det finns tillräckligt många undantag från regeln som kan föras fram för att visa att alla kan och att allt är i sin ordning. Men det skapar inte mångfald, det cementerar rådande maktordningar.

Jag känner massor av kvinnor, homosexuella och icke-vita som vitnar om diskriminering i vardagen, som väljs bort, väljs ut för olika "slumpmässiga" kontroller och som ifrågasätts än här, än där. Kompetenta människor som inte kallas till intervjuer, som får insinuanta frågor och som inte tas på allvar. Bara den som utsätts för detta ser det och tvingas uppleva det in på bara skinnet. Jag ser eller upplever det inte, men jag väljer att lyssna och lita på dem som vittrar om upplevelserna och erfarenheterna. Jag går inte bara till mig själv och till mina erfarenheter när jag studerar samhället och reflekterar över vägar fram. Jag är dessutom en gynnad vit, heterosexuellt, medlklassman och jag inser att mina upplevelser inte är representativa, utan just bara mina unika upplevelser.

När Centerpartiet skriver att de gärna ser en sökande med annan etnisk bakgrund än svensk säger de ENBART att de denna gång kommer att lyssna ÄVEN på den som allt för ofta väljs bort i liknande urvalsprocesser, för att se om hen har vad som krävs för att klara kraven som finns på den utlysta tjänsten. Centern säger inget annat! Det handlar alltså inte om någon kvotering, utan om ett aktivt sökande efter kompetens utanför den snäva ram som vanligtvis används.

Tänker på männen i SCAs ledning. Vad var det för unika kompetenser de direktörerna besatt? Att hålla ihop, hålla tyst och ta för sig av det som bjuds? Läser Alice Teodorescu som skriver i GP, att
Det är ytterst allvarligt att ett borgerligt parti gått på den felaktiga föreställningen om att mångfald på en arbetsplats uppnås först när människor ser olika ut.
Tänker på hur det ser ut i samhället idag. På hur tanken om att meriter ska vara styrande vid alla tillsättningar och att det är upp till individen att skapa sin egen personliga lycka leder till att enfald och homogenitet försvaras istället för bekämpas. Tänker vidare på hur undantaget (som en sådan som Teodoresco, som ständigt påpekar hur hon lyckats, och som med stöd i den iakttagelsen försvarar tanken på att allt löser sig till det bästa om vi bara låter marknadens aktörer sköta sitt efter eget huvud) gång på gång får bekräfta regeln och försvara nuvarande ordning som präglas av alt annat än mångfald.

En ständigt upprepad lögn är och förblir en lögn, hur många som än upprepar den. Sanning må vara ett relativt BEGREPP, men sakernas tillstånd är aldrig relativt, det är som det är och det ser ut som det gör. Centern skriver att man gärna ser sökande med annan etnisk bakgrund, inget annat. Hur kan det vara så provocerande? Hade man skrivit att den sökande MÅSTE vara av annan etnisk bakgrund, att det var den egenskapen man eftersökte hade jag förstått kritiken och upprördheten, möjligen. Men den synen på kvotering har ALDRIG varit aktuell, någonstans, vad jag vet. Det är dessutom inte kvotering, det är nepotism.

Paradoxalt nog är det just den typen av kvotering som högerdebattörerna försvarar och kallar meritbaserat urval genom att inte ifrågasätta nuvarande tillsättning av chefer i näringslivet. Det enda försvararna av mångfald i Sverige påpekar är att nuvarande system för rekrytering gynnar homogenitet.

Hur kan det komma sig att vi talar om dessa saker på detta enfaldiga sätt? Och hur kan det komma sig att den högutbildade svensken med annan etnisk bakrund som inte kallas till intervju, trots att hens merieter är överlägnsna alla andra sökandes, anses sakna erforderliga kvaliteter? Och hur kan det komma sig att den vite, heterosexuelle, medelklassmannen som är VD för något av storbolagen kan misslyckas gång, på gång, på gång, utan att det påverkar hans status och synen på hans kompetens?

Inga kommentarer: