tisdag 16 juni 2015

Masterutbildningar och forskning

Snart ska jag sitta med i en panel på en av sessionerna på ACSIS. Det är en session anordnad av några masterstudenter som vill diskutera hur masterutbildningarna och forskarvärlden kan närma sig varandra. Jag har inte fått några andra instruktioner än att jag ska läsa studenternas reflektioner och sedan delta i samtalet, vars utgångspunkt är följande.
Bakgrunden till sessionen är att forskningsvärlden kan kännas långt borta när man är student på avancerad nivå. Trots att mastersstudier är steget innan forskningsutbildning och trots den ökade kvaliteten och ökade krav inom vetenskapliga arbeten på mastersnivå finns det ett stort glapp mellan mastersutbildningar och forskningsutbildningar inom svenska universitet och högskolor. Många studenter efterfrågar att relationen mellan mastersutbildning och forskningsutbildning förstärks och det finns ett behov av att tydligare anknyta utbildningar på avancerad nivå till forskningsvärlden.
Det ska bli spännande, roligt och känns som ett mycket ansvarsfullt uppdrag att sitta med och få dela mina tankar om forskning med studenterna. Svårt att förbereda sig känner jag dock, för vad jag ska säga vet jag inte. Ämnet väcker dock en hel massa tankar och inte så lite ambivalens.

Jag drar mig till minnes hur professorn i etnologi på Göteborgs universitet vid mitten av 1990-talet kallade oss som gick D-kursen, och som alla tydligt indikerade att vi tänkte oss en fortsättning som doktorander, till konferensrummet på institutionen. Han berättade där hur det var, så att säga, på andra sidan. "Tro inte att det där öppnar sig något ymnigt schalraffenland", sa han och gjorde tydligt att forska gör bara den som inte kan tänka sig något annat. Forskning var ett kall, menade han. Och, ja, så har det nog varit för mig när jag tänker efter. Jag kände mig inte skrämd av hotbilden som målades upp, och trots att konkurrensen om platserna var stor sökte jag två gånger. Jag hade inte riktigt vad som krävdes för att hävda mig i konkurrensen, inte där inte då. Och om jag inte har fel har alla doktoranderna som antogs före mig, utom en, disputerat och några har liksom jag blivit docenter. För mig har forskningen varit och den är fortfarande ett slags kall.

Ambivalensen jag känner handlar, kanske liksom hos professorn i Göteborg, om att jag inte är säker på om jag kan och vill rekommendera någon att söka den vägen i livet. Forskarvärlden är sannerligen inget Schlaraffenland. Det är tvärt om en värld med ständigt underskott på resurser, inte sällan en småsint värld som plockar fram det sämsta hos en del människor som uppehåller sig där. Konkurrensen, karriärismen, nepotismen och den ständiga kampen om utrymme och överlevnad. Vem utsätter sig för det frivilligt, vem söker sig dit av egen fri vilja? Fast jag gjorde ju det. Visst såg det annorlunda ut då, men det gjorde ju även studietiden så skillnaden är nog marginell egentligen. Och jag har aldrig ångrat att jag valde forskarbanan. Kunskap är mitt liv. Jag lever och andas kunskap.

Det jag ska försöka bena upp i panelsamtalet är detta med form och innehåll. Vad är det masterstudenterna söker? Hur ser de på forskning och vet de vad som krävs av forskare för att bedriva egen forskning? Förstår de skillnaden mellan att vara grundstudent och att studera som doktorand? För mig är skillnaden stor mellan innehållet (det vill säga: kunskapen, sökandet efter ny kunskap och fördjupad förståelse, självständigheten och detta att röra sig i okänd terräng) och formen (som enkelt handlar om poäng, examen, titlar och bibliometri). Jag håller mig kvar i akademin för innehållets skull, trots formens bedövande och makt. Innehållet utmanar mig intellektuellt och det är det jag söker, utmaningen i att prestera vid gränsen för den egna förmågan. För mig är forskningen ett arbete, men det är inte lönen som lockar, det är möjligheten att lära och få sprida kunskaper. Är det detta de söker, detta de vill syssla med, uppmuntrar jag dem och är jag beredd att göra vad jag kan för att hjälpa dem fram.

Det behövs studenter med driv, vilket dessa studenter uppenbarligen har, för annars skulle de aldrig ha tagit initiativet till sessionen. ACSIS är en forskarkonferens, och som masterstudent är man ännu inte doktorand. Jag presenterade mitt första papper på Nordiska Sommaruniversitet som är öppen för alla, och jag var FRUKTANSVÄRT nervös. Jag var inte mindre nervös, men lite mer erfaren, när jag presenterade mitt första papper på en forskarkonferens 1998. Därför är jag imponerad över drivet och självständigheten. Och den typen av studenter råder det enorm brist på i det svenska utbildningssystemet. Från grundskolan och ända upp på doktorandnivå, och vidare. Det utpräglade fokuset på form gör detta med även den mest självständiga människa, förvandlar hen till en som jagar poäng, publikationer och pengar.

En av papperspresentationerna handlade om detta. Det var en Rumänsk doktorand som presenterade en etnografisk undersökning bland studenter om synen på och tankar om plagiering. Och hennes slutsats var att det ligger i kulturen, att problemet är inbyggt i strukturen, vilket bekräftas av att jag nästan plågsamt väl kände igen mig från högskolan där jag arbetar. Formfokuset och dess konsekvenser i högskolan är inte något unikt för Sverige, det är ett globalt fenomen. Logiken är den samma i hela systemet, för även forskare förväntas prestera ett ANTAL artiklar och professorer ska dra in PENGAR. När det är det enda som räknas kan ingen förvånas över att det är just detta man får. Enda sättet att komma till rätta med plagiering och oredlighet i forskningen är att fokusera på innehållet, på kompetenserna och det texterna handlar om, istället för hur många citat hen kan visa upp. Är det titeln forskare studenterna är ute efter, eller är det möjligheten att söka ny kunskap och få betat för att lära? Beroende på vad de svarar gör all skillnad i världen.

För mig är forskning ett kall, det är något jag inte kan stänga av. Därför överväger det positiva, än så länge måste jag tillägga, för akademin håller på att förändras dramatiskt. Kanske är detta precis vad som behövs, att det kommer in en ny kull studenter, med ett eget driv, en egen vilja. Kanske kan deras syn på och egna önskningar om att få möjlighet att forska tränga undan dagens professorers syn på doktorander som ett verktyg i sin egen karriär, och högskoleekonomernas och administratörernas syn på doktorander som kassakor. Varför antas doktorander? För att det ger prestige och drar in pengar till högskolan? Eller för att det behövs engagerade och kunniga forskare som kan garantera kunskapstillväxten i samhället? Det är kanske den viktigaste frågan trots allt, och det är en verklig samvetsfråga. Jag håller med masterstudenterna om att de har rätt att får svar på den frågan! Och jag lovar att göra mitt bästa här om en stund för att besvara den så gott jag kan utifrån mitt perspektiv och mina erfarenheter, mina tankar och drömmar men även utifrån mina farhågor och min oro.

Inga kommentarer: