Dagens Nietzsche, om klokhet 2

Planen var att fortsätta tänka kring klokhet med Nietzsche redan senare samma dag, där förra veckan (eller var det förrförra? Allt flyter ihop, dessa dagar), men det blev inte så. Har för mycket att göra, för mycket som pockar på uppmärksamhet, för många krav och måsten. Och alldeles för lite tid att tänka och komma ikapp, alldeles för tighta marginaler för att kunna reflektera. Vidare, vidare, framåt: prestera, effektivisera, med mera. Läser uppsatser, kommenterar texter, bedömer, examinerar, planerar hösten, håller koll på deadlines (egna och andras). Tvingas hantera frustration och ilska från studenter som häller ur sig sin ilska på mig som har den otacksamma uppgiften att tala om för dem att den text de lämnat in inte håller måttet, även om de "jobbat JÄTTEMYCKET med den". Ja, säkert, det tvivlar jag inte på, inte ett ögonblick, men på högskolan räcker det inte att lägga ett visst antal timmar på arbetet, resultatet måste även leva upp till åtminstone lägsta godtagbara standard. Akademin är med andra ord inte den kokande intellektuella grytan den skulle kunna vara.

Men det var nu inte detta jag skulle skriva om, även om det i högsta grad har med i alla fall förutsättningarna för att kunna utveckla klokskap att göra. Det var om Nietzsches tankar om klokhet, och vad vi kan lära av honom, som dagens bloggpost skulle handla. Han skriver i Ecce Homo, under rubriken, Varför jag är så klok.

En annan klokhet och självförsvarsåtgärd består i att reagera så sällan som möjligt och undvika situationer och betingelser där man vore dömd att liksom hänga av sig sin "frihet", sitt initiativ och bli blott en reagens. Som liknelse tar jag umgänget med böcker. Den lärde, som egentligen inte längre gör annat än "slukar" böcker -- filologen med en försiktig beräkning ungefär 200 om dagen -- mister till slut helt och hållet förmågan att tänka av egen kraft. Slukar han inte, så tänker han inte. Han svarar på en impuls (-- en läst tanke), när han tänker -- till slut gör han inget annat än reagerar. Den lärde förbrukar all sin kraft på att säga ja nej, på kritiken av det rena tänkta, -- själv tänker han inte längre ... Självförsvarsinstinkten har hos honom förslappats; i annat fall skulle han värja sig mot böcker. Den lärde -- en décadent. -- Det har jag sett med egna ögon: begåvade, rika, och fritt lagda naturer som redan vid några och trettio "läst sig fördärvade", nu blotta tändstickor, som man måste stryka för att de skall ge ifrån sig gnistor -- "tankar". -- Att tidigt om morgonen när dagen randas, i all sin friskhet, i morgonrodnaden av sin kraft, läsa en bok -- det kallar jag lastbart! -- --

Inte heller ifråga om detta har särskilt mycket ändrats sedan slutet av 1800-talet, fast då slukades böcker, idag är det artiklar som blivit akademins stapelvara. Det mäts och vägs och räknas, för att på det sättet "objektivt" avgöra vem som är bäst. Idag för brukar de lärdas kraft på citering och publicering, och den som inte levererar får finna sig i att degraderas. Tankar och kritisk analys har ingen tid med, kraven på prestation för prestationens skull tvingar alla att se till sig själva och putsa på sin egen krona. Nya tankar tänka allt mer sällan, för alla har fullt upp med det gamla. Det skriva artiklar om artiklar om artiklar. Metaanalyser framstår som bättre än vanliga analyser, för deras underlag är större. Att det är analyser av analyser orkar och hinner ingen tänka på. Och vetenskapen sluter sin inom sig själv och blir en angelägenhet för experterna som använder akademin som en arena för att konkurrera om makt, som växlas in i samhällsdebatten (i form av inflytande över beslut samt ära och berömmelse) och i form av pengar i statens utlysningar om medel för forskning (där ofta över hälften slukas av universitetens svarta, administrativa hål). Jag raljerar, men det är så här det känns. Kloka tankar är inte att tänka på, för dels krävs det tid för att tänka, dels måste den som ska lyssna och värdera ta sig den tiden och den mödan som krävs. Tid som inte finns när effektivitetens piska viner och kraven på prestation ökar.

Allt fler tvingas därför reagera, för ingen har tid att agera. Och att tänka nytt och utanför de rigida ramarna går inte, av ovan angivna skäl. Det enda som känns igen som kunskap idag är affekter av affekter av affekter. Den som tänker nytt straffas och när ingen längre gör det, tänker nya tankar, sprider sig uppfattningen att vi vet allt vi behöver veta. Då finns vara makten och inflytandet kvar att strida om. Formen överordnas innehållet och kunskapen utarmas. Sakta rör vi oss allt längre ut längs ett sluttande plan och eftersom de enda varningsklockorna som tas på allvar är ekonomernas kommer ingen att se eller förstå när vi kollektivt passerar the point of no return. Kanske har vi redan passerat den punkten? Men vem bryr sig, så länge ekonomins hjul rullar och pengarna strömmar in. Jag bryr mig, och fler borde bry sig, för ingen kan leva på enbart pengar. Form är viktigt, men utan innehåll är den meningslös.

Det är som upplagt för enkla lösningar. Politiken ska bygga på evidens, stod det på DN-Debatt för några dagar sedan. Och visst, jag håller med, men det är ALDRIG så enkelt. Enkla lösningar är inga LÖSNINGAR, för frågan är allt för komplex för att lösas en gång för alla. Klokhet är inget man avgör enkelt och en gång för alla, det är en process, en resa. Ett mål man kan närma sig men aldrig når. Läser ytterligare ett svar på utspelet från de där 18 forskarna, av Henrik Arnstad. Ett klokt svar, som handlar om frågans komplexitet.

Problemet är att ”evidensbaserad” vetenskap alltid utgår från makt. Vetenskap är inget objektivt politikbefriat väsen, som lever i en egen bubbla, skild från samhällets påverkan. Snarare tvärtom. I moderniteten har maktutövningens legitimering utgått från ”vetenskap”, som ansåg sig vara ”evidensbaserad”. Till exempel: västerlandets rasistiska kolonialpolitik – med dess miljoner mördade människor – stödde sig på rasbiologin, som pekade ut vissa ”raser” som ”underlägsna”. Folkmord kallades inte ”politik” utan en självklar konsekvens av vetenskapens framsteg.

När Sverige enligt artikelförfattarna bör övergå till att stifta ”lagar som kräver att politiska beslut fattas på basis av god evidens” kommer naturligtvis frågan; vems evidens? Framställd i vilket syfte? Och hur göra när en månghövdad skara ”experter” avfärdar detta ”evidensbaserade” beslut? Forskning är per definition inte enig om mycket, särskilt när det gäller samhället. Även här existerar en myckenhet av politik, ideologi och diskursiv påverkan från rådande samhälleliga hegemonier.

Självklart ska kunskap, forskning och vetenskap ha en viktig roll att spela i demokratin. Inte minst historiker är dåliga på att ta plats i samhällsdebatten, vilket märks då sådana saknas bland undertecknarna av DN Debatt-artikeln. En modernhistoriker hade nämligen kunnat ge besked om vart tankarna på expertvälde vanligen leder.

De bildades välde – i form av kommunistisk ”proletariatets diktatur”, den ”upplyste monarken” eller Spencers ”survival of the fittest” – har visat sig leda till tyranni. Därmed är systemet underlägset ”pöbelväldet”, det vill säga demokrati. Detta är min åsikt. Den är förvisso politik snarare än ”evidensbaserad” vetenskap. Inte mindre har den demokratiska ideologin bärighet. Det förstod Churchill 1947 och det borde vi förstå i dag.

Det finns inga genvägar till det perfekta samhället, den bästa kunskapen eller ett gott och hållbart liv. Det finns bara olika vägar, och vad som är bra eller dåligt kan ingen avgöra en gång för alla, på förhand. Förstår vi det finns det hopp. Hoppas vi inser det innan det är för sent.